I dag framkom att den socialdemokratiska rådslagsgruppen för välfärdsfrågor - ledd av vice ordföranden i socialutskottet Ylva Johansson och ordföranden för IF Metall Stefan Löfvén - föreslår att föräldraförsäkringen på sikt skall göras helt individuell. Nu är två av föräldraförsäkringens 13 sjukpenninggrundande månader reserverade för respektive förälder, och kan således inte överlåtas. I ett första steg skall föräldrarna få sig tilldelat en tredjedel var, och en tredjedel skall föräldrarna gemensamt få bestämma över.
Grundtanken är naturligtvis bra. Eftersom männen i dag bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten konserveras kvinnans bundenhet till hemmet och därigenom den rådande könsmaktsordningen. Därför - ändra systemet och tvinga hem männen. Visst, jag är med. Tror jag. För det finns en hake i det hela.
Haken är att vi inte bara lever under en könsmaktsordning utan också - och kanske framförallt - i ett klassamhälle. Genom att tvinga hem männen under en större del av föräldraledigheten minskar i de flesta fall den ekonomiska basen för respektive familj, eftersom mannen oftast tjänar mer än kvinnan i familjen. Denna minskade ekonomiska bas blir förstås mer kännbar i de familjer som lever under knappa omständigheter, jämfört med familjer med betydligt högre löneinkomster.
Så ur ett kortsiktigt perspektiv står här kön mot klass. I sådana fall brukar jag välja klass. En kvinnlig LO-arbetare har i min värld mer gemensamt med sin manlige LO-kollega än med sin kvinnliga chef. Men här väljer jag kön. Jag tror att reformen - fullt genomförd - kommer att bidra till att montera ner den könsmaktsordning som utgör en icke oväsentlig del av klassamhället. Minskade inkomster för låglönefamiljer som en konsekvens av en individualiserad föräldraförsäkring går att hantera på annat sätt.
2008-08-28
Folkpartiets Nato-rapport - svårslagen antiklimax
I början av året meddelade folkpartiet stolt att partiet skulle tillsätta en "oberoende expertutredning" om svenskt Nato-inträde. Folkpartiet skulle "kalla oberoende forskare och experter till hjälp" i arbetet. Syftet var inte att värdera medlemskapets för- och nackdelar, utan rapporten skulle "ge en objektiv beskrivning" av ett medlemskaps följder. Resultatet skulle presenteras "i slutet av våren".
I dag presenterade folkpartiet rapporten. Jag kan bara konstatera att ordet antiklimax inte räcker till när man jämför vad folkpartiet utlovade i början av året med den nu färdiga produkten. Rapporten består av åtta spretigt skrivna textsidor och de utlovade forskarna och experterna lyser med sin frånvaro. I stället är det folkpartiets "försvarspolitiska nätverk" under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman som hållit i pennan. I en mening skriver man att rapporten "i allt väsentligt" bygger på en utredning gjord av en finsk ambassadör för Finlands utrikesministerium från förra året.
Den finska utredningen - som jag har läst - är ett gediget aktstycke och som skickligt balanserar mellan verklighetsbeskrivning och handlingsrekommendationer. Folkpartiets rapport är dessvärre motsatsen. Trots de ovan nämnda utfästelserna om en "objektiv beskrivning" av konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap hittar jag på de åtta sidorna ingenting som talar emot ett svenskt Nato-medlemskap. Allting talar i stället för. Folkpartiets Nato-verklighet är synnerligen monolitisk.
Nato-medlemskapets konsekvenser beskrivs i så rosenskimrande termer att Barnen i Bullerbyn framstår som en studie i skräck. Allt blir bättre som Nato-medlem. Vår nationella säkerhet ökar. Vi får mer makt och inflytande. Medlemskapet innebär inga ökade förvarsutgifter. Vi kan fortsätta att fungera som medlare i internationella förhandlingar. Vårt oberoende kvarstår. Vi väljer själva om eller under vilka villkor vi vill medverka i olika Nato-operationer och hur vi vill utforma vårt försvar. Det enda som saknas är att vädret också blir bättre, och att vi tar fler olympiska medaljer som Nato-medlem.
Rapporten innehåller ingen diskussion om huruvida ett Nato-medlemskap ökar eller minskar sannolikheten att Sverige mot sin vilja blir indraget i militära krigshandlingar. Här finns ingen problematisering om huruvida Sverige som Nato-medlem och USA-allierad skulle bli ett mer tacksamt mål för terrorattacker.
Den svåra och omfattande problematiken om vad det skulle innebära för Sverige att bli en del av Natos kärnvapendoktrin avklaras på följande rader: Nato kommer att upprätthålla sin kärnvapenkapacitet samt sin rätt att ändra placeringen av kärnvapnen, ifall omständigheterna så skulle kräva. De nya medlemsstaterna deltar jämsides med de gamla i verkställandet och utvecklandet av Natos strategi, också i fråga om kärnvapenkomponenten. Den säkerhet, inklusive kapaciteten med kärnvapen, som avses i artikel 5 i Nordatlantiska fördraget täcker också nya medlemsländer.
Jag kan inte läsa citatet annorlunda än att Nato kommer att ha rätt att placera ut kärnvapen i Sverige "ifall omständigheterna så skulle kräva" och att Sverige som ny medlemsstat "deltar jämsides" i utvecklandet av kärnvapenkomponenten i Natos strategi. Men det budskapet är så inlindat i den kursiverade textens formuleringar att det blir snudd på obegripligt för en läsare som inte är specialinsatt i frågan.
Inte med ett ord kommenteras vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära för relationerna mellan Sverige och vår mäktiga stormaktsgranne Ryssland, eller hur Ryssland skulle kunna tänkas reagera på ett svenskt Nato-medlemskap. Just det - kära läsare. Inte med ett ord. Och detta i en rapport som gör anspråk på att ge "en objektiv beskrivning av ett medlemskaps följder".
