Leijonborg bör avgå som utbildningsminister

I dag föll domarna i den dataintrångshärva som bidrog till att göra Leijonborgs ställning som folkpartiledare ohållbar.

Det är en stukad Leijonborg som än så länge sitter kvar i regeringen. För utbildningspolitiken är det olyckligt att ansvarig minister blir en "lame duck", d v s politiskt oförmögen att driva och få igenom sina förslag. Två viktiga utredningar kommer att presenteras i höst, dels den s k Resursutredningen där Dan Brändström ska föreslå förändringar i resurstilldelning och styrning av forskning och forskarutbildning. Dels den s k Befattningsutredningen där Ann Numhauser Henning skall se över dagens befattningsstruktur och föreslå bättre meriterings- och karriärvägar. Utredningarnas förslag kommer med all sannolikhet att väcka starka känslor inom akademin. Det krävs därför ett starkt politiskt ledarskap att omvandla utredningarnas förslag till faktisk politik.

Jag är ingen anhängare av borgerlig utbildningspolitik. Men risken är att vi nu går in i en period där byråkrater och tjänstemän i avsaknad av politisk ledning får forma politiken. Det är inte heller bra. Leijonborg bör därför avgå som utbildningsminister, så snart som efterträdarfrågan som folkpartiledare fått en lösning.

Efter Leijonborg

Mycket talar i dag för att Jan Björklund kommer att efterträda Lars Leijonborg som partiledare för folkpartiet. Det är synd. Cecilia Malmström hade haft ideologiska förutsättningar att stoppa folkpartiets tragiska transformering till en batongkramande version av de gamla moderaterna och i stället utveckla ett socialliberalt parti värt namnet, med en humanitär kriminalvårdspolitik och en progressiv bistånds- och flyktingpolitik.

Sabuni och Rosengård

Det som behövs här är föräldrar som är mer delaktiga. Föräldrarna som tar ansvar för barnens fostran och för vad barnen pysslar med på kvällstid.

Så uttalade sig integrationsminister Nyamko Sabuni angående de s k ungdomskravallerna i Rosengård för ett par dagar sedan. Uttalandet är värt att kommentera i åtminstone tre avseenden.

1. Påståendet är alldeles sant. Visst behövs det föräldrar som är mer delaktiga. Men det behövs det i någon mening alltid när vi diskuterar ungdomsproblem i alla tider och i alla områden. Påståendet blir däför snudd på meningslöst. Vem skulle instämma i det omvända påståendet: I Rosengård behövs inte föräldrar som är mer delaktiga.

2. Påståendet blir i stället kontroversiellt för att Sabuni väljer att bortse från strukturellt betingade orsaker som t ex arbetslöshet, missbruksproblem och segregation. I stället lägger hon ansvaret på barnens föräldrar. Bekvämt - då går såväl regeringen som samhället fria från ansvar.

3. Det är möjligt att Sabuni vid olika tillfällen har uttalat sig även om de faktorer jag nämner under punkt 2 ovan. Men genom att till media lyfta fram just föräldraansvaret uppvisar hon en politisk tondövhet av stora mått. Så gjorde hon också i samband med förslaget om obligatorisk könsstympningskontroll av 14-åriga flickor i skolan. Sabunis politiska tondövhet försvårar för den borgerliga regeringen att göra seriösa framsteg på det så viktiga integrationsområdet.

Politik och kristen tro

I morgon torsdag den 19 april kl 18.00 medverkar jag och min medförfattare Douglas Brommesson i ett seminarium på ABF, Sveavägen 41 i Stockholm kring vår nyutkomna bok Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus förlag). Seminariet presenteras av ABF enligt följande:

Samhällslivet präglas allt mer av samspelet mellan religion och politik. Det har blivit vanligt att politiker och andra offentliga personer öppet berättar om sin kristna tro. I kvällspressens kändisenkäter är frågan i dag snarare ”Tror du på Gud?” än ”Var står du politiskt?”. Från många håll hävdas att vi gått in i en postsekulär tid.

