2008-05-25

Koalitionsregering? Nja, kanske inte ändå

I debatten framställs allt oftare en regeringskoalition med miljöpartiet och kanske även vänsterpartiet som en nödvändighet för att socialdemokratin skall kunna återta makten i valet 2010. Mona Sahlin och Marita Ulvskog har de senaste dagarna uttalat sig på ett sätt som är svårt att tolka annorlunda än att socialdemokraterna håller på att binda sig vid masten för en koalitionsregering.

Jag är inte alls säker på att det är en klok strategi. Att redan före valet ta beslut om en koalitionsregering vid en eventuell valseger innebär att frågan om graden av politisk enighet mellan de tänkta koalitionsparterna hamnar på agendan och utsätts för kritisk granskning. Den frågan gynnar alliansregeringen, eftersom enigheten mellan de fyra borgerliga partierna är större än enigheten mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Dessutom tror jag att många mittenväljare drar sig för tanken att stödja ett regeringsalternativ med Lars Ohly som minister.

I rådande opinionsläge - drygt två år före valet - tycks det snarare som om socialdemokratin kommer att återerövra regeringsmakten oavsett vem man väljer att samarbeta med och i vilka former samarbetet i så fall genomförs. Visst, osvuret är bäst. Men vad jag förstår har det aldrig hänt i svensk politisk historia att ett så stort opinionsöverläge som det rödgröna blocket har i dag försvunnit fram till valdagen.

Så fördjupa gärna samarbetet med både miljöpartiet och vänsterpartiet. Men håll regeringsfrågan öppen.

10 kommentarer:

Anonym sa...

"..många mittenväljare drar sig för tanken att stödja ett regeringsalternativ med Lars Ohly som minister."

Alla koalitioner eller allianser med ideologier som representerar diktatur och intolerans är fel. Vänsterpartiet är ett ideologiskt eko från en tid som alldeles nyligen höll stora delar av Europa i ett järngrepp. Att det fortfarande finns människor här i Sverige som på allvar vill samverka med vänsterpartiet är skrämmande. Sossarna borde våga stå på egna ben, det borde de klara utan samverkan med odemokratiska mörkermän.

krigstid sa...

Utan att inse det så är även anonym 12:06 ovan ett eko av Kalla kriget och dess abstrakta motsättningar. För vilken konkret vänsterpolitik är det anonym är ute efter? Vet anonym ens vad vänsterns politik av idag består i? Vågar man ställa frågan om anonym öht bryr sig? Genom att skrika "diktatur" så fort Ohly öpnnar munnen kan man dränka det han säger, vilket i själva verket är uttryck för en politik som nog skulle kunna tilltala inte bara flertalet generellt utan öven specifikt de "mittenväljare" som nu förses med skygglappar.

Socialdemokraterna står inför ett dilemma när det gäller vänsterpartiet. Vänsterpartiet har nämligen konstant sedan 80-talet varit med socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Idag är socialdemokraterna mer lika folkpartiet, och Sahlins patetiska uppvaktningsförsök i skolfrågor är bara toppen på ett isberg. Den av Ulf uppmålade konflikten mellan S och V är i själva verket uttryck för en farlig konflikt inom S, där toppen allt mer frigjort sig från sin valmanskår och försöker dölja detta genom ex. ganska desperata svartmålningar av Ohly (som Lars Stjernkvist i Studio Ett i fredags) . Ett bra sätt att slippa ta konflikten nu, men också ett bra sätt att skapa framtida problem både med potentiella koalitionspartners och de egna gräsrötterna (som man inte tycks ha några som helst problem att bedra i jakten att berika de övre klasserna).

Anonym sa...

Här ser vi ett tydligt exempel på den diskussion som förs inom vänstern.

Man ska dock komma ihåg att dessa resonemang inte omfattas av flertalet väljare. För dem var (och kanske fortfarande är) Vänsterpartiet ett ideologiskt tillhåll för icke demokratiska krafter på den svenska politiska scenen. Det var först när Labour i Storbritannien gjorde upp med sina ideologiska spöken och sin ideologiska koppling till vänstern som partiet blev en dynamisk kraft i politiken. Detta återstår att göra även för socialdemikratin här i Sverige. Och då ingår givetvis ingen som helst koppling till Vänsterpartiet.

krigstid sa...

Återigen ingen konkret politik utan bara abstrakt mumlande om "demokrati". Vad är demokrati? Överförande av sjukvårdsresurser från förort till innerstad? Tilltagande segregation på bostadsmarknaden? Ökande klassklyftor? Klappjakt på sjuka och arbetslösa men handouts till de rika? Exemplet med New Labour sätter fingret precis på den avgörande punkten: se på labour idag! Rasande popularitetssiffror, en totalt utsåld ideologisk identitet och ett permanentande av social orättvisor. Blair visar precis den fara som ligger i att föra högerpolitik under vänsterflagg. Italien är ett annat bra exempel, som dessutom visar med all nskvärd tydlighet att alternativet till en stark vänster är en stark fascism (vilket jag antar att anonym inte har något stort problem med, arbetarna är ju i så fall pacificerade).

