Hopp och framtidstro i Almedalen!

Partiledartalen under Almedalsveckan 2024 präglades av hopp och framtidstro. Tillit och gemenskap var honnörsorden. Visionerna var visserligen ofta vaga och konturlösa. Men det var ändå befriande att höra politiker som uttryckte optimism om framtiden, och åtminstone delvis betonade det som håller oss samman och inte det som för oss isär.

Jimmie Åkesson bröt - inte oväntat - mönstret. Sverigedemokraterna fortsätter med att ge en dystopisk bild av läget i landet. De politiska idéer som Jimmie Åkesson för fram baseras på auktoritarism, repression och ett "vi mot dom"-tänkande. Särskilt tydligt blev det när Åkesson ville profilera Sverigedemokraterna som ett skolparti. Kodorden i hans anförande om skolpolitiken var "ordning och reda", "disciplin", "nationella ordningsregler" och "veta hut". Arma skola och arma barn, tänker jag, om Sverigedemokraterna får sätta agendan för skolpolitiken.

Själv medverkade jag i två seminarier, båda i Vårdklockans kyrka och arrangerade av Svenska Amnesty. Det första seminariet behandlade frågan om asylrätten och EU:s migrationspakt. Det andra seminariet handlade om det försämrade läget för mänskliga rättigheter i världen. Även här försökte vi panelister - med olika politiska tillhörigheter och kompetenser - sätta fokus på hopp och möjligheter till förändring. 

Ett seminarium som satte särskilt avtryck hos mig var "Saft och bulle" där Jan Jönsson (L) och Daniel Helldén (MP) under ledning av Ulrika Schenström diskuterade hat och hot i den politiska debatten. Titeln "Saft och bulle" har sin grund i att Jan Jönsson hånats av Sverigedemokraterna som påstår att Jönsson vill bekämpa brottsligheten genom att bjuda gängkriminella på saft och bulle. Seminariet fick av säkerhetsskäl genomföras under diskreta former (lokal meddelades över mejl kort innan det skulle börja). Det är naturligtvis bisarrt att ett seminarium som ska diskutera öppenhet i politiken tvingas arrangeras i hemlighet.

Som vanligt lockade Statsvetardagen stor publik. I år genomfördes sex seminarier om bland annat Sveriges utrikespolitiska roller efter Nato-medlemskapet, den svenska tilliten och utgången av Europavalet 2024. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA), i samarbete med Aréna Idé och Timbro förlag och med min vän och kollega Jonas Hinnfors som koordinator. Grundidén är att forskare presenterar sina pågående eller nyss avslutade projekt och i diskussionen relateras resultaten till samhällsdebatten. Statsvetardagen har etablerat sig som ett välbesökt och mycket uppskattat inslag under Almedalsveckan. 

Palestinademonstranter var konstant närvarande i publiken i Almedalen. Jag uppfattade det som att demonstranterna hade en överenskommelse med polisen om att endast skandera sina paroller under de pauser som uppstod när publiken vid olika tillfällen applåderade talen. En bra kompromiss tycker jag, och polisen och demonstranterna tycktes också nöjda.

Almedalen representerar öppenhet och vikten av ett värdigt politiskt samtal. Det är viktigt att politiken får stå i centrum under veckan, och att partierna och medierna fortsätter att prioritera arrangemanget.

Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Gör om, gör rätt! Om Guldbaggegalan och Filminstitutets bekymmersamma regeländring

I kväll är det dags för Guldbaggegalan 2024 i Cirkus i Stokholm. Då ska de bästa svenska filminsatserna från året som gått utses och prisas. 

Men årets Guldbaggegala inramas av en negativ nyhetsrapportering om svensk film och av en oro över svensk films framtid. Publiksiffrorna för svensk film beskrivs som alarmerande. Inom och utanför branschen finns en oro för filmens konstnärliga frihet. Inom kort presenteras direktiven till den filmutredning som ska ligga till grund för svensk filmpolitik. Sverigedemokraterna - som inte kan stava till "armlängds avstånd" - kommer med stor säkerhet att ha haft inflytande över formuleringen av dessa direktiv. 

