Frigivningen av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye från fängelset i Etiopien har föranlett en diskussion om den tysta diplomatins möjligheter i dagens värld. Var det Sveriges tysta diplomati som ledde fram till frisläppandet eller finns förklaringarna på annat håll? Om det var den tysta diplomatin, varför har i så fall samma svenska strategi så kapitalt misslyckats i fallet Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i elva år utan att ens få en rättegång?
Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.
Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.
Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.
Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.
Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.
Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.
4 kommentarer:
Jag tror dessvärre inte att "ett kraftfullt internationellt tryck" kan få Dawit Isaak fri heller. Jag tror att det är så sorgligt att det inte ligger i omvärldens (inkl. Sveriges) makt att få honom fri.
Men det är klart att man måste göra vad man kan.
Daniel - Jag råkade av misstag klicka bort din kommentar! Skicka den gärna igen.
Jag resonerade kring att den hittills förda "tysta diplomatin" ju faktiskt inte varit tyst vad gäller Dawit Isaak. Reinfeldt har offentligt krävt att Isaak ska släppas, han har försökt få till ett möte med Eritreas president under ett FN-möte i New York men presidenten vägrade, vilket också offentliggjordes. EU har fördömt fängslandet och USA genom Hillary Clinton, som även hon försökt få kontakt med Eritreas president.
Denna diplomati ligger nog så långt från tyst som det går. I den tysta diplomatin så sker kontakterna helst på tjänstemannanivå och utan offentliga uttalanden.
Fast sedan förstod jag att citationstecknen kring "tyst diplomati" i de här fallen anger att uttrycket felaktigt används. Och det håller jag med om.
I fallet Isaak kan man verkligen fundera över vilken form av diplomati man ska använda sig av, eller skulle ha använt sig av. Kanske har den långsamt upptrappande tonen i diplomatin varit fel, nu kanske regimen inte tycker att de kan frige Dawit utan att helt förlora ansiktet eftersom det blivit en sådan prestigesak.
Eller kanske lever inte Dawit Isaak längre och då blir påtryckningar på Eritrea bara tragikomiska.
Skicka en kommentar