Den stora givarkonferensen

I går skrev jag om Dilsa Demirbag-Stens märkliga artikel i DN, där hon försökte förklara det stora medieintresset för den israelisk-palestinska konflikten med journalisternas strävan efter bekvämlighet. I dag kan jag inte avhålla mig från att kommentera två lika märkliga artiklar.

På DN Debatt skriver Magnus Norell under rubriken ”Regeringens givarkonferens förvärrar situationen i Libanon”. I artikeln argumenterar Norell för att konferensen är meningslös eller t o m skadlig (!), eftersom det ”finns enligt flera bedömare redan tillräckligt med pengar, officiella hjälporganisationer och enskilda organisationer på plats”. Och i Expressen skriver Samuel Danofsky under rubriken ”Givarkonferensen är en billig pr-kupp”. I artikeln argumenterar Danofsky för att konferensen är meningslös, eftersom ”Givarkonferenser av den här typen är inom biståndsvärlden kända som politiska redskap där regeringar träffas, dricker vin och gratulerar varandra till hur snälla och duktiga man är”.

Det finns säkert en hel del prestige och diplomatisk ritual kring dessa konferenser. Men man skall inte underskatta dess politiska betydelse för att sätta biståndsbehovet på dagordningen och dess uppmärksammande av den materiella nöden och det mänskliga lidandet i en av Mellanösterns få demokratier. Norells och Danofskys hjärtlösa blandning av cynism och raljans skrämmer.

Norell och Danofsky ställer också givarkonferensen mot vad de kallar den viktigaste uppgiften – att avväpna Hizbollah. Det är en märklig motsatsställning. Stödet för Hizbollah är i södra Libanon så starkt att en avväpning förutsätter att organisationen fullt ut integreras i det libanesiska politiska livet. En sådan integration underlättas om den materiella nöden i landet snabbt undanröjs. Ett Libanon i ruiner, sönderbombat att Israel, kommer i stället att stärka Hizbollah.

I stället vill jag rekommendera en riktigt bra artikel – folkrättsprofessorn Ove Bring på Brännpunkt (27/8) om vikten av att värna folkrättens regelverk om krigsskadestånd vid brott mot krigets humanitära lagar.

Varför bry sig om Mellanöstern?

I en märklig artikel i Dagens Nyheter i dag diskuterar Dilsa Demirbag-Sten varför mediebevakningen av den israelisk-palestinska konflikten är så mycket mer omfattande än bevakningen av t ex Sydamerika eller Afrika. De förklaringar Demirbag-Sten lyfter fram handlar främst om journalisternas bekvämlighet. Under rubriken "Bekvämligheten styr bevakningen" skriver hon t ex att ”området är litet och avstånden korta”, ”vägarna är bra” och städerna ”multinationella och erbjuder god mat och dryck”.

Visst – journalister är också människor och söker säkert bekvämlighet där bekvämlighet finns att få. Men det blir förstås bisarrt att på allvar hävda att journalisternas strävan efter bekvämlighet förklarar den intensiva bevakningen av den israelisk-palestinska konflikten.

Det finns en harmsen underton i undertexten till Demirbag-Stens artikel. En outsagd ståndpunkt att vi ”egentligen” inte borde bry oss så mycket om denna konflikt, utan mera fokusera på andra, bortglömda konflikter i Sydamerika och i Afrika. Det är som om Demirbag-Sten vill få oss läsare att undra över vilken dold agenda media och journalister egentligen har med sin intensiva bevakning av konflikten – för vi inser ju alla att det inte bara kan handla om bekvämlighet. Men som läsare blir man inte riktigt klok över vilken denna dolda agenda i så fall skulle vara och vari den har sin grund. Det blir en halvkväden visa.

Det som skiljer den israelisk-palestinska konflikten från konflikter i Sydamerika och i Afrika är dels platsen där konflikten utspelar sig. Mellanöstern med dess enorma oljetillgångar riktar det storpolitiska intresset mot de konflikter som utspelar sig där. Under 1900-talets senare hälft har därför också området utgjort spelplan för stormakternas rivaliserande intressen i betydligt större utsträckning än vad som varit fallet i Sydamerika och Afrika.