Samtidigt kan opinionssiffror visa att stödet för Vänsterns politik är starkt i Sverige. Ve socialdemokraterna när deras valmanskår inser att deras politiska önskemål faktiskt kan tillgodoses, om än av ett annat parti...

Anonym sa...

"..att föra högerpolitik under vänsterflagg."

Det går ju alltid att försöka dribbla bort resonemenget i ett diffust töcken av olika sakpolitiska frågor. Men det hjälper inte - Vänsterpartiet har en alldeles färsk bakgrund med ideologiskt brödraskap kopplat till odemokratiska regimer. Att stapla massor av politiska vänsterfraser duger inte bäste krigstid. Det politiska systemet måste våga göra upp med sin historia, det gäller alla partier. Skillnaden är att Västerpartiet ännu idag sitter med samma ledare som politiskt tog ställning för de kommunistiska regimernas brott & övergrepp under stora delar av efterkrigstiden. Att de är kvar visar vilken tveksam moral de representerar.

Anonym sa...

Dessutom... Med frågan vad demokrati är för något visar du en skrämmande attityd. För att inte säga fräckhet!!

krigstid sa...

Bäste anonym - "fräckhet" är ett imperativ för mig, eftersom motståndare som du tycks anse att det är ett uttryck för fräckhet att jag och kamrater ur min klass öht har åsikter om hur riket ska styras. Så är det ju, högern har konstant motsatt sig all inblandning av de lägre klasserna. Mönstret är tydligt ända ned till striden om rösträtten. Ni har ju varit emot alla framsteg för arbetarrörelsen, konstant. Och det är ju inte så konstigt, ett verkligt folkligt inflytande skulle ju utmana landets maktelit bestående av en handfull familjer och deras välbetalda underhuggare. Du definierar inte vad du menar med demokrati, du förmår bara definiera dig i relation till personer som Stalin och Mao. Det säger faktiskt mer om dig än om vänsterpartiet som i Sverige definieras av sin sakpolitik, inte vad vissa borgare gapar om i syfte att dölja sina egna tillkortakommanden. I det här fallet är det inte sakfrågor som döljer frågan om demokratin utan det onyanserade, kalla-kriget-bestämda fraser om "odemokratiska" ideologier. Återigen: ett obegränsat tal om, nej SNACKANDE kring, ett urholkat demokratibegrepp fungerar uppenbarligen alldeles utmärkt för att slippa definiera och försvara sina egna idéer. Frågan är bara om socialdemokratin kan köra det reacet och behålla sin själ. Av den samlade borgerligheten förväntar jag mig ingenting annat än fientlighet mot arbetarklassen.

Anonym sa...

Varför antas det så allmänt i Sverige att en som politiskt står "höger" tillhör "borgerligheten" och att den som står till"vänster" tillhör "arbetarklassen"? Hur stämmer det med alla akademiker som är till vänster och dito som är till höger? Lars Ohly själv är väl inte arbetare? Jag skulle snarare sätta honom i nåt sorts elitfack, borgarbetare, eller nån annan blandning. Makt förändrar och sedan blir alla borgare av bara farten. :)

I USA finner man stort stöd för republikaner, som ju anses vara mer konservativa, bland just arbetare, som inte vill ge staten obegränsad makt.

A-K Roth

jämställdhetsidealist sa...

Vi kommer inte långt i diskussionen när fördomarna ligger cementerade i muren mellan oss. Det borde för den som är politiskt intresserad på allvar vara uppenbart att socialdemokraterna hyser borgarsympatisörer. Lika uppenbart är att vänsterpartiet hyser nostalgiska kommunistromantiker, vilka stöter på hårt motstånd internt i partiet. Det är också tydligt att vänsterpartiet blivit socialdemokraternas ryggrad sedan sossarna svek idealet efter mordet på Olof Palme och nu försöker återuppta andningen. Vi fick en högerglidning på 80-talet i hela Europa. Det blev "opassande" att vara vänster. Gudrun Schymans moderna socialism mottogs väl. Socialism är det enda vi kan tala om. Kommunism är enligt Marx inget vi uppnår, det är ett idealsamhälle som ingen någonsin sett. Felet okunniga gör är att sätta likhetstecken mellan Sovjetunionen och kommunism. Sovjets system var inte kommunistiskt utan statskapitalistiskt. Europafascismen byggde hierarkier och Sovjetkommunismen rev hierarkier, men överstatligheten hade de gemensamt.

Anonym sa...

Idag krävs en internationell socialism, så till vida en slags överstatlighet, för att bryta den negativa globaliseringstrenden som kapitalismen åstadkommit parallellt i alla länder. Citerar Jörgen Hassler på tidningen Internationalen: "Vägen ur globaliseringen måste vara vägen in i den arbetarstyrda socialismen - en socialism som kommer att vara absolut beroende av först solidariteten från andra länders arbetare, sedan att dessa arbetare hittar sin egen väg till socialismen.
Den typen av solidaritet har vi sett växa fram i den internationella rörelsen mot globaliseringen. Monopolen tvingar fram samma politik överallt. Vattnet privatiseras i Norrtälje i Sverige, vattnet privatiseras i Cochabamba i Bolivia. Järnvägarna privatiseras och förfaller i Argentina, järnvägarna privatiseras och förfaller i Storbritannien. Samma fiende - samma kamp."