I två artiklar på DN Kultur driver Stefan Jonsson tesen att det finns tillräcklig vetenskaplig kunskap om varför många med invandrarbakgrund hamnar i utanförskap och hur den onda cirkeln kan brytas, men att "statsmakten och opinionsbildarna" vägrar ta till sig vetenskapens rön.
Men Stefan Jonsson gör sig själv skyldig till den försyndelse han anklagar andra för. I inledningen till den första artikeln målar Stefan Jonsson upp en dyster bild över tillståndet i riket: En efter en slås förnsterluckorna igen till det svenska huset. Ju mer internationaliserat landet blir i verkligheten, desto värre blir misstänksamheten mot avvikande. Det är beklagligt, men begripligt.
Men det påståendet är faktiskt inte sant. Om det nu är forskning som Stefan Jonsson vill förlita sig på så behöver jag för egen del inte gå utanför familjen för att visa att "misstänksamheten mot avvikande" har minskat i Sverige de senaste 15 åren. Min kära hustru och kollega Marie Demker presenterade nyligen i Dagens Eko resultat från de regelbunda SOM-undersökningarna som går stick i stäv med Stefan Jonssons påstående. Andelen som tycker att "Det finns för många utlänningar i Sverige" har minskat från 52 procent 1993 till 39 procent 2007. Andelen som inte skulle tycka om "att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen" har minskat från 25 procent 1993 till 14 procent 2007. Utvecklingen går således åt rakt motsatt håll än vad Stefan Jonsson påstår.
Resultaten fick stor medial uppmärksamhet. Men de stämmer inte in i Stefan Jonssons världsbild, och därför ser han dem inte eller väljer att låtsas att han inte sett dem.
Dessutom är Stefan Jonsson bedräglig när han presenterar Masoud Kamali och Paul Lappalainen som två duktiga forskare vilka som helst, utan att tala om för läsekretsen att Kamali och Lappalainens studier är utomordentligt omtvistade i vetenskapssamhället. Skiljelinjen går inte mellan höger och vänster eller mellan etablissemang och fritänkare, utan skepsisen återfinns på alla nivåer. Kritiken går ut på att Kamali och Lappalainen utgår från det som skall bevisas (förekommer det strukturell diskriminering) och att de själva använder begreppet "invandrare" på ett sätt som bidrar till att upprätthålla eller t o m förstärka den "vi-och-dom-ordning" som präglar delar av den integrationspolitiska debatten. Dessutom skulle flera av utredarnas förslag om de genomfördes i praktiken innebära en registrering av svenska medborgare efter etnisk härkomst.
Jag har inget otalt med varken Kamali eller Lappalainen. Deras texter är tankeväckande, men inbjuder också till kritik och ifrågasättande. Genom att medvetet dölja för sin läsekrets att Kamali och Lappalainen är så omstridda bidrar Stefan Jonsson till att fördunkla debatten och därigenom försvaga den sak han säger sig vilja kämpa för.
6 kommentarer:
När ideologidrivna och skickliga retoriker har som födkrok att smaka av och kategorisera det samhälleliga smörgåsbordet i termer av rasism och främlingsfientlighet, finns det alltid risk för att det mesta blir klassat som skämt för att inte säga giftigt. Lägger vi därtill människans behov av självförverkligande och parar ihop det med universitetens och inte minst humanioras anrika tradition av att värdera kultur och kulturella företeelser i motsatspar av slaget gott och ont, bra och dåligt, falskt och äkta etc, blir det lätt riktigt ohälsosamt. Man behöver inte vara Said(a) för att se att kulturfrenologin ständigt ligger och lurar runt hörnet. Skjutmått och vinkelhakar används, index upprättas, dödskallar framManas.
Det ligger nämligen i vetenskapens natur att hela tiden gå på djupet, att mäta och gärna finna dolda samband och beroendeförhållanden. Att vara den som "ser mest", att länka samman det lilla med det stora, det må vara klibbigs GB-glassar eller utspisningsanrättningar, ger vetenskaplig kredibilitet och status. Tänk att vara den som hittar de minst synliga och mest avlägsna rasistiska och främlingsfientliga kulturella uttrycken! De "vita fläckarna" på främlingsfientlighetens karta är därför frestande utflyktsmål, oavsett om det är ett Eldorado eller inte. Det är vetenskapens livsluft att gå framåt, men samtidigt också både dess styrka och svaghet.
I fallet Jonsson gäller det sistnämnda. Han bygger vidare på en gammal socialantropologisk tradition med rötter i 1800-talet: mäta, mäta, mäta. Till slut går ingen/t säker. Vem eller vad som helst kan träffas av den otäcka "sanningen". Allt och alla kan lukta unket och sorteras in i mer eller mindre inhumana fack. Obehagligt! Ulf sade i en tidigare blogpost att "djävulen finns i detaljerna". Och det är precis sådana föreställningar som är farliga när de kommer i kontakt med humanioras vetenskapstradition. Vad som helst kan polariseras genom att "sättas i sitt rätta sammanhang". Och det är precis det som blir resutlatet när Jonsson, Kammali och andra som aspirerar på tätplatser i det vetenskapliga medmänsklighetsracet, rusar fram mot målsnöret. Fartblindhet är därför ett ord som borde inkluderas i den postkoloniala teoribildningen.
Vi kan inte förbjuda SJ:s enkelspårighet, men vi kan i alla fall analysera och lyfta fram konsekvenserna av hans starkt politiserade och många gånger ideologigstyrda "vetenskapligheter". Kanske blir han då lite självreflexiv? En nåd att stilla bedja om.