Dessutom har det judiska folket en oerhört central plats i västvärldens kulturhistoria och kollektiva minnen. Inte minst skuggorna av den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget bidrar till omvärldens engagemang. Kristendomens ursprung i området och Jerusalems betydelse för Islam är andra näraliggande faktorer som bidragit till att fylla den israelisk-palestinska konflikten med en djup symbolisk och på många sätt olycklig innebörd.

Det finns många bortglömda konflikter i världen som behöver uppmärksammas. Men vill man förändra mediebevakningen måste man förstå varför bevakningen ser ut som den gör. Och då räcker journalisternas längtan efter bekvämlighet inte särskilt långt i förståelseprocessen.

Vem kan man lita på?

Kritiken mot opinionsinstituten tycks ha vuxit över tid. Särskilt stark var kritiken efter valet 2002, då mätningarna från de flesta institut låg mycket långt från valresultatet. Tilltron till opinionsmätningarna får sig ytterligare en törn i årets valrörelse, där olika mätningar identifierar helt olika valvindar.

Opinionsinstituten har en svårare uppgift i dag än tidigare, eftersom svenska väljare blivit mer rörliga och bestämmer sig senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Instituten har hittills inte lyckats utveckla sin metodik på ett sätt så att den trovärdigt kan förhålla sig till detta nya väljarlandskap.

Inte blir tilltron bättre av den s k tittarundersökning som Expressen låter opinionsinstitutet Demoskop genomföra i samband med partiledarutfrågningarna i SVT. I dagens Expressen presenteras ”Tittarnas dom över Göran Persson”, där "tittarna" sätter betyg på Perssons framträdande. Göran Persson får en genomsnittspoäng på 3.15, medan Göran Hägglund i sin ufrågning fick hela 3.57. Läsaren får otvivelaktigt uppfattningen att "tittarna" ansåg att Göran Hägglund klarade utfrågningen betydligt bättre än Göran Persson.

Men problemet är att Demoskops svarspersoner inte utgör ett slumpmässigt urval av svenska folket eller av tittarna. I stället utgörs svarspersonerna av en panel om 1 500 personer som redan i förväg uppgivit att de är politiskt intresserade och att de är villiga att följa samtliga partiledarutfrågningar i TV. Genom dessa premisser blir urvalet med nödvändighet politiskt skevt. Människor med politiskt intresse är t ex överrepresenterade i folkpartiets och moderaternas väljargrupper och underrepresenterade i socialdemokraternas väljargrupper. Vilket i sin tur innebär att folkpartister och moderater är överrepresenterade och soicaldemokraterna underrepresenterade i den Demoskoppanel som får representera ”tittarna” i Expressens braskande rubriker. Så vem kan man lita på? Inte Expressen, i alla fall.

Tipstack till Aktuellt i Politiken!

Fyra år till?

Jodå - visst gjorde även Göran Persson bra ifrån sig i Sveriges Televisions partiledarutfrågning. Enda gången han såg lite svajig ut var när utrikesfrågorna kom upp i slutet av programmet. Inte för att han sa något som var direkt fel, men den tidigare säkerheten och lättheten i formuleringarna försvann. Inte heller lät det särskilt imponerande när han sa att 1 000 svenska soldater var vad Sverige förmådde prestera för internationella operationer. Vad ligger försvarsbudgeten på nu för tiden? 40 miljarder? Det blir 40 miljoner per soldat. Det är dyrt med försvar.

Det har aldrig varit lätt att vara borgerlig i Sverige. Går ekonomin bra, så röstar väljarna på regeringen, d v s socialdemokraterna. Går ekonomin dåligt, så vågar väljarna inte chansa på en borgerlig regering, utan röstar på socialdemokraterna.

I tidigare valrörelser har de borgerliga partierna oftast profilerat sig på en politik som skiljt sig från socialdemokraternas - och förlorat valet. Denna gång profilerar sig de borgerliga partierna på en politik som ligger betydligt närmare socialdemokraternas - och förlorar valet? För inte föredrar väljarna en kopia framför originalet?

