Säkerhetsgarantier - vad betyder det egentligen?

"Säkerhetsgarantier" har blivit ordet för dagen. En rättvis och varaktig fred för Ukraina kräver någon form av säkerhetsgarantier, påstås det. Så kan det säkert vara. Men för att uttalandet ska bli meningsfullt krävs det att både den som uttalar det och den som lyssnar har en någorlunda gemensam uppfattning om vad ordet "säkerhetsgarantier" innebär. Så är sannolikt sällan fallet. Ett av skälen till att så många sluter upp bakom kravet på säkerhetsgarantier till Ukraina beror just på ordets otydlighet och möjlighet att definiera det på olika sätt.

Språkligt är ordet enkelt. Att ge säkerhetsgarantier innebär i så fall just att man garanterar någons säkerhet. Men det är ju lättare sagt än gjort. Man kan garantera att man ska göra sitt allra bästa för att skydda någon, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. 

Ordet "säkerhetsgarantier" säger heller ingenting om vilka medel man lovar att använda när man garanterar någons säkerhet. I fallet Ukraina skulle "säkerhetsgarantier" ytterst innebära att västmakterna (med eller utan USA) garanterade att man skulle sända stridande trupp till Ukraina för att skydda landet vid ett förnyat ryskt angrepp, till exempel efter att ett fredsavtal slutits. Några sådana säkerhetsgarantier lär Ukraina inte få. USA kommer inte att ge några. Europa skulle villkora sådana säkerhetsgarantier med att USA stod bakom dem. Och Ryssland skulle sannolikt vägra underteckna ett fredsavtal där västmakterna gav Ukraina sådana garantier - med motiveringen att sådana garantier i praktiken skulle göra Ukraina till ett Nato-land.

Det Ukraina däremot kan sikta på är någon form av internationell närvaro i landet, antingen genom FN eller på annat sätt, med uppgift att övervaka att ett fredsavtal efterlevs. Alternativet är ett fortsatt krig, med ambitionen att med militära medel ändra på styrkeförhållandena till Ukrainas fördel.

Det finns mig veterligen ingen folkrättsligt reglerad definition av ordet "säkerhetsgarantier". Intressant är också att ordet i praktiken endast skrivs i pluralis - "garantier". Singulartermen "säkerhetsgaranti" används sällan eller aldrig.

Kollegan Bengt-Ove Boström påminde mig i ett mejl om The Budapest Memorandum (Budapestuppgörelsen). Det är en överenskommelse som slöts den 5 december 1994. Bakgrunden var att Ukraina, Belarus och Kazakstan efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning ofrivilligt hade blivit kärnvapenstater. I avtalet förbinder sig USA, Ryssland och Storbritannien att ge dessa tre stater en slags säkerhetsgarantier, mot att de avvecklade sina kärnvapen och anslöt sig till Icke-spridningsavtalet (NPT).

Jag skriver en slags säkerhetsgarantier. I avtalet lovar Ryssland, USA och Storbritannien bland annat att respektera de tre staternas suveränitet och territoriella integritet och avstå från hot och ekonomiska påtryckningar. Men avtalet innefattar inga bindande förpliktelser om militärt stöd i händelse att någon av de tre staterna angrips. När detta Memorandum skulle undertecknas använde de amerikanska jurister som hanterade processen den mjukare termen "security assessment" medan den ukrainska delegationen konsekvent använde termen "security guarantees".

Djävulen gömmer sig i detaljerna. Ibland kan det vara praktiskt att inte precisera ett begrepp. Ibland kan vagheten bli ett bekymmer. Det beror på sammanhanget - här finns inget rätt eller fel i sig. Men tro inte att "säkerhetsgarantier" är ett enkelt eller självklart begrepp. Se upp med hur det används!

Ska Sverige försöka stryka Donald Trump medhårs? Svaret är nej.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard slog i morse knut på sig själv när hon i P1 Morgon skulle låta bli att säga något negativt om Donald Trump. Hon betonade att USA - trots Trumps lögner om att president Zelenskyj är en diktator utan folkligt stöd och att det var Ukraina som anfallit Ryssland - är en "mycket trovärdig allierad" som ställer "berättigade krav" på Europa. 

Effekten blev komisk. En så defensiv, konstruerad retorik blir inte trovärdig och heller inte hållbar i längden.

Ska man stryka en despot som man är beroende av medhårs för att hålla hen på gott humör och hoppas på en förmånlig behandling? Eller ska man stå upp för sina principer och tala klarspråk mot makten - sedan må det bära eller brista? 

