2007-07-22

Musik och politik

Jag har i en post nedan puffat för Dan Berglunds återkomst på skiva i augusti (smakprov kan avlyssnas här). Dagens Svensktoppen (ja, jag lyssnar då och då...) innehöll ett längre inslag om en kommande dokumentär om mytomspunna Philemon Arthur & The Dung - en dokumentär som igen kommer att ställa frågan om vilka som egentligen dolde sig bakom pseudonymen (Gudmundson har initierat en ny debatt i frågan här).

Men hur står det till med den svenska musikvärldens politiska engagemang och manifestationer i dag? Jag tillbringade fredagen och lördagen i Båstad, beskådade den renoverade och ombyggda Tennisstadion (stilig!) samt besökte Vinylpågarnas skivförsäljning i Scalabiografen (där den årliga Lilla Filmfestivalen till Bo Widerbergs minne genomförs 1-6 augusti). Av Vinylpågarna inhandlade jag till det facila priset av fem kronor ett till synes ospelat exemplar av manifestations-LP:n Nej till kärnkraft! (MNW/Silence, 1979), med bl a Lill Lindfors, Hjördis Petersson, Ola Magnell, Robert Broberg och Anders Linder som under parollen Vi är en folkrörelse och vi skall segra! stödde nej-alternativet i folkomröstningen om kärnkraft.

Det var kanske ändå lite roligare förr.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Roligare förr? Beror på hur man tar det. Sällan har jag skrattat så mycket som när jag hörde Pop mot EU. "Vi har fått nog" och "En EU-soldat" rekommenderas särskilt. Tar mig friheten att länka till ett inlägg som jag skrev i ämnet under rubriken Hjärtats nyckel heter dessvärre sång.

Bör nog tillägga att jag är varm EU-vän och näst intill federalist ;-)

G. Tikotzinsky sa...

Varför nöja sig med att gå tillbaka till 1970-talet? Ännu roligare måste det ha varit på 1930-talet. Då stod arbetarklassens hjältar skuldra vid skuldra på Stortorget och sjöng Internationalen under de vackra röda fanorna!

Anonym sa...

En sak som jag stör mig väldigt mycket på är vänsterns enögdhet när det gäller dess val av musikaliska och kulturella inspirationskällor (det här är egentligen inget som är riktat mot Ulf specifikt). När jag lyssnar på första maj-tåg är musiken som spelas där just Dan Berglund och andra artister vars låtars budskap är så enkelt (och korkat) att det nästan blir infantilt och skrattretande. När Göran Persson och Lars Ohly får frågor om sina favoritfilmer blir svaret ofta "Kvarteret Korpen" eller "Ådalen 31". Det blir helt enkelt så tråkigt och förutsägbart. Varför spelas inte The Knife på första maj tåg och varför har inte den underbara "Sånger från andra våningen" blivit favoritfilm inom vänstern? Nu har väl högern det än värre ställt - där finns det nästan ingen kulturell tradition att luta sig tillbaka på alls.

Anonym sa...

Du Viktor, du umgås inte med många vänstermänniskor va?

Anonym sa...

Jo, en del, men jag pratar alltså främst om vilka kulturella attribut som vänstern väljer att visa upp. Estetiken kring vänstern skulle kunna vara så oerhört mycket mer attraherande om man inte valde att fördumma sig själva. Av samma skäl tycker jag att det är helkorkat att ex. Muf:s tidning innehåller sektioner som "så startar du ditt eget företag" etc.

Anonym sa...

Jag undrar om det verkligen är vad man väljer att visa upp. Kvarteret Korpen och Ådalen 31 är ju bra filmer, Dan Berglunds gamla leninistiska progg är bra (även om den är något svagare än Knutna Nävar), men bortom dessa finns det ett helt spektrum av vänsterkultur. Själv lyssnar jag hellre på kängpunk signerad Totalt Jävla Mörker och Skitsystem än på progg öht. Vissa gillar ju hip hop som Looptroop och Promoe och sånt, en hel del lyssnar på Manu Chao och reggae - musik som lämnar mig personligen helt oberörd, men visst, det är annat än progg. Jag känner f.ö. ingen vänstermänniska som inte älskar Roy Andersson. Själv föredrar jag von Trier och Lynch, men ändå.

Jag kanske bör tillägga att jag inte lärt mig så mycket av Jan Myrdal som av Slavoj Zizek och väl tillhör en yngre generation vänsterslynglar, men ändå...

Förresten: riktigt intressant högermusik, förutom Wagner då, står väl egentligen att finna i black metal-scenen. Där kan vi snacka elitistisk individualism. Mer ointressant musik men mer i linje med svensk småborgerlig roffaranda står väl 50 Cent med kollegor för. Jag menar, de pratar ju gärna om hur dyra bilar de köpt, känns som ett moderat partimöte...

Gärningsmannen sa...

Varför pratar ingen om ABBA? Det var ju en av de mest bespottade grupperna under proggens årtionde. Är inte de det bästa exemplet på borgerlig musik?

Ulf Bjereld sa...

Jodå - ABBA var höger. Jag minns när bandet Egba i slutet av 1970-talet portades från den progressiva musikrörelsens fästning Sprängkullen, eftersom en av bandets medlemmar vid något tillfälle agerat kompmusiker åt ABBA. Jag stödde beslutet...

När jag gjorde lumpen placerades jag som malaj inom personalvårdsdetaljenen, bl a med ansvar för vilka filmer som skulle visas på regementsbion. Ådalen 31 var självklar på repertoaren, men Kvarteret Korpen missade jag dessvärre att få med i tablån.

Intressant iakttagelse om black metal.

Pop mot EU har jag dessvärre missat. (Fast jag röstade ja i folkomröstningen - betydligt mer tveksam hur jag skulle röstat i dag...)