TV-utfrågning som talkshow

Göran Hägglund gjorde inte oväntat bra ifrån sig i Sveriges Televisions partiledarutfrågning. Men det kommer de flesta partiledarna att göra. Sveriges Televisions upplägg av utfrågningarna inbjuder nämligen till positiva insatser och skapar möjlighet för partiledarna att ge ett gott intryck.

Frågorna är mer öppna och mindre precisa än i Ekots motsvarande utfrågningar i radio. I radioutfrågningarna biter sig programledarna dessutom fast vid de preciserade frågorna på ett sätt som försvårar för partiledaren att undvika att svara. Stämningen blir tät, men inte gravallvarlig. TV-mediet har visserligen svårt att skapa den närhet och grad av precision som ofta återfinns i radio. Men här tycks det också som att SVT:s programplanerare vill ha mer av talkshow, förmodligen av rädsla för att genomsnittstittaren annars skall tycka att det blir tråkigt.

Talkshow-idén innebär också att TV-studion fyllts med anhängare till den utfrågade partiledaren. Men det konceptet fungerar inte. I en debatt mellan två politiker kan anhängare och motståndare bidra till att höja stämningen genom glada tillrop eller provocerande bu-rop. Men i TV-utfrågningen begränsas anhängarnas roll till att artigt applådera i tillfälligt uppkomna pauser eller i bästa fall efter någon vass one-liner av partiledaren. Resultatet blir en halvmesyr.

Som ett ytterligare led i talkshow-tänkandet präglas TV-utfrågningarna av fler frågor om partiledaren som privatperson, om hans barn och personliga förhållanden. Vi får inledningsvis följa en av utfrågarna tillsammans med Göran Hägglund bakom kulisserna, på väg in i studion, under ett till synes improviserat lättsamt samtal.

Politiken personifieras. Allvar väcker oro och förstämning. Vem av partiledarna kommer att ha svårast att finna sig till rätta i gemytet i TV-studion? Mitt tips: Lars Leijonborg.

Maud Olofsson och Hamas

I slutet av Ekots partiledarutfrågning med centerledaren Maud Olofsson (22/8) framskymtade ett litet scoop som gått media förbi. Som enda partiledare vid sidan av Lars Ohly och Peter Eriksson/Maria Wetterstrand uttalade sig Maud Olofsson entydigt mot en bojkott av Hamas, den terroriststämplade organisation som tidigare i år vann det palestinska valet och kunde bilda regering.

På Tomas Rambergs fråga ”Hur klokt var det att isolera Hamas?” svarade Maud Olofsson: ”Vi måste ha en dialog, framför allt med de valda representanterna, för det är ändå en vald regering.” Därefter betonar Maud Olofsson vikten av att kombinera dialogen med att ställa politiska krav på Hamas. Men hennes huvudpoäng är att de politiska kraven på Hamas skall framföras i samband med en dialog. Hamas måste alltså inte, som EU och USA kräver, först uppfylla ett antal krav för att isoleringen skall brytas.

Maud Olofsson har även tidigare gjort radikala uttalanden om svensk utrikespolitik. I en i dag bortglömd artikel i Svenska Dagbladet i början av Irakkriget (25/3 2003) beklagade Maud Olofsson att moderaterna och folkpartiet inte fördömde USA:s enligt henne folkrättsvidriga angrepp mot Irak. I artikeln gick hon t o m så långt som att kräva att Sverige skulle avge en formell protest till USA.

Maud Olofsson nämns ibland som en tänkbar utrikesministerkandidat i en eventuell borgerlig regering. Det skulle onekligen vara intressant att se hur hon i den rollen skulle kunna samsas med Nato-kramarna Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg.

Själv har jag i dag en slutreplik i Svenska Dagbladet i debatten om varför även demokratier som Israel måste respektera de mänskliga rättigheterna. Tidigare har Lisa Abramowicz och Samuel Danofsky (21/8) replikerat på min ursprungliga artikel (11/8).

Lars Ohly och Kamrat fyra procent

Enligt den senaste Temo-mätningen skulle vänsterpartiet endast få 3.6 procent av rösterna om det var val i dag och därmed hamna utanför riksdagen. I ett något ogenomarbetat Rapport-inslag i dag anges Lars Ohlys starka kritik av Israel som en viktig faktor till de dåliga opinionssiffrorna.

