De 24 tolkar som arbetar för den svenska truppen i Afghanistan fruktar för sina liv när insatsen inom kort avslutas. Om talibanerna tar över kontrollen av området är risken stor att de afghaner som arbetat för utländska styrkor betraktas som förrädare och trakasseras eller kanske till och med dödas. De 24 tolkarna har därför skickat in en gemensam ansökan om att få politisk asyl i Sverige.
Reaktionerna från Sverige på afghanernas begäran har hittills varit svala, för att uttrycka det milt. Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Svenska Dagbladet (ej på nätet) att tolkarna inte kan räkna med några särskilda fördelar bara för att de råkat vara anställda av svenska staten och att de i stället bör ansöka om att få bli kvotflyktingar i ett land som ingår i UNHCR:s kvotflyktingsystem. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson säger att det inte går att pröva afghanernas ansökan överhuvudtaget eftersom asylsökande personer måste befinna sig i Sverige. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) duckar och säger att det är regeringens sak att hantera frågan. Däremot har representanter för Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet markerat att Sverige måste ta ansvar för de 24 tolkarna.
Jag var en övertygad motståndare till USA:s inmarsch i Afghanistan och jag har också varit skeptisk till Sveriges deltagande i Isaf. Men med Sveriges beslut att delta följer också ett ansvar. De enskilda afghaner som av olika skäl valt att låta säg anställas av främmande makt skall inte drabbas när den internationella insatsen nu avslutas. Har Sverige väl valt att utnyttja deras arbetskraft har Sverige också ett moralisk-politiskt ansvar att inte lämna dem vind för våg i det osäkra landskap som nu växer fram i Afghanistan.
Jag är väl medveten om gällande regelverk. Ny lagstiftning är heller inte nödvändigtvis den bästa vägen att gå. Men regeringen har ett politiskt ansvar att på humanitär grund utarbeta en kreativ lösning på den uppkomna situationen. Det går, om den politiska viljan finns. Tobias Billströms uttalanden indikerar dessvärre att en sådan politisk vilja saknas. Det är djupt olyckligt, inte bara för de 24 tolkarna och deras familjer utan också för de humanitära värden som bör prägla svensk migrationspolitik.
2012-07-27
Jag tvivlar på tennisen
Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. Ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kommenterar frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968 (Aftonbladet 26/3 1968).
Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh. SVT:s tennisexpert och tidigare elitspelaren Janne Gunnarsson förklarar varför regeringen inte kan bidra ekonomiskt till genomförandet av stora idrottsmästerskap i Sverige (Janne Gunnarssons Facebook-sida).
Jag trodde att tennis-folkets syn på omvärlden utvecklats något under de senaste 45 åren. Nu tvivlar jag på om så verkligen är fallet.
Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh. SVT:s tennisexpert och tidigare elitspelaren Janne Gunnarsson förklarar varför regeringen inte kan bidra ekonomiskt till genomförandet av stora idrottsmästerskap i Sverige (Janne Gunnarssons Facebook-sida).
Jag trodde att tennis-folkets syn på omvärlden utvecklats något under de senaste 45 åren. Nu tvivlar jag på om så verkligen är fallet.
2012-07-22
Så segrar inte döden
Sorgen och vreden går i dag hand i hand. Sorgen över alla de döda som föll offer för de avskyvärda attentaten i Oslo och på Utöya. Vreden över den trångsynthet och det förakt för människovärdet som tog sig uttryck i de grymma dåden.
Sorg och vrede har sin tid. Viktigast är att sorgen och vreden inte leder till passivitet eller till ogärningar. Sorgen och vreden blir fruktbar när den sporrar till nya, ständiga antsträngningar till människovärdets försvar. Med människovärde kommer också tolerans, mångfald och respekt. Människovärdet har sin grund i kärleken. Störst av allt är kärleken.