Så sluta skämta nu, folkpartister! Fram med den riktiga rapporten, så kan vi visst diskutera Nato.
I dag presenterade folkpartiet rapporten. Jag kan bara konstatera att ordet antiklimax inte räcker till när man jämför vad folkpartiet utlovade i början av året med den nu färdiga produkten. Rapporten består av åtta spretigt skrivna textsidor och de utlovade forskarna och experterna lyser med sin frånvaro. I stället är det folkpartiets "försvarspolitiska nätverk" under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman som hållit i pennan. I en mening skriver man att rapporten "i allt väsentligt" bygger på en utredning gjord av en finsk ambassadör för Finlands utrikesministerium från förra året.
Den finska utredningen - som jag har läst - är ett gediget aktstycke och som skickligt balanserar mellan verklighetsbeskrivning och handlingsrekommendationer. Folkpartiets rapport är dessvärre motsatsen. Trots de ovan nämnda utfästelserna om en "objektiv beskrivning" av konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap hittar jag på de åtta sidorna ingenting som talar emot ett svenskt Nato-medlemskap. Allting talar i stället för. Folkpartiets Nato-verklighet är synnerligen monolitisk.
Nato-medlemskapets konsekvenser beskrivs i så rosenskimrande termer att Barnen i Bullerbyn framstår som en studie i skräck. Allt blir bättre som Nato-medlem. Vår nationella säkerhet ökar. Vi får mer makt och inflytande. Medlemskapet innebär inga ökade förvarsutgifter. Vi kan fortsätta att fungera som medlare i internationella förhandlingar. Vårt oberoende kvarstår. Vi väljer själva om eller under vilka villkor vi vill medverka i olika Nato-operationer och hur vi vill utforma vårt försvar. Det enda som saknas är att vädret också blir bättre, och att vi tar fler olympiska medaljer som Nato-medlem.
Rapporten innehåller ingen diskussion om huruvida ett Nato-medlemskap ökar eller minskar sannolikheten att Sverige mot sin vilja blir indraget i militära krigshandlingar. Här finns ingen problematisering om huruvida Sverige som Nato-medlem och USA-allierad skulle bli ett mer tacksamt mål för terrorattacker.
Den svåra och omfattande problematiken om vad det skulle innebära för Sverige att bli en del av Natos kärnvapendoktrin avklaras på följande rader: Nato kommer att upprätthålla sin kärnvapenkapacitet samt sin rätt att ändra placeringen av kärnvapnen, ifall omständigheterna så skulle kräva. De nya medlemsstaterna deltar jämsides med de gamla i verkställandet och utvecklandet av Natos strategi, också i fråga om kärnvapenkomponenten. Den säkerhet, inklusive kapaciteten med kärnvapen, som avses i artikel 5 i Nordatlantiska fördraget täcker också nya medlemsländer.
Jag kan inte läsa citatet annorlunda än att Nato kommer att ha rätt att placera ut kärnvapen i Sverige "ifall omständigheterna så skulle kräva" och att Sverige som ny medlemsstat "deltar jämsides" i utvecklandet av kärnvapenkomponenten i Natos strategi. Men det budskapet är så inlindat i den kursiverade textens formuleringar att det blir snudd på obegripligt för en läsare som inte är specialinsatt i frågan.
Inte med ett ord kommenteras vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära för relationerna mellan Sverige och vår mäktiga stormaktsgranne Ryssland, eller hur Ryssland skulle kunna tänkas reagera på ett svenskt Nato-medlemskap. Just det - kära läsare. Inte med ett ord. Och detta i en rapport som gör anspråk på att ge "en objektiv beskrivning av ett medlemskaps följder".
Så sluta skämta nu, folkpartister! Fram med den riktiga rapporten, så kan vi visst diskutera Nato.
2008-08-26
Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten?
Utrikesminister Carl Bildt påstår i dag att Rysslands beslut att officiellt erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt. Statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin instämmer i kör: erkännandet bryter mot internationell rätt.
Jag blir alltid misstänksam när socialdemokrater och moderater omfamnar varandra i utrikespolitiska frågor. Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten? Hur kan Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin vara så säkra på sin sak?
En av landets erkänt främsta experter i folkrätt - professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi - har en helt motsatt uppfattning i sakfrågan. Till Svenska Dagbladet säger han: Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak.
Said Mahmoudi drar också parallellen till västmakternas militära ingripande i Kosovo, och erkännandet av Kosovo som självständig stat: Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.
Professorn i internationell rätt säger således en sak, och motiverar dessutom sin ståndpunkt. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin säger en annan sak, och jag har hittills inte hittat någonstans där de motiverar sin ståndpunkt.
Erkännandet av Kosovo framstår alltmer som ett politiskt misslyckande - mindre än 30 av världssamfundets över 200 stater har, mig veterligen, hittills erkänt Kosovo. Men erkännandet av Kosovo gav Ryssland legitimitet att på ett motsvarande sätt erkänna Abchazien och Sydossetien. Västmakternas trovärdighet i folkrättsfrågor urholkas när de nu anklagar Ryssland för att göra med Abchazien och Sydossetien det man själva gjorde med Kosovo.
Jag blir alltid misstänksam när socialdemokrater och moderater omfamnar varandra i utrikespolitiska frågor. Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten? Hur kan Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin vara så säkra på sin sak?
En av landets erkänt främsta experter i folkrätt - professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi - har en helt motsatt uppfattning i sakfrågan. Till Svenska Dagbladet säger han: Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak.
Said Mahmoudi drar också parallellen till västmakternas militära ingripande i Kosovo, och erkännandet av Kosovo som självständig stat: Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.
Professorn i internationell rätt säger således en sak, och motiverar dessutom sin ståndpunkt. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin säger en annan sak, och jag har hittills inte hittat någonstans där de motiverar sin ståndpunkt.