Så är det nog inte. I de SOM-undersökningar som undersökt svenska folkets åsikter i Palestinafrågan är det just vänsterpartisterna som är mest kritiskt inställda till Israels agerande, och även mest positivt inställda till palestiniernas sak (se t ex min artikel på DN Debatt 25/4 -05). Överlag har Israel i dag en mycket svag ställning i svensk opinion och till och med Lars Leijonborg och Fredrik Reinfeldt har kritiserat Israels krig i Libanon.

Däremot är utrikesfrågor sällan eller aldrig några valvinnarfrågor. Lars Ohly har valt att fokusera sin retorik väldigt hårt på just utrikesfrågorna, och fått stort genomslag i media för sin kritik av regeringens Mellanösternpolitik. Men han har inte alls fått samma uppmärksamhet i tex de ekonomiska frågorna. Ohly kommer nu visserligen att hålla fast vid sin starka kritik mot Israel - men framför allt ge betydligt mer utrymme åt vänsterpartiets linje i de traditionella vänster-högerfrågorna.

Vänsterpartiet trillar inte ur riksdagen. De dåliga opinionssiffrorna kan paradoxalt nog bidra till att medias intresse för partiet ökar och partiet kommer ytterligare i blickpunkten. Det finns utrymme för ett politiskt parti till vänster om socialdemokraterna, och nu när Fi inte tycks nå några större valframgångar kommer den samlade vänsterns styrka tillsammans med stödröster från Kamrat fyra procent att räcka till förnyad riksdagsplats.

Mannen som kom ut ur tapeten

Många socialdemokrater trodde att den bästa strategin i valrörelsen att möta kristdemokraterna var att tiga ihjäl partiet. En kristdemokrati vars folklige och karismatiske partiledare Alf Svensson ersatts av en man som ibland liknades vid en tapet skulle nog kunna förpassas in i tystnaden – det vill säga under fyraprocentsstrecket.

Så fel det kan bli. I dag framstår Göran Hägglund som den borgerlige alliansens mest oförstörde och kanske också mest skicklige partiledare. Någon effektiv moteld från socialdemokratiskt håll har ännu inte skymtats.

Med avväpnande elegans lyckades Göran Hägglund i förra veckan få de duktiga utfrågarna Tomas Ramberg och Monica Saarinen i Ekots partiledarintervjuer att skratta med honom i stället för åt honom, när han konsekvent vägrade svara på deras frågor om han trodde på under. Mot alla odds har han lyckats profilera partiet genom att driva den såväl sakpolitiskt som symboliskt viktiga frågan om fastighetsskatt.

I ett post-sekulärt samhälle är kristdemokraternas förankring i kristen tro ingen nackdel. Tvärtom - förankringen i kristen tro hjälper partiet att framstå som betydligt mindre hjärtlöst än batongliberalerna i folkpartiet och betongliberalerna i moderaterna.

Kommer kristdemokraterna under Göran Hägglunds ledning t o m att nå upp till 2002 års valresultat på 9.1 procent? Kom i så fall gärna ihåg var ni hörde det först.

Håller vapenvilan?

Israels militära raid i Libanon under lördagen innebar ett brott mot säkerhetsrådets resolution 1701. Raiden har också kritiserats i starka ordalag av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Libanons regering och Hizbollah har hittills valt att möta det israeliska angreppet med återhållsamhet.

Israels motivering – att attacken syftade till att förhindra vapensmuggling till Hizbollah – rör sig på sluttande plan. Vilket blir Israels nästa steg i kampen mot vapensmugglingen? Nya flygattacker mot Libanon? Eller bomber mot presidentpalatset i Teheran? När ändamålen helgar medlen öppnas dörren för barbariet.

Kamali och frågan om vi och dom

Professor Masoud Kamali presenterade i dag slutbetänkandet från den omstridda Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (SOU 2006:79). Kritiken mot det sätt på vilket utredningen genomförts och de förslag som den presenterar är massiv och kommer från skilda politiska håll.