Själv hedrar jag minnet av alla dem som föll offer i Oslo och på Utöya genom att lova att lägga än större kraft på mitt intellektuella, publicistiska och politiska arbete och att alltid stå upp till människovärdets försvar. Med Bob Dylan vädjar jag: May you always be courageous, stand upright and be strong.
Under mottot "Så segrar inte döden" rekommenderar jag Mikael Wiehes hoppfulla Ska nya röster sjunga.
Sorg och vrede har sin tid. Viktigast är att sorgen och vreden inte leder till passivitet eller till ogärningar. Sorgen och vreden blir fruktbar när den sporrar till nya, ständiga antsträngningar till människovärdets försvar. Med människovärde kommer också tolerans, mångfald och respekt. Människovärdet har sin grund i kärleken. Störst av allt är kärleken.
Själv hedrar jag minnet av alla dem som föll offer i Oslo och på Utöya genom att lova att lägga än större kraft på mitt intellektuella, publicistiska och politiska arbete och att alltid stå upp till människovärdets försvar. Med Bob Dylan vädjar jag: May you always be courageous, stand upright and be strong.
Under mottot "Så segrar inte döden" rekommenderar jag Mikael Wiehes hoppfulla Ska nya röster sjunga.
2012-07-21
Utøya och den moderna journalistikens villkor
I dag skriver jag på Ajour om hur mediebevakningen av terrordåden och massmorden i Oslo och på Utøya synliggör hur digitaliseringen förändrar inte bara journalistikens villkor utan också vårt sätt att leva tillsammans. Utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.
I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.
På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.
Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.
Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.
I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.
På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.
Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.
Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.
2012-07-17
Delat barnbidrag? Göran Hägglund bygger om familjernas köksbord
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund presenterade i Almedalen ett överraskande förslag, som inte riktigt fick genomslag i nyhetsrapporteringen. Men i dag uppmärksammar Göteborg-Posten (ej på nätet - vi talar Göteborgs-Posten...) att det råder oenighet inom Alliansen kring Hägglunds förslag - att föräldrar i fortsättningen skall dela lika på barnbidraget.
Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.
Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.
Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.
Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.
Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.
Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.
Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.
Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.
Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.
Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.
2012-07-14
Aktuellts teknikproblem skadar SVT:s varumärke
I början av mars 2012 lanserade Sveriges Television med buller och bång nya Aktuellt. En hel timmas sammanhängande sändning från kl 21.00, med ny monsterstudio, djärva färger och grafik baserat på det nya, toppmoderna sändningssystemet Mozart.
Jag gillar nya Aktuellt. Jag gillar konceptet, färgerna och grafiken och jag tycker att programledarna är grymt proffsiga. Men de månader som gått sedan programmet lanserades har fördystrats av återkommande teknikproblem, som gör att fokus riktas från innehållet till tragikomisk vardagsdramatik. Namnskyltar förväxlas eller försvinner, ljudet kommer och går, inslag uteblir, tekniker smyger fram i bildkanten för att försöka byta ut gästernas trilskande mikrofoner. SVT:s flaggskepp Aktuellt riskerar att börja framstå som public service eget Fawlty Towers.
Radioprogrammet Medierna i P1 uppmärksammar i dag problemen. Programmets utgångspunkt är att det nu gått fyra månader sedan nya Aktuellt startade och det syns ännu inget ljus i tunneln. Hur påverkar oförmågan att komma tillrätta med dessa teknikproblem trovärdigheten för nya Aktuellt och i förlängningen även för Sveriges Television?
Jag medverkar kort i programmet och min inställning är ungefär så här: Det är helt oacceptabelt att ett så framträdande public service-program efter mer än fyra månader inte lyckas få ordning på trilskande teknik. Jag ertappar mig själv med att sluta lyssna på inslagen och i stället med skräckblandad förtjusning/förväntan invänta uteblivna namnskyltar eller de insmygande tekniker. Aktuellts starka varumärke urholkas, och med det förtroendet för Sveriges Television och i förlängningen också för public service. Det är viktigt att reda ut var ansvaret för detta misslyckande ligger.