Till dessa bekymmer kommer Svenska filminstitutets nya regel som innebär att ingen skådespelardebutant kan nomineras till priserna för bästa manliga eller kvinnliga huvud- eller biroller. Beslutet motiveras med att man vill höja statusen för skådespelaryrket. Jo, jag tackar. Beslutet innebär i alla fall inte att man höjer statusen för svensk film. I stället drar beslutet ett löjets skimmer över Svenska filminstitutet och arrangörerna av Guldbaggegalan. Nu kan till exempel inte skådespelarna i Mika Gustafssons rosade film Paradiset brinner nomineras, trots att filmen har nominerats till årets bästa svenska film

Skulle en debuterande författare inte kunna vinna Augustpriset? Eller en debuterande sångartist inte kunna vinna en Grammis? Är debutanter inte "riktiga" skådespelare, författare eller artister?

Det är således inte skådespelarinsatsen som Guldbaggejuryn förväntas premiera, utan något annat. Frågan är vad. Som Vänstra stranden sa till mig tidigare i dag: Jag tror inte de vet vad det är de vill premiera.

Läs gärna America Vera-Zavalas utmärkta text på samma tema i Borås Tidning idag.

Det är Svenska filminstitutets vd som efter förslag från en referensgrupp fattar beslut om Guldbaggens regelverk. En ny vd är under tillsättning. Jag hoppas att det leder till att Svenska filminstitutet till nästa år tar omtag på frågan. Gör om, gör rätt!

I kväll håller jag i alla fall tummarna för Paradiset brinner (bästa film) och för Abbe Hassans och Kristoffer Cras Exodus (bästa manus). Den senare har jag skrivit om här. 

Jag tror inte de vinner. Men jag hoppas.

 

 

Programmet för Göteborg Film Festival 2024 släppt!

I dag släpptes programmet till 2024 års upplaga av Göteborg Film Festival. Festivalen pågår från 26 januari till 4 februari. Precis som förra året har jag pressackreditering, och kommer därför att ge en del rapporter från evenemanget - här på bloggen och i en del andra sammanhang.

Göteborg Film Festival genomfördes första gången 1979 och har etablerat sig som en av de stora årliga händelserna i svenskt kulturliv. I år visas 240 filmer från 82 länder. Det går också att köpa ett onlinepass med vilket man kan streama flera av filmerna hemifrån.

I år är det också extra spännande eftersom det nybyggda hotell Draken vid Järntorget kommer att fungera som en samlingspunkt för festivalen. Jag tillhör ju dem som har varit positiv till det nya hotellet, och jag hoppas att hotell Draken kan bidra till att förstärka kvarteren kring Järntorget som en relevant kulturell mötesplats i Göteborg. 

Ur det digra programmet vill jag redan nu puffa för Another Persona - en AI-genererad version av Ingmar Bergmans Persona där Alma Pöisti gör Liv Ullmans rollkaraktär Elisabet Vogler. Detta filmexperiment är tänkt att bara visas en gång (söndag 28/1 kl 20.00). 

Jag är också nyfiken på Gabriela Pichlers (Äta sova dö, Amatörer) Painkiller som i programtexten beskrivs som "en intelligent och skarp skildring av dagens gentrefierade Göteborg där Karlatornet svävar över staden likt ett Babels torn under uppbyggnad. Eller Timm Krögers Universalteorin - "Missförstådd doktorand dras in i mystiskt storpolitisk härva under kvantfysikkonferens i Alperna, i mäktig Hitchcocksk kalla kriget-thriller." Och kanske särskilt Filmen om Kal P Dal - Stefan Källstigens och Dag Ösgårds dokumentärfilm om den alltför tidigt bortgångne skånske sångaren och låtskrivaren som idag nått en slags ikonstatus.

Här bjuder jag på en av mina Kal P Dal-favoriter: Om ja'va'en slashas.

Det är Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument"

Nej, Jimmie Åkesson är ingen demokrat om nu någon trodde det. 

