Fortfarande råder en skör militär stabilitet i Ukraina och även på Krim. Däremot har det politiska läget blivit mer komplicerat.
I dag röstade det lokala parlamentet på Krim för att regionen skall vara en del av Ryssland och inte som nu en del av Ukraina. Beslutet uppges ha varit enhälligt. Krims regionale vice premiärminister Rustam Temirgaliev säger att en folkomröstning om Krims framtida status planeras till den 16 mars. En sådan omröstning skulle med stor sannolikhet resultera i att en majoritet förespråkade en anslutning till Ryssland. (Även om det förstås också beror på hur svarsalternativen formuleras, där kraftigt förstärkt självstyre skulle kunna vara ett alternativ.) Frågan är hur Ryssland agerar om en sådan folkomröstning genomförs och resulterar i ett ja till anslutning till Ryssland.
Ett bekymmer i det nuvarande läget är att Ryssland och de styrande på Krim inte erkänner det nuvarande ledarskapet i Kiev och därför heller inte ser dem som en legitim förhandlingspart. Kiev-regeringen och den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov ses i stället som ett olagligt styre som kommit till makten under kuppliknande former.
Man må tycka vad man vill om den sittande regeringen i Kiev och president Turtjynov men det finns i dag inget alternativt styre i Ukraina. EU:s och USA:s insatser måste därför, menar jag, inrikta sig på att få Ryssland att åtminstone tillfälligt acceptera den regering som de facto har makten över större delen av Ukraina och gå in i förhandlingar med densamma. Fria val till president och till parlament måste utlysas redan under 2014 och under tiden fram till valet får inga åtgärder vidtas som ruckar på status quo. Efter de genomförda valen kan förhandlingar om Krims framtid genomföras under legitima konstitutionella former.
Utrikesminister Carl Bildt fortsätter tyvärr att utmärka sig negativt när det gäller att ta avstånd från det rasistiska partiet Svoboda som sitter med i Ukrainas regering. I en intervju i P1 Morgon i morse fick om han inte såg Svobodas plats i regeringen som ett hot mot den demokratiska utvecklingen i Ukraina. Efter en del krumbukter, där han först spelade ovetandes, svarar Carl Bildt till slut att han "inte ser den risken alls". Lyssna gärna på inslaget. Det
hade kostat Carl Bildt så lite att markera avstånd från rasisterna i
Svoboda, och det hade gjort hans kritik mot Ryssland mer trovärdig. Ändå avstår han. Jag har faktiskt riktigt svårt att förstå varför.
7 kommentarer:
http://t.co/bdq7iftn15 kanske därför!
Jag förstår Carl Bildts agerande. Carl Bildt är ett år äldre. Vi båda hade Ockupationen i Tjeckoslovakien som eldprov. Carl Bildt på plats och jag i Stockholm. Våra politiska liv har dominerats av Östeuropas frihetskamp. Och fortsättningen av detta ser vi nu i Ukraina. Fienden just nu är ett lands maktapparat. Ryssland. Inget får skymma vår sikt.
Carl Bildt har väl alltid varit en person som med orimlig principfasthet försvarat de han gillar och kritiserat de han ogillar. Skulle förvånas om jag fick se C. B. vifta bort SD:s rasism i en debatt med Jimmie Åkesson eller vifta bort kommunismens brott i en debatt med Jonas Sjöstedt.
C. B. imponeras ju av USA, och där har de ju också varit skickliga genom historien i att kritisera rasism, fascism och diktaturer när det gynnar deras egna strategiska/försvarspolitiska intressen men samarbeta med desamma när det har varit det gynnsamma.
Den stora frågan jag som väljare vill ha svar på är om C. B. arbetar för Sveriges och världsfredens intressen eller för sitt egetintresse.
Nyckeln till förståelse av Rysslands nya äventyr är ett uttalande från högsta ort, av president Putin, härom året. Han sa då att 1900-talets största geopolitiska katastrof var Sovjetunionens fall. OBS att han avsåg HELA århundradet.
President Putins aktuella politik bör ses i ljuset av detta yttrande.
Putin har ju iom invasion och blockad brutit mot Budapest-memorandumet som kom 1994.
https://en.wikipedia.org/wiki/1994_Budapest_Memorandum
According to the memorandum, Russia, the U.S., and the UK confirmed, in recognition of Ukraine becoming party to the Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons and in effect abandoning its nuclear arsenal to Russia, that they would:
1. Respect Ukrainian independence and sovereignty within its existing borders.
2. Refrain from the threat or use of force against Ukraine.
3. Refrain from using economic pressure on Ukraine in order to influence its politics.
4. Seek United Nations Security Council action if nuclear weapons are used against Ukraine.
5. Refrain from the use of nuclear arms against Ukraine.
6. Consult with one another if questions arise regarding these commitments.
Jag ser återigen anledning att fästa uppmärksamheten på en färsk krönika av Stephen M. Walt, som utvecklar behovet av att beslutsfattare på hög nivå skaffar sig gedigna historiska kunskaper. Det är i avsaknad av sådana, som många av dagens felbeslut kommer till. Inte minst i fallet Ukraina.
http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/03/10/foreign_policy_history_study_ukraine
Tror inte det tillför debatt någonting att citera Stephen Walt. Seriöse kritikern Walter Russell Mead menar att även OM Walt (och Mearshimer, hans co-writer in crime) inte avsåg att skriva medvetet judeföraktande i boken The Israellobby, så har den gjort många antisemiter mycket glada. Väldigt vad de promotas i vissa cirklar! Det sagt, anta inte att jag anklagar Orion77! Och detta jag skriver har INTE med att man inte får, typ, kritisera Israels ageranden! Men det går till Walts trovärdighet.
Är Walt auktoritet på Rysslands historia? Jag kan inte läsa artikeln i länken Orion77 gav pga att man måste bli medlem. Kanske Orion77 kan bidra med en sammanfattning så man kan ta ställning? Walt har väl sina goda poänger men hur trovärdig är han om han tappat trovärdigheten (stort för mig) i annat?
Skicka en kommentar