Erkännandet av Kosovo framstår alltmer som ett politiskt misslyckande - mindre än 30 av världssamfundets över 200 stater har, mig veterligen, hittills erkänt Kosovo. Men erkännandet av Kosovo gav Ryssland legitimitet att på ett motsvarande sätt erkänna Abchazien och Sydossetien. Västmakternas trovärdighet i folkrättsfrågor urholkas när de nu anklagar Ryssland för att göra med Abchazien och Sydossetien det man själva gjorde med Kosovo.
2008-08-24
Jan Björklund och vådan av att slira på sanningen
Visst finns det ordnings- och disciplinproblem i den svenska skolan. Dessa problem måste tas på stort allvar och motarbetas, inte minst ur ett jämlikhets- och solidaritetsperspektiv. I sista hand är det de svaga och lågpresterande elevgrupperna som far mest illa av ordningsproblemen.
Men ordningsproblemen skall mötas på ett seriöst sätt och inte överdrivas i syfte att vinna partipolitiska poänger. Radioprogrammet Kris i skolan? har granskat skolminister Jan Björklunds uttalanden om problemen i svensk skola. Granskningen visar hur Jan Björklund vid flera tillfällen inte bara överdrivit problemen, utan också uttalat sig på ett sätt som är direkt osant. Låt mig redovisa några exempel:
På DN Debatt den 30 maj 2006 skriver Jan Björklund (tillsammans med Lars Leijonborg) att: Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sen ankomst, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk med svordomar i skolan som Sverige. Men Sveriges Radios granskning visar entydigt att så inte är fallet. Sverige är på det stora hela varken bättre eller sämre än t ex genomsnittet av OECD-staterna. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
I samma artikel påstår Jan Björklund och Lars Leijonborg att svenska skolbarn i ett internationellt perspektiv har sämre kunskaper i matematik och naturvetenskap än genomsnittet: I matematik och naturvetenskap ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna. Finland ligger etta i såväl matte som naturvetenskap och läsförståelse. Men även här pekar datamaterialet i en helt annan riktning: Sverige ligger över genomsnittet - Sverige ligger i mitten eller i den övre tredjedelen, och i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
Dessutom visar de internationella studierna att svenska skolbarn känner sig tryggast av alla.
Redaktionen har låtit professorn i statistik Elisabet Svensson vid Örebro universitet ta del av datamaterialet och jämföra det med Jan Björklunds och Lars Leijonborgs uttalanden, utan att hon visste att det var Björklund och Leijonborg som stod för uttalandena. Elisabet Svensson var, för att uttrycka det milt, inte nådig i sina kommentarer.
Folkpartiet har gjort kunskapsskolan och kampen mot fusket till två av sina paradfrågor. Kanske vore det lämpligt att börja med att ta sig en allvarlig funderare över den egna retoriken. Slirande på sanningen motverkar den sak man vill stödja, och riskerar att dra politiken i vanära.
Men ordningsproblemen skall mötas på ett seriöst sätt och inte överdrivas i syfte att vinna partipolitiska poänger. Radioprogrammet Kris i skolan? har granskat skolminister Jan Björklunds uttalanden om problemen i svensk skola. Granskningen visar hur Jan Björklund vid flera tillfällen inte bara överdrivit problemen, utan också uttalat sig på ett sätt som är direkt osant. Låt mig redovisa några exempel:
På DN Debatt den 30 maj 2006 skriver Jan Björklund (tillsammans med Lars Leijonborg) att: Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sen ankomst, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk med svordomar i skolan som Sverige. Men Sveriges Radios granskning visar entydigt att så inte är fallet. Sverige är på det stora hela varken bättre eller sämre än t ex genomsnittet av OECD-staterna. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
I samma artikel påstår Jan Björklund och Lars Leijonborg att svenska skolbarn i ett internationellt perspektiv har sämre kunskaper i matematik och naturvetenskap än genomsnittet: I matematik och naturvetenskap ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna. Finland ligger etta i såväl matte som naturvetenskap och läsförståelse. Men även här pekar datamaterialet i en helt annan riktning: Sverige ligger över genomsnittet - Sverige ligger i mitten eller i den övre tredjedelen, och i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
Dessutom visar de internationella studierna att svenska skolbarn känner sig tryggast av alla.
Redaktionen har låtit professorn i statistik Elisabet Svensson vid Örebro universitet ta del av datamaterialet och jämföra det med Jan Björklunds och Lars Leijonborgs uttalanden, utan att hon visste att det var Björklund och Leijonborg som stod för uttalandena. Elisabet Svensson var, för att uttrycka det milt, inte nådig i sina kommentarer.
Folkpartiet har gjort kunskapsskolan och kampen mot fusket till två av sina paradfrågor. Kanske vore det lämpligt att börja med att ta sig en allvarlig funderare över den egna retoriken. Slirande på sanningen motverkar den sak man vill stödja, och riskerar att dra politiken i vanära.
2008-08-21
Forum för levande historia och lärarnas kunskaper om Förintelsen
Forum för levande historia har publicerat en rapport som hävdar att svenska lärare har alltför dåliga kunskaper om Förintelsen. Men rapporten brister dessvärre i centrala avseenden, och kan därför inte användas för att uttala sig om kunskapsläget bland lärarna.
Jag bortser här från att rapporten är sällsynt illa skriven, och att författaren Anders Lange alltför ofta låter egna politiska resonemang störa framställningen (se t ex Langes märkliga angrepp på Historieuppropet, not 109, s 60). Min bärande kritik är i stället att rapporten präglas av en kunskapssyn som är så nattstånden och så omodern att man som läsare häpnar. Jag skall ge två exempel på detta.
