Med buller och bång bröt allianspartierna i dag upp från ett möte med den blocköverskridande pensionsgrupp som under mer än 20 år fungerat som ett framgångsrikt samarbetsforum mellan Socialdemokraterna och allianspartierna i pensionsfrågan. Allianspartierna anklagar Socialdemokraterna för att ha släppt in Miljöpartiet i samarbetet utan att i förväg ha förankrat denna förändring.
Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.
Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.
I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.
Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.
5 kommentarer:
Som moderat socialdemokrat hoppas jag faktiskt att regeringens budget faller. V och MP med 12,6% av väljarna bakom sig har fått ett alldeles för stort inflytande. Och vänstern förlorade ju faktiskt valet eftersom de borgerliga har majoritet både bland väljare och i riksdagen. SD röstade nästan alltid för alliansen tidigare. Och eftersom deras största nytillskott kommer från moderaterna är det både naturligt och (tyvärr) också demokratiskt att den borgerliga budgeten vinner. Ur askan uppstår en ren s-regering som är kvitt kvarnstenen MP och svenska folket kan få en politik de flesta vill ha, en välfärdspolitik med tyngdpunkt i mitten.
KG Schermans bloggartikel i dag är obligatoriskt läsning för alla som är intresserade av bråket kring pensionsarbetsgruppen: http://kg-scherman.se/pensionspolitiker-pa-villovagar/
Jag tycker allians-partiernas protest är tramsig, de har själva varit med och skapat denna situation genom att vägra bilda mittenregering med S och nu är de upprörda att S haft mage att bilda regering med någon annan.
Det är naturligtvis omöjligt att bilda en mittenregering om MP ska med på tåget? Som borgerlig FP-röstare så var mina viktigaste punkter för att rösta på FP följande:
1. Sänkt marginalskatt/Borttagen värnskatt
2. Att man är för mer kärnkraft
3. Att man är pro-Nato
Hur tycker du förutsättningarna för dessa punkter ser ut i ett S/MP-samarbete?
Om FP stödjer en regering som på något sätt går i motsatt håll i dessa frågor så kan de se sig i månen efter min röst nästa gång.
Det fåtal punkter där FPs politik överlappat med S och MP är egentligen de delar av FP-politiken som jag tycker sämst om så ett begränsat samarbete kring dessa punkter är värre än status quo.
Trots att jag är borgerlig så har jag alltid gillat S högerfalang. Men ett parti som kan tänka sig samarbete med MP och V måste frysas ut. Det ska vara lika paria som samarbete med SD.
Politiker som vägrar prata med andra har inte i politiken att göra. Det enda goda i eländet är att vägran att tala med SD nu kommer i en ny dag. Politik är att tala med varandra och hitta kompromissar alla kan leva med.
/Magnus
Skicka en kommentar