Just nu uppmärksammas sextioårsminnet av staten Israels tillblivande och av Al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. Minnena av dessa händelser hänger samman, även om minnena är oförenliga. Göran Rosenberg berättar i Dagens Nyheter hur han sitter med två inbjudningskort framför sig; ett till en konsert för att fira staten Israels sextioårsdag och ett till en sorgeceremoni över Al Nakba, den palestinska katastrofens sextioårsdag. Göran Rosenberg skriver som vanligt nyanserat och insiktsfullt, och jag kan inte avhålla mig från att citera två passager:
Vad som föddes för sextio år sedan var en judisk stat och en palestinsk katastrof. Om orsakerna till att det blev så står fortfarande minne mot minne. De som med ogrumlad glädje vill kunna fira Israels sextioårsdag klamrar sig fast vid minnet av arabernas historiska oförsonlighet mot den judiska staten. De som efter sextio år sörjer förlusten av Palestina klamrar sig fast vid minnet av den judiska statens historiska oförrätt mot palestinierna.
Samt:
Den dag som minnet av staten Israels tillblivelse och minnet av det Palestina som därmed gick förlorat kan samsas på ett och samma inbjudningskort, det vill säga den dag då två folk kan se sin gemensamma historia i ögonen och bejaka sin oupplösliga ödesgemenskap, den dagen finns det verkligen anledning att fira.
Även jag har begåvats med dubbla inbjudningar. Av praktiska skäl kan jag inte delta vid något av tillfällena, och behöver därför den här gången inte politiskt eller moraliskt förhålla mig till närvaro eller frånvaro vid respektive arrangemang.
Min egen aktivitet i denna påminnelsestund kretsar i stället kring seminariet Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan, som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen genomför i samarbete med ABF och Olof Palmes Internationella Center. Seminariet genomförs torsdag den 15 maj kl 18-21, ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Jag fungerar som samtalsledare, och övriga medverkande är Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin samt Pierre Schori. Samtalet kommer att kretsa kring socialdemokratins syn på konflikten över tid, samt hur socialdemokratin bör förhålla sig till konflikten i dag.
Alla är självklart hjärtligt välkomna!
14 kommentarer:
Israel visar att det är möjligt att en stat på endast 60 år kan utvecklas till en västerländsk demokrati med hög levnadsstandard - trots ständigt hot om utplåning och flera krig.
Samtidigt utnyttjar arabvärlden sina flyktingar cyniskt för att skapa opinion mot Israel för att inte själva behöva utvecklas demokratiskt. De kan därmed fortsätta sitt förtryck bl.a. mot kvinnor, mörda oliktänkande, förtrycka minoriteter, etc, etc. Det är en total gåta varför inte engagerade politiska rörelser bl.a. i Sverige angriper arabvärldens enastående förtryckande regimer.
Att det efter 60 år fortfarande finns arabiska flyktingar som inte tillåts att integreras i arabvärlden är en total skam.
Flyktingar har oavsett sin bakgrund alltid i alla tider tagits emot och integrerats i olika länder, men inte av arabvärlden. Detta visar på en enastående cynism, i synnerhet som de arabiska flyktingarna från 1948 är människor med samma kultur, samma språk, samma sedvänjor och samma religion.
"Vad som föddes för sextio år sedan var en judisk stat och en palestinsk katastrof."
Det föddes en judisk stat och en arbisk. Den arabiska staten ockuperades av Egypten och Jordanien. Men även detta får Israel skulden för av någon anledning
Den stora arabiska katastrofen startade dagarna efter att den FN-resolution som godkände delningen av mandatet Palestina, röstades igenom i Generalförsamlingen.
Araberna i mandatet gick i November 1947 till storskaligt anfall mot judarna.
Att sedan tro att man skulle få vara kvar som en femtekolonn när arabstaterna anföll Israel 1948 är för korkat för att vara sant.
Redan dessförinnan hade de välbärgade araberna dragit och resterande flyktingar blev offer för det krig som arabstaterna inledde.