I sitt tal på SD:s landsdagar idag förespråkade Jimmie Åkesson ett "omedelbart totalstopp" för byggandet av moskéer i Sverige. Han vill dessutom också riva minareter och avlägsna alla kupoler och halvmånar ur stadsbilden. Han öppnade även för möjligheten att riva befintliga moskéer.

I dag är det moskéer som Åkesson vill riva eller förbjuda att de byggs. Vilka gudstjänstlokaler står på tur härnäst, eftersom de inte är tillräckligt "svenska"? Synagogorna? SD har ju länge haft problem med frågan om judar är eller kan vara svenskar.

I ett inlägg på X (tidigare Twitter) skriver Johan Pehrson att det är osvenskt att vilja konfiskera och riva moskéer. OK. Men är det i så fall inte också osvenskt att samarbeta med partier som vill konfiskera och riva moskéer? 

I dessa besvärliga tider har regeringen gjort sig beroende av och inlett ett nära samarbete med ett parti som vill förbjuda bygget av moskéer i Sverige. Förstår Ulf Kristersson hur detta uppfattas i stora delar av vår omvärld?

Religionsfrihet är en viktig del av demokratin. Men religionsfrihet är inget för Jimmie Åkesson eller för SD. Jimmie Åkesson beskriver moskéer som ett "främmande monument" i Sverige. För mig är det Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument".

Vem ska styra Gaza?

Inom kort kommer Israel, enligt de flesta bedömare, att genomföra en omfattande militär markoffensiv i Gaza. Offensiven ska ses som ett israeliskt svar på Hamas terrorattack på Israel för snart två veckor sedan, och som följts av en våldsspiral som redan skördat tusentals dödsoffer bland israeler och palestinier. Om Israel genomför sin markoffensiv kommer antalet döda - varav många civila - att öka ytterligare. Båda parter är skyldiga att följa folkrätten och krigets lagar. Men krigets logik innebär att många oskyldiga, inklusive barn, kommer att dö.

Israel är militärt överlägset Hamas och kommer med stor sannolikhet att kunna ta kontrollen över norra Gaza, trots att Hamas har terrängen på sin sida. Men vad händer sedan? Vilken är den israeliska planen för Gaza efter den avslutad markoffensiv? Kort uttryckt: Vem ska styra Gaza?

En återgång till det läge som rådde före Hamas attack är inte möjlig för Israel. Även om Hamas militärt besegrats skulle organisationen - eller en motsvarande rörelse - snart växa sig stark igen. Raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel skulle återupptas. Risken för ett nytt krig vore överhängande.

Jag tror heller inte att Israel vill återockupera Gaza. En sådan återockupation skulle ge Israel ansvaret för nära 2.5 miljoner palestinier, bosatta på ett område ungefär lika litet som halva Öland.

Om vi bortser från risken för ett storkrig i området (där Libanon och Jordanien och i förlängningen Iran dras in) är den kvarvarande möjligheten att det internationella samfundet - till exempel med hjälp av en FN-styrka - tillfälligt tar över ansvar och styre över Gaza. En sådan lösning förutsätter i praktiken en politisk process som inbegriper återupptagna förhandlingar om bildandet av en palestinsk stat, det vill säga om genomförandet av tvåstatslösningen. Det finns igen väg udenom, för att citera Ibsens Peer Gynt.

En sådan process blir lång och svår. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, på samma sätt som palestinierna har rätt till en stat med säkra och erkända gränser. 

Det är viktigt att det internationella samfundet sätter tillräcklig press på israeler och palestinier för att möjliggöra humanitär hjälp här och nu. Jag instämmer gärna i det upprop som under hashtagen #vikräver nu sprids i sociala medier: "Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell rätt, oavsett vem som utför den. Vi står upp mot all typ av avhumanisering av människor, oavsett vem som drabbas av den." Bland de 160 kända personer som hittills undertecknat återfinns till exempel Pernilla Wahlgren, Veronica Maggio, Pernilla August, Miriam Bryant, Eric Saade, Oscar Zia och Jason Diakite.

Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

Karin af Klintbergs film "Kungen" väcker intressanta frågor om maktens essens

 - Hade Kungen en lycklig barndom?

- Vad är en barndom? När börjar den och när slutar den?

Replikväxlingen är hämtad ur Karin af Klintbergs sevärda dokumentärfilm Kungen, som jag såg i dag på biografen Göta på Göteborg Film Festival.

Replikväxlingen gestaltar det faktum att kungen blev faderlös redan vid nio månaders ålder. Uppdraget som först kronprins och sedan kung har sedan präglat hans liv på ett sätt som gör ett begrepp som "barndom" meningslöst.

Karin af Klintberg, som tidigare gjort bland annat Ebbe - The Movie (2009) och Trevligt folk (2015), har under ett par års tid fått följa Carl XVI Gustafs liv som monark, Hon har ställt frågor som syftat till att ge fördjupade insikter om vem kungen "egentligen" är och hur det är att vara kung.

Det är en spännande film. Inte för att den bjuder på dramatiska avslöjanden. Men mötet mellan kungen och Karin af Klintberg innehåller nerv. För mig i publiken är det är uppenbart att kungen känner sig besvärad och obekväm när Karin af Klintbergs ber honom reflektera över sin barndom, över påstådda skandaler och över uppdraget som kung. Kungen svarar oftast undvikande, inte alls eller på en helt annan fråga än den som ställts. Eftersom Karin af Klintberg är kungen verbalt överlägsen förvrids den "naturliga" maktbalans där kungen och den institutionella monarkin har ett maktmässigt överläge. 

Efter filmen fanns Karin af Klintberg och producenten Stina Gardell till förfogande för frågor. Jag frågade hur Karin af Klintberg själv uppfattat intervjusituationen där kungen undvek hennes frågor. Hennes svar var intressant. De scener där jag i biosalongen uppfattat att hon var i överläge och kungen i underläge hade hon själv inte alls uppfattat på det sättet. Hon kände i intervjusituationen hela tiden den lagrade makten i monarkins institutioner, personifierade i kungen. Hon trodde heller inte att kungen någon gång känt sig besvärad eller i underläge. En film kan ses på olika sätt, beroende på var man befinner sig.

Två saker om kungen är värda att lyftas fram. Den första är hans syn på plikt och ansvar som ledstjärna för sitt uppdrag. När Karin af Klintberg utan ont uppsåt frågar honom hur ofta han tänkt att det hade varit skönt att inte vara kung blir han provocerad. Det är en ovärdig fråga, svarar han. För kungen är uppdraget något man inte kan önska bort, uppdraget är en del av hans essens.

Den andra är kungens sätt att ständigt se framåt och inte tillbaka. Kungen vill inte problematisera det som varit eller det som är nu. Det är meningslöst, menar han. Men framtiden kan man påverka, därför är det om framtiden vi borde tala. Kungens hånade ord  "Nu vänder vi blad" får på så sätt en kontext och blir mer förståeliga.

Karin af Klintberg lyckas naturligtvis inte besvara frågan om vem kungen "egentligen" är. Men några glipor som vi inte tidigare sett blir synliga och filmen bjuder på en hel del autenticitet. Vackert så. Se gärna filmen!

Vart går svensk film? Om kulturministern, Abbe Hassans "Exodus" och SD:s strävan att snöpa konstens frihet

Så är då Göteborg Film Festival 2023 invigd. Under den kommande veckan presenterar jag här på bloggen kortare analyser och reflektioner kring några av festivalens olika programpunkter. Häng gärna med!

Igår hörde jag kulturminister Parisa Liljestrands (M) öppningstal för Filmpolitiskt toppmöte 2023 som genomförs i samband med festivalen. Ministerns tal var helt och rent. Principen om konstens frihet och att politiken ska upprätthålla en armlängds avstånd till kulturen betonades med eftertryck. Vackert så. Men när moderatorn Karin Hübinette efter talet ställde skarpa frågor om huruvida de filmpolitiska målen "jämställdhet" och "mångfald" ska vara kvar blev ministerns svar svävande. Sverigedemokraterna vill avskaffa dessa mål och här, när det brände till, blev det uppenbart att ministerns talepunkter inte räckte till.

