År 2012 präglades av en kontinuerligt pågående metadebatt om rasism. Först kom den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde och som föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarninnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
Debatten väcker oerhört starka känslor. Både bland dem som vill "ta bort" Tintin-böcker, Lilla Hjärtat och Disney-figurer och bland dem som ser borttagandet som en form av censur och förfalskning av vårt kulturarv.
Det är noterbart att samtliga fyra ovan nämnda exempel handlar om "svarthet". Men rasistiska stereotyper har ju präglat vår tids populärkultur även med avseende på förtryckta folkgrupper som inte är "svarta". Det är bara att blunda och peka i 1950- och 1960-talets westernfilmer, så hittar man indianer tecknade i form av rasistiska stereotyper. Eller anglosaxisk film från 1970- och 1980-talen, där araber och orientaler beskrivs som ondskefulla och irrationella och gärna skildras i form av vrålande folkhopar. Varför väcker dessa rasistiska stereotyper i dag inte samma debatt som albumet Tintin i Kongo? (Själv minns jag den omstörtade känsla som Soldier Blue gav mig, och som jag ännu lever mig varje gång jag ser en "traditionell" werstenfilm.) Vad är det i "svarthets-diskursen" som skiljer den från övriga rasistiska diskurser och som gör att den i så stor utsträckning präglat årets debatter?
Än viktigare är förstås frågan om vilka kulturyttringar vi i dag oproplematiserat producerar och distribuerar och som kommer att få våra efterföljare om 50 år att förtvivlat ruska på huvudet över vår fördomsfullhet. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Förslag mottages gärna.
Med dessa uppfordrande rader vill jag önska alla bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År!
2012-12-30
GT:s kampanj om trängselskatt blev en succé. Vad betyder det för framtidens journalistik?
I dag skriver jag på Ajour om GT:s framgångsrika kampanj för en folkomröstning om införandet av trängselskatt i Göteborg. Tidningen har samlat in de 45 000 namnunderskrifter som är nödvändiga för att få till stånd en sådan folkomröstning. Vad betyder GT:s kampanjjournalistik för synen på den opartiska journalistikens framtid? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Vilken är då grunden till GT:s framgång? GT har mycket skickligt lyckats mobilisera en opinion efter konceptet ”vi” (medborgarna och GT) mot ”dom” (politikerna, som agerat odemokratiskt). Sakpolitiskt inryms överväganden kring ekonomi (trängselskatten blir en extra utgift för många), nytta (trängselskatten uppfattas mer som en vägskatt än en trängselavgift) och frihet (rör inte min bil).
Det skulle vara intressant att veta i vilka sociala grupper GT varit mest framgångsrik i sin mobilisering. Jag gissar att de äldre är överrepresenterade bland undertecknarna. De äldre är också mer vana vid analog opinionsbildning än digital. Jag trodde att traditionella namnlistor var ett hinder för opinionsbildningen i denna fråga. Kanske var det tvärtom – de äldre har en högre tröskel till att underteckna digitala upprop än till att sätta sitt namn på ett papper. Jag vet inte vilka sekretessregler som är tillämpbara på GT:s namnlistor – det är möjligt att vi inte får veta något om den demografiska fördelningen bland svarspersonerna.
GT beskriver sin kampanj som ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Well. Kampanjen är i varje fall intressant på åtminstone två sätt. För det första bör framgången inspirera andra tidningar till att föja efter och försöka stärka sitt varumärke och banden till sina läsare genom motsvarande kampanjer i olika frågor. Den ”opartiska nyhetsjournalistiken” sitter i vår digitala tid inte längre i orubbat bo. Dess monopolställning på vad som räknas som kvalitet luckras obevekligen upp. För det andra kan GT:s kampanj ha varit den sista stora, framgångsrika kampanjen i en storstad som baserar sig på namnteckningar på papper. Det digitala och det icke-digitala flyter samman alltmer. Distinktionen digital – icke-digital kommer att vara daterad inom överskådlig tid.
Vi lär också få en debatt om framtidens journalistik. Den opartiska nyhetsjournalsitiken är nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Hur bör vi tänka i dessa frågor så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet? Till den problematiken kommer jag att återkomma i ett senare sammanhang. Frågan borde väl i alla fall vara ett givet ämne på Publicistklubbens debatter under 2013.
