Gosigheten. Stämningen i partiet är onekligen god. Alla är jättetrevliga mot varandra. Dialogen i temagrupperna mellan delegater och företrädare för partistyrelsen fördes i vänlig ton och var ofta konstruktiv. De många kompromisserna innebar att debatten i plenum sällan var särskilt skarp och ibland uteblev den helt. På ett sätt är det bra - det visar att partiet håller ihop och genomför politikutvecklingen tillsammans. På ett sätt är det dåligt - den allmänna trevligheten riskerar att dölja de politiska skiljelinjer som finns. Jag har dessutom svårt för det ständiga tackandet från talarstolen, där nästan samtliga delegater tackar partistyrelsen för att den gett efter i en del frågor. Jag tackar gärna för en god debatt, men jag tackar inte en part för att denne gjort eftergifter i förhandlingar. (För att inte tala om vilket intryck det ständiga tackandet måste ge till TV-tittarna...)
Lag & Ordning. Visst, det ohyggliga dådet i Stockholm innebar med nödvändighet att säkerhetsfrågor kom i fokus. Men partiledningen har sedan länge försökt stärka partiets trovärdighet i dessa frågor.. Kanske är tanken att nu skapa en sådan trovärdighet, för att därefter återgå till traditionella vänster-högerfrågor kring t ex jämlikhet, jobb, sjukvård och skatter. Men jag ser en risk att partiet i stället bidrar till att befästa lag & ordning-frågornas plats på den politiska agendan så att dessa frågor kommer att dominera valrörelsen 2018. Själv fick jag bita i det sura äpplet när partiledningen utlovade 10 000 nya anställda inom polisen bara några dagar efter att jag skrivit följande retsamma tweet till Kristdemokraterna angående deras motsvarande utspel i frågan:
Stefan Löfven. Statsministern har fått mycket beröm - även av sina politiska motståndare - för sitt sätt att hantera situationen efter det fasansfulla dådet i Stockholm. Det är möjligt att förtroendet i opinionen för Stefan Löfven ökar just nu. Men blir effekten långvarig? Det kan vi förstås inte veta. Kanske befinner sig Stefan Löfven i ett formativt moment. Hans ledarskap har blivit allt säkrare, hans ställning internt i partiet är mycket stark och allt oftare släpper han talepunkterna och talar fritt. Går vi mot en valrörelse där Stefan Löfven och Annie Lööf blir huvudkontrahenterna - två jämbördiga debattörer, medan Anna Kinberg Batra marginaliseras? Vi får se.
Fem dagars partikongress kräver sin man. Nu pustar jag ut och ser jag fram mot påskfirande och några dagar av lugn och ro. Take care out there.
3 kommentarer:
Visst tävlas det bland partierna just nu, om vem som vill fixa fram mest poliser.
Problemet är bara att även om polislönen höjs, så har karaktären på jobbet förändrats så mycket pga ett tuffare samhällsklimat, att allt färre vill bli poliser. Då hjälper det knappast att tala om mer status eller 2000 kr mer i månaden som Annie Lööf vill.
Att Löfven och Lööf skulle bli huvudkontrahenter i en kommande valrörelse är knappast troligt, snarare då S på ena planhalvan och M och SD på den andra.
(s) längtar och längtar nostalgiskt till 1970-talet. Då hade (s) en klar ideologisk bas, Olof Palme talade om "vi arbetare", världen var bipolär med klara skiljelinjer mellan höger och vänster, socialismens moraliska konkurs hade ännu inte avslöjats och dess ekonomiska konkurs inte inträffat. Och i Sverige var den partipolitiska skiljelinjen mellan (s) och Torbjörn Fälldins Centerpartiet.
Men även om (c) skulle segla upp som en allvarlig utmanare till (m) om att leda det borgerliga blocket 2018 så återvänder inte 1970-talet. Till höger ligger (sd) som har goda chanser att bli Sveriges näststörsta parti, och kanske till och med det största. (s) saknar en karismatisk ledare som når upp till Palme. Världen är en enda stor oreda, och oredan tränger in i Sverige. Och (s) ideologiska bas är ganska diffus, om den överhuvudtaget existerar.
Det enda som är sig likt är att (s) försöker sopa hotet från jihadisterna och deras människorättsbrott under mattan, precis som man en gång gjorde med kommunisterna.
Ulf, det är dags för den gamla (s)generationen att vakna upp till världen som den är idag, och anpassa partiet därefter. Marx är inte längre aktuell - klassteorierna är irrelevanta - industrisamhället håller på att övergå i en serviceekonomi.
Viktor Barth-Kron i DN skriver i en läsvärd analys bl a: "Den nya migrationspolitiken är paradexemplet. Bland skrivningar och omskrivningar är det lätt att missa den större bilden. Nämligen denna:
Partiet har nu bestämt att det finns en motsättning mellan stor asylinvandring och önskvärd ordning, reda och välfärd i Sverige. Så tyckte man inte förut. 2014, när antalet asylsökande var betydligt större än nu, ansåg man att stor asylinvandring både var en moralisk skyldighet och en ekonomisk vinst. Bara en mycket partitrogen guldfisk, eller Morgan Johansson, kan undvika att se skillnaden.
Det finns helt enkelt skäl att fråga sig hur mycket som egentligen handlar om en ”ny tid”, och hur mycket som handlar om en ny samhällsanalys."
Uppenbarligen fanns det guldfiskar på kongressen. För när jag lyssnade på invandringsdebatten slogs jag av att en övervägande majoritet av talarna hyllade en migrationspolitik som de sedan röstade nej till, dvs en snabb återgång till en "generös" politik.
Ulf skriver: " partiledningen har sedan länge försökt stärka partiets trovärdighet i dessa frågor" dvs säkerhetsfrågor och terroristbekämpning. Det var en nyhet som inga säkerhetsexperter - Magnus Ranstorp m fl - har lagt märke till. Tvärtom har Sverige blivit en visa för sin senfärdighet.
Enligt Ulf är lag och ordning en högerfråga trots att de som är mest beroende av detta är personer som ofta röstar längre ner på samhällsstegen. Kolla t ex Biskopsgården, Hjällbo etc. Jag har också svårt att placera sjukvård och jobb som en vänsterfråga. Däremot platsar naturligtvis jämlikhet och skatter på skalan.
Vid valet 2002 fick S 40% och SD 1,4%. Det är naturligtvis avgörande för S att decimera Sveriges näst största arbetarparti. Kan det möjligen finnas ett samband mellan detta och att lag och ordning , fortsatt restriktiv migrationspolitik och att SD-symbolen svenska flaggan stod i fokus på partikongressen?
undrar
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar