Syrien - om vanmakt och om vad västmakterna kan göra

Uppdaterat fredag 14 juni kl 10.00: President Barack Obamas besked att USA är berett att sända vapen till de syriska rebellerna är olycksbådande. Risken är stor att konflikten i Syrien än mer utvecklas till ett ställföreträdande krig mellan regionala stormaktsintressen i området. I dagsläget tyder inget på att rebellerna med militära medel kommer att lyckas störta Assad-regimen. I stället ser jag nu möjligheten att USA:s besked leder till att Iran och Ryssland intensifierar sina vapenleveranser till den syriska regeringen.

Jag har inga som helst illusioner om Assad-regimens grymhet. Det är mycker möjligt att den har använt kemiska stridsmedel, även om jag inte känner till några belägg för den saken. Jag har dessvärre inga illusioner om rebellstyrkornas grymhet heller. Om kemiska vapen använts finns det dessvärre också en möjlighet att det är rebellerna som använt dem.

Min positiva tolkning av Barack Obamas besked är att det främst syftar till att tillfredsställa en frustrerad hemmaopinion samt - framför allt -  att öka pressen på rebellerna att delta i den planerade fredskonferensen i Genève senare i sommar. Fredskonferensen är ett av de få hopp som ännu finns om ett stopp på massdödandet och konfliktens eskalering till grannländerna. I en sådan konferens måste inte bara Ryssland utan även Iran tillåtas spela en diplomatisk och politisk roll. Det är den beska sanningen.

*

Det ohyggliga dödandet i Syrien fortsätter. Över 80 000 människor, varav hälften civila, beräknas ha dödats sedan striderna bröt ut för drygt två år sedan. Striderna riskerar nu genom Hizbollahs ingripande på Assad-regeringens sida att sprida sig till Libanon.

Varför är omvärlden så passiv och låter stillatigande dödandet fortsätta? Frågan hörs då och då i debatten och den är framför allt ett uttryck för den vanmakt många människor känner inför den grymma och plågsamma händelseutvecklingen. (Jag diskuterade temat i Konflikt i P1 tillsamman med Johanne Hildebrandt för några veckor sedan.)

Vanmakten har sin grund i att det inte finns någon enkel eller självklar väg för hur omvärlden skulle kunna bidra till ett snabbt slut på dödandet. I dag tyder inte mycket på att den splittrade rebellrörelsen med militära medel kan störta Bashar Assad och hans regering.Så länge rebellrörelsen är splittrad finns i stället en allvarlig risk att vapenleveranser till oppositionen bidrar till fler civila dödsoffer och en ökad etnifiering av konflikten. Västmakterna har också, kanske på ett olyckligt sätt, bundit sig vid masten för att Assad måste bort. Det är svårare att få igång samtal om vapenvila och politiska processer om den ene parten förvägras legitimitet vid förhandlingsbordet.

Vi ser nu en allvarlig etnifiering av konflikten i Syrien, där sunni ställs mot shia på samma sätt som bosnier, kroater och serber plötsligt ställdes mot varandra i det blodiga kriget på Balken efter Titos död och Jugoslaviens upplösning. Etnifieringen gör kriget i Syrien till en arena där andra stater i Mellanöstern försöker stärka sin maktställning. Sunnidominerade Saudiarabien och Qatar stöder den syriska sunnidominerade oppositionen, shiadominerade Irak och framför allt Iran sluter upp bakom Assad-regeringen.

Grunden för konflikten i Syrein är förstås varken etnisk eller religiös, utan handlar om makt och inflytande mellan olika sociala grupper. Etnifieringen döljer dessa egentliga skiljelinjer och bidrar till en mobilisering som på båda sidor blir allt mer oförsonlig och försvårar kompromisser.

Visst kan omvärlden agera mer kraftfullt än vad som hittills varit fallet. Prioritet nummer ett under rådande omständigheter måste vara att få till stånd ett eld upphör, i syfte att vinna tid för att lägga grunden till en politisk lösning och ge humanitära hjälporganisationer förbättrade möjligheter att arbeta. I syfte att åstadkomma ett sådant eld upphör bör västmakterna förhandla med Ryssland om ett stopp för ryska vaenleveranser till Assad-regeringen. Internationell närvaro i Syrien kommer att vara nödvändig i någon form. Den planerade fredskonferensen i Genève i juli skulle kunna bli ett konstruktivt steg på vägen. Men i i stället för att diskutera dessa saker har många väststater ägnat sig åt att sura över Rysslands agerande i säkerhetsrådet och att ge halvhjärtade löften om att eventuellt i en framtid sända vapen till rebellerna. Det är kraftlöst och det är inte kreativt.

Jag hör inte riktig Sveriges röst i denna process. Vad säger Carl Bildt?