Den borgerliga alliansregeringen och kriget i Irak

På torsdag genomförs i Upplands Väsby utanför Stockholm den stora internationella konferensen om Irak: International Compact with Iraq (ICI). Formella inbjudare är FN och Iraks regering. Företrädare för omkring 100 stater förväntas delta, bland dem USA:s utrikesminister Condoleeza Rice, Iraks premiärminister Nuri Maliki samt FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon.

Jag har inga invändningar i sig mot att konferensen genomförs i Sverige. Den USA-ledda koalitionens angrepp mot Irak 2003 var ett brott mot folkrätten och de stater som medverkade bär såväl det politiska som det moraliska ansvaret för det helvete som präglat och fortfarande präglar läget för de enskilda människorna i Irak, mer än fem år efter diktatorn Saddam Husseins fall. Men situationen blir inte bättre om FN och omvärlden skulle avstå från att försöka bidra till att nu skapa stabilitet och stärka demokratin i det plågade landet.

Däremot är det viktigt att konferensen inte genomförs på ett sätt som i efterhand legitimerar det USA-ledda angreppet. Där har värden, den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt, en viktig uppgift. Frågan är bara hur motiverad han är. I en TT-intervju (25/3 -03) markerade Fredrik Reinfeldt – stick i stäv med FN:s generalsekreterare Kofi Annan – att kriget var förenligt med folkrätten.

Jag får inte så sällan frågor av journalister om vad som egentligen skiljer en socialdemokratisk från en borgerlig utrikespolitik. En av de saker jag då brukar lyfta fram är synen på folkrätten. Denna skillnad visade sig särskilt i samband med den USA-ledda koalitionens angrepp mot Irak i mars 2003.

Sverige konstaterade omgående genom statsminister Göran Persson att angreppet bröt mot folkrätten. I den nuvarande borgerliga regeringen finns det emellertid gott om företrädare som hejade på det amerikanska angreppet, och t o m förespråkade att Sverige skulle ta aktiv del. I en artikel i International Herald Tribune (28/1 -03) tog Carl Bildt entydigt ställning för ett angrepp mot Irak, utan några reservationer om FN-mandat. Och i Dagens Nyheter (23/11-02) förespråkade Jan Björklund t o m att Sverige skulle delta med militär trupp.

Jag skriver inte denna post för att stigmatisera Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund för deras fundamentala felbedömningar i samband med Irak-kriget. Jag skriver detta för att markera att folkrätten är viktig, och att avsteg från folkrätten innebär ökad okontrollerbar våldsanvändning och ökat lidande för de människor som befinner sig i konfliktområdet. I nästan varje enskild situation utgör folkrätten ett värn för den svage, mot den starkare partens maktutövning.

Det är därför vi har folkrätten och det är därför en stark folkrätt är en central fråga i socialdemokratiskt utrikespolitik. Låt oss inte glömma denna sanning under diskussionerna under FN-konferensen i Stockholm om Iraks framtid.