Men vilken plats bör religionen egentligen ha i det politiska livet? Boken Politik och kristen tro – två berättelser handlar om de politiska konsekvenserna av kristen tro. Författarna har sin politiska hemvist på varsitt håll. Ulf Bjereld är aktiv i Broderskapsrörelsen och har sina sympatier på den politiska vänsterkanten. Douglas Brommesson har sina politiska sympatier i de kristligt-sociala idéströmningarna i det politiska mittfältet. I boken diskuterar de hur de trots sin gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnar i så skilda uppfattningar i politiska frågor. Ligger förklaringen i olika sätt att tolka evangeliet? Eller är det så att kristen tro inte ger någon vägledning för politisk handling?

Tid: Torsdagen den 19 april kl 18.00
Arrangörer: ABF, Broderskapsrörelsen, Santérus Förlag

40 år av ockupation

Om några veckor är det 40 år sedan Israel ockuperade Gazaremsan och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Med 40-årsjubiléet kommer också med all säkerhet en större debatt om Palestinafrågan och vägen till en rättvis och varaktig fred.

Helle Klein listar i dagens Aftonbladet de FN-resolutioner som Israel vägrar respektera:

194, om flyktingarnas rätt att återvända och rätten till kompensation.
242, om fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat område.
338, som garanterar palestiniernas rätt till självbestämmande.
446 och 465, som fördömer Israels bosättningar som illegala.
478, som förklarar Israels annektering av östra Jerusalem som ogiltig.

Visst - resolution 242 talar om ett återtåg från "ockuperade områden" och inte "de ockuperade områdena". Men klart är att de s k Israelvänner som väljer att aldrig kritisera Israel har en tung argumentativ uppförsbacke när de vill hävda att Israel inte bryter mot folkrätten eller mot FN:s säkehetsråds resolutioner.

"Ta debatten" med Sverigedemokraterna?

Det har utbrutit en märklig diskussion om huruvida riksdagspartierna skall ”ta debatten” med Sverigedemokraterna eller ej. Men frågan är för allmänt formulerad för att bli meningsfull. Frågan ”om” man skall ta debatten kan inte besvaras förrän man tagit ställning till vad syftet med en sådan debatt skulle vara.

I diskussionen hörs det ibland att Sverigedemokraternas väljare är ”lurade” och att en debatt med Sverigedemokraterna skulle få partiets väljare att inse detta. Men så tror jag inte alls att det är. Sverigedemokraternas väljare är inte lurade – de delar verkligen partiets uppfattningar i de flesta sakfrågor, inte minst angående invandringen. Här handlar det om värden, inte om kunskap.

Målet med en debatt med Sverigedemokraterna bör således inte i första hand vara att få partiets väljare att inse att de röstat på fel parti. Målet bör i stället vara att få väljare som ännu inte röstat på Sverigedemokraterna att inte göra det i fortsättningen heller. En sådan debatt bör gå ut på att påvisa Sverigedemokraternas populism och avsaknad av realistiskt politiskt helhetsprogram. Möt därför Sverigedemokraterna i debatt om enskilda politiska sakfrågor i de fora där de är representerade.

Däremot finns det inget att vinna på att i korta TV-snuttar låta Sverigedemokraterna plocka populistiska poäng på invandrarfrågan. Därför var det fel av Erik Ullenhag att ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV 8. Den typen av debatter ger Sverigedemokraterna problemformuleringspriviliegiet genom att de konsekvent utpekar invandringen som orsak till alla samhällsproblem. En debatt utifrån sådna utgångspunkter kan aldrig vinnas.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men kan ändå inte låta bli att ifrågasätta bevekelsegrunderna för TV 8:s val att genomföra debatten. TV 8 är för närvarande en av Sveriges mest omskrivna men samtidigt minst sedda TV-kanaler. Spektakulära inslag som får genomslag i andra medier är ett sätt att försöka höja tittarsiffrorna.

Såväl Mothugg som Carl Dahlström och Jimpan skriver klokt i denna fråga.

Sofia Karlsson

För snart två år sedan utkom den då närmast okända Sofia Karlsson med skivan "Svarta ballader" där hon tolkade Dan Andersson. Trots en inledningsvis blygsam marknadsföring blev skivan en stor succé och sålde i över 60 000 exemplar. Sofia Karlsson gjorde skarpt avtryck och hennes sätt att sjunga Dan Andersson innebar den första egentliga nytolkningen av diktaren sedan Thorstein Bergmans "Helgdagskväll i timmerkojan" från 1967.