Diskussionen är inte ny. Jag tänker osökt på den svenska kritiken av USA under Vietnamkriget i början av 1970-talet. Då genomfördes en nationell namninsamling där samtliga partiledare - från VPK:s CH Hermansson till Moderata samlingspartiets Gösta Bohman - enades kring krav på att USA skulle sluta bomba Vietnam. 

Däremot rådde det oenighet om hur hårda formuleringar Sverige skulle använda i sin kritik av USA:s bombningar. Statsminister Olof Palme jämförde till exempel i sitt så kallade jultal 1972 USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd i Treblinka, vilket ledde till en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Bidrog Olof Palmes hårda kritik av USA till att stärka den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam? Eller gjorde sig Sverige ointressant i debatten genom att Palme använde ett så kraftfullt språk? Här finns förstås inga säkra svar.

För mig är frågan inte om Sverige ska kritisera Donald Trumps retorik och politik utan på vilket sätt Sverige ska göra det. Tystnad inför Trumps uttalanden innebär att man legitimerar och normaliserar lögnen som politiskt medel. Jag förstår att Maria Malmer Stenergard befann sig i en svår situation i P1 Morgon i morse. Men hon kunde varit tydligare med att markera Sveriges kritiska inställning till att USA och Donald Trump far med osanningar och håller på att kasta Ukraina och president Zelenskyj under bussen. Frimod och uppriktighet vinner i längden.

Räds inte konflikt - men visa respekt!

Inför IFK Göteborgs årsmöte på torsdag: Räds inte konflikt, men visa respekt. 

 

"Konflikter och känslor hör ett sunt föreningsliv till. Det avgörande är att dessa konflikter hanteras på ett sätt som garanterar ett demokratiskt medlemsinflytande och att debatten förs i en respektfylld ton."

(...) 

Självklart har alla medlemmar rätt att såväl före som under årsmötet delta i en öppen och frispråkig debatt om hur klubben sköts eller borde skötas. I en sådan debatt är det lika självklart att alla former av hot – särskilt direkta eller indirekta hot om våld – är oacceptabla. Styrelse och klubbledning ger inför årsmötet en bild av vad som har hänt – företrädare för olika supportergrupper ger en annan bild. Polisanmälan är upprättad. Låt oss inte här och nu gräva ned oss i vad som har sagts eller inte sagts. Låt i stället polisutredningen ha sin gång och blicka samtidigt framåt. På så sätt ges den nyvalda styrelsen den arbetsro den behöver för att på ett provessionellt sätt hantera de frågor som konflikterna handlar om.

IFK Göteborg är en kamratförening. Vi förenas av vår kärlek till klubben och till fotbollen. Vi har som medlemmar ett kollektivt och ett individuellt ansvar att behandla varandra på ett respektfullt sätt. Hela Sverige tittar på oss nu. Låt oss leva upp till detta ansvar genom att genomföra årsmötet i en för vår förening värdiga former."

 Om detta skriver jag på BaraBen. Läs gärna!

 

 

Centern efter Demirok

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. I denna viktiga uppgift misslyckades Muharrem Demirok och därför fick han också avgå.

Demiroks oförmåga att hålla samman sitt parti tog sig uttryck i att han inte förmådde samla partiet bakom sin linje i regeringsfrågan. Demirok ville redan nu markera att Centerpartiet skulle stödja Magdalena Andersson som statsministerkandidat, så länge de övriga borgerliga partierna propsade på att samarbeta med Sverigedemokraterna. Därtill kan läggas att Demirok fick en hel del kritik för sin ledarstil och att han inte förankrade sina förslag. Det är emellertid osäkert om inte den kritiken egentligen hade sakpolitisk grund - många i partiet uppskattade inte Demiroks närmande till Socialdemokraterna.

