Israels brutala och dödsbringande flygattacker mot Gaza fortsätter med oförminskad styrka - antalet döda uppgår nu till över 300, många av dem är civila, många är kvinnor och barn.
Vi måste få försvara oss, upprepas som ett mantra av israeliska beslutsfattare. Javisst, Israel har som alla stater rätt till självförsvar. Men självförsvar får inte bedrivas hur som helst. Att genom bombattacker som leder till massdöd bland oskyldiga försvara sig mot de raketbeskjutningar som genomförts mot Israel från Gaza kan aldrig vara acceptabelt. Självförsvar skall enligt folkrätten utövas proportionellt. Det innebär bl a att man inte får använda våld som i sina skadeverkningar är oproportionellt i förhållande till det hot och det våld man själv utsatts för. FN:s förre rättschef Hans Corell var mycket tydlig på denna punkt i SVT Rapport i kväll. Därför måste omvärldens kräva att Israel omedelbart avbryter attacken och pressa parterna till en ny vapenvila.
Vad händer nu? Sannolikt fortsätter de israeliska attackerna ytterligare ett tag. Kanske följs de av en begränsad markoperation, men det är inte säkert. En ny vapenvila mellan Israel och Hamas kommer så småningom att ingås. Det vi nu ser är en blodig maktkamp om villkoren för och innehållet i en sådan vapenvila.
En del tror att utvecklingen nu gått så långt att en överenskommelse mellan Hamas och Fatah inte längre är möjlig, och att vi går mot en förstärkt klanifiering av det palestinska civila och politiska livet. Jag åsåg själv en demonstration mot Israels krig i dag där de största jubelropen mötte den talare som anklagade president Abbas för att vara kollaboratör med Israel.
På kort sikt kan de mest högernationalistiska krafterna i Israel kanske glädja sig åt en sådan utveckling. En fragmentisering av det palestinska samhället försvårar skapandet av en sammanhållen palestinsk förhandlingsposition. Men även ur Israels perspektiv vore en sådan utveckling olycklig. Det vore en tillbakagång till läget i mitten av 1960-talet, innan PLO fick status av det palestinska folkets mest auktoriativa talesman. Den perioden präglades av palestinska terrordåd, såväl mot Israel som mot andra internationella mål. Ingen vill tillbaka till den tiden.
Själv tror jag inte att utvecklingen behöver ha gått så långt. Jag tror fortfarande på möjligheten till en överenskommelse mellan Hamas och Fatah, även om vägen till en sådan är betydligt längre och svårare nu än vad den var innan Israels flygattacker började.
2008 var ett förlorat år för fredsprocessen. I dag talar inte mycket för att 2009 kommer att bli så mycket bättre.
2008-12-27
Stoppa dödandet i Gaza nu
Julfriden bryts av de fruktansvärda nyheterna från Gaza. I en tidigare post skrev jag att jag inte trodde på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Nu får vi i stället ett flygangrepp som i skrivande stund bedöms ha dödat över 150 människor. Vid flera tillfällen har jag kritiserat och tagit avstånd från Hamas avskyvärda raketbeskjutningar av civila mål i Israel. Men det israeliska övervåldet är bortom alla proportioner och jag har därför svårt att karaktärisera flygangreppet som något annan än ett illdåd.
Den tragiska händelseutvecklingen visar igen på det olyckliga - för att inte säga dåraktiga - i omvärldens försök att möta den folkvalda Hamasregeringen med bojkott och isolering.
Den israeliska regeringen kan sägas ha haft tre mål med aktionen:
1) Försvaga Hamas som organisation och dess maktställning i Gaza. Men flygangreppet kommer att öka på det palestinska hatet mot Israel och det är svårt att se hur en tillväxt av detta hat bidrar till att erodera Hamas maktbas.
2) Få ett stopp på raketbeskjutningarna från Gaza mot civila mål i Israel. Men redan i dag har raketbeskjutningarna återupptagits. Risken för palestinska terrordåd mot civila mål inne i Israel ökar.