I dag släpper Sofia Karlsson sin skiva Visor från vinden. Lanseringen är denna gång något mindre blygsam. Åhlens varuhus i Östra Nordstan har i princip tapetserat väggarna med skivan. De stora tidningarna har förstadagsrecensioner och strör lovord över Karlssons nytolkningar av bl a Bellman, Fred Åkerström, Evert Taube och Mikael Wiehe. Själv köpte jag två ex - ett till mig och min hustru och ett till en vän.

Sofia Karlsson förtjänar allt beröm. Har har vi en svensk artist som envisas med att gå sina egna vägar, som vågar vara allvarlig och som är så långt från Fame-fabriker och Idol-program som det går att komma.

Särskilt imponeras jag av hennes sätt att framföra Lars Forsells klassiska översättning av Le Deserteur - Jag står här på ett torg. Sången är skriven apropå Frankries blodiga krig i Algeriet i slutet av 1950-talet, men kan idag med fördel tillägnas helvetet i Irak:

Jag står här på ett torg,

ett cirkuståg passerar,

en clown, en vind passerar,

men jag är fylld av sorg.

-

O, säg ni som är här,

vad skulle ni då göra?

Vem skulle ni då höra,

om den som ni har kär

blev borta i ett krig,

till ingen, ingen nytta,

där mänskor blev förbytta

som djävlarna med dig.

-

Men säg, herr president,

om ni har tid att svara,

ack, kunde ni förklara

det onda som har hänt.

Kristen tro provocerar

Kristen tro provocerar. Det är inte så konstigt. Kristen tro är inte något snällt mysigt eller gosigt – utan något som är på allvar och som förpliktigar. Som kristen kombinerar du ständigt tron på en allsmäktig kärlekens Gud med kunskapen om att världen innehåller så mycket mänskligt lidande. Det är inte helt lätt att få den bilden att gå ihop. För att inte tala om tron på Påskens stora under – Jesu uppståndelse från de döda och hans frälsargärning över mänskligheten. Eller kärleksbudskapet – även dina värsta fiender skall du älska precis lika mycket som du älskar dig själv.

Därför blir jag inte särskilt förvånad eller upprörd över att människor som inte delar kristen tro mår dåligt av att hitta Biblar på hotellrummen. Eller att Ulla Johansson på debattsidan i dagens Expressen bekymrar sig över att så många i det socialdemokratiska ledarskapet bekänner sig själva som kristna. Ulla Johansson bekymrar sig främst över risken för dubbla lojaliteter. Risken att troende människor skapar ett slutet nätverk inom partiet där de främjar värden som ligger vid sidan av – eller i värsta fall går emot – traditionella socialdemokratiska värderingar.

Risken för slutna nätverk måste alltid tas på allvar - frimurerisyndromet kan dyka upp i alla sammanhang. Men när det gäller värdegemenskapen mellan socialdemokratiska grundvärderingar och Bibelns kärleks- och jämlikhetsbudskap känner jag mig för egen del väldigt bekväm.

Om relationen mellan kristna och politiska värderingar skriver jag tillsammans med Douglas Brommesson i boken Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus) som utkommer inom några dagar. Boken diskuteras på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm torsdagen den 19 april kl 18.00, och jag återkommer innan dess med en bloggpost om bokens grundläggande tema.

I väntan på morgondagens påminnelse om det stora undret önskas bloggens läsare – såväl troende som icke-troende – en riktigt Glad Påsk!

Lyckligt slut på fångdramat i Iran?

De 15 brittiska militärer som hålls fångna i Iran ska släppas, säger Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Låt oss hoppas att så också blir fallet. Fångdramat riskerade att förvärra den politiska krisen mellan Iran och omvärlden. Bilderna på och intervjuerna med de fångna soldaterna var ovärdiga och blev ett spektakel.

I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs skriver Ray Takeyh (Senior Fellow vid Council on Foreign Relations och författare till boken "Hidden Iran: Paradox and Power in the Islamic Republic") en läsvärd artikel under rubriken Time for Détente With Iran. Författaren argumenterar övertygande för hur ett brytande av den politiska isoleringen av Iran skulle gynna de pragmatiska krafterna i landet. Isoleringen förstärker däremot de radikala krafterna inom det iranska ledarskapet.