Vilken är då grunden till GT:s framgång? GT har mycket skickligt lyckats mobilisera en opinion efter konceptet ”vi” (medborgarna och GT) mot ”dom” (politikerna, som agerat odemokratiskt). Sakpolitiskt inryms överväganden kring ekonomi (trängselskatten blir en extra utgift för många), nytta (trängselskatten uppfattas mer som en vägskatt än en trängselavgift) och frihet (rör inte min bil).
Det skulle vara intressant att veta i vilka sociala grupper GT varit mest framgångsrik i sin mobilisering. Jag gissar att de äldre är överrepresenterade bland undertecknarna. De äldre är också mer vana vid analog opinionsbildning än digital. Jag trodde att traditionella namnlistor var ett hinder för opinionsbildningen i denna fråga. Kanske var det tvärtom – de äldre har en högre tröskel till att underteckna digitala upprop än till att sätta sitt namn på ett papper. Jag vet inte vilka sekretessregler som är tillämpbara på GT:s namnlistor – det är möjligt att vi inte får veta något om den demografiska fördelningen bland svarspersonerna.
GT beskriver sin kampanj som ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Well. Kampanjen är i varje fall intressant på åtminstone två sätt. För det första bör framgången inspirera andra tidningar till att föja efter och försöka stärka sitt varumärke och banden till sina läsare genom motsvarande kampanjer i olika frågor. Den ”opartiska nyhetsjournalistiken” sitter i vår digitala tid inte längre i orubbat bo. Dess monopolställning på vad som räknas som kvalitet luckras obevekligen upp. För det andra kan GT:s kampanj ha varit den sista stora, framgångsrika kampanjen i en storstad som baserar sig på namnteckningar på papper. Det digitala och det icke-digitala flyter samman alltmer. Distinktionen digital – icke-digital kommer att vara daterad inom överskådlig tid.
Vi lär också få en debatt om framtidens journalistik. Den opartiska nyhetsjournalsitiken är nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Hur bör vi tänka i dessa frågor så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet? Till den problematiken kommer jag att återkomma i ett senare sammanhang. Frågan borde väl i alla fall vara ett givet ämne på Publicistklubbens debatter under 2013.
2012-12-25
Kampen mot dödsstraffet. Det går långsamt, men det går.
Droppen urholkar stenen. Det går långsamt, men det går. Kampen emot dödsstraffet tog många långa år. Så skulle man kunna travestera en gammal låt av Fria pro-teatern, Balladen om Rune Henry Johansson. Budskapet är att man inte skall förtvivla när motstånd och kamp inte ger omedelbara effekter. Tålamod och envishet är två dygder i det politiska arbetet.
Det känns väldigt skönt att denna juldag, under en stilla tågresa till mitt föräldrahem i Båstad, kunna konstatera att kampen mot dödsstraffet gör framsteg. Ekot rapporterade för några dagar sedan att dödsstraffet är på tydlig tillbakagång. I USA avkunnas färre dödsdomar och antalet delstater som genomför avrättningar är det lägsta på mycket länge. Av USAs 50 delstatater är det endast nio som under 2012 genomfört någpon avrättning, mot 13 delstater 2011. Sammantaget har 43 människor avrättats i USA i år. Det är visserligen lika många som förra året, men ändå mindre än hälften är rekordåret 1999 då 98 människor avrättades och trenden är nedåtgående. I en omröstning i FN:s generalförsamling i förra veckan var det rekordmånga stater - 111 stycken - som röstade för att helt förbjuda, eller införa ett tillfälligt stopp, mot dödsstraff.
Mitt avgörande argument mot dödsstraffet är att det kränker människovärdet och därför inte är värdigt mänskligheten. I USA dominerar andra argument - dödsstraffet är för dyrt, oskyldiga riskerar att avrättas, det har funnits tekniska problem med det gift som används. Jag struntar faktiskt i vilka argument som används i USA-debatten - det viktiga är att dödsstraffet avskaffas.
Sammantaget är det nu bara ett 20-tal länder i världen som genomför avrättningar. Nästan alla av dessa är diktaturer. Hur USA kan välja att finnas tillsammans med länder som Iran, Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Vitryssland och Somalia i denna lilla grupp är mig en moralisk gåta.
Så God fortsättning på julen, alla bloggläsare. Låt texten ovan sporra och inspirera till fortsatt politisk kamp för ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet - och där dödsstraffet kastats på historiens sophög. Det kanske går långsamt. Men det går.