För det första baserar rapporten sina slutsatser på ett frågebatteri där kunskap mäts utifrån kännedom om ohyggligheternas enskildheter. Den som tror att 75 procent av de judiska barnen i Europa dödades under andra världskriget får fel, den som tror att den korrekta andelen är 85 procent får rätt. Den som tror att andelen judar i den tyska befolkningen 1933 uppgick till 0.8 procent får rätt, den som tror att andelen uppgick till 1.2 procent får fel. Faktakunskaper i all ära, men det är inte den typen av kunskaper som möjliggör för en lärare att till eleverna förmedla en djupare förståelse av orsaken till Förintelsen.
För det andra är flera frågor så naivt formulerade att de i princip blir omöjliga att besvara. T ex ställs frågan om vad som hände med de tyska soldater som vägrade delta i avrättningarna av civila judar. Som rätt svar anges "Ingenting särskilt skulle ha hänt". Ingenting särskilt? Svaret är säkert korrekt på så sätt att det inte fanns några formella sanktioner i den tyska krigsmakten för de enskilda soldater som vägrade medverka i dödandet. Men dessa modiga individer riskerade naturligtvis grova informella repressalier från befäl som betraktade dem som judevänner och från kamrater som betraktade dem som svikare. Dessutom är poängen med frågan att visa att de tyska soldaterna inte tvingades att delta i massakrerna, utan gjorde det av fri vilja. Men den springande punkten är ju i stället huruvida de tyska soldaterna uppfattade det som om de hade ett fritt val att delta i dödandet eller ej. Och ur det perspektivet blir den ställda frågan inte meningsfull.
Jag hade hoppats - och kanske t o m trott - att Forum för levande historia lyssnat till den kritik som tidigare och från skilda håll riktats mot myndighetens sätt att genomföra sina undersökningar. Tyvärr hade jag fel.
Jag kommenterar undersökningen i Dagens Nyheter i dag.
Jag bortser här från att rapporten är sällsynt illa skriven, och att författaren Anders Lange alltför ofta låter egna politiska resonemang störa framställningen (se t ex Langes märkliga angrepp på Historieuppropet, not 109, s 60). Min bärande kritik är i stället att rapporten präglas av en kunskapssyn som är så nattstånden och så omodern att man som läsare häpnar. Jag skall ge två exempel på detta.
För det första baserar rapporten sina slutsatser på ett frågebatteri där kunskap mäts utifrån kännedom om ohyggligheternas enskildheter. Den som tror att 75 procent av de judiska barnen i Europa dödades under andra världskriget får fel, den som tror att den korrekta andelen är 85 procent får rätt. Den som tror att andelen judar i den tyska befolkningen 1933 uppgick till 0.8 procent får rätt, den som tror att andelen uppgick till 1.2 procent får fel. Faktakunskaper i all ära, men det är inte den typen av kunskaper som möjliggör för en lärare att till eleverna förmedla en djupare förståelse av orsaken till Förintelsen.
För det andra är flera frågor så naivt formulerade att de i princip blir omöjliga att besvara. T ex ställs frågan om vad som hände med de tyska soldater som vägrade delta i avrättningarna av civila judar. Som rätt svar anges "Ingenting särskilt skulle ha hänt". Ingenting särskilt? Svaret är säkert korrekt på så sätt att det inte fanns några formella sanktioner i den tyska krigsmakten för de enskilda soldater som vägrade medverka i dödandet. Men dessa modiga individer riskerade naturligtvis grova informella repressalier från befäl som betraktade dem som judevänner och från kamrater som betraktade dem som svikare. Dessutom är poängen med frågan att visa att de tyska soldaterna inte tvingades att delta i massakrerna, utan gjorde det av fri vilja. Men den springande punkten är ju i stället huruvida de tyska soldaterna uppfattade det som om de hade ett fritt val att delta i dödandet eller ej. Och ur det perspektivet blir den ställda frågan inte meningsfull.
Jag hade hoppats - och kanske t o m trott - att Forum för levande historia lyssnat till den kritik som tidigare och från skilda håll riktats mot myndighetens sätt att genomföra sina undersökningar. Tyvärr hade jag fel.
Jag kommenterar undersökningen i Dagens Nyheter i dag.
2008-08-19
Om Kaukasus och socialdemokratisk utrikespolitik
Enigheten över den partipolitiska blockgränsen var rörande när Utrikesnämnden häromdagen diskuterade krisen i Kaukasus och konsekvenserna för de svensk-ryska relationerna. Jag kan förstå att Mona Sahlin och Urban Ahlin värjer sig för att i rådande läge framstå som ryssvänner. Men jag hade kanske trott att åtminstone vänsterpartiet skulle markera en något självständig linje, t ex genom att förhålla sig kallsinnigt till förslagen att omedelbart frysa allt besöksutbyte med Ryssland inom det militärpolitiska området.
Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.
Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.
Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.
Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.
Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.
Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.
Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.
Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.
Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
2008-08-16
Ara Abrahamian och brottningens bekymmer
Internationella Olympiska Kommittén (IOK) beslöt i dag att diskvalificera den svenske brottaren Ara Abrahamian från herrarnas grekisk-romersk brottning, 84 kg. Därigenom fråntas Ara Abrahamian även formellt den bronsmedalj som han själv demonstrativt lämnade kvar på brottarmattan när han i vredesmod lämnade prisceremonin i torsdags.
Jag har all respekt för Ara Abrahamian som privatperson och för de idrottsprestationer han tidigare åstadkommit. Men hans protest i fredags var i mina ögon egoistisk och ett svek mot alla de människor som givit honom sitt helhjärtade stöd under så många år. En olympisk medalj är faktiskt ingen privatangelägenhet, som man slänger bort hur som helst.
Ara Abrahamians omdömeslösa uppträdande skall också vägas mot den journalistiska kollaps som drabbade delar av svensk media. Okritiskt återgavs svepande anklagelser om att den påstådda bortdömningen av Abrahamian skulle bero på "korruption" inom brottningen. Korruptionen sades först bestå i att öststaterna höll varandra om ryggen. Jag har lite svårt att förstå vari öststatskonspirationen bestod, med tanke på att Abrahamians motståndare var från Italien och mattdomaren Jean-Marc Petoud från Schweiz.
