Vem älskar Alliansen?

Jag har roat mig med att räkna hur många gånger ordet "Alliansen" eller varianter på det förekom i allianspartiledarnas tal i Almedalen. Här är resultatet (om jag nu räknat rätt i hettan).

Ebba Busch Thor: Noll gånger

Anna Kinberg Batra: Tre gånger

Jan Björklund: Fyra gånger

Annie Lööf: Nio gånger

Dessutom använde Annie Lööf ordet "borgerligheten" eller varianter på det inte mindre än 24 gånger!

Jag har inte gjort någon jämförelse med Almedalstalen 2014, men en rimlig gissning är att "Alliansen" i de talen förekom betydligt mer frekvent.

Före valet 2014 indikerade alliansföreträdare att om de rödgröna vann valet skulle Alliansen gå in i en lösare form av samarbete, för att mötas på nytt inför valet 2018. Undantaget var höstbudgeten 2014, vilken allianspartierna skulle lägga tillsammans. Det gjorde de också, med förödande resultat. Sverigedemokraterna överraskade de flesta med att bryta praxis och rösta på en annan budget än sin egen, vilket ledde till regeringskris, planerat extra val samt Decemberöverenskommelsen. Den dramatiska händelseutvecklingen band Alliansen samman längre än vad det var tänkt, och det är först nu som Alliansen kan gå in i sin "lösare form av samarbete".

Annie Lööf utmanar ett försvagat Moderaterna om ledarskapet för just Alliansen - ur det perspektivet är det ingen slump att just Annie Lööf i sitt tal använde ordet "Alliansen" fler gånger än de övriga allianspartiledarna tillsammans. Ebba Busch Thor utmanar Moderaterna om det ideologiska ledarskapet - hennes tal var det mest ideologiskt aggressiva och hon talade inte om Alliansen eller borgerligt samarbete överhuvudtaget.

Jan Björklunds tal hade en klar socialliberal riktning, Annie Lööf tal var mer marknadsliberalt och Ebba Busch Thors tal kännetecknades av en slags aggressiv konservatism. Anna Kinberg Batra stod i huvudsak kvar där Fredrik Reinfeldt ställt partiet, jag karaktäriserade tidigare hennes tal som ett slags (S) Light. Borgerlighetens - eller Alliansens - partier söker sin väg.