Centerpartiet är ett i grunden borgerligt parti som i sin ekonomiska politik ligger mycket långt ut till höger. Kanske är man där till och med ett ytterkantsparti, för att använda ett populärt ord. Det är klart att många aktiva centerpartister därför mycket hellre skulle vilja samarbeta med de övriga borgerliga partierna i stället för med Socialdemokraterna. Men där sätter Sverigedemokraterna hinder i vägen. För på den frihetlig-auktoritära dimensionen - eller GAL-TAN som den också kallas - ligger Centerpartiet så långt ut på den frihetliga polen att ett samarbete med Sverigedemokraterna blir politiskt omöjligt. Dessutom har Centerpartiets väljarkår förändrats över tid - i dag är det betydligt fler centerväljare som föredrar en regering ledd av Magdalena Andersson är en regering ledd av Ulf Kristersson som är beroende av samarbete med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

Partiledarbytet kommer inte att lösa Centerpartiets strategiska dilemma. Om partiet öppnar för att stödja eller ens släppa fram en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna kommer det att leda till inre strid. Flera av partiets väljare kommer att se sig om efter något annat, och Centerpartiet riskerar att bli ett nytt Liberalerna. Och det vill ju ingen bli idag. Om partiet i stället tydliggör att man vill ingå i eller samarbeta med en S-ledd regering kommer även ett sådant beslut att föregås av inre strider. Och om partiet väljer att inte i förväg visa sina kort så kommer regeringsfrågan att förfölja partiet varje dag ända fram till valet i september 2026. Damned if you do, and damned if you don't. 

En stark ledare kommer att hålla fast vid att varje form av samverkan med Sverigedemokraterna är uteslutet, men sedan undvika att kommentera regeringsfrågan i detalj. Väljarna kommer att förstå att Centerpartiet kommer att rösta ja till Magdalena Andersson om de fyra Tidöpartierna endast samlar en minoritet av väljarna, även om den nye partiledaren inte ger några formella löften om det.

Muharrem Demirok sällar sig till den skara partiledare som aldrig fått möjligheten att möta väljarna i en valrörelse. I modern tid erinrar jag mig Maria Leissner (FP), Håkan Juholt (S), Nyamko Sabuni (L) och Anna Kinberg Batra (M). Det lämnar alltid en oförlöst känsla efter sig när det blir så.

Vem kan man lita på? Om Förtroendebarometern 2025

Idag publicerades Förtroendebarometern 2025, i samarbete mellan Medieakademin och Verian. 

Sverige är ju sedan länge ett så kallat höglitarland, där människor litar mer på varandra och hyser större förtroende för myndigheter och andra samhällsinstitutioner än vad som är fallet i de flesta andra länder. Denna tillit har på det stora hela varit stabil över tid, och är otvivelaktigt en tillgång värd att värna i den svenska demokratin.

Det är lätt att leta efter och finna saker man gillar i ett så här omfattande material. I dessa politiskt dystra tider gläds jag därför att förtroendet växer från en redan hög nivå för tre av mina favoriter - Sveriges Television, Sveriges Radio och Svenska kyrkan. Det är till och med så att förtroendet för Svenska kyrkan sedan mätningarna började 1997 aldrig har varit så högt som nu. Jag noterar också med glädje att Universitet/Högskolor kommer på en fin plats 5 på en lista med 72 olika aktörer.

Det är fult att vara skadeglad. Men jag kan inte avhålla mig från att nämna att Liberalerna på samma lista kommer på plats 65, strax före Tesla och Flashback.

Om ni orkat läsa så här långt får ni som belöning lyssa på Vem kan man lita på med Hoola Bandoola Band.

Donald Trump återanvänder Putins talepunkter

Donald Trump har gjort en dygd av att upprepa Vladimir Putins talepunkter om Ukraina. Trump kallar president Zelenskyj för en diktator som vägrar genomföra demokratiska val. Det var Ukraina som startade kriget - inte Ryssland. I en fredsuppgörelse kommer Ukraina inte att kunna få tillbaka de områden som ockuperats i kriget av Ryssland. Ukraina kommer inte heller att få gå med i Nato, och Ukraina har hittills utestängts från förhandlingsbordet.

Putin tackar förstås och tar emot. Ryssland är också smart nog att utnyttja USA:s märkliga strategi - att lova bort saker utan att få något i gengäld - till att ytterligare flytta fram sina förhandlingspositioner. Ingen Nato-stat får delta i en eventuell fredsbevarande operation i Ukraina i samband med en överenskommelse om fred eller vapenvila, deklarerade till exempel Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov efter toppmötet med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Riyadh i Saudiarabien för ett par dagar sedan.

Ett team av amatörer. Så karaktäriserade Carl Bildt på Twitter/X dem amerikanska delegationen i Riyadh.

President Zelenskyj påstår att Donald Trump "lever i desinformationsrymden". Det är inte riktigt sant. Donald Trump ÄR desinformationsrymden.