3) Stärka den israeliska regeringens ställning inför de stundande valen till Knesset i februari. En israelisk passivitet inför raketbeskjutningarna hade sannolikt bäddat för Likud och Benjamin Netanyahu. Nu stärker Tsipi Livni sina möjligheter att få ta över som premiärminister efter den avgående Ehud Olmert.
Omvärlden måste ställa krav på en omedelbar vapenvila i området. USA:s flata uttalande där man enbart vädjar till Israel att göra sitt bästa att undvika att civila kommer till skada är ur det perspektivet olycksbådande.
Och var är Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Mona Sahlin? Vem av dem kommer att ha kuraget att ta avstånd från den israeliska flygattacken?
Tillägg I: Carl Bildt har nu kommenterat händelseutvecklingen på sin blogg. Det är mycket blekt. Bildt uppmanar parterna att "så snart som möjligt" återgå till vapenvilan. Däremot kritiserar han Israel för isoleringen av Gaza: Om Israel trott att denna politik skulle kunna bidraga till att bryta Hamas makt måste man nu konstatera att den varit kontraproduktiv också i detta avseende.
Tillägg II: Även Urban Ahlin har nu i sin egenskap av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman kommenterat angreppet på Gaza. Ahlin kräver att Israel omedelbart avbryter sin militära attack. vilken han beskriver som "brutal och våldsam". Ahlin tillägger: I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare partnern i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och livsmedel. Den långa isoleringen av Gaza har lett till en farlig desperation hos befolkningen, och understött extremistiska krafter.
Den tragiska händelseutvecklingen visar igen på det olyckliga - för att inte säga dåraktiga - i omvärldens försök att möta den folkvalda Hamasregeringen med bojkott och isolering.
Den israeliska regeringen kan sägas ha haft tre mål med aktionen:
1) Försvaga Hamas som organisation och dess maktställning i Gaza. Men flygangreppet kommer att öka på det palestinska hatet mot Israel och det är svårt att se hur en tillväxt av detta hat bidrar till att erodera Hamas maktbas.
2) Få ett stopp på raketbeskjutningarna från Gaza mot civila mål i Israel. Men redan i dag har raketbeskjutningarna återupptagits. Risken för palestinska terrordåd mot civila mål inne i Israel ökar.
3) Stärka den israeliska regeringens ställning inför de stundande valen till Knesset i februari. En israelisk passivitet inför raketbeskjutningarna hade sannolikt bäddat för Likud och Benjamin Netanyahu. Nu stärker Tsipi Livni sina möjligheter att få ta över som premiärminister efter den avgående Ehud Olmert.
Omvärlden måste ställa krav på en omedelbar vapenvila i området. USA:s flata uttalande där man enbart vädjar till Israel att göra sitt bästa att undvika att civila kommer till skada är ur det perspektivet olycksbådande.
Och var är Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Mona Sahlin? Vem av dem kommer att ha kuraget att ta avstånd från den israeliska flygattacken?
Tillägg I: Carl Bildt har nu kommenterat händelseutvecklingen på sin blogg. Det är mycket blekt. Bildt uppmanar parterna att "så snart som möjligt" återgå till vapenvilan. Däremot kritiserar han Israel för isoleringen av Gaza: Om Israel trott att denna politik skulle kunna bidraga till att bryta Hamas makt måste man nu konstatera att den varit kontraproduktiv också i detta avseende.
Tillägg II: Även Urban Ahlin har nu i sin egenskap av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman kommenterat angreppet på Gaza. Ahlin kräver att Israel omedelbart avbryter sin militära attack. vilken han beskriver som "brutal och våldsam". Ahlin tillägger: I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare partnern i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och livsmedel. Den långa isoleringen av Gaza har lett till en farlig desperation hos befolkningen, och understött extremistiska krafter.
2008-12-23
Om konsten att tro - God Jul från Dolly och mig!