I programmet säger Aktuellts ansvariga utgivare Eva Landahl att deras publikundersökningar ännu inte visar på något minskat förtroende för programmet. Jag har inte läst dessa undersökningar, men dristar mig till att påstå att Aktuellt i så fall lever på lånad förtroendetid. Jag ser dagligen nyhetssändningar från BBC, CNN och Al Jazeera, och ser man till teknikproblem kan man inte tro att dessa nyhetsprogram görs på samma planet.
Jag har förstått det som att det nya sändningssystemet Mozart igångsattes utan tillräcklig utbildning för de berörda, samt att systemet inte testats tillräckligt för att undersöka om det var kompatibelt med andra system som SVT använder (till exempel video- och grafiksystem). I Medierna påstås att SVT i torsdag beslutade att tillfälligt återgå till det gamla systemet, i väntan på att man hittar en läsning på problemen med Mozart. I så fall ett klokt beslut, givet rådande omständigheter.
I kväll lördag sänds inte Aktuellt. Jag ser fram mot morgondagens sändning kl 21.00. Förhoppningsvis med ljud och med namnskyltar, men utan insmygande tekniker.
Jag gillar nya Aktuellt. Jag gillar konceptet, färgerna och grafiken och jag tycker att programledarna är grymt proffsiga. Men de månader som gått sedan programmet lanserades har fördystrats av återkommande teknikproblem, som gör att fokus riktas från innehållet till tragikomisk vardagsdramatik. Namnskyltar förväxlas eller försvinner, ljudet kommer och går, inslag uteblir, tekniker smyger fram i bildkanten för att försöka byta ut gästernas trilskande mikrofoner. SVT:s flaggskepp Aktuellt riskerar att börja framstå som public service eget Fawlty Towers.
Radioprogrammet Medierna i P1 uppmärksammar i dag problemen. Programmets utgångspunkt är att det nu gått fyra månader sedan nya Aktuellt startade och det syns ännu inget ljus i tunneln. Hur påverkar oförmågan att komma tillrätta med dessa teknikproblem trovärdigheten för nya Aktuellt och i förlängningen även för Sveriges Television?
Jag medverkar kort i programmet och min inställning är ungefär så här: Det är helt oacceptabelt att ett så framträdande public service-program efter mer än fyra månader inte lyckas få ordning på trilskande teknik. Jag ertappar mig själv med att sluta lyssna på inslagen och i stället med skräckblandad förtjusning/förväntan invänta uteblivna namnskyltar eller de insmygande tekniker. Aktuellts starka varumärke urholkas, och med det förtroendet för Sveriges Television och i förlängningen också för public service. Det är viktigt att reda ut var ansvaret för detta misslyckande ligger.
I programmet säger Aktuellts ansvariga utgivare Eva Landahl att deras publikundersökningar ännu inte visar på något minskat förtroende för programmet. Jag har inte läst dessa undersökningar, men dristar mig till att påstå att Aktuellt i så fall lever på lånad förtroendetid. Jag ser dagligen nyhetssändningar från BBC, CNN och Al Jazeera, och ser man till teknikproblem kan man inte tro att dessa nyhetsprogram görs på samma planet.
Jag har förstått det som att det nya sändningssystemet Mozart igångsattes utan tillräcklig utbildning för de berörda, samt att systemet inte testats tillräckligt för att undersöka om det var kompatibelt med andra system som SVT använder (till exempel video- och grafiksystem). I Medierna påstås att SVT i torsdag beslutade att tillfälligt återgå till det gamla systemet, i väntan på att man hittar en läsning på problemen med Mozart. I så fall ett klokt beslut, givet rådande omständigheter.
I kväll lördag sänds inte Aktuellt. Jag ser fram mot morgondagens sändning kl 21.00. Förhoppningsvis med ljud och med namnskyltar, men utan insmygande tekniker.