För alla som värnar demokratin i världen är Donald Trumps normalisering av Ryssland ett stort steg bakåt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen för första gången sedan kalla krigets slut minskar. Att bejaka Donald Trumps politik och falska påståenden om situationen i Ukraina bidrar inte bara till att försvaga Ukraina och stärka Putin. Det bidrar också till att försämra förutsättningarna för demokratin i Europa och i Sverige.

 

Europa får inte ge efter för Trumps attacker på demokrati och folkrätt

Nato är en försvarsallians i djup kris. Den överlägset största och mäktigaste medlemsstaten i alliansen - USA - är inte längre allierad med de övriga medlemmarna i alliansen. Donald Trump har bestämt sig för att gå sin egen väg och inte samordna USA:s säkerhetspolitik med övriga medlemsstater. 

Donald Trump tror inte på allianser eller förpliktigande samarbeten - han vill värna USA:s och sina egna möjligheter till maximal handlingsfrihet utan att behöva förankra beslut med andra stater. Därigenom har vi nu en helt ny säkerhetspolitisk verklighet som Sverige och övriga medlemsstater i Nato har att förhålla sig till.

I den svenska debatten hörs stråk av att Sverige och övriga europeiska stater nu måste skärpa sig för att visa Donald Trump att man är en värdig samarbetspartner. Det är en i grunden felaktig analys. Donald Trump är inte intresserad av Europa som en "värdig" samarbetspartner. Donald Trump vill att USA går sin egen väg, och inte låter sig sinkas av andra stater som har en annan syn på frågor som till exempel demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter och frihandel.

Europa måste i ställa mejsla fram sin egen väg. Den transatlantiska länken är - åtminstone tillfälligt - bruten. Det är möjligt att den går att smida om på nytt om Donald Trumps presidentperiod skulle bli väldigt kort, eller om de demokratiska institutionerna i USA mobiliserar för att begränsa Trumps handlingsutrymme. Men i dag finns inga tecken på ett sådant motstånd.

Europas väg måste vara att stärka de demokratiska institutionerna, främja en demokratisk utveckling i världen och stärka folkrättens ställning. Här ingår också ett ännu starkare stöd till Ukraina. Utan en stark ställning för demokratin och dess institutioner kommer Europa att stå sig slätt i den internationella maktkampen. 

Diktaturer som Kina, Ryssland och Iran kommer förstås att göra sitt bästa för att försvaga den europeiska demokratin. Men hotet kommer också inifrån - i form av de politiska krafter som uttrycker uppskattning för Trumps linje och hans politiska retorik. Som till exempel när Jimmie Åkesson i gårdagens SVT Agenda triumfatoriskt beskrev den amerikanske vicepresidenten JD Vances bisarra tal vid säkerhetskonferensen i München som "befriande" och som "något vi i Europa behövde höra". När populistiska högerradikala partier får politisk makt försvagas demokratin. Det vilar ett tungt ansvar på de traditionella högerpartierna i Europa att motarbeta en sådan utveckling.

Trumps politiska kelgrisar i Europa måste hållas kort

Donald Trump och Vladimir Putin går nu hand i hand för att skapa en ny världsordning, där den starkes rätt gäller och liberala principer som folkrätt och samarbete för det gemensamma bästa inte längre är något värt. EU är frånåkt, Ukraina håller på att kastas under bussen.

Om det skulle komma något gott ur detta onda är det att Europas demokratier svetsas samman i en strävan att stå emot - att stärka demokratins institutioner, värna principen om alla människors lika värde och stå upp för individens fri- och rättigheter. Dessa principer måste också ta kropp i fortsatta insatser för att stödja Ukraina, inte bara för Ukrainas skull utan också för vår egen.

En sådan gemensam europeisk kraftansträngning kräver att Donald Trumps, Elon Musks och Vladimir Putins politiska kelgrisar i form av de populistiska högerradikala partierna som till exempel Alternativ für Deutschland (AfD i Tyskland och Nigel Farages Reform UK i Storbritannien hålls borta från den politiska makten. De klassiska högerpartierna i Europa - som Kristdemokraterna i Tyskland, Tories i Storbritannien och Republikanerna i Frankrike - har här ett stort ansvar. Är de mogna att axla det ansvaret? Jag hoppas det, men är inte säker. 

Kristdemokraternas Friedrich Merz i Tyskland lär snart få spela en nyckelroll. Han måste värna den fransk-tyska axeln samtidigt som han avvisar de högerextrema krafterna i sitt eget land. När det gäller Ulf Kristersson och Sverige har jag, för att uttrycka det milt, utomordentligt lågt ställda förväntningar. Men låt oss gärna hjälpas åt att få honom att överraska mig! :-)

Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut?