Kritiken är dessvärre befogad. Slutbetänkandet visar vilken grov felbedömning dåvarande demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin gjorde när hon för några år sedan under tumultartade former lät avsätta den pågående diskrimineringsutredningens ordförande statsvetaren Anders Westholm för att ersätta honom med Masoud Kamali.

Den avgörande svagheten i utredningens närmast metafysiska tankebygge är att man vill motarbeta ett vi/dom-tänkande mellan s k svenskar och s k invandrare genom åtgärder som bygger just på ett sådant vi/dom-tänkande. Så föreslår t ex utredningen att myndigheter med fler än tio anställda inom fem år ska avspegla den etniska sammansättningen i befolkningen som helhet. Utredningen menar således att kvotering efter etnicitet och ett bokstavligt talat räknande av människor med visst etniskt utsprung bidrar till att försvaga ett tänkande efter etniska kategorier.

Genom sina förslag bidrar utredningen till att förstärka just det tänkande på vi/dom efter etnicitet som man vill motarbeta. Det är sorgligt, men sant.

P.S. 18 augusti: Göteborgs-Postens kultursida - som de senaste månaderna blivit piggare och piggare - har som mig veterligen enda svenska morgontidning en anmälan/recension av Kamalis utredning redan dagen efter dess publicering. Läs gärna texten av Lars Åbergs vassa penna här.

När döden skiljer oss åt

Andelen kors i svenska dödsannonser har under perioden 1945 till 1999 minskat från 100 procent till 40 procent. Minskningen är ett uttryck för samhällets sekularisering och individualisering. Två intressanta studier av Curt Dahlgren och Göran Gustafsson, vilka recenseras i DN i dag, visar hur ritualerna kring döden blir allt mer personliga. Symbolerna i dödsannonserna utformas allt mer utifrån den dödes liv och erfarenheter. På minnesstunderna blir det allt mer vanligt att den dödes favoriträtt serveras. Nekrologerna lyfter allt mer fram den dödes personliga egenskaper.

De båda rapporterna överensstämmer väl med de tankegångar som präglar forskningsprogrammet MIM (Makt, Identitet, Modernitet), där jag tillsammans med flera andra statsvetare, sociologer och medievetare arbetar med frågeställningar kring individualiseringen av dagens samhälle. MIM-programmet har bl a publicerat antologin ”Det hyperindividualiserade samhället?”.

Angående sekulariseringen skall vi inte glömma att korset fortfarande är den enskilt överlägset vanligaste symbolen i dödsannonserna...

Utrikesfrågorna i valrörelsen

Ibland är det skönt att ha fel. I en tidigare post (7/8) skrev jag att det var tveksamt om de politiska omständigheterna verkligen skulle möjliggöra en internationell givarkonferens för Libanons återuppbyggnad redan före det svenska valet. Nu är det bestämt att den skall äga rum i Stockholm den 31 augusti.

Konferensen kan bli en välbehövlig skjuts för Göran Persson i valrörelsen. En av den borgerliga alliansens svagheter är att dess ledande företrädare saknar såväl intresse för som erfarenhet av internationell politik. Konferensen bidrar till att synliggöra denna svaghet.

De borgerliga partierna är dessutom mer splittrade i utrikesfrågorna än vad de är i de flesta andra politikområden. Moderaterna vill sänka det svenska biståndet – det vill inte de övriga borgerliga partierna. Moderaterna och folkpartiet vill att Sverige söker medlemskap i Nato – det vill inte centern och kristdemokraterna. Centern vill att Sverige för en mer USA-kritisk utrikespolitik – det vill inte de övriga borgerliga partierna. Även om utrikesfrågorna i sig knappast har någon betydelse för väljarnas partival påverkar den borgerliga splittringen i dessa frågor bilden av deras regeringsduglighet negativt.

Visst finns det stora sprickor också mellan socialdemokraterna och dess stödpartier om utrikespolitiken. Men vid en ny valseger kommer socialdemokraterna att vara mycket större än samarbetspartierna. Därför kommer frågan om t ex EU-utträde eller försvarsnedläggning inte på tal.