2012-07-08
Äntligen en borgerlig idédebatt?
Börjar vi äntligen få en borgerlig idédebatt med identifierbara skiljelinjer? För oss som på lite avstånd följt verksamheterna inom tankesmedjor och tidskrifter som Timbro, Axess och Neo har debatter och åsiktsskillnader oftast dolts av ryggdunkningar och ömsesidiga hejarop på till exempel Twitter.
Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.
Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.
Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.
Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.
Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.
Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.
Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.
Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.
2012-07-07
Stefan Löfvens debut i Almedalen
Stefan Löfvens jungfrutal i Almedalen blev en stor överraskning. Vi som hörde honom på Götaplatsen i Göteborg på 1 maj kunde då konstatera att han inte var någon stor talare. Förväntningarna var därför ganska så lågt ställda inför hans anförande i dag. Jag vet inte om han gått på kurs eller fått någon form av rådgivning, men till såväl upplägg som framförande var det en helt annan schwung än på 1 maj. Han är ingen folkuppviglare som Håkan Juholt eller hjärtevärmare som Mona Sahlin. I stället framstod han som en kombination av pragmatikern Tage Erlander och visionären Olof Palme. De socialdemokratiska kärnväljarna kunde känna igen sig samtidigt som presumtiva nya väljargrupper i storstäderna kan känna sig nyfikna och kanske attraherade. Om jag hetat Fredrik Reinfeldt hade jag i dag blivit lite orolig.
Genom den i dag lanserade parollen "hållbar frihet" vill Löfven stärka bilden av Socialdemokraterna som ett trovärdigt grönt, ekologiskt alternativ samtidigt som han påminner om att socialdemokratin i grunden är ett parti för mänsklig frihet och växande. Parollen fick en bra mottagande. För att bli trovärdig i längden måste den leda till politiska reformförslag som är betydligt mer långtgående än de som presenterades i dag.
Noterade också att Löfven tycks undvika att ta upp frågor som är kontroversiella inom socialdemokratin i sina tal. Varken i dag eller på 1 maj nämnde han till exempel frågorna kring vinst i välfärden, kärnkraften eller vapenexporten.
Stefan Löfven har fått en god start. Men opinionsuppsvinget har främst sin grund i att sympatisörer som lämnade Socialdemokraterna under Mona Sahlin och Håkan Juholt nu övertalats att komma tillbaka. Den svåra uppgiften - att etablera partiet på en 40-procentsnivå - är fortfarande kvar.
Jag kommenterar Löfvens tal i Svenska Dagbladet samt läget inom Socialdemokraterna i P4 Extra (tillsammans med Ekots Inger Arenander).
Genom den i dag lanserade parollen "hållbar frihet" vill Löfven stärka bilden av Socialdemokraterna som ett trovärdigt grönt, ekologiskt alternativ samtidigt som han påminner om att socialdemokratin i grunden är ett parti för mänsklig frihet och växande. Parollen fick en bra mottagande. För att bli trovärdig i längden måste den leda till politiska reformförslag som är betydligt mer långtgående än de som presenterades i dag.
Noterade också att Löfven tycks undvika att ta upp frågor som är kontroversiella inom socialdemokratin i sina tal. Varken i dag eller på 1 maj nämnde han till exempel frågorna kring vinst i välfärden, kärnkraften eller vapenexporten.
Stefan Löfven har fått en god start. Men opinionsuppsvinget har främst sin grund i att sympatisörer som lämnade Socialdemokraterna under Mona Sahlin och Håkan Juholt nu övertalats att komma tillbaka. Den svåra uppgiften - att etablera partiet på en 40-procentsnivå - är fortfarande kvar.
Jag kommenterar Löfvens tal i Svenska Dagbladet samt läget inom Socialdemokraterna i P4 Extra (tillsammans med Ekots Inger Arenander).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)