2008-03-27

Idrott och politik - om bojkott av Kina-OS

I dag kräver förre justitieministern Thomas Bodström (s) att Sverige bojkottar delar av OS i Peking. Som en protest mot Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna bör Sverige, menar Bodsröm, utebli från invigning och andra ceremonier för att enbart delta i de idrottsliga delarna.

Den polske premiärministern Donald Tusk har deklarerat att han kommer att bojkotta invigningen: Min uppfattning är mycket tydlig, jag finner det opassande att politiker är närvarande vid invigningen av de olympiska spelen. Donald Tusk kommer nu aktivt att arbeta för att fler EU-länder följer efter. Tidigare är det bara Tjeckiens president Vaclav Klaus som deklarerat att han inte tänker närvara när Peking-OS invigs i augusti.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (m) vill inte nyttja Kina-OS till att protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna: Jag tycker inte det är någonting för Sverige att springa ut nu och bojkotta. Om man vill blanda ihop idrott och politik, om man vill använda de olympiska spelen för en massa politiska jippon så får man diskutera konsekvenserna av det i en EU-krets som måste ha väl underbyggda beslut.

Gunilla Carlssons språkbruk väcker häpnad. Sedan demonstrationerna i Båstad 1968 mot Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia använder i princip ingen ledande politiker uttrycket "blanda ihop idrott och politik". Skall de som protesterade mot det nazistiska Tysklands Berlin-OS 1936 också anklagas för att "blanda ihop idrott och politik"? Även Gunilla Carlssons ordval om att "springa ut nu och bojkotta" respektive "använda de olympiska spelen för en massa politiska jippon" kan lätt uppfattas som ett hån mot alla de goda krafter som vill utnyttja Peking-OS för att protestera mot det politiska förtrycket i landet. Gunilla Carlssons uttalanden till Ekot får t o m Sveriges Olympiska Kommittés (SOK) flathet i frågan att framstå i ett mer försonligt ljus.

Läsaren av denna blogg vet att jag är tveksam till bojkott som politiskt påtryckningsmedel, eftersom bojkotter sällan är effektiva. Därför tycker jag det är rätt att Sverige deltar i Peking-OS, givet att Kina tilldelats spelen. Men politiska manifestationer är en annan sak - de fyller sin plats i de flesta sammanhang. Ansvaret för sådana manifestationer kan vi inte lägga på de enskilda idrottsutövarna, det ansvaret ligger hos politikerna. Formerna för protesterna kan naturligtvis diskuteras. Men låt oss som ett minimalt anständighetskrav slippa uttalanden från ledande politiker inför Berlin-OS - förlåt, Peking-OS, - om att det är fel att "blanda ihop idrott och politik".

11 kommentarer:

Anonym sa...

Kommentarer:

Nyfiken. Vilka grupper eller partier i Sverige protesterade mot OS Berlin 1936? Efter googlande kom detta fram om hur nära USA var att bojkotta OS '36 men artikeln handlar också om svensk smutskastning av judar i brev till Avery Brundage. Men det fanns kanske svenska grupper som ville bojkotta?

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_622109.svd

Biståndsministrar har kanske allmänt svårt med ordvalet? Carin Jämtin som biståndsminister hade som jag minns något pinsamt problem med ordval. Annars verkar det ju som om du i sak håller med Gunilla Carlsson utom om ordvalet, eller?

Kanske du tom håller med henne om annat i artikeln?

Sedan har jag funderingar om varför individuella idrottsutövare inte skulle kunna manifestera nånting på egen hand, varför det skulle vara upp till politiker? Det tar väl rättigheter bort från individen? Det är som sagt bara funderingar. Om politikerna i fråga var extremister från antingen vänster eller höger kunde det barka iväg ordentligt.

Jag minns när Indianapolis var värd för Pan American Games 1987, en sorts OS för the Americas. När alla andra länders deltagare vid avslutningsceremonien dansade till Miami Sound Machine så satt alla Kubas deltagare snällt på sina platser. Ingen av dem gillade att dansa? Alla ogillade USA? Ingen av dem gillade musiken? Eller så var det så att deras styrande politiker inte tillät att de agerade på egen hand. Som åskådare såg jag att några av kubanerna inte kunde låta bli att stampa takten, så jag tror det var politikerförtryck som gällde.

A-K Roth

Anonym sa...

Idrotten, liksom konsten och vetenskapen, talar sitt eget språk på individens nivå. Det var ju tur för världen och Jesse Owens att USA inte bojkottade Berlin OS, liksom det var tur för hjärtsjuka människor att Prof. Barnard kunde publicera och undervisa. Om världen vill straffa Kina, då skulle det rätta vara att flytta OS till ett annat land.

GT

Ulf Bjereld sa...

A-K: Jag citerar ur Per Olof Holmängs doktorsavhandling "Idrott och utrikespolitik" (s 137): "Eftersom de borgerliga politikerna i allmänhet var anhängare av RF-linjen kom protesterna mot svensk-tyskt idrottsutbyte och mot svenskt deltagande i 1936 års OS företrädesvis från Sveriges kommunistiska parti (SKP) och arbetaridrottsförbundet. Det förekom emellertid också protesaktoner av olika slag från enskilda fackföreningar och fackliga centralorganisationer samt från SAP:s vänsterflygel och det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU).