Men vid en valseger för den borgerliga alliansen blir situationen annorlunda. Då blir moderaterna sannolikt störst, förmodligen större än de tre övriga borgerliga partierna tillsammans. Och moderaterna vill sänka biståndet, tillsammans med folkpartiet föra in Sverige i Nato och moderater och folkpartister försvarade länge USA:s folkrättsvidriga krig i Irak. Om dessa frågor förde jag och Cecilia Malmström i somras en debatt i tidningen Dagen. Två av inläggen kan du läsa här och här.

Det glömda kriget i Irak

I God Morgon Världen diskuterade jag i dag varför vissa internationella konflikter (t ex Vietnam) håller sig kvar på den mediala agendan, medan andra konflikter (t ex Irak) efter en tid tenderar att få en mer tillbakaskymd plats.

Om den efterlängtade vapenvilan mellan Israel och Hizbollah förverkligas i natt kommer mediernas uppmärksamhet åter att riktas mot händelseutvecklingen på Västbanken och i Gaza, och även mot Irak. I Irak dödades bara i dag 50 personer i Bagdad. Det totala antalet döda civila uppgår till omkring 40 000.

Sönderfallet av Irak som statsbildning har drastiskt stärkt Irans maktställning i regionen. Kriget mellan Hizbollah och Israel innebar också att fokus riktades bort från Irans kärnvapenprov. Hizbollahs politiska och militära framgångar har stärkt den militanta islamismen i Mellanöstern och därmed också Irans maktställning.

USA:s fortsatta närvaro i Irak utgör en del av problemet och inte en del av lösningen. Men problemet med parollen ”USA ut ur Irak” är att ett omedelbart amerikanskt tillbakadragande sannolikt på kort sikt skulle få våldet att accelerera ytterligare. Ingen kan heller med påstådd seriositet uttala sig om vilka politiska konsekvenser en amerikansk reträtt skulle få i Irak. USA sitter därför faktiskt fast, på samma sätt som man gjorde i Vietnam.

Jag skrev tidigare på denna blogg (23/7) att beslutet att intervenera Irak - oavsett vilka motiv som låg bakom – allt mer framstår som en av de mest gigantiska politiska felbedömningarna i modern tid. Bedömningen kvarstår.

En strimma hopp för Libanons folk?

I skrivande stund börjar formuleringar från det nya resolutionsförslaget i FN om en vapenvila i Libanon att läcka ut. Omröstningen i Säkerhetsrådet beräknas ske inom någon timma. Knäckfrågan har varit om Israel skall lämna Libanon före eller efter att den planerade FN-styrkan kommit på plats. Om Israel utrymmer före FN-styrkans ankomst kommer Hizbollah sannolikt att återta sina positioner i södra Libanon. Därifrån kan man fortsätta sina beskjutningar mot Israel och det blir ingen enkel affär för FN-styrkan att övertala Hizbollah att flytta på sig. Men om Israel lämnar Libanon först efter FN-styrkans ankomst kommer kriget att pågå under ytterligare oförutsägbar tid, och det blir osäkert om FN-styrkan lyckas komma på plats överhuvudtaget.

Nu meddelar AP att resolutionen kräver ett "fullständigt upphörande av fientligheterna", och att israeliska styrkor därefter skall dra sig tillbaka "at the earliest". Den tänkta FN-styrkan ska "övervaka Israels tillbakadragande" från södra Libanon och stötta den libanesiska armén i att bevaka vapenvilan.

Formuleringen "at the earliest" inbjuder naturligtvis till tolkningstvister om tidpunkten för Israels tillbakadragande. Men allt annat lika innebär resolutionen, om den antas, att en politisk process sätts igång. Visserligen en månad för sent, men bättre sent än aldrig.

Tillägg: Kl 23.30 meddelas att uttrycket "at the earliest" ersatts med "parallellt med" FN-truppens utstationering. Ändringen kom sannolikt efter förslag från Israel.

I dag skriver jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, om varför Israels brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna aldrig kan ursäktas med att Israel är en demokrati.

Beauty and the Beast

I si så där form och med stora delar av försäsongen spolierad av skador – ändå blir Carolina Klüft en av de mest överlägsna segrarna i det pågående friidrotts-EM i Göteborg. Ordet ”imponerande” känns lätt futtigt i sammanhanget.

