EU bör föra en gemensam utrikespolitik. Det påståendet upprepas som ett mantra i svensk EU-debatt. Men den oproblematiserade upprepningen gör att påståendet töms på sitt innehåll och blir meningslöst, utom just i sin funktion som mantra.
Jag är i Turin, på den europeiska statsvetarorganisationen ECPR:s stora konferens om internationell politik och internationella relationer, som genomförs vart tredje år. Under sex år har jag varit svensk representant i den kommitté som ansvarar för dessa konferenser samt publicerar tidskriften European Journal of International Relations (SAGE förlag), men avgår nu med gott samvete.
I en av dagens paneldiskussioner lyfte professor Christopher Hill (University of Cambridge) just frågan om huruvida EU:s gemensamma utrikespolitik hade ett värde i sig, eller om värdet låg i dess förmodade positiva konsekvenser. Den diskussionen finns ju också om demokratin som styrelseform. Är demokrati något som är bra i sig (t ex genom att vara uttryck för värden som frihet och jämlikhet), eller är demokrati bra för att den har positiva effekter (t ex motverkar krig, främjar ekonomiskt välstånd). Svensk EU-debatt behöver onekligen nyanseras och problematiseras.
Christopher Hill ifrågasatte också dogmen att enighet är en förutsättning för att någon EU-stat skall kunna agera. Enighet mellan EU:s alla medlemsstater – styrda av såväl vänster- som högerregeringar – riskerar att leda till urvattnade kompromisser. Kanske bättre att medlemsstaterna då och då i stället väljer att agera på egen hand.
Något för Sverige och Carl Bildt att fundera på, t ex när det gäller Mellanöstern?
1 kommentar:
EUs tilltänkta modell - en lös icke-federal stats-sammanslutning med gemensam utrikespolitik - är unik i världshistorien. Det finns många federala stater där utrikespolitiken naturligtvis ligger på den federala nivån. Och det finns många lösa sammanslutningar där varje stat driver sin egen utrikespolitik, tex The Commonwealth, den alliansfria rörelsen, OAU och många, många fler. Jag tvivlar på att EU kan driva igenom en gemensam utrikespolitik utan att först stärka den federala makten.
Vad gäller om gemensam utrikespolitik är bra i sig eller för resultaten: Framför allt är det bra för EU-byråkraterna, både valda och tillsatta.
Skicka en kommentar