Nästa konspirationsteori gick ut på att domaren Jean-Marc Petoud var kusin med presidenten i internationella brottningsförbundet, Raphaël Martinetti. Men trovärdigheten i att dessa två schweizare skulle ägna kusinträffarna åt att mygla bort en svensk till förmån för en italienare problematiserades inte.
I Aftonbladet tillåts den svenska förbundskaptenen Leo Mylläri kalla den schweiziske domaren för den lilla grisen utan att någon reagerar. Den lilla grisen? Den svenske förbundskaptenens uttalande visar onekligen att brottningen stinker. I Sverige.
Turbulensen kring Abrahamian gör mig extra ont eftersom jag gillar brottning väldigt mycket. Jag tillhör den generation för vilken Frank Anderssons VM-seger 1977 på en oväntad halvnelson är ett av ungdomsårens lyckligaste idrottsminnen. Men jag minns också när den svenska brottaren Thomas Johansson avslöjades som dopad och under förödmjukande former fick lämna tillbaka sin silvermedalj från OS i Los Angeles 1984.
Jodå - det finns säkert åtskilligt inom brottningen som är sjukt och som behöver åtgärdas. Men jag misstänker att mycket inom svensk brottning är en del av sjukdomstillståndet.
Vill man reformera brottningen måste man också agera på ett sådant sätt att man inte diskrediterar sig själv som reformator. Så länge Sverige har en förbundskapten som kallar en domare för "den lille grisen" så har Sverige placerat sig själv vid skampålen, och har ingen möjlighet att påverka brottningen i en sundare riktning.
Jag har all respekt för Ara Abrahamian som privatperson och för de idrottsprestationer han tidigare åstadkommit. Men hans protest i fredags var i mina ögon egoistisk och ett svek mot alla de människor som givit honom sitt helhjärtade stöd under så många år. En olympisk medalj är faktiskt ingen privatangelägenhet, som man slänger bort hur som helst.
Ara Abrahamians omdömeslösa uppträdande skall också vägas mot den journalistiska kollaps som drabbade delar av svensk media. Okritiskt återgavs svepande anklagelser om att den påstådda bortdömningen av Abrahamian skulle bero på "korruption" inom brottningen. Korruptionen sades först bestå i att öststaterna höll varandra om ryggen. Jag har lite svårt att förstå vari öststatskonspirationen bestod, med tanke på att Abrahamians motståndare var från Italien och mattdomaren Jean-Marc Petoud från Schweiz.
Nästa konspirationsteori gick ut på att domaren Jean-Marc Petoud var kusin med presidenten i internationella brottningsförbundet, Raphaël Martinetti. Men trovärdigheten i att dessa två schweizare skulle ägna kusinträffarna åt att mygla bort en svensk till förmån för en italienare problematiserades inte.
I Aftonbladet tillåts den svenska förbundskaptenen Leo Mylläri kalla den schweiziske domaren för den lilla grisen utan att någon reagerar. Den lilla grisen? Den svenske förbundskaptenens uttalande visar onekligen att brottningen stinker. I Sverige.
Turbulensen kring Abrahamian gör mig extra ont eftersom jag gillar brottning väldigt mycket. Jag tillhör den generation för vilken Frank Anderssons VM-seger 1977 på en oväntad halvnelson är ett av ungdomsårens lyckligaste idrottsminnen. Men jag minns också när den svenska brottaren Thomas Johansson avslöjades som dopad och under förödmjukande former fick lämna tillbaka sin silvermedalj från OS i Los Angeles 1984.
Jodå - det finns säkert åtskilligt inom brottningen som är sjukt och som behöver åtgärdas. Men jag misstänker att mycket inom svensk brottning är en del av sjukdomstillståndet.
Vill man reformera brottningen måste man också agera på ett sådant sätt att man inte diskrediterar sig själv som reformator. Så länge Sverige har en förbundskapten som kallar en domare för "den lille grisen" så har Sverige placerat sig själv vid skampålen, och har ingen möjlighet att påverka brottningen i en sundare riktning.
2008-08-13
Israel och en fredsplan för hemmaopinionen
Israels premiärminister Ehud Olmert har presenterat ett förslag till principöverenskommelse med avseende på gränser, flyktingar och säkerhetsarrangemang mellan Israel och en framtida palestinsk stat. I västerländska medier har förslaget kommit bort i en nyhetsrapportering som dominerats av krisen i Kaukasus och OS i Peking.
Men det finns ett annat skäl till att förslaget fått så blygsam uppmärksamhet i omvärlden. Förslaget var nämligen utformat på ett sätt så att det var mer eller mindre självklart att det skulle avfärdas av den palestinska presidenten Mahmud Abbas. Så har också skett. Förslaget ger i stort sett palestinierna ingenting när det gäller frågorna om Jerusalem som huvudstad i en framtida palestinsk stat (Jerusalemfrågan skjuts på framtiden i förslaget) eller om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Den palestinska staten skulle förvägras rätten att ha ett militärt försvar. Israel skulle behålla sju procent av Västbanken, inklusive de största bosättningarna, och palestinierna skulle kompenseras genom landområden i Negevöknen. Dessutom förutsätter hela arrangemanget att Hamas först avlägsnas från makten i Gaza.
Ja, vad skall man säga. Visst måste båda parter kompromissa. Men kompromisser måste utformas på ett sätt så att det åtminstone finns någon politisk realism i att de skulle kunna vara möjliga att accepteras av motparten. I det här fallet är det lätt att instämma i Mahmud Abbas beskrivning av det israeliska förslaget som ett slöseri med tid.