OT, men du är obetalbar i finurligheter, OP: "SJ's enkelspårighet"! Tuft-tuff-tuff...
Chugga-chugga-cho-cho på amerikanska.
A-K Roth
Intressant invändning Ulf, men nu är det ju opinionsbildare och politiker som Jonsson tar sikte på - inte den folkliga opinion som ni på SOM mäter. Att folkpartiets hårdare linje i integrationsfrågor belönas och formar diskussionen är tydligt. Visst kan det vara intressant att föra en diskussion kring de av Jonsson framlyfta forskarna och deras rön, men man bör då också fundera vilket alternativ till deras politiska förslag som man vill föra fram. Valet står kanske inte uteslutande mellan Kamali och fp (eller sd för den delen), men att en växande andel av svenska folket säger sig vara bekväma med invandrare nära inpå säger ingenting om huruvida det förekommer en strukturell diskriminering eller inte.
Ett av problemen med Jonssons artikel är att han inte vill diskutera utredningarnas tillblivelser. Fallet Kamali känner väl de flesta till. Men även för Paul L:s utredning är kopplingen mellan forskning och politik besvärande:
"På initiativ av Miljöpartiet de Gröna har regeringen träffat en överenskommelse mellan samarbetspartierna om att tillsätta en utredning om strukturell diskriminering.
Paul Lappalainen (Mp), jurist och expert på diskrimineringsfrågor, kommer att utses till utredare.
Uppdraget kommer att omfatta strukturell diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet och utredaren kommer bl.a. att få till uppgift att kartlägga och synliggöra kunskap inom området och föreslå åtgärder mot strukturell diskriminering. Direktiv om uppdragets närmare utformning håller på att utarbetas."
http://www.newsdesk.se/view/pressrelease/34687
Hälsar
Patrik
Instämmer inte med många av Ulfs påståenden av en del anledningar. Tar upp två påståenden och anledningar här:
Att rasism och främlingsfientlighet "ökat" behöver inte nödvändigtvis betyda att den har ökat i frekvens bland medborgare. Det är ett väldigt stats-på-GU-symptomatiskt sätt att se på det kan. Det som Stefan menar med "ökat" kan ju också vara t.ex. att utrymmet för att uttrycka främlingsfientliga åsikter blivit större vilket gör att fler uttrycker dessa åsikter och att de blir mer "vardagliga". På 90-talet var de galna NyD som uttryckte åsikterna. Nu är det de etablerade partierna, inklusive (s) stundtals. Det kan också ses som en "ökning".
För det andra diskkvalificerar du, även det på att stats-på-GU-symptomatiskt sätt Kamalis och Lappalainens utredning för att inte vara vetenskapligt korrekta och för att de utgår från att bekräfta en hypotes om att det finns strukturell diskriminering utan att egentligen pröva det.
Det finns gott om forskning som bekräftar strukturell diskriminering variabeln. Läser du rapporterna lite noggrannare finner du en hel del referenser i dem till denna forskning. Men det som du inte förstår, tillsammans med många med dig på din institution, är att Kamali och Lappalainen letar efter strukturell diskriminering utifrån givna analysverktyg och vetenskapsteoretiska perspektiv och deras forskning blir då ett exempel på den värld som uppenbarar sig med dessa redskap i handen.
På vilket sätt är detta dålig forskning. Om du anser att det är så, diskar du inte din egen forskning då?
Till anonym närmast ovan:
Man skall vara noga med orden. Stefan Jonsson skriver: Ju mer internationaliserat landet blir i verkligheten, desto värre blir misstänksamheten mot avvikande. Eftersom Sverige blivit alltmer internationaliserat skulle således "misstänksamheten mot avvikande" ökat över tid.
Men det finns inga som helst belägg för att "misstänskamheten mot avvikande" ökat i Sverige över tid. De resultat jag redovisar är i stället tydliga i omvänd riktning - bland folk i allmänhet har "misstänksamheten mot avvikande" signifikant minskat över tid.
Det är naturligtvis möjligt att hävda att misstänksamheten skulle ha ökat utan att det märks i folkopinionen, t ex genom att utrymmet för främlingsfientliga argument blivit större. Men då får man försöka belägga en sådan ståndpunkt. Det är ju per definition uppförsbacke att hävda att misstänksamheten bland vanligt folk minskar, men att den ökar på en aggregerad nivå.
I Jonssons artikel redovisas heller inte ett enda belägg för att "misstänksamheten mot avvikande" skulle ha ökat över tid.
Att misstänksamheten inte ökat utan snarare minskat skall naturligtvis inte ses som att allt är gott och väl. Det är fortfarande en förskräckande stor andel av de svarande som t ex inte vill få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen. Men diskussionen blir inte bättre om man utan belägg argumenterar för att det var bättre förr - vilket ju faktiskt både du och Jonsson gör.
Jag har läst både Kamalis och Lappalainens utredningar mycket noga, så jag tror nog att jag "förstår" vad de vill säga. Jag återkommer gärna i ett sammanhang annat än denna bloggkommentar till min syn på begrepppet "strukturell diskriminering" - jag kanske inte står helt där du tror att jag står. Min poäng i bloggposten var att Stefan Jonsson medvetet mörkade för sin läsekrets att Kamalis och Lappalainens forskning är utomordentligt omstridd i vetenskapssamhället. Det tyckte jag var journalistiskt ohederligt.
Skicka en kommentar