I dag presenterade de rödgröna oppositionspartierna sina alternativa budgetförslag. De borgerliga allianspartierna gör förstås allt för att lyfta fram de saker som de rödgröna inte är eniga om, för att därigenom framställa sig själva som betydligt mer regeringsdugliga. På motsvarande sätt lyfter de rödgröna gärna fram de saker de hittills har hunnit enas om, samtidigt som de poängterar att det kommer att finnas ett gemensamt valmanifest eller motsvarande när vi väl går in i 2010 års valrörelse.
Jag tillhörde ju dem som var skeptiska till idén om ett rödgrönt samarbete. Jag såg en risk i att mittenväljarna skulle välja bort Lars Ohly och i stället rösta borgerligt, samtidigt som en del vänsterpartister skulle känna sig obekväma i miljöpartiets sällskap och kanske välja soffan i stället. Framför allt hade jag svårt att se vilka nya väljargrupper som skulle kunna vinnas.
Men det gamla är historia och nu gillar jag läget. Insläppandet av Ohly i den politiska värmen gör det allt svårare för borgerligheten att skrämmas med kommunistspöket och miljöpartiets val- och opinionsframgångar sätter så här långt en vinnarstämpel på den rödgröna koalitionen.
Samarbetet mellan de rödgröna går hittills också över all förväntan. Ta till exempel utrikespolitiken - ett av de sakområden där jag trodde att det skulle bli svårast för partierna att komma överens. Men Lars Ohly har redan nu närmat sig S och MP genom att betona att det är ofruktbart att i dag driva utträdeskravet ur EU. MP har i sin tur närmat sig V genom att kräva att Sverige skall lämna Afghanistan. Urban Ahlin har uttalat sig i Mellanösternfrågorna på ett sätt som gör att det är svårt att skilja det han säger från det som företrädare för MP och V säger (med undantag för att åtminstone V ännu så länge förespråkar en bojkottlinje mot Israel).
När journalister nu frågar mig vilket område det blir svårast för de rödgröna att komma överens om får jag faktiskt tänka efter ganska länge. De största skillnaderna finns för tillfället nu nog i skattepolitiken - men jag har mycket svårt att se att det inte skulle gå att hitta rimliga kompromisser kring just skattefrågorna.
Jag har tidigare argumenterat för att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna och de rödgröna inte blir att vinna valet 2010, utan att lyckas behålla makten 2014. Det tipset står kvar.
Jag kommenterar de rödgrönas alternativa budgetförslag i Expressen i dag.
2 kommentarer:
Svensk socialdemokrati står alldeles för långt till vänster - vilket resulterat i att partiet i motsats till sina nordiska motsvarigheter HELT saknar ett borgerligt mittenparti att samarbeta med. Jfr Danska socialdemokraters samarbete med radikale venstre och norska arbeiderpartiets samarbete med sentern.
Vänsterpartiet är ett mycket belastat parti som samarbetat med gamla öststatsdiktaturer och uttalat sitt stöd för Venezuelas maktfullkomlige president. De andra nordiska ländernas vänsterpartier är mera pragmatiska och utan motsvarande belastning. Betänk Aksel Larsen i Danmark och hans uppgörelse med stalinismen i slutet av 1950-talet. Då bildades sosialistiske folkeparti som i dag är mycket framgångsrikt. Vänsterpartiet har dock inte gjort upp med sitt förflutna. Oppositionens skuggbudgetar är mest uttryck för en vilja att servera väljarna valfläsk. Därmed inte sagt att alliansen skulle vara bättre på något sätt. Deras skönmålning lagom till valåret är mycket avslöjande.
Det är, om kanske inte nödvändigt. ändå mycket viktigt för att vinna regeringsmakten att segra i Stockholm.
Mp och V går bra i opinionen hos klädsamt radikala akademiker och kulturkoftor i huvudstaden men S går dåligt och det borgerliga övertaget i opinionen är stadigt.
Jämtins utspel om höjd kommunalskatt kommer knappast att förbättra de rödgröna opinionssiffrorna.
/BR
Skicka en kommentar