När statsminister Fredrik Reinfeldt i dag inledningstalade på moderaternas partistämma i Västerås formulerade han en vision om Moderaterna som statsbärande parti i Sverige. Det är bra - jag tycker om att partier vågar ha ambitioner. (Fast i min värld är Moderaterna som statsbärande parti förstås mer en mardröm än en vision...) Hur stora är då moderaternas förutsättningar att verkligen bli ett statsbärande parti? Inte särskilt stora. Jag ser åtminstone tre hinder i vägen.
För det första: När socialdemokratin under stora delar av 1900-talet fyllde rollen som statsbärande parti knöt partiet sitt långvariga regeringsinnehav till en vision om vilket samhälle man ville bygga. Det var i många avseenden en konkret vision, som tydligt urskiljde Socialdemokraterna från de borgerliga partierna och från kommunisterna.
Men vilket samhälle vill Moderaterna bygga? I centrala delar av sitt tal var Fredrik Reinfeldt så allmän att det är svårt att hitta någon som skulle säga emot. Vi måste lägga grund för ett samhälle som är uthålligt och klimatneutralt. Någon som säger emot? Vi måste förstärka kvaliteten i våra viktigaste skattefinansierade välfärdssystem. Hallå där ute - finns det någon som vill ha en sämre kvalitet i våra välfärdssystem? Sverige har en självklar roll i Europa och världen. Det är möjligt - men kanske skulle det vara intressant att veta vilken den rollen är?
Det är bara att blunda och peka i Fredrik Reinfeldts tal för att hitta klyschor och floskler som kännetecknas av att de är omöjliga att säga emot. Därför blir de också politiskt ointressanta. Och när de blir politiskt ointressanta blir de också oanvändbara i bygget av det statsbärande partiet. Varför rösta just på Moderaterna och inte på något annat parti?
För det andra: Hur påverkar moderaternas öppna strävan att bli det statsbärande partiet i Sverige samarbetsklimatet inom den borgerliga alliansen? Tycker Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att det är OK, eller blir de möjligen lite oroliga för vad en sådan utveckling skulle innebära för deras egna partier? Den borgerliga kannibalismen som vi sett så lite av de senaste åren riskerar att återuppstå.
För det tredje: De svenska väljarna är i dag mycket mer rörliga än vad de var under de år som Socialdemokraterna var statsbärande parti. Valforskningsprogrammet vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har t ex visat att andelen väljare som byter parti mellan valen har ökat från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Klassröstningen minskar - det vill säga sambandet mellan klasstillhörighet och val av parti sjunker. En sådan väljarrörlighet gör det allt svårare för vilket parti som helst att uppnå status av att vara statsbärande.
Men jag välkomnar ambitionen och förutsätter att Socialdemokraterna inte sätter sin ribba lägre.
3 kommentarer:
För det fjärde: Hur ska man kunna bygga och förbättra välfärden när man river den i en aldrig tidigare skådad takt?
Det verkligt stora problemet blir att få den ekvationen att gå ihop.
Jag anser att Moderata samlingspartiets allmänna karaktär av överklass och överhet är ett uppenbart hinder mot strävan att bli ett statsbärande parti.
Reinfeldts tal om statsbärande parti luktar unken enpartistat som S stod för tidigare och som ännu praktiseras i Nordkorea och Vitryssland, Kuba och Venezuela. Och för all del av Putin och Medeved i dagens Ryssland Detta har tidigare moderaterna och de borgerliga bekämpat men maktbegäret hos Reinfeldt, Borg und Schlingmann & Co förnekar sig inte. Detta är den första tydliga sprickan gentemot FP, C och KD som inte har "statsbärande" partiambitioner. Fredrik Reinfeldst verkar ha tappat proportionerna i sitt s k lyssnande ledarskap och jämförs sig med Tage Erlander. Det finns bara ett ord: tragikomiskt! Men det gäller attityder och ambitioner som framförs på djupaste allvar av Sveriges statsminister tillika ordförande i EU fram till årskiftet. Var finns självdistansen?
Skicka en kommentar