Ehud Olmert visste förstås att hans förslag var oacceptabelt för den palestinska motparten. Men Olmerts tid rinner ut - han lämnar inom kort uppdraget som partiledare för Kadima och därigenom i förlängningen uppdraget som israelisk premiärminister. Olmert har investerat mycket av sin personliga och politiska prestige i att en principöverenskommelse mellan israeler och palestinier skulle komma till stånd under 2008. Så kommer dessvärre inte att bli fallet.
Förslaget syftade till att rädda vad som räddas kan av bilden av Olmert som en hängiven och energisk fredsmakare, som ändå vägrade sälja ut centrala israeliska säkerhetsintressen. Men i historieskrivningen blir Olmert inte mer än en parentes. Först när Kadima fått ett nytt ledarskap och Israel en ny regering (med eller utan nyval) kan fredsprocessen mellan israeler och palestinier på allvar börja igen.
Men det finns ett annat skäl till att förslaget fått så blygsam uppmärksamhet i omvärlden. Förslaget var nämligen utformat på ett sätt så att det var mer eller mindre självklart att det skulle avfärdas av den palestinska presidenten Mahmud Abbas. Så har också skett. Förslaget ger i stort sett palestinierna ingenting när det gäller frågorna om Jerusalem som huvudstad i en framtida palestinsk stat (Jerusalemfrågan skjuts på framtiden i förslaget) eller om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Den palestinska staten skulle förvägras rätten att ha ett militärt försvar. Israel skulle behålla sju procent av Västbanken, inklusive de största bosättningarna, och palestinierna skulle kompenseras genom landområden i Negevöknen. Dessutom förutsätter hela arrangemanget att Hamas först avlägsnas från makten i Gaza.
Ja, vad skall man säga. Visst måste båda parter kompromissa. Men kompromisser måste utformas på ett sätt så att det åtminstone finns någon politisk realism i att de skulle kunna vara möjliga att accepteras av motparten. I det här fallet är det lätt att instämma i Mahmud Abbas beskrivning av det israeliska förslaget som ett slöseri med tid.
Ehud Olmert visste förstås att hans förslag var oacceptabelt för den palestinska motparten. Men Olmerts tid rinner ut - han lämnar inom kort uppdraget som partiledare för Kadima och därigenom i förlängningen uppdraget som israelisk premiärminister. Olmert har investerat mycket av sin personliga och politiska prestige i att en principöverenskommelse mellan israeler och palestinier skulle komma till stånd under 2008. Så kommer dessvärre inte att bli fallet.
Förslaget syftade till att rädda vad som räddas kan av bilden av Olmert som en hängiven och energisk fredsmakare, som ändå vägrade sälja ut centrala israeliska säkerhetsintressen. Men i historieskrivningen blir Olmert inte mer än en parentes. Först när Kadima fått ett nytt ledarskap och Israel en ny regering (med eller utan nyval) kan fredsprocessen mellan israeler och palestinier på allvar börja igen.
2008-08-09
Om USA, EU och krigshandlingarna i Kaukasus
Krigshandlingarna i Kaukasus rullar vidare. Såväl Abchazien som Sydossetien slåss för suveränitet och nationellt självbestämmande, samtidigt som Georgien vill behålla båda dessa områden som en del av Georgien. Ryssland stödjer Abchazien och Sydossetien i syfte att försvaga Georgien och för att kunna utöva större inflytande i ett område av stor betydelse för omvärldens energiförsörjning.
Georgiens regering har ett stort ansvar för våldsutvecklingen genom sitt militära agerande i Sydossetien för några dagar sedan. Men Ryssland har nu genom sin överlägsna militära makt ansvaret för att våldshandlingarna upphör och för att konflikten inte sprider sig. Rapporter om grovt övervåld från rysk sida väcker stark oro. Allt folkrättsstridigt våld i området måste entydigt fördömas.
Väst stöder Georgiens suveränitet, och därmed Georgiens anspråk på Abchazien och Sydossetien. Ett viktigt skäl är förstås att Georgien är ett stort transitland för olja och gas från staterna kring Kaspiska havet.
Men ett bekymmer i den västliga strategin är att USA och EU genom erkännandet av Kosovo nyligen själva urholkat principerna om statssuveräniteten. Om Kosovo fick bryta sig ut ur Serbien och bli en självständig stat, varför skulle då inte Abchazien och Sydossetien få bryta sig ut ur Georgien och bli självständiga stater? (Problematiken kring erkännandet av Kosovo har jag tidigare diskuterat här.)
USA:s och EU:s agerande på Balkan och i Kaukasus visar på ett olyckligt sätt hur folkrätt och principer tolkas olika beroende på egna, materiella intressen.
Georgiens regering har ett stort ansvar för våldsutvecklingen genom sitt militära agerande i Sydossetien för några dagar sedan. Men Ryssland har nu genom sin överlägsna militära makt ansvaret för att våldshandlingarna upphör och för att konflikten inte sprider sig. Rapporter om grovt övervåld från rysk sida väcker stark oro. Allt folkrättsstridigt våld i området måste entydigt fördömas.
Väst stöder Georgiens suveränitet, och därmed Georgiens anspråk på Abchazien och Sydossetien. Ett viktigt skäl är förstås att Georgien är ett stort transitland för olja och gas från staterna kring Kaspiska havet.
Men ett bekymmer i den västliga strategin är att USA och EU genom erkännandet av Kosovo nyligen själva urholkat principerna om statssuveräniteten. Om Kosovo fick bryta sig ut ur Serbien och bli en självständig stat, varför skulle då inte Abchazien och Sydossetien få bryta sig ut ur Georgien och bli självständiga stater? (Problematiken kring erkännandet av Kosovo har jag tidigare diskuterat här.)
USA:s och EU:s agerande på Balkan och i Kaukasus visar på ett olyckligt sätt hur folkrätt och principer tolkas olika beroende på egna, materiella intressen.