Jag vill förtydlga det jag skrev om de enskilda idrottsutövarna. Varje person har ett individuellt politiskt-moraliskt ansvar för hur han eller hon väljer att agera i denna fråga. Det jag menade var att politikerna aldrig kan flytta över sitt ansvar till de enskilda idrottsutövarna.

En intressant artikel i ämnet återfinns här: http://www.idrottsforum.org/articles/yttergren/yttergren071024.html

Anonym sa...

Idrottsmän/kvinnor tillhör inte en yrkeskår som svurit en etisk ed, såsom läkare eller advokater. Idrottare har inte mer politiskt eller moraliskt ansvar än vilken konsument som helst som köper en plastleksak "Made in China," eller turist som besöker landet.

Om politiker vill vidtaga åtgärder så är det helt OK. Som jag skrev ovan, så finns det effektiva politiska medel som alternativ till bojkott. Om politikerna inte har mod att vidtaga drastiska åtgärder så är idrottarna undantagna allt ansvar.

GT

Anonym sa...

Tack för svaret! Jag vet inte vad RF-linjen är. Men Torgny Segerstedt som visst var borgerlig (?, men inte politiker) torde ha haft sin egen syn på deltagande. Avery Brundage (tvi) lät nazisterna diktera förbud mot amerikanska judiska deltagare vid OS '36 men att Jesse Owens fick åka och vann var sannerligen en höjdare man fortfarande kan glädjas åt, som GT skrev. "Arierna" fick stryk. Yeah Jesse Owens!!!

Jag var väl en som ifrågasatte - inte särskilt intensivt dock :( - att Kina ens utsågs som värdland. Men jag har minnen också från Carters bojkott av Moskva ('84?) och hur idrottares fleråriga träning föll om intet. Politiker plockade poänger och idrottarna fick betala. Somliga var för gamla att tävla fyra år senare.

Sedan undrar jag hur man borde uppträda för att vara ett gott och positivt föredöme. Ska man acceptera sitt lands deltagande och sedan inte delta fullständigt eller vore det hederligare att helt avstå? Det senare blir ju lite pinsamt om ens land tills dess har handlat och haft förbindelser, eller? Utnyttjar man då inte atleter som bokstavligen tränat i åratal i sitt anletes svett?

A-K

Roy B. Alterman sa...

Partiell bifallskommentar:
Instämmer i att politiker inte ska flytta över ansvaret på de enskilda idrottsutövarna.
Bodström imponerar inte när han använder OS som trampolin för att den egna imagen ska nå högt och långt.
Har han bett alla dessa tusentals svenska affärmån som varje dag gör strålande affärer i Kina att stanna hemma från ett cocktailparty?
Nej, naturligtvis inte. Bodström anser inte att Sverige har råd med detta.
Har han bett Kungen genomföra en sittstrejk på en gata i Peking för att framföra ett budskap från svenska folket?
Nej, givevis inte.
Men det är ju så lätt och käckt att lämpa över detta svåra ämne på idrottsutövarna.
Under sin tid som politiker höll Bodström mestadels tyst om situationen i Kina. Men nu ska Stefan Holm och Sanna Kallur göra det han inte tordes göra?
Ynkligt.
Men:
Idrott hör ihop med politik och politik hör ihop med idrott och vi är alla en del i denna stora soppa.
Om nu OS hålls i Kina, och om världen tjänar stora pengar i Shanghai, och om våra politiker och diplomater har daglig kontakt med kineserna - ja då är det ingenting annat än populism att som Bodström rikta uppmärksamheten mot idrottarna.
Tack för ordet.

Anonym sa...

A-K,
Jimmy Carter bojkottade OS i Moskva 1980 som svar på USSRs invasion i Afghanistan 1979. Sovjet-blocket bojkottade i sin tur OS i Los Angeles 1984.

GT

Anonym sa...

GT, just så var det ju. Minnet sviker. Och vad är medaljerna värda om inte alla världens bästa deltar?

A-K

BR sa...

De idrottare som under flera år lagt ner en oändlig träningsmöda för att möta världseliten i sina resp grenar skall givetvis inte användas som politiska tillhyggen.
Precis som Tommie C. Smith och John Carlos under Mexico-OS 1968 har däremot varje enskild idrottsman möjlighet att uttrycka sin åsikt om en politisk händelse och företeelse.
Inte ens i Kina lär någon olympier som viftar med en tibetansk flagga bli arresterad

Anonym sa...

br, jag tänkte själv på Mexiko och de knutna nävarna. Sedan tänker jag på de basketlag som fick den dubiösa "äran" att möta USA's "Dream team", fullt av basketproffs. Min man höll på att krevera av ilska över att OS släppte amatörregeln innan Barcelona. Lämnade rummet när de fick sitt guld. Jag blev förbannad på Charles Barker som knuffade en kenyansk spelare. Å andra sidan tyckte väl många att USSR sedan länge haft en proffsliknande situation. Men nu har jag hamnat utanför ämnet.

A-K

Anonym sa...

Torsten Tegnér, Idrottsbladets chefredakrör, ställde inför Berlin-olympiaden frågan: Är Tyskland moget för en olympiad? Samma fråga kan i dag ställas vad gäller Peking. Är Kina moget för en olympiad? Vad gäller dåtida ställningstaganden kan upplysas att Stockholms arbetarekommunen uttalade sig för en svensk bojkott av Berlin OS, medan LO var emot. kan vi lära oss någonting av det? I dag är det väl igen som tvekar om vilken linje som var den rätta.