Visst underlättades Carolina Klüfts seger av att hennes huvudkonkurrent Eunice Barber - född i Sierra Leone, men fransk medborgare och tävlande för Frankrike – tvingades bryta efter två grenar. Därmed föll också den av media hypade tvekampen mellan den svenska blonda Skönheten och det afrikanska, svarta Odjuret. Läs gärna Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet, där hon gör upp med de unkna schabloner som tillämpade på relationen Klüft vs Barber bär upp metaforen om Beauty and the Beast.

Onsdag och torsdag tillbringar jag i huvudsak på just Ullevi. Vi får se om jag hinner med någon bloggpost dessa dagar.

Göran Persson i Björkvik II

Så är då valrörelsen i gång. Mycket riktigt valde Göran Persson i Björkvik att lyfta fram läget i Mellanöstern. Hans kritik mot Israel var skarp, samtidigt som han igen valde att explicit definiera sig som Israel-vän (och inte som Palestina-vän).

Idén om Sverige som värd för en internationell givarkonferens till stöd för Libanons återuppbyggnad är förstås bra i sak. Det sönderbombade Libanon behöver allt tänkbart internationellt stöd. Sverige har goda kontakter i regionen och ett gott namn som biståndsnation.

Om en sådan internationell givarkonferens kommer att genomföras i Sverige under pågående valrörelse gynnar det sannolikt den sittande socialdemokratiska regeringen. Utrikesfrågor är i sig inga röstvinnarfrågor. Men en konferens av detta slag kan ge en bild av statsmannaskap och regeringsduglighet. Just regeringsdugligheten var länge en av socialdemokraternas starka grenar, men handläggningen av Tsunamikatastrofen skadade partiet svårt.

Nu är det tveksamt om en internationell givarkonferens verkligen kommer att hinna organiseras före valet. Först skall den omtalade resolutionen antas av Säkerhetsrådet. Därefter – vilket blir svårare – skall det skapas förutsättningar för resolutionens genomförande. Så länge Libanons regering och flera centrala arabstater motsätter sig den blir genomförandet komplicerat. Först i nästa skede kan en givarkonferens bli framgångsrik. Så länge kriget pågår kan det ju knappast organiseras någon återuppbyggnad.

För Libanons folk vore det naturligtvis bra om konferensen kunde genomföras så snabbt som möjligt. Men jag är i det här fallet pessimist. Och det finns ju ett talesätt som säger att pessimisterna tenderar att ha rätt i frågor kring konflikterna i Mellanöstern.

Göran Persson i Björkvik I

Om några timmar håller Göran Persson sitt tal i Björkvik, vilket innebär starten på sex veckors intensiv valkampanj. I dag är det Hiroshimadagen och i kombination med de ohyggliga krigshandlingarna i Libanon och i Gaza kan Göran Persson denna gång knappast göra som i Almedalen – det vill säga helt nonchalera de internationella frågorna.

Ett parti vinner inget val på utrikesfrågorna. Den enda gång utrikespolitiken spelat en substantiell roll i den svenska valrörelsen var 1968, då valkampanjen genomfördes i skuggan av Sovjetunionens inmarsch i Prag. Det anses allmänt att den internationella krisen gynnade den sittande socialdemokratiska regeringen, och socialdemokraterna gjorde med sina 50.1 procent sitt bästa val under hela efterkrigstiden.

Så lär det inte bli denna gång. Och av våra riksdagspartier är det sannolikt bara miljöpartiet och vänsterpartiet som har något att vinna på att profilera sig i utrikesfrågorna i valrörelsen. När Göran Persson tar upp utrikespolitiken i dag kommer han att försöka formulera sig på ett sätt som snarare bidrar till att inte förlora några röster än att vinna några. Men det är mitt i allt detta en anständighetsfråga att klart markera mot Israels krig i Libanon och i Gaza, även om det inte leder till några röstvinster. Och varför inte hedra Hiroshimas offer genom att lyfta fram det nyligen framlagda slutbetänkandet från den av Hans Blix ledda kommissionen om massförstörelsevapen, om hur hotet från massförstörelsevapen kan mötas.

