Den svenska debatten om Palestinafrågan var länge väldigt polariserad, där s k Israelvänner stod mot s k Palestinavänner. Men så är inte längre fallet. Samtliga partier har modifierat sina ståndpunkter och det finns i dag en stor enighet kring hur en rättvis och hållbar lösning på Palestinafrågan skall se ut. Grundbulten i en sådan lösning är en israelisk och en palestinsk stat, sida vid sida, i fred med varandra efter de gränser som gällde före junikriget 1967. Israel måste således häva ockupationen och avveckla bosättningarna. Inga terrorhandlingar får genomföras. Den oenighet som kan finnas kvar avser i huvudsak den bästa vägen till att genomföra en sådan lösning.
I Almedalen genomfördes i tisdags ett Mellanösternseminarium där representanter för samtliga riksdagspartier utom moderaterna deltog. Under Bengt Westerbergs ledning bekräftades bilden av en mycket stor enighet över partigränserna. Det var svårt att hitta några tydliga skillnader mellan Kerstin Lundgren (c), Anita Brodén (fp), Désirée Pethrus Engström (kd), Yvonne Ruwaida (mp), Carina Hägg (c) och Alice Åström (v) i debatten. Oron över den humanitära situationen på Gaza var stor. Tvåstatslösningen - som det råder internationell enighet kring - utgjorde en viktig utgångspunkt för samtalet.
Därför var det med stor sorg jag tog del av Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen (10/7) och som jag kort kommenterade i en bloggpost nedan. Alf Svensson beskriver konsekvent konflikten enbart ur Israels perspektiv och i artikeln tog han som ende svenske etablerade politiker som jag känner till avstånd från tvåstatslösningen - den är enligt honom inte genomförbar i vår tid.
Alf Svensson fungerar som kristdemokraternas utrikespolitiske talesman och därför bidrar hans ensidighet till att kristdemokraterna hamnar helt utanför utanför den svenska debatten om den israelisk-palestinska konflikten. Jag skrev en replik som infördes i Dagen i dag.
14 kommentarer:
Trevligt att svenska politiker sitter på utedasset i Almedalen och mediterar om hur en "rättvis" fred skall se ut. Har ni tänkt fråga oss svartskallar i Israel och Palestinska Myndigheten vad vi tänker om saken, eller skall svenskarna bara köra sitt recept ner i halsen på oss?
När USA kom med en rättvis lösning för Iraq (eller Viet Nam) så blev det ju ett väldigt liv bland den svenska vänstern. Men varför inte - jag har hört att toapappret i Almedalen var indränkt i hyckleri.
Att man kommit överens kan kanske bero på att ”grundbulten” mest verkar vara yvig handviftning: ”en israelisk och en palestinsk stat, sida vid sida, i fred med varandra...” låter väl jättetrevligt, speciellt i kombination med ”ingen ockupation och inga terrorhandlingar”.
”Den oenighet som kan finnas kvar avser i huvudsak den bästa vägen till att genomföra en sådan lösning.”.
Jo kan just tro det... Det är väl den oenigheten världen har brottats med i 60 år nu ...
Låt oss hoppas att de verkliga fredsförhandlarna har mer kraft i nyporna än sveriges politiker.
Jag antar att tikotzinsky och hellström tycker att Svenssons alternativ var lysande då. För det var ju det posten handlade om om någon av er noterade det.
(Han hade alltså inget.)
Castor, Svenssons alternativ kan man ju inte veta då det inte citeras och man inte har tillgång till vad han faktiskt sa i sin helhet. Jag har sökt men inte funnit! :) Jag får dock intrycket från Bjereld att det inte var "lysande".
Jag kan ju inte veta om Svensson är för tvåstatslösning men att han tror att den inte "är genomförbar i vår tid" eller om han är mot tvåstatslösning överhuvudtaget, även om Israel erkänns och terrorn på allvar bekämpas av palestinska myndigheten. Jag kan inte veta från vad Bjereld skriver om Svensson är konsekvent mot att en palestinsk stat bildas. Jag får bara fler frågor. Det finns många som är rädda för att en lösning med löften utan substans (kntrollbara resultat) kommer att leda till katastrof - större än den nuvarande - och samtidigt vara för en palestinsk stat.