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut? Det vet vi förstås inte. Men vi vet att Sverigedemokraterna just nu genomgår sin värsta interna kris på ett par decennier och att det gungar under fötterna på Jimmie Åkesson. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. Hittills har det varit Jimmie Åkessons paradgren. Nu får vi se om kraften finns kvar.

Krisen i Sverigedemokraterna kommer inte oväntat. Extremistpartier kännetecknas gärna av en inre spänning mellan att å ena sidan framsttälla sig som regeringsdugligt och samarbetsvilligt och å andra sidan värna bilden av sig själv som en outsider, ett parti som principfast håller fast vid sina grundvärderingar och står utanför "klägget". Det märkliga med Sverigedemokraterna är därför inte den uppblossande krisen, utan att den har dröjt ända tills nu.

Däremot är det kanske oväntat att krisen kom just i frågan om skärpt vapenlagstiftning. Som Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad skrev på X: Att förändrade vapenlagar får SD:s riksdagsgrupp att haverera, mindre än en vecka efter att Sveriges värsta masskjutning, ger inte ett jätteimponerande intryck av partiets regeringsduglighet.

Richard Jomshof lämnar nu med buller och bång sitt uppdrag som ordförande för Justitieutskottet. Inte en dag för tidigt, tycker kanske många av oss. Men ansvaret för den uppkomna situationen ligger inte på Jomshof. Han är en vildbase till sin politiska natur. Ansvaret ligger i stället hos Jimmie Åkesson som inte lyckats hålla ihop sitt parti i denna fråga. Åkesson har den senaste veckan varit såväl fysiskt som politiskt frånvarande. Han är den ende partiledare som inte besökt Örebro efter den fruktansvärda masskjutningen, och han missbedömde uppenbart den interna politiska laddningen i frågan om skärpt vapenlagstiftning.

Nu får Jimmie Åkesson bekänna färg. Vapenlagstiftningsfrågan lär så småningom klinga av. Richard Jomshof ersätts i Justitieutskottet av den med SD-mått mätt mellanmjölksartade Henrik Vinge. Valet 2026 är bara ett och ett halvt år bort. Krisen i Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons sviktande ledarskap stökar till regeringsfrågan ytterligare för Ulf Kristersson och övriga Tidö-partier.  

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett toppstyrt parti. Frågan är vad som händer när toppen sviktar.

Ulf Kristersson svajar om Sveriges fred

Rasism är inte finskhet! Så säger Finlands president Alexander Stubb i sitt nyårstal till det finska folket. Inte heller ifrågasätter han, trots Finlands utsatta säkerhetspolitiska läge, det faktum att Finland lever i fred. Hans tal är samlande och uttrycker stolthet över landets historia.

I tidskriften Konkret jämför jag Alexander Stubbs till tal folket med Ulf Kristerssons tal till föreningen Folk och försvar. Jämförelsen utfaller inte till Kristerssons fördel. Där Stubb håller samman lägger Kristersson tid på håna och ge tjuvnyp till Sveriges tidigare militära alliansfrihet och aktiva utrikespolitik.

Vi lever i en allvarlig säkerhetspolitisk tid. Det finns otvivelaktigt behov av att samla nationen. Men då krävs ett ledarskap som avstår från rubrikvänliga förenklingar och som inte söker partipolitiska poänger. Ulf Kristersson svajiga uttalanden om att Sverige inte längre lever i fred, hans tjuvnyp mot efterkrigstidens alliansfria politik och hans oförmåga att se och kritisera Donald Trumps hotfulla utspel visar att han inte är av det rätta ledarskapsvirket. Ulf Kristersson har aldrig vuxit ut MUF-kostymen.

Konklaven - om trosvisshetens svaghet och tvivlets makt

I kväll såg hustrun och jag hyllade Konklaven (Edward Berger) på Göta. Filmen levde upp till högt ställda förväntningar.

En djupt allvarlig film - jag tror inte vi skrattade en enda gång. Möjligen log vi lite för oss själva när vi såg strålande Isabella Rosselini och inte kunde låta bli att tänka på hur lik sin mamma Ingrid Bergman hon är.