Det kan också, lite försiktigt, påpekas att antalet judar som tvingades iväg från arabstaterna överstiger antalet araber som flydde från mandatet.(1 miljon mot 750 000)
Ulf, som ämnet på konferensen verkar röra vid både "röda hjärtan" och hur socialdemokratien bör förhålla sig till konflikten idag kanske det borde vara på plats att höra vad många tycker INTE hör hemma.
Hur mycket hjärta "de röda" kan ha haft när de startade sin demonstration mot 60-årsfirandet vid synagogan och skrämde folk att - utsatta och antastade - smyga ut i små grupper bakvägen, det undrar jag verkligen. Kan du se att detta gjordes i folkhatisk anda? Om man inom socialdemokratien lierar sig med andra röda (jag följer bara ditt tema) - formar allianser, etc. - får den sannerligen ta ansvaret för somligt som görs i det allmänrödas namn.
Det är lätt sett nu via internet vad röda grupper sysslar med i Sverige. En av dem som kallade till denna demonstration har på sin sida öppen, stolt och djup hyllning av George Habash, en av modern terrorisms banbrytare. Har socialdemokratien klart tagit avstånd från sådana grupper?
Läs gärna detta som ger mer insikt om "idag":
http://jonathanleman.blogspot.com/
Det säger sig självt att socialdemokratien bör förhålla sig till denna konflikt idag som sig bör, anständigt och bi-solidariskt, informerat och fritt från propaganda och folkhat. En skriftlig rapport från mötet vore trevligt att få tillgång till.
P.S. Om "röda hjärtan" syftar till något annat än solidaritet mot båda sidor i en konflikt, t.ex. hjärta att fortsätta den socialistiska kampen come hell or high water, typ ändamålen helgar medlen, då skriver jag av socialdemokraterna direkt! :)
Det är svårt att förstå varför "röda hjärtan" eller ett socialistiskt parti i Sverige skulle ha något som helst förhållande till konflikten i Mellanöstern. Konflikten har inte någon ingrediens som berör socialismen - inte klasskamp, inte ekonomisk modell, inte emancipation. I stället har konflikten djupgående historisk-politiska, geopolitiska, etniska och religiösa rötter, något som är helt anathema till socialismen.
Fel GT. "Juden" som sådan är historiskt konstruerad på det viset att han lätt blir synonym med det socialismen identifierat som den onda utsugande "överbyggnaden", du vet den som måste bort för att "alla" skall få det bra. Föremålet för "klasskampen" får därför också gärna etniska särdrag, åtminstone när "direkt aktion" och antiparlamentarism" vinner företräde som politiska ledstjärnor. Vänstern vill tyvärr aldrig befatta sig med detta faktum.
Viktigare blir då istället att "se hela bilden". Suck!
Problemet är att Israels kritiker här i Sverige också är vänner till Israels fiender.
Man kan undra hur Israels kritiker har det med moralen när de aldrig kritiserar arabernas stater, organisationer, deras människosyn, deras demokratisyn, deras respekt för mänskliga rättigheter, deras samhälls- och organisationsstrukturer, ekonomiska fördelning, etc. Allt detta verkar märkligt nog ej bekymra stora kretsar inom socialdemokratin.
Finns en inre dialog t.ex. inom Broderskapsrörelsen - eller anar man dunklare motiv bakom den massiva kritiken mot Israel?
Ulf, inlägg 5:19 var från mig, A-K Roth. Attans om jag inte igen glömde signera! F'låt.
A-K
Det vore trevligt att få lyssna på ert seminarium, en tyvärr så är avståndet för stort.
Som jag uppfattar det har Sveriges socialdemokrater genomgått en ”resa” på hur man ser på staten Israel. På 50-talet såg man Israel som ett ideal, där en ny form av socialism ta form i de kibbutzer som den judiska staten byggde för dess judiska invånare. Men det var under Sten Anderssons tid som utrikesminister som synen genomgick en förändring? Det fanns även en baksida, ett folk som mist sitt land som kallade sig palestinier.