Jag vet inte om kulturminister Parisa Liljestrand hade möjlighet att se Abbe Hassans långfilmsdebut Exodus som invigde festivalen. Jag hoppas att hon såg den, med tanke på att filmen gestaltar tillvaron för alla de människor på flykt i Europa som ministerns parti vill stänga ute från Sverige. Filmen handlar om den 12-åriga flickan Amal som under sin flykt från Syrien kommer bort från sin familj och i stället stöter ihop med flyktingsmugglaren Sam. Filmen utvecklar sig till en slags roadmovie där det udda paret i en ödesbestämd gemenskap försöker ta sig genom Europa, från Turkiet till Sverige.

Filmen spelar starkt på känslorna. Många tårar fälldes i den fullsatta Draken-salongen, även om filmen konsekvent knöt samman huvudpersonernas svårigheter med hopp och framtidstro. Filmen blev aldrig moraliserande och karaktärerna hann aldrig stelna. Ashraf Barhoum och Jwan Alqatami var utmärkta i sitt nedtonade spel. Jag hoppas filmen får en stor publik när den har biopremiär i mars. Den borde vara obligatorisk visning för alla dem som 2015 hävdade att det var Sverige som behövde en "flyktingpaus" eller ett "andrum".

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar presenterade under dagen Socialdemokraternas krav på en ny utredning om åtgärder för att stärka svensk film. Det tycker jag är en idé, och jag tror det går att få bred politisk enighet om att tillsätta en sådan. Den viktiga frågan blir förstås utredningsdirektiven. Det finns flera problem för svensk film i dag - minskande biografbesök, minskad publik för svenska filmer, ökad konkurrens för biograferna genom streamingtjänster, otillräckliga resurser för främjande av svensk filmproduktion etc.

Själv uppmärksammade jag i en artikel på DN Kultur hur Sverigedemokraterna i riksdagen driver en linje som går på tvärs mot idén om armslängds avstånd mellan politiken och kulturen:

Ur ett demokratiperspektiv är det noterbart hur Sverigedemokraterna säger sig vara emot politisering av film och filmkultur, men ändå själva ägnar sig åt att politisera olika företeelser. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har en rätt utan också en skyldighet att ha politiska synpunkter på – från Luciatågens utformning till vilka språk som ska godkännas för textning av svenska filmer. 

Värden med bred och stark förankring i det svenska samhället, som till exempel jämställdhet och mångfald, blir för Sverigedemokraterna ett uttryck för politisering. Vilka fler värden är det som Sverigedemokraterna i nästa steg kanske anser vara uttryck för politisering av diffusa vänsterkrafter? Jämlikhet? Kulturens frihet? Eller den liberala demokratin i sin helhet?

En arm förefaller i Sverigedemokraternas tappning vara väldigt kort. Kanske som toppen på ett auktoritärt pekfinger. 

Läs också gärna Hynek Pallas text i ämnet.

I morgon ser jag Kungen, en dokumentär av Karin af Klintberg.

 

Kommer PM Nilsson tvingas avgå?

Kommer Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson att tvingas avgå för att han tjuvfiskat ål och ljugit för polisen? Ja, kanske. Just nu står det och väger.

Det är två saker som gör att frågan biter sig fast. För det första kan brottet inte avfärdas som en bagatell. Ålen är utrotningshotad. Yrkesfiskare rasar. Det rör sig inte om en engångsförseelse. Och omfattningen - 11 kilo ål - ger ett intryck av att PM Nilsson inte tänkte äta upp all ålen själv.

För det andra har PM Nilsson medvetet ljugit både för myndighetspersoner och för polis. Den senaste lögnen framfördes dessutom efter att han utsetts till statssekreterare, vilket gör gärningen extra allvarlig. Lögnen bestod heller inte av ett blankt förnekande, utan ett bakslugt slingrande om att han egentligen varit ute och letat efter skräp och råkat hitta ryssjan och ålarna. 