Isolering är sällan ett ändamålsenligt medel – oavsett om det används mot Iran, mot Israel eller mot Hamas.

Anti-amerikanismer

I dag skriver jag och Marie Demker i Dagens Nyheter om de framstående amerikanska statsvetarnas Peter J Katzensteins och Robert O Keohanes nyligen publicerade bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006). I boken argumenterar författarna för att det inte finns en anti-amerikanism, utan flera.

Författarna urskiljer en liberal anti-amerikanism som inriktar sig på företeelser i USA som inte är förenliga med liberala värden (t ex USA:s stöd till diktaturer, oviljan att prioritera frihandel och förekomsten av dödsstraff). En social anti-amerikanism tar utgångspunkt i den bristande jämlikheten och de tillkortakommanden i sociala välfärdsfrågor som den amerikanska staten uppvisar (t ex villkoren på arbetsmarknaden eller situationen för de tiotals miljoner som saknar sjukförsäkring). Den tredje typen benämns suveränitets-nationalistisk anti-amerikanism och tar fasta på USA som ett hot mot andra staters självständighet och kulturella särart (t ex Coca-Colas och McDonalds segertåg över värden). Till sist identifierar författarna en radikal anti-amerikanism, där USA:s politiska och ekonomiska makt uppfattas som ett direkt hot mot andra folk och länder.

Författarna betonar begreppet anti-amerikanisms nedsättande karaktär. USA-kritik som framförs globalt karaktäriseras ofta som ”anti-amerikanism”, för att avfärda debattören som icke-seriös. Men när samma fräna kritik framförs internt i USA ryms den inom en normal politisk debatt.

Bokens förtjänst ligger i den kreativa och analytiskt skickliga diskussionen om vad vi egentligen menar när vi talar om anti-amerikanism. Den omöjliggör för varje seriös debattör att fortsättningsvis använda begreppet på ett slentrianmässigt eller nedsättande sätt. Därgeinom bidrar den också till att föra debatten om det amerikanska samhället och om USA:s roll i världen ett steg framåt.

Mager socialdemokratisk valanalys

Den socialdemokratiska valanalysgruppens rapport blev tyvärr en mager produkt. Inte till sin omfattning (157 sidor samt 58 tabeller eller figurer), men väl till sitt innehåll.

Rapporten lyfter fram tre avgörande orsaker till den socialdemokratiska valförlusten: 1) Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. 2) Socialdemokraterna ”glömde bort” att gå i opposition. 3) Borgerligheten var mer enad än tidigare.

Problemet är att just dessa tre förklaringar fick genomslag i debatten redan dagarna efter valet. Analysgruppen bekräftar därför bara något som redan hunnit bli en allmän sanning.

I stället borde gruppen ha kunnat samla sig till en analys av följande tre frågor: 1) Varför förlorade socialdemokraterna kampen om jobbfrågan till borgerligheten? 2) Varför valde socialdemokraterna bort samhällskritiken i valrörelsen? 3) Varför misslyckade socialdemokraterna med att utforma en strategi som var effektiv mot den borgerliga enigheten? Det hade blivit en valanalys värd namnet och något för medlemmarna att ta med sig i den kommande interna debatten.

Nu blev det i stället en hastprodukt. Tabeller och diagram staplas osmälta på varandra. Stort och smått blandas samman. Den avklarnade analysen saknas. Osökt kommer jag att tänka på August Strindberg (jag tror det var han) som avslutade ett brev till en vän med orden: Ursäkta, bäste bror, att detta brev blev så långt. Men jag hade så ont om tid.

Glöm aldrig: Less is more.

Om släktskap och makten i Göteborg

I dag nominerade valberedningen Anna Johansson till ny ordförande för socialdemokraterna i Göteborg. Samtidigt är hennes pappa, Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande i i Göteborg.

Jag känner inte Anna Johansson men har av personer jag litar på fått bilden av en mycket skicklig och uppskattad politiker, med hög integritet. Det kan behövas. I grunden är det olyckligt att partiordförandeposten och kommunstyrelseordförandeposten innehas av två personer med så starkt släktband.

