Fredrik Reinfeldts Mission Impossible?

Uppdaterat söndag kl 21.45. Det blev en mycket intressant och på många sätt klargörande intervju med Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda i kväll, skickligt genomförd av Anders Holmberg. Jag tror aldrig jag sett Fredrik Reinfeldt så lågmäld och så nedtonad i sitt framträdande. Med låg och långsam röst satsade han allt på en av de två alternativa strategier jag tecknat nedan, nämligen den där retoriken helt fokuserade på en eventuell rödgrön regerings olyckliga konsekvenser men där han själv var helt blank på egna konkreta förslag för den nya mandatperioden.

En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.

Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.

*

I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?

Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.

För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."

Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.


Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)


Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.


I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?