2010-06-04

Dagens Demoskop ingen rolig läsning för de rödgröna

Dagens opinonsmätning från Demoskop utgör sannerligen ingen rolig läsning för de rödgröna. Den borgerliga alliansregeringen har ett försprång på 6.6 procentenheter, vilket är deras överlägset största ledning under mandatperioden. Moderaterna blir största parti på 34.5 procent. Socialdemokraterna stannar på 29.9 procent, vilket är partiets lägsta stöd någonsin i en Demoskopmätning.

En mätning gör ingen sommar. Men det är otvetydigt så att Socialdemokraterna och de rödgröna befinner sig i en nedåtgående trend. Hur stark den är får vi en mer bestämd uppfattning om på fredag i nästa vecka då Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar sin stora mätning med ungefär 9 000 personer i urvalet. SCB:s mätning är den som är mest auktoritativ och det block som ett valår leder i SCB:s junimätning brukar också ta hem valet.

Visst går det att spekulera i att finanskrisen och presentationen av de rödgrönas valplattform fortfarande ligger oppositionen i fatet. Men finanskrisen har åtminstone tillfälligt hamnat i medieskugga och de förslag som de rödgröna presenterade för några veckor sedan kan knappast förklara Socialdemokraternas tillbakagång. För det är Socialdemokraterna som minskar, såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet visar små uppgångar (givet att Demoskopmätningen avspeglar verkligheten).

Sannolikt är det så att de rödgröna sympatisörerna och potentiella väljarna just nu är kraftigt nedmobiliserade och att flera av dessa säger sig välja soffan i stället för att rösta rödgrönt. Ju närmare valdagen vi kommer desto fler rödgröna sympatisörer kommer också att uppge att de avser att rösta rödgrönt. Här finns viss tröst för rödgröna tigerhjärtan.

Mona Sahlins svaga opinionsiffror är ett vanligt diskussionsämne. Resultaten av dessa mätningar tenderar att bli självuppfyllande. De väljare som dagligdags matas med uppgifter i media om det svaga förtroendet för Mona Sahlin skall sedan själva i olika mätningar ta ställning till vilket förtroende de har för Mona Sahlin. Det blir en ond cirkel, svår för Mona Sahlin och Socialdemokraterna att ta sig ur.

Jag tror inte att Mona Sahlins svaga siffror i opinionen kan förklara särskilt mycket av Socialdemokraternas tillbakagång. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti, inte på person. Men de små partiledareffekter som ändå finns handlar oftast om väljarförflyttningar inom blocken. Så en del av Socialdemokraternas tillbakagång och Miljöpartiets framgång kan säkert bottna i en Wetterstrand-effekt (eller Sahlin-effekt). Däremot har de svenska väljarnas uppfattning om Mona Sahlin knappast mer än en marginell betydlese för skillnaden mellan de båda blocken.

SCB:s mätning som redovisas på fredag blir viktig. Inte så mycket för dess innehåll i sig, utan för att den kommer att inrama de politiska förutsättningarna inför sommaren och inte minst det kokande Almedalen.

Jag kommenterar Demoskop-mätningen för Expressen här.

7 kommentarer:

Staffan Lindström sa...

Jag håller med om att det troligen är den kraftiga nedmobiliseringen som ger genomslag i opinionsläget.
Jag gjorde min egen kommentar ang det som jag kallar det rödgröna självmålet igår på www.blogspot.jamlikhetsanden.com

Fri Fart sa...

Politik är en förtroendebransch, saknas förtroendekapital så är det långsiktigt omöjligt att leda ett parti. Därför ser jag det som självklart att Sahlins personliga siffror avspeglas i väljarnas partisympatier. När Sahlin kompletteras med Östros, som inte rosat (den politiska) marknaden så får vi en dubbel förtroendekris.


På andra sidan har Reinfeldt och Borg visat på bra handlag i en svår tid, om Sverige kommer helskinnade ur den ekonomiska kris som världen går igenom, så kommer vi att få ett nytt politiskt landskap, där SAP,s maktmonopol definitivt brutits, vilket öppnar för nya partikonstellationer 2014 utan dagens blockpolitik.

Anonym sa...

Forskningen om partiledareffekter låter intressant. Har du någon referens till de studier du syftar på?

Ulf Bjereld sa...

Anonym 1:18. En bra introduktion finner du i Henrik Oscarssons & Sören Holmbergs "Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006", Kapitel 5, s 103-126, "Partiledarna som dragplåster eller sänken" (Norstedts Juridik, 2008).

Sven J-son sa...

Din kollega Sören Holmberg pekade ju för (ett år sedan?) på att "Alliansen var rökt" (vilket han ju förstås kan ha haft rätt/fel i efter 19 september 2010) och fler statsvetare har ju uttalat sig om historiska referenser.

Typ: den som leder i april maj (?) har vunnit 11 av 13 val. Det kanske är rätt men kan ju också vara fel.

Påståendet att den som leder i SCB också tillhör vinnarna detta år förefaller därför med de stora kasten i opinionen vi nu sett något säkert.

Kerstin sa...

Och för min del spelar Mona Sahlin stor roll, det blir inte en röst på S från mig, just på grund av henne. Mitt förtroende för henne är noll.

Jan Wiklund sa...

Den socialdemokratiska svagheten ligger på flera plan.

Dels naturligtvis Expressens tolkning när tidningen presenterade mätning. Många politiker visar att de vill något, Sahlin endast att hon vill komma till makten. Har hon något hon faktiskt vill göra där? Njae...

Dels den allmänna europeiska socialdemokratiska krisen - att man i handling genom åtminstone femton år har drivit rent borgerlig politik - marknadisering, nedskärning etc etc. Och därmed mötts av alltmer gäspningar - varför stödja socialdemokrater när man kan få originalet genom att stödja borgarna direkt?

Dels genom långsiktigt urholkande av förtroendekapital. Detta byggdes upp genom arbetarrörelsemobilisering från slutet av 1800-talet fram till 30-talet (Skandinavien) eller 40-50-60-talet (kontinenten). Socialdemokratisk maktutövning i regeringsställning innebar sen att använda arbetarrörelseorganiseringen som påtryckning på de ekonomiska makthavarna för att köpa möjlighet att genomföra reformer - men samtidigt lova att avmobilisera, som ett pris för dessa reformer. Och det gjorde de med besked - när missnöje någonstans yppades skickade partikansliet eller deras eftersägare ut torpeder som slog ner varje tänkbart uppror, ibland med mycket fula metoder. De rörelseföreträdare som kunde ha koopterats in i partiledningen som genuina sådana - typ Gunnar Sträng i en tidigare generation - stöttes därför ut och istället koopterade man in byråkrater och broilers. Inte särskilt förtroendeingivande, och därmed inte heller särskilt starkt.

Jag vet inte om det går att göra något åt detta. En viss omprövning tycks ha skett på sina håll, t.ex. försöker LO Stockholm på ett av allt att döma genuint sätt ge röst åt sina medlemmar inför valet istället för att vara megafon åt partiledningen - men stöter på motstånd från Metall och Kommunal. Man kan också peka på ABF Stockholm som likaledes genuint försöker bli ett torg för hela det Stockholm som vänder sig mot övre medelklassens regim. Men det kanske är för sent?