2008-08-07
Lars Danielssons försiktiga comeback
Regeringen har nu formellt utsett den tidigare statssekreteraren Lars Danielsson till generalkonsul i Hongkong och Macau. Det är utmärkt att regeringens och framför allt Carl Bildts mobbing mot Danielsson upphör. Men det är trist att Danielssons allmänt erkända politiska och diplomatiska kompetens inte kommer till användning för mer viktiga uppdrag (även om Lars Danielssons bok I skuggan av makten visade på ett stort engagemang i Kina-frågorna). Förhoppningsvis blir uppdraget i Honkong och Macau början på en reell väg tillbaka för Lars Danielsson.
Vad säger Fredrik Reinfeldt på lördag?
OBS - se även uppdatering längst ned i posten!
På lördag sommartalar Fredrik Reinfeldt i Vaxholm. Det blir hans första större politiska tal sedan Almedalsveckan i början av juli. Inför Almedalstalet trodde jag att Fredrik Reinfeldt skulle tvingas sluta ducka och i stället försiktigt positionera sig i FRA-frågan. Jag fick fel. Fredrik Reinfeldt överraskade mig och de flesta politiska journalisterna med att inte nämna FRA-frågan med en enda stavelse i sitt tal i Almedalen.
Men tigandets strategi är nu förbi. Medieuppbådet inför Vaxholms-talet vädrar blod, och kommer inte att låta Fredrik Reinfeldt komma undan med att ducka sig igenom frågan en gång till. Artikeln på DN Debatt i måndags från 14 tunga kommunala moderatpolitiker, följt av ett internmejl från den moderata partiledningen som öppet polemiserade mot artikelförfattarna, visar med all önskvärd tydlighet att FRA-frågan inte gått att tiga ihjäl. (Jag kommenterar i Dagens Nyheter den moderata partiledningens internmejl mot kritikerna.)
Hur kommer då Fredrik Reinfeldt att formulera sig på lördag? Jag har tidigare föreslagit att han borde vända defensiven till en offensiv genom att riva upp lagen och söka samförstånd över partigränserna i frågan. Därigenom binder han upp socialdemokratin (som hittills förnöjt kunnat sitta på åskådarplats och följa den borgerliga kannibalismen i frågan) och tvingar oppostionen mot lagen att på allvar formulera konkreta förslag om hur en lag om signalspaning borde se ut som utan att undergräva landets säkerhet bättre skyddar medborgarintegriteten. Men sannolikt har händelseutvecklingen nu gått för långt för att Reinfeldt skall våga använda den strategin.
En annan möjlighet - och i dagläget mer sannolik - är att Fredrik Reinfeldt biter sig fast vid den antagna FRA-lagen och anklagar kritikerna för att inte ha förstått vad lagen egentligen handlar om. Bakom en sådan strategi ligger antagandet att motståndet mot FRA-lagen är för splittrat för att kunna samla en majoritet bakom sig i riksdagen när frågan återkommer dit under hösten.
En tredje möjlighet - och jag skulle tro att Reinfeldt landar just där - är att hålla fast vid grundtänkandet kring FRA-lagen, men med en smula ödmjukhet öppna för ytterligare smärre integritetsstärkande förändringar i samband med riksdagsbehandlingen i höst.
Det pågår ju just nu en strid om huruvida FRA:s signalspaning skall benämnas som massavlyssning eller ej. I det ovan nämnda internmejlet sägs att massavlyssning är ett felaktigt uttryckssätt eftersom: FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen. Men det är i min mening en sanning med stor modifikation. All trafik ska enligt propositionen av operatörerna skickas till så kallade samverkanspunkter, där den överlämnas till FRA. All trafik filtreras för att se vilka meddelanden som matchar de koder och sökord som FRA konstruerat för att hitta säkerhetshot. Eftersom all trafik granskas utifrån FRA:s kriterier är det för mig uppenbart att det rör sig om just en massavlyssning.
FRA-frågan i sig fäller inte regeringen 2010. Men FRA-frågan har redan blivit ännu ett exempel på svagt ledarskap från Fredrik Reinfeldt, och det svaga ledarskapet kommer att ligga den borgerliga alliansregeringen i fatet inför kommande val.
Uppdatering 7 augusti kl 16.30: För några timmar sedan föregrep Fredrik Reinfeldt sitt Vaxholmstal genom att vid en pressträff relativt utförligt kommentera FRA-frågan. Det var ett skickligt politiskt drag, eftersom allt fokus på lördag nu inte hamnar på FRA utan också på de politiska sakfrågor som Reinfeldt hellre vill diskutera.
I sak överenstämmer Reinfeldts uttalanden med det alternativ som jag ovan beskrev som mest sannolikt. Det vill säga att Reinfeldt håller fast vid FRA-lagen men anlägger en mer ödmjuk ton gentemot kritikerna. Han beskriver debatten som viktig och värdefull och antyder att integritetsskyddet kan stärkas ytterligare. Jag kommenterar i Expressen Reinfeldts senaste uttalanden.
2008-08-03
FRA-lagen och Jan Björklunds fria fantasier
Försvaret för FRA-lagen tar sig alltmer absurda uttrycksformer. I sitt sommartal i Marstrand i dag påstod folkpartiledaren Jan Björklund att det var lika sannolikt att Sverige fångade Usama bin Laden som att USA gjorde det: – Tänk tanken att den svenska styrkan i Afghanistan i morgon griper Usama bin Laden. Det kan faktiskt lika gärna hända att den svenska bataljonen gör det, som att någon av de amerikanska bataljonerna gör det. I förlängningen menar Björklund att om Sverige fångar bin Laden blir Sverige ett tacksamt mål för olika terrorgrupper och då måste vi ha FRA-lagen för att kunna skydda oss.
Det var längesedan jag hörde någon svensk politiker säga något så verklighetsfrämmande. Att på fullt allvar påstå att Sverige har lika stora möjligheter som USA att gripa bin Laden faller på sin egen orimlighet. USA:s resurser är mycket större och USA har ett så mycket mer fullödigt underrättelseunderlag. Dessutom söker USA aktivt efter bin Laden i Afghanistan, medan de svenska soldaterna har helt andra uppgifter.