 

Filmen handlar om ett påveval - en så kallad konklav - där ett hundratal kardinaler hålls inlåsta tills de lyckats rösta fram en ny påve. Som gjort för intriger, maktspel och en uppvisning av mänskliga styrkor och svagheter fram till det dramatiska - och överraskande - slutet. 

 

Ralf Fiennes glänser i rollen som kardinalkollegiets dekan, Thomas Lawrence, som motvilligt utför uppdraget att leda konklavens arbete. En efter en faller kandidaterna bort. Till sist är det bara han själv kvar. Eller?

 

Vem av kardinalerna är mest lämpad för uppdraget och för att hålla samman kyrkan - en övertygad, trosviss kandidat eller en osäker tvivlare? "Certainty is the great enemy of unity (… ) the deadly enemy of tolerance.”

 

Eller som Thomas Lawrence formulerar det till sina kollegor i konklaven: “Our faith is a living thing precisely because it walks hand in hand with doubt. If there was only certainty and no doubt, there would be no mystery and therefore no need for faith.”

 

På samma sätt som för Emilia Pérez (Jacques Audiard) som jag skrev om för ett par dagar sedan kommer Oscarsnomineringarna sannolikt att dugga tätt när de presenteras om en dryg vecka. Missa den inte!

 

 

 

 

Hopp och framtidstro i Almedalen!

Partiledartalen under Almedalsveckan 2024 präglades av hopp och framtidstro. Tillit och gemenskap var honnörsorden. Visionerna var visserligen ofta vaga och konturlösa. Men det var ändå befriande att höra politiker som uttryckte optimism om framtiden, och åtminstone delvis betonade det som håller oss samman och inte det som för oss isär.

Jimmie Åkesson bröt - inte oväntat - mönstret. Sverigedemokraterna fortsätter med att ge en dystopisk bild av läget i landet. De politiska idéer som Jimmie Åkesson för fram baseras på auktoritarism, repression och ett "vi mot dom"-tänkande. Särskilt tydligt blev det när Åkesson ville profilera Sverigedemokraterna som ett skolparti. Kodorden i hans anförande om skolpolitiken var "ordning och reda", "disciplin", "nationella ordningsregler" och "veta hut". Arma skola och arma barn, tänker jag, om Sverigedemokraterna får sätta agendan för skolpolitiken.

Själv medverkade jag i två seminarier, båda i Vårdklockans kyrka och arrangerade av Svenska Amnesty. Det första seminariet behandlade frågan om asylrätten och EU:s migrationspakt. Det andra seminariet handlade om det försämrade läget för mänskliga rättigheter i världen. Även här försökte vi panelister - med olika politiska tillhörigheter och kompetenser - sätta fokus på hopp och möjligheter till förändring. 

Ett seminarium som satte särskilt avtryck hos mig var "Saft och bulle" där Jan Jönsson (L) och Daniel Helldén (MP) under ledning av Ulrika Schenström diskuterade hat och hot i den politiska debatten. Titeln "Saft och bulle" har sin grund i att Jan Jönsson hånats av Sverigedemokraterna som påstår att Jönsson vill bekämpa brottsligheten genom att bjuda gängkriminella på saft och bulle. Seminariet fick av säkerhetsskäl genomföras under diskreta former (lokal meddelades över mejl kort innan det skulle börja). Det är naturligtvis bisarrt att ett seminarium som ska diskutera öppenhet i politiken tvingas arrangeras i hemlighet.

Som vanligt lockade Statsvetardagen stor publik. I år genomfördes sex seminarier om bland annat Sveriges utrikespolitiska roller efter Nato-medlemskapet, den svenska tilliten och utgången av Europavalet 2024. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA), i samarbete med Aréna Idé och Timbro förlag och med min vän och kollega Jonas Hinnfors som koordinator. Grundidén är att forskare presenterar sina pågående eller nyss avslutade projekt och i diskussionen relateras resultaten till samhällsdebatten. Statsvetardagen har etablerat sig som ett välbesökt och mycket uppskattat inslag under Almedalsveckan. 

Palestinademonstranter var konstant närvarande i publiken i Almedalen. Jag uppfattade det som att demonstranterna hade en överenskommelse med polisen om att endast skandera sina paroller under de pauser som uppstod när publiken vid olika tillfällen applåderade talen. En bra kompromiss tycker jag, och polisen och demonstranterna tycktes också nöjda.

Almedalen representerar öppenhet och vikten av ett värdigt politiskt samtal. Det är viktigt att politiken får stå i centrum under veckan, och att partierna och medierna fortsätter att prioritera arrangemanget.