Det är som om när jag i min ungdom greps av polis för olaga affischering skulle ha påstått att jag råkat hitta hinken med tapetklister och pensel och att det inte var jag som satt upp affischerna. I stället erkände jag på plats min brottsliga gärning och betalade böterna. Så borde förstås PM Nilsson också ha gjort.

PM Nilsson är i stunden en belastning förr Ulf Kristersson och regeringen. Kampen mot brottsligheten ligger högt på regeringens dagordning. Men hur ska Ulf Kristersson med bibehållen trovärdighet gå till storms mot kriminella när hans egen statssekreterare medvetet ljuger för polisen? Eller som journalisten Arne Larsson uttrycker det i Göteborgs-Posten: Ger man verkligen polisen och andra brottsbekämpande myndigheter det helhjärtade stöd de behöver om en av statssekreterarna tycker att det helt okej att ljuga för samma myndigheter?

Jag har i debatten haft mina duster med PM Nilsson (här och här) men även vid flera tillfällen haft goda samarbeten med honom. Aldrig att jag skulle låta mina personliga uppfattningar om PM Nilsson ligga till grund för hur jag bedömer hans brott. Det blir i stället direkt patetiskt när Anna Dahlberg som chef för Expressens ledarredaktion på Twitter försvarar sin vän PM Nilsson genom att "intyga att få personer kan så mycket – och bryr sig så mycket – om djur och natur som han gör". Hur ska Expressens ledarredaktion med bibehållen trovärdighet kunna kritiskt granska regeringen efter en sådan blamage?

Är du också blockad av Billström?

Tobias Billströms blocklista på Twitter har länge varit en snackis. I sociala medier har tillkännagivandet "Jag är också blockad av Billström" utvecklats till en folksport. Ordkombinationen "blockerad", "Billström" och "Twitter" får över 70 000 träffar på Google. Jag noterar att till och med tidigare riksdagsledamoten Richard Herrey (M) redan i september 2016 beklagade sig över att han var blockad av Billström. Men det kan förstås ha varit ett misstag.

Det är vanligt att toppolitiker oavsett politisk färg blockerar en stor mängd Twitterkonton. Med tanke på det hat och de hot som frodas i sociala medier, och inte så sällan från anonyma trollkonton, är det inte konstigt alls. 

Men i dag lyfte Tobias Billström blockerandet till en ny nivå. Han blockade både LO:s vice ordförande Therese Gouvelin och LO:s officiella twitterkonto. Oklart varför.

Uppdaterat kl 21.20. LO meddelar att det var ett missförstånd att deras officiella twitterkonto var blockat av Billström. Det var "bara" deras vice ordförande Therese Gouvelin som var blockad.

Billströms nya blocknivå gör det rimligt att problematisera ministrars twitterkonton ut ett demokratiperspektiv. Tobias Billström är en av regeringens flitigaste twittrare, och han innehar en av de tyngsta ministerposterna. Twitter är sedan länge en central plattform för politiker att presentera nya förslag och kommentera den politiska händelseutvecklingen. Billströms konto utgör inget undantag. Varje seriöst konto som blockeras av en makthavare innebär en ojämlik begränsning av samtalet. En del aktörer får tillgång till Billströms ministeruttalanden, andra utestängs. Och det är Billström själv som bestämmer vem som ska få tillgång till hans uttalanden.

Jag skulle gärna se en seriös diskussion om ministrars twitterkonton, och särskilt med röster från jurister, statsvetare och journalister. Vad innebär ministrars blockande för demokratin med avseende på politisk jämlikhet, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande? (Jag bortser då från anonyma konton samt konton som formulerar hat och hot.) Hur ska vi se på dessa kontons status? Formellt är de privata, men i praktiken är de semi-officiella. Borde ministrarnas blocklistor vara offentlig handling?

*

Och ja, jag är sedan flera år tillbaka också blockad av Billström. Jag har ingen aning om varför. Men det finns säkert goda skäl. 

