2008-12-07

En rödgrön koalition - på gott, men också på ont

Överenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet om att vid en valseger 2010 bilda en gemensam rödgrön regering stärker - åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv - oppositionens ställning på den borgerliga alliansregeringens bekostnad. Men sett på längre sikt innebär överenskommelsen att hel del orosmoln seglar upp för främst socialdemokraterna och vänsterpartiet.

Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.

De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?

Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?

Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.

Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?

Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.

Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.

2 kommentarer:

Anonym sa...

"Vagen till valsege 2010 tycks ligga klar"
Nja, nu tar du val anda i? Det ar inte direkt klart annu...
Eleni S

Ulf Bjereld sa...

Jo, visst tar jag i. :-) Men det har aldrig hänt att en sittande regering i Sverige har hämtat in ett så stort opinionsunderläge som den borgerliga alliansregeringen har befunnit sig i. Så jag är vid gott hopp!