Det känns väldigt skönt att denna juldag, under en stilla tågresa till mitt föräldrahem i Båstad, kunna konstatera att kampen mot dödsstraffet gör framsteg. Ekot rapporterade för några dagar sedan att dödsstraffet är på tydlig tillbakagång. I USA avkunnas färre dödsdomar och antalet delstater som genomför avrättningar är det lägsta på mycket länge. Av USAs 50 delstatater är det endast nio som under 2012 genomfört någpon avrättning, mot 13 delstater 2011. Sammantaget har 43 människor avrättats i USA i år. Det är visserligen lika många som förra året, men ändå mindre än hälften är rekordåret 1999 då 98 människor avrättades och trenden är nedåtgående. I en omröstning i FN:s generalförsamling i förra veckan var det rekordmånga stater - 111 stycken - som röstade för att helt förbjuda, eller införa ett tillfälligt stopp, mot dödsstraff.
Mitt avgörande argument mot dödsstraffet är att det kränker människovärdet och därför inte är värdigt mänskligheten. I USA dominerar andra argument - dödsstraffet är för dyrt, oskyldiga riskerar att avrättas, det har funnits tekniska problem med det gift som används. Jag struntar faktiskt i vilka argument som används i USA-debatten - det viktiga är att dödsstraffet avskaffas.
Sammantaget är det nu bara ett 20-tal länder i världen som genomför avrättningar. Nästan alla av dessa är diktaturer. Hur USA kan välja att finnas tillsammans med länder som Iran, Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Vitryssland och Somalia i denna lilla grupp är mig en moralisk gåta.
Så God fortsättning på julen, alla bloggläsare. Låt texten ovan sporra och inspirera till fortsatt politisk kamp för ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet - och där dödsstraffet kastats på historiens sophög. Det kanske går långsamt. Men det går.
2012-12-18
Skyll inte upploppsstämningen i Göteborg på "internet"
Upploppsstämningen vid Plusgymnasiet i Göteborg idag, samt de händelser som föregick densamma, är tragiska och helt oacceptabla. En 17-årig flicka misstänks för att tillsammans med några kompisar på Instagram ha skapat en sida som grovt kränker unga flickor som hängs ut med namn och bild, samt inviterat andra att ta del av dessa kränkningar. När tilltaget blev mer allmänt känt mobiliserade andra ungdomar till protest mot kränkningarna och agerade för att "straffa" den flicka som lagt upp sidan och hennes kompisar.
Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.
Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.
Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.
Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.
Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.
Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.
Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.
Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.
Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.
Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.
Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.
Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.
Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.
Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.
2012-12-16
Moderaterna hyllar det gemensamma ägandet
I dag på DN Debatt presenterar Moderaterna genom finansmarknadsminister Peter Norman och riksdagsgruppledaren Anna Kinberg Batra partiets syn på ägarpolitiken. Artikeln är fylld med hyllningar till det gemensama ägandet och kritiserar partiets tidigare ideologiskt betingade uppslutning bakom privatiseringar. Det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige, skriver Norman och Kinberg Batra. De nya Moderaterna är tydliga med att vi värdesätter det gemensamma ägandets fördelar, fortsätter artikelförfattarna. Bolag som LKAB, SJ och Vattenfall skall inte säljas. Om Moderaternas tidigare politik sägs att det ibland låtit som att försäljningar i sig självt skulle lösa alla effektivitets- och kvalitetsproblem. Så är det inte, menar de Nya Moderaterna. I själva verket spelar ägandeformen i sig ingen roll, avgörande är i stället vilken ägandeform som i varje enskilt fall bäst tjänar samhällsnyttan. Moderaternas tidigare syn på privat ägande har, sägs det, nu kommit till vägs ände.
Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.
Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...
Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.
En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.
Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.
Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.
Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...
Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.
En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.
Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.
2012-12-13
Om svenskhet
Svenskhet handlar om grundläggande värderingar, sade Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram, i P1 Morgon tidigare i dag. Som ett exempel på sådana grundläggande värderingar lyfte Mattias Karlsson fram att "vi inte slår våra barn".
Exemplet visar på det absurda i Sverigedemokraternas strävan att definiera "svenskhet". Fram till 1960-talet var det utomordentligt vanligt att svenska föräldrar slog sina barn. Innebär det att svenskarna fram till 1960-talet var ett osvenskt folk, eller åtminstone ett folk som betedde sig osvenskt? Eller är svenskhet något som är väldigt tidsbundet, något som är knutet till hur det är just nu? Om svenskarna skulle börja slå sina barn igen, skulle de då åter bete sig osvenskt eller skulle Sverigedemokraterna då definierna om vad det innebar att vara svensk? Många frågor blir det.