Visitationszoner och anonyma vittnen bör inte införas

Idag presenterade regeringen och SD ett så kallat trygghetspaket baserat på Tidöavtalet. I paketet ingår att nu utreda införandet av anonyma vittnen och visitationszoner i syfte att bekämpa gängkriminaliteten.

Möjligheten att använda sig av anonyma vittnen finns redan i våra nordiska grannländer, men utnyttjas sällan eller aldrig. Anonyma vittnen påverkar bevisvärdet påverkas negativt, rättssäkerheten hotas och det är erfarenhetsmässigt svårt att garantera anonymitet. 

Frågan om anonyma vittnen utreddes så sent som 2021. Justitierådet i Högsta domstolen Stefan Johansson menade då att anonyma vittnen inte borde tillåtas. Nackdelarna var för stora ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Eller som en av Sveriges tyngsta jurister, nuvarande riksmarskalken Fredrik Werzäll i DN för bara några veckor sedan: De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan. Det är inte uteslutet att det kan ha effekter på marginalen. Men bevisvärdet påverkas. Bevisvärdet blir högre om såväl parter som rätten känner till identiteten. Nu blir det Fredrik Werzäll som tilldelas utredningsuppdraget om att införa ett system med anonyma vittnen.

Bara för ett år sedan var Liberalerna emot idén med visitationszoner. Sådana zoner förstärker stigmatiseringen av de bostadsområden där de kan komma att användas och innebär ett allvarligt ingrepp på individens integritet - att bli kroppsvisiterad utan att det finns någon misstanke om brott. Det finns heller vad jag känner till inget stöd för att visitationszoner skulle påverka brottsligheten på ett signifikant sätt. Men Jimmie Åkesson anförde ändå i P1 Morgon i morse på fullt allvar att visitationszoner kan ha "en avgörande effekt" för att komma åt gängkriminaliteten. Avgörande effekt? Tror han på det själv? Det får vi inte veta, för den naturliga följdfrågan ställde aldrig journalisten.

Det gäller att stå emot den repressiva omläggningen av svensk kriminalpolitik som nu pågår. Jag noterar med glädje att Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi är kritisk till anonyma vittnen och visitationszoner. Bra - Socialdemokraterna har alltför länge traskat patrull efter Moderaterna och SD i en fåfäng tävlan om att framstå som mest beslutsam i kampen mot gängkriminaliteten.

Nej, SCB:s partisympatiundersökning är inte "beställd av DN"...

Idag presenterade SCB sin första partisympatiundersökning efter valet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fick 52.0 procent, Tidöpartierna 46.1 procent. Socialdemokraterna samlade ensamma 34.6 procent, partiets bästa resultat i SCB på över åtta år.

Det är noterbart att de tre rödgröna partierna ensamma samlar 46.6 procent, det vill säga mer än vad de fyra Tidöpartierna samlar tillsammans.

Den första SCB-mätningen efter ett val är sällan särskilt betydelsefull. Mandatperioden är lång, och såväl partier som medier och väljare vet att mycket kommer att hända. Ändå väcker mätningens resultat - med ett tydligt övertag i opinionen för oppositionen - starka känslor. Så snart jag i en neutral tweet i morse kommunicerat resultatet började raljanta och föraktfulla kommentarer strömma in, till exempel Beställd av DN, så den litar man inte så mycker på. (Jag hade länkat till en artikel i DN.)

Nej, SCB:s partisympatiundersökningar är naturligtvis inte beställda av DN. Det känner den person som påstod så i den ovan citerade tweeten sannolikt till. Hens tweet fyller i stället tre funktioner. För det första - att ifrågasätta att oppostionen faktiskt har ett övertag i opinionen just nu. För det andra: Att ta bort fokus från det aktuella opinonsläget och i stället diskutera "partiska medier". För det tredje: Uppmuntra mig till att ge mig in i grisbrottning (det vill säga ge mig in i en diskussion som smutsar ner mig lika mycket som den som lockat in mig). Kanske lyckades hen med det tredje - jag sitter ju här just nu och skriver dessa rader.

