I onsdags meddelade regeringen att den svenska militära insatsen i Tchad förlängs, sannolikt med några månader. Det är vackert så. Men beslutet har kringgärdats av en cirkus som återigen sätter stora frågetecken för regeringsdugligheten hos den borgerliga alliansregeringen.
Först efter direkta vädjanden från befälhavaren på plats och kritik från såväl opposition som flera borgerliga politiker kom beslutet om förlängning. Jag citerar moderata Norrbottens-Kuriren, som kallar hanteringen av frågan för "bedrövlig" och fortsätter: Finansministern skyllde på för lite pengar, försvarsministern skyllde på vädret (det regnar mycket i Tchad på sommaren). Statsministern verkade tycka att insatsen ändå var för kort för att kunna göra någon nytta. Inte blev saken bättre av att regeringen valde att hemlighålla beslutet i gårdagens sammanträde med Utrikesnämnden och i stället informerade pressen efteråt.
Vid sidan av Norrbottens-Kuriren skriver liberala tidningar som Sydsvenskan att: försvarsministern och hans alliansvänner får ligga så illa som de själva bäddat, Upsala Nya Tidning skriver om regeringens schabbel och snubbel, och Västerbottens-Kuriren att: Regeringens hantering av den förestående svenska Tchadinsatsen lämnar åtskilligt övrigt att önska; oklara besked, beslutsoförmåga och en ovilja att lyssna till sakliga invändningar.
Regeringens fumlighet kommer inte bara till uttryck i de stora frågorna, utan även i de små. På Expressens debattsida skriver i dag redaktionsledningen för SVT Debatt en rasande artikel om hur regeringskansliet först sagt i princip ja till att tunga regeringsföreträdare skulle medverka i kvällens program, för att sedan på mycket kort varsel - och utan att ge några som helst skäl - drog sig ur hela arrangemanget.
Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma kommunikationen mellan regeringskansliet och redaktionsledningen för SVT Debatt. Men jag kan inte minnas att jag sett en motsvarande artikel där en redaktionsledning så starkt luftar sin frustration mot regeringen för svikna löften om deltagande - inte i något sammanhang.
Den vanligaste förklaringen till borgerliga regeringars fumlighet är att de saknar regeringsvana. Det är visserligen sant - under de 74 åren mellan 1932 och 2006 regerade de borgerliga partierna Sverige endast under nio år. Men beror den bristande professionaliteten verkligen bara på regeringsovana? Eller finns det något i de borgerliga parternas syn på politik eller i deras regeringsideologi som gör att det blir så här?
Kreativa svar på denna fråga mottages gärna.
5 kommentarer:
Jag tror dessvärre att de borgerliga företrädarna i mycket stor utsträckning drivs av en slags "lägga-livet-tillrätta-anda" som de mobiliserat under många socialdemokratiska regeringsår.
Barn skall polishämtas när de skolkar, flickor tvingas upp i gynstolar, pappor får bonus när de är hemma, ingen skall få utebli från simlektionen av religiösa skäl och försvarsmakten skall hålla budget oavsett hur många flyktingar som dör när de hämtar vatten, upphunna som de blir av Janjavid-milisen i Sudan.
Lite mer politik, lite mer brinnande ideologi och lite mer patos hade varit på sin plats.
Med detta sagt, det finns en och annan som brinner (t ex mot OS i Kina) men vad hjälper det när statsministerns agenda bara innehåller ekonomiska, praktiska och vardagsnära frågor.
De borgerliga har hittills genomfört en regeringspolitik som skall ställa saker och ting tillrätta, alltså så det blir "rätt" och "bra" för "vanligt folk". Synd för dem bara att "vanligt folk" inte verkar uppskatta klåfingrigheten. Kanske beror det på att väljarna tycker att regeringen skall regera (dvs styra landet) och inte bara lägga sig i "livspusslet" hos de enskilda.
Jag håller med Castor, det är på många sätt märkligt ideologilöst. Det är bara som en lång lista över saker de har retat sig på.
Den följer inte någon linje utan präglas av partibundna och ibland, som det verkar, personliga käpphästar av olika slag. Det är väl därför det ter sig så okoncentrerat och lite flackande. En ad hoc lista där de problematiskt nog måste finna samsyn samtidigt som alla vill profilera sig.
