I kväll avgörs allt. Håller storfavoriten Charlotte Perelli för trycket, eller faller hon lika tungt som Carola i uttagningstävlingarna? Kommer Linda Bentzing och Amy Diamond att plocka röster från varandra, och därmed öppna dörren för BWO eller Sanna Nielsen? Rongedal? Nej, det går bara inte. Kanske blir det till sist den folkäre och kultförklarade Christer Sjögren som skickas till Belgrad?
Melodifestivalen has run the full circle och dominerar under februari och mars tidningarnas nöjessidor på ett sätt som gör att Så skall det låta, Let's dance och t o m På spåret kan slänga sig i väggen. Inför kvällens final är Melodifestivalen allas angelägenhet och samlar svenska folket "ute i stugorna" på ett sätt som man får gå tillbaka till Lennart Hylands storhetsdagar för att hitta någon motsvarighet till. Det finns ingen Gud utom Kristian Luuk, och Björn Gustafsson är hans profet.
Alla känslor inför Melodifestivalen är idag legitima, utom likgiltighet. Hur har det kunnat bli så?
Melodifestivalen, eller Eurovision Song Contest som de europeiska TV-bolagens egen tävling egentligen heter, startade 1959. Fram till senare hälften av 1960-talet betraktades tävlingen som oförarglig underhållning med populära schlagerartister. Men från slutet av 1960-talet blev Melodifestivalen i stället symbol för vad många uppfattade som en fördummande och kommersiell kultur. Protesterna kulminerade när ABBA 1974 vann den europeiska finalen med Waterloo, och Sverige året därpå i egenskap av vinnare skulle arrangera finalen. Musikrörelsen samordnade sig till en Alternativfestival på Gärdet i Stockholm och tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg mot Melodifestivalen.
Den politisk-musikaliska höjdpunkten i protesterna blev nog Nationalteaterns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” där Ulf Dageby i Sillstryparns gestalt framförde textrader som Vi har vår egen sång – vi ger väl fan i dom samt och där kommer ABBA – i kläder av plast – lika döa som sillkonserver. Året därpå – 1976 – valde Sveriges Television att inte delta i Melodifestivalen.
Men efter musikrörelsens tillbakagång och fall kom Melodifestivalen tillbaka med full kraft och är i dag större än någonsin. Inte längre som ett oförargligt folknöje utan som en trendsättande uppvisning i kitsch och gay-kultur. De senaste åren har Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Vad som finns där under? Ja, det är en fråga för sociologer, socialantropologer och kanske t o m statsvetare att fördjupa sig i. En vän berättade igår om planer på en artikel kring Eurovision Song Contest as Politics. Blir artikeln av, så återkommer jag till ämnet här på bloggen.
Hur går det då ikväll? Sorry Christer och ni andra, men det blir Charlotte Perrelli som får åka till Belgrad. Star quality vinner i längden.
1 kommentar:
Inte ofta jag applåderar Ulf.
Den här analysen var dock mycket pricksäker!
Skicka en kommentar