I believe in Santa Claus, I'll tell you why I do
Cause I believe that dreams and plans and wishes can come true
I believe in miracles, I believe in magic too
I believe in Santa Claus and I believe in you
And I believe that everything that is is what it's meant to be
I believe there is a God somewhere although it's hard to see
I believe I am so therefore I should do all what I can
To be a better piece in the puzzle of God's plan
And I believe in Santa Claus
I believe in Santa Claus
I believe there's always hope when all seems lost
I believe in Santa Claus
(D Parton, 1983)
Med dessa rader önskas bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
2008-12-21
Hoppets stjärna bleknar i Mellanöstern
Den brutna vapenvilan mellan Hamas och Israel är olycksbådande. Jag tror visserligen inte på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Men perioden fram till det israelska valet den 10 februari 2009 kommer sannolikt att präglas av fortsatt blockad av Gaza med allt vad det innebär för den sociala nöden hos den palestinska befolkningen, palestinsk raketbeskjutning mot Israel samt israeliska attacker mot palestinska mål i Gaza.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
2008-12-18
Nätpolitik och ny kulturchef på Svenska Dagbladet
Jag vill bara passa på att puffa för Christopher Kullenbergs läsvärda kommentar i Svenska Dagbladet i dag (inte bara för att han i positiva termer kommenterar min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer utan också och främst för den intressanta diskussion om nätpolitik som följde på Kullenbergs blogg).
När jag i dag hämtade alla tre morgontidningarna i brevlådan väcktes för första gången någonsin en obehaglig känsla att vi kanske inte behövde alla tre tidningarna - så mycket av dem publiceras ju ändå på nätet. Men när jag fick se att Stefan Eklund från Borås Tidning blivit ny kulturchef på Svenska Dagbladet så försvann känslan. Allt Stefan Eklund säger i denna intervju gör mig lätt till sinnes. Självklart fortsätter vi prenumerera.
När jag i dag hämtade alla tre morgontidningarna i brevlådan väcktes för första gången någonsin en obehaglig känsla att vi kanske inte behövde alla tre tidningarna - så mycket av dem publiceras ju ändå på nätet. Men när jag fick se att Stefan Eklund från Borås Tidning blivit ny kulturchef på Svenska Dagbladet så försvann känslan. Allt Stefan Eklund säger i denna intervju gör mig lätt till sinnes. Självklart fortsätter vi prenumerera.
2008-12-14
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat? (II)
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat för militär intervention i internationella konflikter? Jag har tidigare uttryckt min oro över att den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vår värld i två rapporter föreslagit en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats. Min kritik - och andras -har bl a gällt att formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
2008-12-11
Israel och Palestina - 60 år i våra röda hjärtan
I dag levererades boken Israel och Palestina - 60 år i våra röda hjärtan (Hjalmarson & Högberg Förlag) från tryckeriet. Riktigt fin, och den kan beställas här. Boken ges ut av Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen tillsammans med ABF och syftar till att fördjupa debatten om socialdemokratins hållning i den israelisk-palestinska konflikten över tid.
Redaktörer för boken är jag själv tillsammans med Ulf Carmesund och i boken ger Evert Svensson, Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin, Thomas Hammarberg, Viola Furubjelke, Pierre Schori och Ann Linde sin bild av hur den israelisk-palestinska konflikten utvecklats över tid, samt sin syn på hur Mellanösternpolitiken borde utformas i dag.
Boken presenteras formellt i samband med en debatt om socialdemokratisk Mellanösternpolitik på ABF i Stockholm (Sveavägen 41) lördagen den 24 januari 2009. Sätt ett kryss i almanackan redan nu!
I övrigt är jag på väg hem efter ett seminarium i Norrköping om religion och politik med Lars Stjernkvist, Laila Naraghi och Olle Burell. Mycket bra, och återvänder inom kort till den problematiken här på bloggen.
Redaktörer för boken är jag själv tillsammans med Ulf Carmesund och i boken ger Evert Svensson, Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin, Thomas Hammarberg, Viola Furubjelke, Pierre Schori och Ann Linde sin bild av hur den israelisk-palestinska konflikten utvecklats över tid, samt sin syn på hur Mellanösternpolitiken borde utformas i dag.
Boken presenteras formellt i samband med en debatt om socialdemokratisk Mellanösternpolitik på ABF i Stockholm (Sveavägen 41) lördagen den 24 januari 2009. Sätt ett kryss i almanackan redan nu!
I övrigt är jag på väg hem efter ett seminarium i Norrköping om religion och politik med Lars Stjernkvist, Laila Naraghi och Olle Burell. Mycket bra, och återvänder inom kort till den problematiken här på bloggen.