Min uppfattning är följande. Svensk är ingenting man kan "vara". Man kan vara svensk medborgare - det är oproblematiskt. Man kan känna sig som svensk, identifiera sig som svensk. Man kan kunna prata svenska. Vissa värderingar och livsstilar är mer utbredda i Sverige och det finns traditioner (sill till midsommar, luciatåg, snus etc) som inte finns i andra länder än i Sverige. Allt detta är också oproblematiskt.
Problemet uppstår först när man som Sverigedemokraterna vill kunna dela in människor i grupper som "är" respektive inte "är" svenskar. Jag undrar i så fall om "svensk" är ett absolut eller ett relativt begrepp - det vill säga är svensk något man är eller inte är, eller kan man vara mer eller mindre svensk? Och hur skall enskilda komponenter i svenskheten viktas mot varandra? Hur ser vi till exempel på en svensk medborgare, född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar, men som vill avskaffa förbudet att aga barn, tränger sig i köer och gärna avstår sillen på Midsommarafton - är det egentligen en riktig svensk?
Låt Sverige vara en stat och ett territorium, svensk ett medborgarskap, svenska ett språk och svenskhet i övrigt en identitet, en historia och en kulturyttring. Allt därutöver är onödigt och bidrar bara till förvirring eller till att skapa en falsk motsättning mellan vi och dom.
Exemplet visar på det absurda i Sverigedemokraternas strävan att definiera "svenskhet". Fram till 1960-talet var det utomordentligt vanligt att svenska föräldrar slog sina barn. Innebär det att svenskarna fram till 1960-talet var ett osvenskt folk, eller åtminstone ett folk som betedde sig osvenskt? Eller är svenskhet något som är väldigt tidsbundet, något som är knutet till hur det är just nu? Om svenskarna skulle börja slå sina barn igen, skulle de då åter bete sig osvenskt eller skulle Sverigedemokraterna då definierna om vad det innebar att vara svensk? Många frågor blir det.
Min uppfattning är följande. Svensk är ingenting man kan "vara". Man kan vara svensk medborgare - det är oproblematiskt. Man kan känna sig som svensk, identifiera sig som svensk. Man kan kunna prata svenska. Vissa värderingar och livsstilar är mer utbredda i Sverige och det finns traditioner (sill till midsommar, luciatåg, snus etc) som inte finns i andra länder än i Sverige. Allt detta är också oproblematiskt.
Problemet uppstår först när man som Sverigedemokraterna vill kunna dela in människor i grupper som "är" respektive inte "är" svenskar. Jag undrar i så fall om "svensk" är ett absolut eller ett relativt begrepp - det vill säga är svensk något man är eller inte är, eller kan man vara mer eller mindre svensk? Och hur skall enskilda komponenter i svenskheten viktas mot varandra? Hur ser vi till exempel på en svensk medborgare, född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar, men som vill avskaffa förbudet att aga barn, tränger sig i köer och gärna avstår sillen på Midsommarafton - är det egentligen en riktig svensk?
Låt Sverige vara en stat och ett territorium, svensk ett medborgarskap, svenska ett språk och svenskhet i övrigt en identitet, en historia och en kulturyttring. Allt därutöver är onödigt och bidrar bara till förvirring eller till att skapa en falsk motsättning mellan vi och dom.
2012-12-05
SCB och opinionsläget i svensk politik
I dag presenterade SCB sin nya partisympatiundersökning. SCB:s undersökning genomförs två gånger om året och är betydligt mer omfattande än motsvarande undersökningar från olika opinionsinstitut. Därför får SCB:s mätning också ett mycket starkare genomslag i medierapporteringen än vad andra partisympatiundersökningar får.
Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.
För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.
Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.
Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.
Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.
De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.
Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.
Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.
För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.
Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.
Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.
Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.
De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.
Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.
2012-12-02
Debattlandskapet i svenska medier
Debattlandskapet i svenska medier förändras i snabbt tempo. För några år sedan skrev jag en bloggtext med rubriken Är DN Debatts storhetstid över?, där jag bl a diskuterade hur digitaliseringen påverkat förutsättningarna för samhällsdebatten. Uppmanad av min vän och kollega Andreas Johansson Heinö presenterar jag nu en uppföljning av den analys jag gjorde då.
Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).
Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.
Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.
Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.
Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.
Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.
Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.
Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.
Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.
Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?
Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).
Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.
Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.
Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.
Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.
Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.
Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.
Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.
Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.
Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)