Det står nu klart att Alliansen förlorat valet 2014. Fredrik Reinfeldt kommer att avgå som statsminister och Stefan Löfven får uppdraget att bilda ny regering. Vi går in i en period av komplicerat parlamentariskt läge.
Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.
Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen
hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran
och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.
Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.
Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.
10 kommentarer:
Det är intressant att se upprepningarna om att Sverigedemokraterna inte ska få ha något inflytande Varje sådan försäkran är ju en tydligt konstaterad funktion just av SD:s inflytande på svensk politik.
Det går så långt att regeringsbildningen inte kan diskuteras och övervägas utan referens till SD - just det parti som saknar inflytande. Hur går det ihop?
Så gott som alla förberedelser till förslag i parlamentet kommer att övervägas enligt en spelteori där SD är Jokern. Bara för att SD inte ska ha någon makt. Svenska politiker är beredda att gemensamt forma sin politik enligt föresatsen att SD inte ska ha den makt som tydligt visar sig i just detta.
När såg man en liknande paradox i svensk inrikespolitik?
För övrigt blev SD:s procentsats i nivå med vad jag befarat och också förutspått på den här bloggen och andra inför den häpnadsväckande oförståelsen för vad det kostar att i hånfull ton förvägra ett riksdagsparti dess demokratiska legitimitet.
Det stående inslaget i den förgörande kritiken mot Sverigedemokraterna har varit deras generaliseringar om andra människor. Alltså som svenska parlamentariker generaliserar om rasisterna, Sverigedemokraterna.
Hur kan någon överraskas av att sådant inte får politiska konsekvenser?
Analysen haltar något. Det är sant att de röd-gröna ökad något under vintern 1013-2014. Men i slutresultat har de inte "sprungit ifrån" Alliansen. De har stått still, ökat med ett par tiondelars procentenheter tillsammans. Det är moderaterna som förlorat, inte vänstern som vunnit.
SD har uppnått sin efterstävade vågmästarposition, och JÅ triumferar kaxigt. Men är det hela sanniningen?
Stefan Löfven har sträckt ut sin hand över blockgränsen. Vad som nu krävs är att Alliansens partier tar emot hans invit.
Varför annonserar Fredrik Reinfeldt redan nu sin avgång som partiledare i vår, om ett halvår? Kanske är avsikten att ge efterträdaren möjlighet att samarbeta med S, något som med all sannolikhet vore otänkbart för FR.
Med ett samarbete mellan S och Alliansens partier, gärna informellt, reduceras SDs vågmästarposition till en teoretisk dröm. Allianspartierna bör inse att SL, i detta läge, och med sin bakgrund och erfarenhet, är just den person som kan rädda situationen. Vad Sverige behöver nu är en resultatorienterad politik i nationens intresse som kan hantera de problem som förestår.
Så kan den kommande mandatperioden förvaltas för ett konstruktivt politiskt arbete, och fruktlöst partikäbbel undvikas, något som vi inte har tid eller råd till.
Måtte Alliansens ledare inse detta och handla med ansvar därefter!
Det enligt mitt tycke mest uppseendeväckande i den gångna valrörelsen är närmast samtliga opinionsinstuts oförmåga att förutsäga den dramatiska framgången för SD.
Det misslyckandet borde leda till analyser av metodiken i opiinionsmätningarna. Många SD-sympatisörer känner sig stigmatiserade av att avslöja sina åsikter i öppna polls och därför underskattas SD's stöd i mätningarna.
Rimligen borde anonymiserade svarsmetoder vara bättre på att fånga upp stödet för SD.
Så som skyddet för anonymitet och sekretess hanteras i Sverige idag - vissa media marknadsför ogenerat sina inköp av förbjuden information och får cred för metoderna - så väger försäkringar om anonymitet allt lättare.
Vad är inte till salu när man vill vara god?
En annan sak är att det inte var alltför avancerat att förutse att uppgångssiffrorna för SD skulle hamna där de gjorde.
Orion 77, det du säger är att SD ska ha makt att ändra Alliansens politik så att den blir kompatibel med de röd-grönas, alltså den politik de borgerliga frontat hela valrörelsen.
Vilken är skillnaden på att inte ha makt och makt att styra andra partiers politik? Hur länge ska SD:s ofantliga makt beskrivas som frånvaro av inflytande?
Instämmer med anonym 12:02 att opinionsinstitutetns oförmåga att mäta SD är det mest slående.
Det enda institut som legat rätt är Sentio som konsekvent mer eller mindre hånats för sina SD-siffror.
Valu överskattade såklart MP och Fi som väntat. Mäter de bara på Södermalm?
Orion77: Fast om Löfven verkligen vill ta det ansvaret så ska han ju inte flörta med småpartier. Vill man ha stabilitet så krävs hela borgerligheten.
Nu försöker han ju bjuda till minsta möjliga och vill locka över minsta möjliga borgerlighet till blocköverskridande överenskommelser.
Som Alliansröstare önskar jag att Alliansen går ut och säger att man visst är beredda till blocköverskridande samarbeten. Men bara som fullständig Allians. Inget härskande genom söndrande från S.
Det är fortfarande skämmigt att rösta på sd.
Av alla de jag känner så delar ingen de åsikter i invandringsfrågan som Ulf har och trots detta röstar de på andra partier än sd, inte konstigt att de känner sig svikna av sina företrädare.
Hans G Eriksson, 1:14:
Vad jag menar är att både vänster- och högerpartierna i riksdagen nu måste samarbeta för att hejda SDs framfart. SDs agerande ser ut att vara inspirerat av vissa politiker som verkade i Tyskland under 1920- och 1930-talen. Med känt och förskräckande resultat.
Vad vi behöver nu är en demokratisk samling, och ett samarbete mellan de partier som står för en vettig politik. Det kan vara bråttom, innan SDs framgångar blir ännu större.
Stefan Löfven är idag den gestalt kring vilken en sådan samling bör kunna ske. Om blott prestigen kan läggas åt sidan på vissa håll!
Orion 77,
Det du säger styrker just detta, att SD har makt över övriga partiers handlande: "Vad jag menar är att både vänster- och högerpartierna i riksdagen nu måste samarbeta för att hejda SDs framfart."
Min övertygelse är att många ledsnat alldeles väldigt på att förhånas för sitt sätt att tänka, att de mår direkt dåligt av att se och höra hur ett konsensusetablissemang tar på sig uppgiften att tala om för de här gynnarna vilka de e g e n t l i g e n är, hur de tänker och var de har sina rötter.
De som inte imponeras av förskönande omskrivningar, som känner för att markera ett missnöje med sin röst på ett icketraditionellt parti, varför ska deras avsikter härledas till Hitler - när vänsterväljarna inte sägs lägga sina röster med en tacksamhetens tanke till Stalin?
Skicka en kommentar