Bland kristna i Sverige såg man på Israel på samma ideala sätt som Sveriges socialdemokrater gjorde på 50 talet, man såg tillkomsten av staten Israel för sextio år sedan som en allt¬igenom lycklig tilldragelse. Tyvärr så har lever många kristna kvar i dessa utopier, man vill inte ta till sig historien om att ett folk fördrivits. Jag bifogar en länkar till en debattartikel för tidningen Dagen inför Israels 60 årsdag, som 6 kristna ( en diakon, docent, professor, präst, ingenjör och kulturarbetare) skrev. Artikel togs inte in, som jag uppfattar det så är den palestinska flyktingkatastrofen är fortfarande känslig att skriva om, där även ställer krav på Israel. Den historien passar fortfarande inte att berättas för Dagen-läsarna?
"ett folk som mist sitt land..."
Det börjar bli tröttsamt att behöva påminna om att vare sig palestinier eller en stat vid namn Palestina aldrig har funnits i modern tid. Definitionen palestinier som den nu används dyker upp långt efter 1948 och var alltså ingen del av situationen när Israel skapades. Att denna efterhandskonstruktion flitigt används i olika seriösa sammanhang är anmärkningsvärt.
Ännu märkligare är att stora delar av socialdemokratin i Sverige fortsätter att ägna sig åt denna förvillelse. Att svenska opinionsbildare inom socialdemokratin samspelar med icke-demokratiska arabiska krafter är tydligen inget bekymer alls. Sanningen är ju att de arabiska flyktingarna från 1948 borde assimilerats av arabländerna för länge sedan. Israels kritiker bidrar idag till att stödja ohyggliga regimer i arabvärlden som bl.a. utnyttjar FN på ett cyniskt sätt.
Broderskapsrörelsen borde ransaka sitt engagemang mot Israel och inte stödja terrorism och förtryckarregimer.
Ulf, såg just en mycket intressant sak på Axess.se där Ekdal talar med Pierre Schori, ambassadör Eviatar Manor och Henrik Bachner:
http://www.axess.se/web/main.nsf/webbklipp?openpage&ID=8883A7BB6F5801DAC125742B0036950C
Schori fick lite PR för sin bok och jag fick min syn om Schoris syn på den svenska inställningen till Israel bekräftad. Han hyllar Palme/Anderssons PLO-sponsrande engagemang, blir riktigt ivrig när han prisar dem och tror än idag att de fick Arafat att "inse" (Schoris ord) att han måste erkänna Israel. Hur man mäter eller vet vad Arafat "insåg" (enligt Terje Rød-Larsen duktig på att ljuga) har jag ingen aning om; var han så hederlig och trovärdig? Historien visar väl motsatsen.
Vad Schori än tillfrågades satte han skuld och ansvar nästan bara på Israel. Han trasslade in sig i många konstiga meningar när frågan gällde om Sverige ska ha vänskapliga relationer till demokratien Israel. Det lät som att han inte ville svara. Så var det med det. Två gånger tog han upp FN-resolutioner och vad Israel ska göra. Inte en enda gång tog han upp vad som krävs av Palestinska Myndigheten. Tröttsamt.
Aviatar var trevlig och ambassadörisk - ser inte Sverige som antisemitiskt - men ser att delar av debatten för med sig en del antisemitiska inslag. Bachner var öppen, inte dogmatisk och var informativ om det grumliga mellan legitim israelkritik och antisemitism.
Den ende som verkade inskränkt och enspårig var ---Schori.
Lycka till med konferensen och må god vilja (goodwill) mot Alla råda.
A=K Roth
Egon: Förändringen i den svenska Mellanösternpolitiken kom redan före Sten Anderssons insatser. Det var i början och mitten av 1970-talet som konflikten började omdefinieras från en mellanstatlig konflikt mellan Israel och de arabiska staterna (där skuldbördan ensidigt lades på de arabiska staterna) till en nationell konflikt mellan det israeliska och det palestinska folket, där båda folken hade legitima nationella rättigheter inklusive rätten till statsbildning. (Drivande i den svenska politikförändringen var bl a Carl Lidbom.)
