Om vikten av förlängd vapenvila i Gaza och Hamas roll

Den 72 timmar långa vapenvilan i Gaza har löpt ut och läget står och väger. Raketer från Gaza skjuts återigen mot Israel och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har beordrat en "kraftfull vedergällning". Samtidigt fortsätter förhandlingarna i Kairo mellan palestinier och israeler.

Vapenvilan måste förlängas. Det humanitära läget i Gaza är katastrofalt och främst den palestinska civilbefolkningen har fått utstå oacceptabla lidanden. Det finns ingen militär lösning på krisen i Gaza.

Status quo är inget alternativ. Parallellt med en förlängd vapenvila måste det förhandlas fram en överenskommelse som i grunden förändrar den politiska situationen i Gaza. Annars kommer Hamas inom kort att ha byggt nya tunnlar och förnyat sitt förråd av raketer och kriget kommer att återupptas igen.

Ur ett kortsiktigt perspektiv måste en sådan överenskommelse garantera att blockaden hävs eller åtminstone genomgår signifikanta lättnader och att inga raketer skjuts mot Israel. För att en sådan överenskommelse skall kunna genomföras krävs sannolikt internationell närvaro i Gaza, särskilt vid gränspasseringarna till Egypten och till Israel.

Ur ett långsiktigt perspektiv måste fredsförhandlingarna mellan Israel och den Palestinska myndigheten återupptas, den israeliska ockupationen av Västbanken upphöra och en palestinsk stat upprättas. Svårare än så är det egentligen inte.

Som viktiga steg på vägen mot en förhandlingslösning måste den palestinska försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah bejakas och den palestinska samlingsregeringens strävan att utlysa nya, demokratiska val i Palestina få fullt stöd. Ur ett rättsperspektiv är det också viktigt att de krigsbrott som begåtts i samband med kriget i Gaza utreds och att ansvariga för sådana krigsbrott lagförs och döms.

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet klargör Björn Brenner från Försvarshögskolan varför Hamas inte kan likställas med andra terroriststämplade islamistgrupper som al-Qaida, Islamiska staten (IS) och Boko Haram. Visserligen förenas dessa grupper genom att förorda en framskjuten roll för islam i politiken och de tvekar heller inte att bruka våld mot såväl militär trupp som civilbefolkning för att uppnå sina politiska mål. Men, skriver Björn Brenner, "till skillnad från al-Qaidas globala heliga krig mot alla icke-muslimer, är Hamas eget 'jihad' begränsat till väpnad kamp mot Israel och dess medborgare för att uppnå målet om en framtida palestinsk stat." Upprättandet av den framtida palestinska staten står i centrum för Hamas ideologiska och politiska tänkande

Hamas betonar också, menar Brenner, att "allt det som återfinns i de religiösa texterna måste omtolkas för att passa samhället i dag". Hamas eftersträvar inte något islamistiskt världsherravälde, utan erkänner i princip alla världens i dag existerande stater - utom Israel. Dessa skillnader innebär att det är mer rationellt för Hamas att ingå realpolitiska kompromisser än vad det är för de övriga terroriststämplade islamistgrupperna. Därför skall Hamas inte isoleras utan i stället med hjälp av morot och piska förmås att välja den politiska vägen i samband med upprättandet av en palestinsk stat, och i en sådan process självklart också förmås att erkänna Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser.

Hamas är idag politiskt försvagat. Militärens de facto-övertagande av makten i Egypten och Irans mer kallsinniga hållning till Hamas har inneburit att rörelsen tappat stöd från sina två tidigare starkaste bundsförvanter. Samtidigt står Hamas fortfarande militärt starkt och vann prestige i den egna befolkningen då man genom tunnelsystemet kunde slå till militärt inne i Israel, dödade ett större antal israeliska soldater än vid de tidigare krigen i Gaza samt har fortsatt kapacitet att skjuta raketer mot Israel. Hamas är internt politiskt splittrat och en skicklig diplomati från omvärldens sida borde kunna bidra till att stärka de krafter inom Hamas som vill gå den politiska vägen.

En lösning av Palestinafrågan sågs länge som nyckeln till fred, stabilitet och demokrati i hela Mellanöstern. Så är det inte längre. Den arabiska våren och de efterföljande framgångarna för Islamiska staten i Syrien och i Irak har förändrat den politiska kartan. Fortfarande väcker Palestinafrågan ett starkare politiskt engagemang i väst. Det beror på att den konflikten är inpräntad i vår politiska kultur och vår politiska historia. Här finns distinkta, identifierbara skiljelinjer i debatten. Palestina, Jerusalem och det judiska folket hänger samman med kristendomens födelse och den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget spelar också en roll för Palestinafrågans centrala plats i vår medvetenhet.

Men låt oss aldrig förfalla till att relativisera konfliker. Varje gång människor dödas och far illa är en gång för mycket. En lösning av Palestinafrågan skulle stärka stabiliteten i stora delar av Mellanöstern och underlätta för omvärlden att kraftsamla i den nödvändiga och viktiga kampen mot al-Qaida, Islamiska staten och Boko Haram. I Irak blir läget alltmer akut, för den kristna befolkningen och för andra befolkningsgrupper. President Malik måste pressas till att bredda sin regering och sluta föra en sekteristisk politik, det kurdiska självstyret i norr måste stödjas och stärkas. Annars blir Islamiska staten inte möjlig att besegra.

Framförallt får ett engagemang för att lösa konflikterna i Syrien och Irak inte ställas mot ett engagemang för att lösa konflikten i Gaza och Palestina. Konflikterna hänger ihop och alla goda krafter behövs i arbetet att åstadkomma en lösning.