I dag skriver Svensk Näringslivs ordförande Leif Östling på DN Debatt om sin skatteplanering och ber om ursäkt för sitt uppmärksammade uttalande Vad fan får jag? om den svenska skattepolitiken. Leif Östling har efter Uppdrags Gransknings avslöjande om Paradise Papers fått ta emot mycket hård kritik, både för sin skatteplaneringen och för sitt uttalande. (Jag skrev så här.)
I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.
Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".
Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.
Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.
2 kommentarer:
Östling är ju känd sen tidigare för spetsiga kommentarer. Men det får inte skymma själva sakfrågan. Många politiker och politiska tyckare har ondgjort sig över Östlings "skatteplanering". En av de sakligaste kommentarerna jag läst är Affärsvärldens. Ett utdrag: "I tv-programmet framställs Östling som skattesmitare och kritiken har varit hård från en bred skara men framför allt från vänsterkanten med statsråd och fackrepresentanter i första ledet.
Men Leif Östling har faktiskt inte gjort något olagligt. Han har periodvis haft lön utomlands och har då inte har varit skattskyldig i Sverige. Dessa pengar har han placerat i två bolag. Dels i Luxemburg under tiden han var verksam i Nederländerna på 1980-talet och dels i ett Maltabolag för ersättning när han var verksam för Toyota i Japan. Östling har betalat skatt i Tyskland under de sju år han varit verksam där och alltid betalat svensk skatt på svenska inkomster.
Tillgångar utomlands ska inte beskattas i Sverige. Visserligen kan man räkna på hur många undersköterskor det motsvarar om det som inte är beskattningsbart i Sverige, men det är inte särskilt meningsfullt. Den moraliska indignationen är ändå stor."
Att de högsta lönerna lämnat all markkontakt är ett problem för sig. Visserligen har Östling lett Scania till ett av världens framgångsrikaste företag inom sin sektor. Och visst har VD en stor betydelse för ett företags utveckling. Det räcker att jämföra Ericsson (negativt) och Volvo (positivt) för att inse det. Men det hade Östling gjort även om hans årslön varit några miljoner mindre. Men man får ta det goda med det onda. Alternativet till marknadsekonomi har provats med känt resultat. Och skattelagstiftningen är ju ett resultat av politiska beslut, samma politiker som försöker ta poäng på att Östling följt deras lagar. Det kallas populism.
Klas Bengtsson
Leif Östlings ursäkt är ju rak och klar ( hel och ren ), helt i linje med det han bad om ursäkt för " Vad fan får jag för pengarna ". Nu tycker jag egentligen inte han behövde be om ursäkt för annat än möjligen sitt ordval.
Annars är det väl uppfriskande att en människa för en gångs skull talar klartext, till skillnad från alla politiker, som gärna vill linda in sina ord och göra de så tolkningsbara som möjligt.
Sen tror jag att fler och fler människor kommer att ställa just frågan vad fan dom får för pengarna.
Snacket om att man inte ska ställa grupper mot varandra, när pengarna tas ur samma skattefinansierade skattkista håller inte.
Att sen skattelagstiftningen medger att man kan slippa skatt efter behag, bekräftar väl bara att det är Sveriges Rikas Lag som gäller.
Skicka en kommentar