Partiet vill genomdriva reformer, bygga ut välfärden, förbättra samhället och rädda världen. Kommunstyrelsen vill säkert detsamma - men måste också ta ekonomiskt ansvar för den förda politiken och därigenom stå emot reformkrav som spränger budgetramarna. Risken finns att dessa förhandlingar mellan parti och kommunstyrelse nu kommer att äga rum inte bara vid sammanträdesbordet utan också vid släktmiddagen. Det politiska blir privat, oavsett alla goda intentioner.

Expedition: Persson

Jag har haft lite svårt att förhålla mig till Erik Fichtelius programserie kring Göran Persson. Jovisst, jag har förstått att det är TV-historia och kanske t o m politisk historia i någon mening. Men vad är det för typ av program - vilken är genren? Nyhetsrapportering? Personporträtt? Dokumentär kring svensk politisk historia? Journalisterna är i sina vinklingar och uppföljningar lika vankelmodiga och vilsna som jag.

Dessutom har jag hela tiden haft en obehagskänsla i magen inför serien och lanseringen av den. Först i dag förstod jag varför. Det är Anders Björkman i Expressen som ger ord åt mina känslor när han utan kategoriserar programmet som en dokusåpa – en genre som jag alltid känt obehag inför. Björkman skriver: Fläskiga snytingar mot andra deltagare skvätter in, men här är det bättre för detta är rikskändisar, som vi alla redan har en bild av. Stroppige Bildt, galna Gudrun och den skogstokige miljöpartisten som vill in i regeringen. Hur kul som helst.

Björkman påpekar också dokusåpagreppet i redigeringen och uppföljningen: Man tar ett elakt ord ur en lång monolog, kör den i halsen på nästa person och får en reaktion.

Nej, jag tycker inte om det. Politiskt och personligt blandas till ett spektakel. Får den några politiska konsekvenser? Sannolikt inte.

Snart skall den eminente Björn Elmbrant kommentera programmet i Studio Ett. Jag hoppas han tycker som jag. :-)

Carl Bildt och kriget i Irak

I stort sett alla seriösa bedömare av kriget i Irak är överens om tre saker:

1. Kriget tillkom på felaktig grund. Varken de massförstörelsevapen eller de band mellan Irak och al Qaida som USA åberopade som grund för sin intervention visade sig existera i sinnevärlden.

2. Beslutet att försöka bygga en västvänlig, stabil, demokratisk stat i Irak genom att med militärt våld och utan FN-mandat störta tyrannen Saddam Hussein var en av modern tids mest monumentala politiska felbedömningar.

3. Hundratusentals civila irakier har dött som en följd av kriget och få ljuspunkter är i sikte för det irakiska folket.

Carl Bildt var en av dem som gav sitt entydiga stöd åt USA:s beslut att gå in i Irak. Bildt menade säkert väl och det är mänskligt att då och då göra felaktiga bedömningar, även i viktiga frågor.

Men det är trist att se hur Carl Bildt på sin blogg försöker smita undan sitt politiska ansvar genom konstruerade resonemang om att det sannolikt hade varit ännu värre i Irak i dag om kriget aldrig ägt rum

Carl Bildt stöd åt USA:s krig i Irak är en fläck på hans mantel. Hans undanflykter leder bara till att fläcken växer sig starkare.

Mona Sahlins första anförande

Jag vill betona två saker ur Mona Sahlins anförande på (s)-kongressen i dag.

För det första lyfte hon frihetsfrågorna ur ett vänsterperspektiv. Det är en gammal sanning att synen på jämlikhet är en av de viktigaste sakerna som skiljer vänster från höger. Men skillnaderna i synen på friheten har kommit i skymundan. Borgerligheten har i någon mening vunnit den diskursiva striden om frihetsbegreppet och gjort frihetsfrågorna till sina frågor. Mona Sahlin vill vinna tillbaka frihetsbegreppet till vänstern. Dels genom att lyfta fram att frihet för borgerligheten oftast bara handlar om valfrihet och inte om någon annan frihet. Dels genom att poängtera att verklig frihet förutsätter jämlikhet. Det var bra!

För det andra uttalade Mona Sahlin självkritik mot det egna partiet när hon slog fast att partiet under 1990-talet inte tillräckligt prioriterat de internationella frågorna. Självkritiken var befriande att höra. I övrigt lyfte hon fram utrikespolitiken som ett av fyra viktiga områden (vid sidan av miljön, jobbenoch välfärden). Hon var också tydlig i sin markering att USA bär ett avgörande ansvar för den folkrättsstridiga invasionen av Irak och att USA måste lämna Irak på villkor som det internationella samfundet accepterar. Utrikesfrågorna är inte Mona Sahlins frågor, men hon kom ändå ganska rätt här. Idén att knyta ihop Margot Wallström med Jan Eliasson i en grupp med ansvar för bl a utrikesfrågorna inför Europaparlamentsvalet 2009 tycks mig klokt.

Ett bra tal - som väntat utan större överraskningar. Mona Sahlin är annars de små samtalens mästare. Kanske kan hon växa ytterligare även som talare i större församlingar.

Nu bryts isoleringen!

Så har då äntligen Fatah och Hamas kunnat enas om en samlingsregering i Palestina. Förhoppningsvis och förmodligen innebär bildandet av samlingsregeringen ett slut på det inom-palestinska våldet.

Hur kommer då omvärlden att bemöta den nya palestinska regeringen? Israel kommer att fortsätta sin isolationspolitik. USA åtminstone till en början sannolikt likaså.

Men EU kommer att bryta isoleringen. Israeliska Haaretz berättar att Frankrike redan inbjudit den tillträdande palestinske utrikesministern Abu Amr till Paris. Storbritannien – som tidigare mest har traskat patrull bakom USA i denna fråga – kommer enligt en tjänsteman på Foreign Office att ha kontakter med de regeringsledamöter som inte tillhör Hamas. Samme tjänsteman säger att den palestinska regeringen kommer att dömas efter sina handlingar och inte efter något annat. Det är bra. Isoleringsstrategin var ett stort misslyckande och har skapat stort lidande bland det palestinska folket.

Jag vill också passa på att tipsa om ett seminarium på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) onsdagen den 21 mars kl 18.00, då Isabell Schierenbeck diskuterar sin utmärkta bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006) med Eli Göndör.

Dolly Rebecca Parton

Som ohjälplig Dolly Parton-beundrare var jag naturligtvis på hennes konsert på Scandinavium igår (fjärde bänk!). Träffade en vän och kollega som giftigt konstaterade att det var värst vad jag blivit amerikavänlig. Nåja.

Visst väljer Dolly att närmast karikerat personifiera en form av "the American Way of Life". Jag har inga illusioner om hennes politiska tillhörighet eller värderingar. Men vid sidan av Dollys USA-look och Mae West-inspirerade framtoning finns där - som hos alla riktiga artister - också ett stort allvar. Hennes musikaliska skicklighet är oomtvistlig - där är hon en urkraft. Hennes kvaliteter som textförfattare och sångerska respekteras av alla. Men därutöver finns också ett stort mod. Att våga vara sentimental i denna osentimentala tid. Att våga stå för sitt artisteri när så många dagsländor försöker överleva genom att kippa tidsanda. Kraften att behålla makten över sitt konstnärskap när så många blir marionetter för produktionsbolag av olika slag. Intelligens och integritet imponerar.

Hennes extranummer He's alive! (där Petrus berättar) var för övrigt kvällens bästa låt. Den är oerhört stark, och inte så utnött som t ex Jolene eller 9 to 5.

Läs gärna också Lars Mikael Raattaamas något överlastade men ändå läsvärda artikel Dolly, döden, dockan ur Aftonbladet i söndags.

Sverige och Nato:s operation ”Active Endeavour”

Det har utbrutit en debatt om Sveriges eventuella deltagande i Nato:s operation ”Active Endeavour”, vilken syftar till träning av terroristbekämpning i Medelhavsområdet. Socialdemokraterna har genom Urban Ahlin sagt nej till ett svenskt deltagande, eftersom Nato-operationen baseras på Natofördragets artikel 5. Det är artikel 5 i Natofördraget som förbinder medlemsstaterna att komma till varandras hjälp i händelse av krig. Artikel 5 är därför det avgörande hindret för en alliansfri stat att bli medlem av Nato.