Carl Bildt och jag

Jag vet inte riktigt vad det betyder - men allt oftare tycker jag att Carl Bildts politiska analyser kring läget i Mellanöstern överensstämmer med mina egna. Är han på väg att lämna moderaterna? Titta gärna in på hans blogg http://bildt.blogspot.com/.

Hizbollah hotar bomba Tel Aviv

Det vidriga kriget rullar vidare. Hizbollah hotar idag att bomba Tel Aviv och Israels försvarsminister Amir Peretz förespråkar en ockupation av Libanon ända upp till Litanifloden. Omvärlden måste agera NU. I skrivande stund berättar Ekot om ett franskt resolutionsförslag i FN:s säkerhetsråd med vapenvila, internationell övervakning av gränsområdet Israel-Libanon, ömsesidig fångutväxling och Hizbollahs integrering i den libanesiska armén som bärande element. Jag kan förstås inte annat än att se positivt på förslaget, eftersom det inrymmer fyra av de fem komponenter jag argumenterade för i en post nedan (31/7). Bara en israelisk utrymning av de symboliska Sheba-gårdarna som saknas.

Och sedan helst en lösning av Palestinafrågan också, förstås...

Behöver världen Stålmannen?

Så har jag då nu med egna ögon sett den nya Stålmannen-filmen Superman returns (se post nedan 28/7). Som ni kanske vet har Lois Lane under Stålmannens femåriga frånvaro hunnit få Pulitzerpriset för sin artikel "Varför världen inte behöver Stålmannen". Jag avslöjar väl ingen större hemlighet om jag berättar att hon i slutet av filmen sitter och plitar på en artikel med rubriken "Varför världen behöver Stålmannen".

Det är fascinerande hur filmmakarna lyckas göra trovärdigt att den ädelgode Stålmannen aldrig lämnar den rika världen. Han fångar bankrånare och räddar människor som håller på att dö i bilolyckor, flygolyckor och fallolyckor i en svindlande takt - i USA, i Australien och i Europa. Men inte för ett ögonblick antyder filmmakarna möjligheten att Stålmannen skulle kunna rädda betydligt fler människor genom att använda sina superkrafter till att på några minuter bygga bevattningsanläggningar eller rädda skördar i Afrika eller de fattiga delarna av Asien.

Behöver världen Stålmannen? Eftersom Stålmannen i filmen gestaltas som Frälsaren (“the Father will become the Son, and the Son will become the Father etc”) så vore det förledande lätt att svara ja på frågan. Men Frälsaren är ju som bekant inte alltid så lätt att känna igen. Många äro kallade, men få äro utvalda. Och i en av filmscenerna störtar Stålmannen mot jorden på ett sätt så att man snarast anar en fallen ängel…

Splittrat EU gav urvattnat uttalande

EU fortsätter att vara splittrat i synen på kriget i Libanon (även om Jan Eliasson av politiska skäl väljer att betona enigheten inom EU...). Vid tisdagens extrainkallade utrikesministermöte vägrade Storbritannien, Tyskland, Holland och Tjeckien att gå med på kravet om ett omedelbart eldupphör i Libanon. I stället krävdes ett omedelbart upphörande av fientligheterna (vad nu det betyder), som på sikt skall leda till ett varaktigt eldupphör.

Risken är nu överhängande att EU:s ovilja och oförmåga att samlas kring ett krav på ett omedelbart eldupphör av Israel kommer att tolkas som ett godkännande för fortsatta attacker i Libanon.

Det finska EU-presidentskapet hade också lagt ett förslag till uttalande som innebar en stark kritik av Israel för att dess ovilja att tillräckligt skydda civilia liv "innebar ett allvarligt brott mot internationell humanitär rätt". Men även här vägrade Storbritannien och några stater till att acceptera förslaget. I slutversionen talas det i stället mer allmänt om att samtliga parter skall göra allt som är möjligt för att skydda civilbefolkningen och avstå från åtgärder som innebär brott mot den internationella humanitära rätten.

Låt oss hoppas att Sverige och Jan Eliasson fortsätter att kräva ett omedelbar eldupphör och inte nöjer sig med det vagare uttrycket om ett "upphörande av fientligheterna". Varje dag utan eldupphör innebär nya civila dödsoffer.