Om twitterstormar, transparens och nyhetsjournalistik

Påskhelgen tillbringade jag i lugn och ro på landet, med barn och barnbarn. Ja, så mycket lugn och ro det nu kan bli med glada barnbarn i huset, men det är en annan historia. :-)

Parallellt med mitt lugna påskfirande pågick en intensiv twitterdebatt angående att jag på Påskafton givit några korta kommentarer till Svenska Dagbladet om en ny väljarbarometer från Sifo. Artikeln i Svenska Dagbladet kan läsas här. Debatten brukar återkomma ett par gånger om året och det är ungefär samma argument som upprepas. Kritiken riktas sällan mot det jag säger. I stället riktas kritiken mot att medierna väljer att intervjua mig med tanke på att jag är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och i den egenskapen adjungerad till partiets verkställande utskott.

Några har frågat hur jag själv ser på saken. Mina principiella utgångspunkter - som jag redogjort för flera gånger tidigare - är följande.

1.) Jag är alltid mån om att vara öppen med mina värderingar och mina politiska tillhörigheter. Få akademiker som deltar i samhällsdebatten är i dessa avseenden lika transparent som jag.

2.) Om någon, vem det än är, ställer en vänligt formulerad fråga till mig och jag anser att jag har något att tillföra så försöker jag i allmänhet att svara. Jag anpassar aldrig svaret till den som frågar, utan ger samma analys oavsett om det rör sig om en intervju med en journalist, en öppen paneldebatt eller ett partisammanhang. Jag är den jag är. Med trovärdigheten är det som med skönheten - den ligger i betraktarens ögon.

3.) Jag hänvisar i princip dagligen journalister och andra frågeställare till kollegor som har djupare kunskaper i det ämne frågan gäller än vad jag har.

Ett av skälen till att journalister så gärna pratar med mig är att jag kombinerar en hög vetenskaplig kompetens (professor i statsvetenskap) med att själv ha deltagit i det politiska livet på de flesta nivåer. Många anser att denna kombination gör mina analyser extra intressanta. Hur journalister sedan väljer att presentera mig och i vilka sammanhang de använder min kompetens måste alltid vila på en redaktionell bedömning. Om jag skulle börja recensera dessa redaktionella bedömningar skulle jag få väldigt mycket att göra.

Enda gången jag i dessa frågor ler lite grann är när jag anklagas för att vara politruk. Få offentliga socialdemokrater har så ofta i skrift och tal uttalat sig kritiskt om partiet som vad jag har gjort. Det är bara att googla runt lite, om man nu verkligen skulle vara intresserad av att veta.

Under ytan handlar debatten förstås om makten över den politiska opinionsbildningen och om hur nyhetsjournalistiken i ett förändrat medielandskap hanterar frågor kring transparens och objektivitet. Det är en viktig debatt och jag är glad att få ta del i den.