Jag tänkte i denna post inte argumentera för varför jag tycker att Sverige inte skall bli medlem av Nato. Det har jag gjort vid flera tillfällen tidigare. Här vill jag i stället lyfta fram försvarsminister Mikael Odenbergs (m)ärkliga och naiva argumentation i frågan.

Naiviteten består i att Odenberg på fullt allvar menar att deltagande i den här typen av övningar inte innebär att tröskeln sänks till ett svenskt medlemskap i Nato. Nej, det är klart att i formell mening innebär ett deltagande i den här typen av övningar inte att Sverige knackar på dörren för Nato-medlemskap. Men ett rimligt grundantagande är att ju mer Sverige övar med Nato och ju fler avancerade och artikel 5-baserade övningar Sverige deltar i, desto mindre dramatiskt blir steget över till formellt medlemskap. De institutionella banden mellan Sveriges försvarsmakt och Nato stärks. Opinionen vänjer sig vid att Sverige finns i Natos närhet.

För de som vill att Sverige skall gå med i Nato blir därför deltagande i den här typen av övningar ett viktigt steg på vägen. För de som inte vill att Sverige skall gå med i Nato blir deltagandet i den här typen av övningar något som bör undvikas. Men att som Odenberg låtsas som att det inte finns någon relation mellan deltagande i den här typen av övningar och tröskeln till Nato-medlemskap är bara fånigt.

Chicagobilder III

Just innan vi kom till Chicago i förra veckan valde staden borgmästare och demokraten Richard M Daley vann överlägset. Richard M Daley valdes till Chicagos borgmästare första gången redan 1989 och har sedan blivit omvald 1991, 1995, 1999 och 2003. Hans pappa – Richard J Daley – var Chicagos borgmästare under 21 år, 1955-1976. Det betyder att far och son Daley vid mandatperiodens utgång kommer att ha varit borgmästare i Chicago 43 år av 56 möjliga. En sådan successionsordning brukar vi oftast förknippa med mindre angenäma politiska system.

Vilken paroll Richard M Daley gick till val på? Experience matters.

Den svenska filmcensuren har utsatts för mycket spe under årens gång. Noterar att i USA finns det inte mindre än fem olika kategorier för åldersreglering av biofilm: General (G), Parental Guidance Suggested (PG), Parents Strongly Cautioned (PG-13), Restricted persons under 17 not admitted (R) samt No children under 17 admitted (NC-17). Det innebär att USA rimligen är ett av de få länder i världen där en tonåring anses vuxen nog att kunna dömas till döden men inte vuxen nog att själv kunna bestämma vilken film han eller hon vill se på bio.

I morgon onsdag åker vi hem. Jag återkommer till min Amerikasyn i samband med att jag inom kort formulerar mig kring Peter Katzensteins och Robert Keohanes nyutkomna bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006).

Chicagobilder II

Hissen på hotellet är försedd med TV. Det har jag aldrig upplevt förut. Ibland behövs det så lite för att jag skall känna mig upprymd.

Det kan behövas. Tidningarna berättar att amerikanska barn som drabbas av allvarliga hjärnskador och som saknar sjukförsäkring löper 50 procents större risk att dö på sjukhuset än barn med motsvarande skador som har sjukförsäkring. Ändå förväntas sjukhusens akutavdelningar behandla alla svårt skadade människor lika – oavsett om de skadade har sjukförsäkring eller ej. I USA saknar 9 miljoner barn sjukförsäkring. Det är uppenbart att systemet inte fungerar. I Sverige vill den borgerliga regeringen tillåta utförsäljning av storsjukhusen. Spåren från USA borde förskräcka.

Jag är här på en internationell statsvetarkongress (International Studies Association – ISA) med 3 300 deltagare, de allra flesta amerikaner. Ett återkommande tema på kongressen är hur säkerhetstänkandet impregnerar vardagsliv och samhällsliv. En kollega från Lancaster visar upp en affisch som sitter anslagen på Lancasters samtliga busskurer. Affischen påpekar att det är förbjudet att spotta på busskurens väggar och varnar presumtiva förövare för att överträda förbudet. Eventuella spottloskor kommer nämligen att DNA-testas och spottloskans upphovsman därför för alltid att finnas representerad i DNA-registret.