Spricker Alliansen upp?

Redan i slutet av våren började journalister ringa mig och fråga vilket parti som först skulle hoppa av Alliansen efter en valförlust.

Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.

Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.

I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.

Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?

Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.

För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.