De senaste veckorna har varit en tung tid för regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna. Mycket av debatten har kretsat kring löftesbrott. Vi vet från statsvetenskaplig forskning att politiker i allmänhet håller sina vallöften. Men det högkostnadsskydd för elpriser som skulle vara på plats i november blev varken ett högkostnadsskydd eller några pengar i plånboken förrän tidigast i februari. Den snabba sänkningen av priset på bensin med 5-6 kronor litern stannade vid 14 öre från den 1 januari. Nej, det är mot denna bakgrund inte konstigt att samtliga Tidöpartier har tappat opinionsstöd i förhållande till valresultatet. 

Det är viktigt för tilltron till det demokratiska systemet att partier avstår från populistiska och verklighetsfrämmande vallöften som de inte kan uppfylla efter valet. Anders Holmbergs intervju med Ebba Busch i SVT:s 30 minuter igår visar vådan av att lova sådant som man inte kan hålla.

Socialdemokraterna har hittills kunnat begränsa sin oppositionsinsats till att sitta på parkett och äta popcorn. Det kan fungera ett tag till. Men på sikt krävs förstås att partiet framställer sig som ett kraftfullt, energiskt och trovärdigt alternativ till sittande regering. Det ska bli spännande att se hur partiet tänker kombinera oppositionsrollen den hårde kritikern med rollen av den statsmannaktiga, konstruktive samarbetspartnern. Till det temat återkommer jag i en senare text.

Den demokratiska folkkyrkan

Här är mitt anförande från dagens sammanträde med kyrkomötet, där jag var föredragande för Organisationsutskottets betänkande 2022:5 Valfrågor. I anförandet lyfter jag fram fördelarna med fortsatt direkta val till kyrkomötet och bejakar införandet av en procentspärr för val till kyrkomötet.

Ordförande,

Jag företräder utskottet och jag yrkar bifall till utskottets förslag i sin helhet

Det är fantastiskt att tillhöra en kyrka med över 5.6 miljoner medlemmar i Sverige i dag. Nära sex miljoner. Jag tror vi alla ibland glömmer hur fantastiskt det är. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige eller i Norden kommer i närheten av sådana medlemstal.

Men givet denna mångfald gäller det ju också att utnyttja medlemmarnas engagemang och kraft. Annars blir det ingen levande kyrka. Därför är kyrkovalen och kyrkans demokratiska processer så viktiga! Det är då vi för möjlighet att lyfta fram de olika uppfattningar som ryms i Svenska kyrkan och medlemmarna får möjlighet att förhålla sig till dem, att ta ställning.

Medlemmar får möjlighet att reflektera över vad man vill med sitt medlemskap, vad man själv kan göra för Svenska kyrkan och vad Svenska kyrkan kan göra för mig. Eller till och med vad Gud kan göra för mig, och vad jag kan göra för Gud. Under valrörelsen hade jag flera samtal med vänner och kamrater som var medlemmar av Svenska kyrkan, men som aldrig på allvar reflekterat över sitt medlemskap. Och jag träffade okså människor som valde att få med i Svenska kyrkan, eftersom kyrkovalsdebatten lyfte fram kyrkan som en så viktig plats i samhällsgemenskapen. 

Så när vi i dag diskuterar kyrkas demokratifrågor, är det viktigt att fokus läggs på möjligheterna, att diskussionen syftar till att förstärka de demokratiska processerna på ett sätt som ytterligare engagerar och mobiliserar alla dessa medlemmar, denna kraft, så att ord också kan bli handling. 

Vi menar från utskottets sida att det är viktigt att ta vara på styrkan i det valsystem vi har och utveckla det ytterligare, ite avveckla det. Vi tror att kyrkan blir starkare som organisation och som rörelse om vi kraftsamlar resurserna på ett sätt som innebär att samtliga nomineringsgrupper kan finnas representerade i samtliga utskott. Vi tror det är viktigt att de förtroendevaldas lokala förankring i stift och församlingar finns kvar och att valprocedurerna i övrigt utformas på ett sätt som värnar rättssäkerheten samtidigt som medlemmarna känner sig trygga i valprocessen.

Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag. Tack för ordet!