Men det var inte bara Sverige som definierade om sin politik i denna riktning, utan hela västvärlden (inklusive USA). Och när Sverige fick en borgerlig regering med Per Ahlmark som vice statsminister 1976 så fortsatte Sverige att föra samma Mellanösternpolitik som den tidigare socialdemokratiska regeringen gjort. Om denna process formulerar jag mig utförligt i min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons bokförlag, 1989). Finns på varje välsorterat bibliotek. :-)
Sten Andersson var ju en av dessa många socialdemokrater som började som en hängiven Israelvän, men som blev allt mer förtvivlad och upprörd över den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken efter 1967.
Men Egon, du glömde nog att bifoga länken!
A-K: Jag kände igen dig i ditt första inlägg, även om du glömde signaturen, :-)
Glöm inte att Sten Andersson utsågt till "Årets diplomat" av Pax World Foundation för sina brobyggarinsatser (inte så mycket mellan Israel och PLO, som mellan PLO och USA). Susanne Palme har skrivit om detta i boken "Tyst diplomati" (Norstedts, 1993).
Jag har också sett inslaget på Axess. Jag tycker att Eviatar Manor (till skillnad från sin föregångare...) är en bra och klok diplomat. Han medverkade för övrigt som inbjuden gäst på Broderskapsrörelsens kongress i Nyköping sommaren 2005.
I övrigt tycker vi - inte oväntat - helt olika om inslaget.
Tack för svar, Ulf!
Att du ser saken på ditt vis säger sig självt; Schori är i din hörna, ideologiskt. Du uppmärksammade alltså inte i programmet att Schori enbart talade om Israel vad gäller att följa FN's bilaterala resolutioner? Intressant.
Men nu har jag inte fått mitt negativa intryck från försonande och bilateralt agerande från Palme/Andersson, vilket skulle ha varit helt O.K., utan på uttalanden från dessa och andra som liknar Ingiberg Olafssons (SSU)nyliga dumhet, den som Mona Sahlin tog avstånd från.
En liten pik till f.d. ambassadören där, Ulf. :) Visst, det hör till. Kanske man inom innercirkeln inte bara avskyr Zvi Mazel för hans agerande på historiska muséet utan för vad han sagt om Andersson och Schori? Inte ambassadöriskt alls; tur vi har en mindre gauche en nu.
Gällde det sorg, besvikelse och förtvivlan över bosättningspolitik och annat kontraproduktivt och en ärlig vilja att hjälpa palestinier forma en stat sida vid sida med Israel hade jag inte haft skäl att protestera mot socialdemokratiens hållning. Men så rakt fram är det inte, vad jag har sett. Man verkar ha gått från en extrem till en annan, från kärlek till hat?
Utmärkelsen från denna Pax World Foundation (hittar inte på nätet; det kommer upp saker om annat Pax står för, flickscoutläger, etc.) ska ha kommit 1989. Då hade man väl ännu inte blivit avillusionerad av Arafats och PLO's avsikter, falskhet och korruption. Men visst - Andersson var instrumental i att ha lyckats övertala Arafat att säga de ord (tomma?) som krävdes för att få honom accepterad efter sin karriär som terrorist. Politisk ideologi kommer väl in i ekvationen också.
Hur socialdemokratien ska förhålla sig? Igen, anständigt och bi-solidariskt, informerat och fritt från propaganda; annars blir det ensidigt och inte trovärdigt.
Kommer det att hända? Kommer man att som Schori i länken älta israeliska överträdelser medan man ignorerar annat?
A-K Roth
Inför staten Israels firande av sextioårsminnet av statens tillblivelse och Al Nakba, kanske följande dikt av den palestinske poeten och förre borgmästaren i Nasareth -Tawfiq Zayyad-kan stämma till eftertanke:
Vad förmår döda uthålligheten hos ett kämpande folk?
Vilket krig har kunnat stjäla ett folks fosterland?
Över mitt folk- de må ha glömt det-har tusen erövrare passerat -sen smälte de bort liksom snön smälter.
E
Skicka en kommentar