Det fåtalet saker som har varit tydligt ideologiska har bara mötts av misstro, vilket knappast gett regeringen mersmak att formulera någon tydlig riktning. Om det alls hade varit möjligt.
Ulf frågar om det har med politiksynen att göra. En sak som är säker är att de har trummat in ett gäng människor som inte är politiker. Fackkunskap är naturligtvis alltid bra, men kanske går en del traditionell föreningsdisciplin förlorad. Ett annat dilemma måste vara att skaka ihop en samling politiker som ideologiskt inte fäster tilltro till politikens förändrande kraft.
En bättre chans än denna kommer de aldrig få, och den här gången har de inte Olof Johansson att skylla på.
Mycket möjligt att S-kalle och Castor har något där, att det är saker man retat sig på. Plus oerfarenhet. Så ge dem 20-30 år att skärpa sig! :)
A-K
Hej professorn
Jag har tidigare skrivit till er angående isolation vs handel och dialog med Iran. Själv har jag förespråkat en isolering just för att jag tycker handel och dialog inte har fungerat i de ca 30 år islamiska republiken varit vid makten. Ni argumenterade emot isolationen genom att påpeka att den iranska oppositionen måste vara starkare än vad det nu är för att bojkott ska fungera och som exempel nämnde ni Syd-Afrika. Jag argumenterade att den iranska oppositionen är (lite) svag (dock enad i att bojkott är den bästa väggen för störtandet av islamiska republiken) dels just för att denna handel mellan islamiska republiken och västvärlden gör att västvärlden blundat för islamiska republikens terror- och hatkampanj mot oppositionen.
Sedan skapandet av islamiska republiken år 1979 har flera hundra iranier i oppositionen blivit mördat utanför Iran och ännu fler mördat i Iran. De politiska fångarna, och även tortyr, ökar också för varje dag. Inte nog med detta har även islamiska republikens flyktningsspionage ökat. Frilansjournalisten, Nuri Kino, avslöjade i en rad artiklar i Metro att det fanns flera aktiva iranska spioner i Sverige som Säpo kände till men ändå inte tog till åtgärder. Experter som intervjuades sa att detta berodde på att Sverige inte ville skada sina handelsrelationer med mullorna. Nyligen hör vi igen att en iransk diplomat i Sverige blir utvisad och denna gång anser experter också att det handlar om flyktningsspionage. Varje år kan vi även i Säpos rapporter läsa att islamiska republiken är ett av de länder som driver mest med flyktningsspionage, spionage som faktiskt skadar oppositionen och som västvärlden blunder för. I den senaste Säpo rapporten skriver Säpo också lite om situationen för iranska studenter i Australien och hur mycket bevakad de är från regimens håll. Detta gäller även i andra västerländska länder.
Min fråga är nu vad ni tycker att man borde göra. Kan man ha en dialog med människor som mördar, torterar, hotar och spionerar för att hålla sig själv vid makten (situationen har varit den samma även under de så kallade reformisternas tid)? Skulle handel med dessa människor verkligen förbättra livssituationen för iranierna och bidra till demokrati i mitt hemland? Vad anser ni att Sverige borde göra nu? Borde inte ambassaden stängas då den används i spionagesyfte? Om västvärlden blundar för detta är det inte det samma som acceptans, och betyder det inte i så fall att västvärlden vill hålla oppositionen i schack och svag? Betyder detta heller inte att islamiska republiken ser en svaghet i västvärlden, en svaghet som kommer att utnyttjas? Hur tolkar ni situationen och hur tycker ni att oppositionen borde bemöta detta?
Jag vet att frågorna är många och att det kräver mycket tid för att kunna svara på dem alla men jag skulle bli väldigt tacksam om ni ändå trots detta kunde lägga tid och berätta vad ni tycker.
Tack på förhand
Arvin Khoshnood
Bäste Arvin Khoshnood,
Tack för dina frågor, vilka jag tar på stort allvar. Men i stället för att svara dig i kommentarfältet här, lovar jag att återkomma inom ett par veckor med en specifik bloggpost i ämnet.
Skicka en kommentar