2008-12-07
En rödgrön koalition - på gott, men också på ont
Överenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet om att vid en valseger 2010 bilda en gemensam rödgrön regering stärker - åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv - oppositionens ställning på den borgerliga alliansregeringens bekostnad. Men sett på längre sikt innebär överenskommelsen att hel del orosmoln seglar upp för främst socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
2008-12-03
Om Mona Sahlin, ledarskap och könsmaktsordningen
I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt där hela 30-minuterssändningen ägnades åt Mona Sahlin som politisk ledare. En av frågeställningarna kretsade kring huruvida Mona Sahlins ledaregenskaper granskades mera kritiskt eftersom hon är kvinna. Jag skall ärligt säga att det inte kändes enbart angenämt att medverka i en intensiv diskussion om en frånvarande människa, vars egenskaper och själsliv vändes in och ut inför någon miljon TV-tittare.
I dag - i ett helt annat sammanhang - diskuterade jag TV-inslaget med SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland. Frågan gällde om det vore möjligt med ett motsvarande TV-upplägg kring en manlig politiker, t ex Fredrik Reinfeldt. Till en början hade vi lite olika uppfattningar, men vi enades ganska snart om en central punkt: givet den rådande könsmaktsordningen skulle ett identiskt TV-inslag kring Fredrik Reinfeldt ha en helt annan mening och betydelse. Två identiska program får olika betydelser om de handlar om en man eller om en kvinna. Mannens överläge i könsmaktsordningen gör honom mindre utsatt för den typ av kritisk personlig granskning som det här var frågan om. Det är ungefär som när de som försvarar pornografin anför att det ju också finns pornografi för kvinnor. Som om bilden av en naken man och en naken kvinna stod för samma sak!
Könsmaktsordning är för mig ett ganska oproblematiskt begrepp. Vi lever i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, och den skillnaden får betydelse för t ex könsroller och för hur individer lever sina liv. Den intressanta frågan blir därför inte om utan på vilket sätt könsmaktsordningen påverkar samhällslivet.
Men även givet att det existerar en könsmaktsordning följer inte att all kritik mot en framträdande kvinnlig politiker är en konsekvens av denna könsmaktsordning. Som jag tidigare påpekat har Mona Sahlin det politiska ansvaret för trasslet i frågan om socialdemokraternas samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
Jag tycker att hon nu försöker ta det ansvaret på ett bra sätt. Inte för att hon är en skicklig kvinnlig politiker utan för att hon är en skicklig politiker.
I dag - i ett helt annat sammanhang - diskuterade jag TV-inslaget med SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland. Frågan gällde om det vore möjligt med ett motsvarande TV-upplägg kring en manlig politiker, t ex Fredrik Reinfeldt. Till en början hade vi lite olika uppfattningar, men vi enades ganska snart om en central punkt: givet den rådande könsmaktsordningen skulle ett identiskt TV-inslag kring Fredrik Reinfeldt ha en helt annan mening och betydelse. Två identiska program får olika betydelser om de handlar om en man eller om en kvinna. Mannens överläge i könsmaktsordningen gör honom mindre utsatt för den typ av kritisk personlig granskning som det här var frågan om. Det är ungefär som när de som försvarar pornografin anför att det ju också finns pornografi för kvinnor. Som om bilden av en naken man och en naken kvinna stod för samma sak!
Könsmaktsordning är för mig ett ganska oproblematiskt begrepp. Vi lever i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, och den skillnaden får betydelse för t ex könsroller och för hur individer lever sina liv. Den intressanta frågan blir därför inte om utan på vilket sätt könsmaktsordningen påverkar samhällslivet.
Men även givet att det existerar en könsmaktsordning följer inte att all kritik mot en framträdande kvinnlig politiker är en konsekvens av denna könsmaktsordning. Som jag tidigare påpekat har Mona Sahlin det politiska ansvaret för trasslet i frågan om socialdemokraternas samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
Jag tycker att hon nu försöker ta det ansvaret på ett bra sätt. Inte för att hon är en skicklig kvinnlig politiker utan för att hon är en skicklig politiker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)