Men i försöken att hitta argument för FRA-lagen tycks ingenting vara omöjligt.
Jag kommenterar Jan Björklunds utspel i Expressen.
Det var längesedan jag hörde någon svensk politiker säga något så verklighetsfrämmande. Att på fullt allvar påstå att Sverige har lika stora möjligheter som USA att gripa bin Laden faller på sin egen orimlighet. USA:s resurser är mycket större och USA har ett så mycket mer fullödigt underrättelseunderlag. Dessutom söker USA aktivt efter bin Laden i Afghanistan, medan de svenska soldaterna har helt andra uppgifter.
Men i försöken att hitta argument för FRA-lagen tycks ingenting vara omöjligt.
Jag kommenterar Jan Björklunds utspel i Expressen.
Vem granskar Sveriges Olympiska Kommitté?
Så var det då snart dags för de Olympiska Spelen i Peking. Jag tillhör ju dem som inte tyckte det var fel att förlägga spelen till Kina, trots bristen på demokrati och mänskliga rättigheter. För mig bidrar OS i Peking till att synliggöra förtycket och kan också skapa bättre möjligheter till påverkan och förändring.
Men ingenting sker mekaniskt. Om inte centrala aktörer utnyttjar tillfället till opinionsbildning och påtryckningar på de kinesiska makthavarna, riskerar OS att stjälpa i stället för att hjälpa. OS kan bli ett propagandaprojekt för Kina, och legitimera den kinesiska regimens maktutövning.
Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och Sveriges Olympiska kommitté (SOK) måste gå en svår balansgång. Å ena sidan kan inte den olympiska rörelsen själv gå i spetsen i det politiska arbetet med att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Kina. Å andra sidan kan inte den olympiska rörelsen bortse från det politiska förtryck som råder i Kina. För att på ett anständigt sätt klara av denna balansgång krävs det politisk kompetens och mognad. Här brister den olympiska rörelsens företrädare i flera avseenden.
Stefan Lindeberg, ordförande för SOK, säger t ex till Sydsvenskan den 22 juni i år - med anledning av att norska idrottsstjärnor deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina - att det inte är okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. Skulle ni stänga av en svensk olympier som protesterade mot Kina på motsvarande sätt, frågar Sydsvenskan. Vi skulle i alla fall ringa och prata med den berörde. Han eller hon skulle behöva ändra i kampanjen i så fall. Dra in den? Ja.
Normal yttrandefrihet var ordet, sa Bull.
Gunilla Lindberg är generalsekreterare i SOK samt en av fyra vicepresidenter i IOK. I november 2007 avbokade SOK i sista stund Svenska Amnesty från ett möte med svenska olympier om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Svenska Amnesty ersattes av professorn i kinesiska språk och kultur Torbjörn Lodén. Gunilla Lindberg kommenterade i Aftonbladet bytet enligt följande: Vi ville ha det historiska perspektivet. Det är det som vi vill förmedla och inte ta några politiska ställningstagande. Vi ville ge en allsidig, neutral bild.
En allsidig och neutral bild utesluter således Svenska Amnesty? Inte ta några politiska ställningstaganden var ordet, sa Bull.
Stefan Lindeberg och Gunilla Lindberg är makthavare inom svensk och internationell idrott och därigenom också inom svenskt samhällsliv. Vore det inte på sin plats med en skarp och genomarbetad medial granskning av hur dessa båda personer lever upp till sitt ansvar och vilka värderingar som ligger till grund för deras agerande?
Men ingenting sker mekaniskt. Om inte centrala aktörer utnyttjar tillfället till opinionsbildning och påtryckningar på de kinesiska makthavarna, riskerar OS att stjälpa i stället för att hjälpa. OS kan bli ett propagandaprojekt för Kina, och legitimera den kinesiska regimens maktutövning.
Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och Sveriges Olympiska kommitté (SOK) måste gå en svår balansgång. Å ena sidan kan inte den olympiska rörelsen själv gå i spetsen i det politiska arbetet med att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Kina. Å andra sidan kan inte den olympiska rörelsen bortse från det politiska förtryck som råder i Kina. För att på ett anständigt sätt klara av denna balansgång krävs det politisk kompetens och mognad. Här brister den olympiska rörelsens företrädare i flera avseenden.
Stefan Lindeberg, ordförande för SOK, säger t ex till Sydsvenskan den 22 juni i år - med anledning av att norska idrottsstjärnor deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina - att det inte är okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. Skulle ni stänga av en svensk olympier som protesterade mot Kina på motsvarande sätt, frågar Sydsvenskan. Vi skulle i alla fall ringa och prata med den berörde. Han eller hon skulle behöva ändra i kampanjen i så fall. Dra in den? Ja.
Normal yttrandefrihet var ordet, sa Bull.
Gunilla Lindberg är generalsekreterare i SOK samt en av fyra vicepresidenter i IOK. I november 2007 avbokade SOK i sista stund Svenska Amnesty från ett möte med svenska olympier om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Svenska Amnesty ersattes av professorn i kinesiska språk och kultur Torbjörn Lodén. Gunilla Lindberg kommenterade i Aftonbladet bytet enligt följande: Vi ville ha det historiska perspektivet. Det är det som vi vill förmedla och inte ta några politiska ställningstagande. Vi ville ge en allsidig, neutral bild.
En allsidig och neutral bild utesluter således Svenska Amnesty? Inte ta några politiska ställningstaganden var ordet, sa Bull.
Stefan Lindeberg och Gunilla Lindberg är makthavare inom svensk och internationell idrott och därigenom också inom svenskt samhällsliv. Vore det inte på sin plats med en skarp och genomarbetad medial granskning av hur dessa båda personer lever upp till sitt ansvar och vilka värderingar som ligger till grund för deras agerande?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)