Även Bjerelds syn att Alf Svensson enbart beskriver konflikten ur Israels perspektiv kan jag inte ta ställning till då jag inte vet vad han skriver. Att skriva ur ett perspektiv som tar ställnig för Israels rätt att existera oantastat av terror kan ju ses som ensidigt - t.ex. om man själv negligerar terrorrisken - men behöver inte vara det.
Det är också lite knepigt att Bjereld anklagar någon annan för att vara ensidig. :)
Men jösses, AKR, det är ju bara att klicka på länken i den tidigare posten och läsa själv!
Men jösses själv, Castor, inte vara stygg mot datortidens äldre aningslösa! Jag klickade på båda länkarna som gavs av Bjereld och hamnade på samma ställe bägge gångerna, alltså till Bjerelds replik med titeln "Svensson ensidig om Mellanöstern".
(Repliken från en ensidig till en annan?:))
Bjereld har väl själv skrivit i ett tidigare inlägg om Alf Svensson att man måste vara prenumerant för att läsa Dagen? Jag lyckades i alla fall inte hitta Alf Svenssons artikel. Men jag läser den gärna om du vill stå till tjänst och klistra hit den i ett inlägg, då jag antar att du själv har läst artikeln till vilken Bjereld replikerar.
Det var märkligt med länken - jag var säker på att den gick till Alf Svensson artikel. Det fanns på nätet då - men inte nu! Kanske de himmelska makterna som på något sätt intervenerar i debattväxlingen... :-)
Då ber jag genast AKR om ursäkt - själv läste jag den i papperstidningen och länken funkade tidigare. Jag hittar artikeln här: http://www.dagen.com/dagen/Article.aspx?isArchive=False&ID=137981
Jag kan klistra in den också här:
"Varför flirtar Sverige med Hamas?
Svenska utrikesförvaltningen antyder nu att EU och Sverige borde ha agerat annorlunda i förhållande till den Hamas-styrda regeringen. Signalerna stärker knappast respekten för svensk utrikespolitik.
Signalerna från utrikesförvaltningen skapar viss förvåning och en hel del undran. Menar utrikesledningen att EU och då förstås också Sverige begick ett felsteg när man inte tog upp kontakter och byggde relationer till den nyvalda Hamas-styrda regeringen på palestinska områden? Låt oss i så fall klart och entydigt få besked om detta. Att flirta med Hamas och att antyda att EU och Sverige kanske borde agerat annorlunda stärker knappast respekten för svensk utrikespolitik.
Det är självklart att det ter sig ambivalent att både hylla ett val och ett valresultat som om det vore demokratiskt och samtidigt vägra att ha med de valda att göra. Men Hamas antidemokratiska inställning var känd långt före valet och blev inte demokratisk enbart för att valproceduren gick rätt till.
Naturligtvis borde Hamasledarna tidigt fått klart för sig från EU och svenskt håll att ett aldrig så korrekt röstningsförfarande inte räcker för att tvätta bort en terrorstämpel. Och kraven på att en stat ska utplånas förblir groteska oberoende av vad valobservatörer ser eller tillkännager.
Ständigt repeteras påståendet att Israel måste lämna ”ockuperat område”, 1967-års gränser ska gälla! Det är förvånande menar jag, att den faktiska situationen för Israel före 1967-årskriget så lite beaktas och så ytterst sällan får skapa eftertanke i analysen.
Någon gång kan det väl ändå finnas anledning att exempelvis fundera över vad som skulle hända uppe på Golan-höjderna om eller när Israel retirerar.
Tror man att de gamla kulsprutenästena numera är helt ointressanta för Syrien och Hizbollah? Tror verkligen alla som menar sig veta hur allt borde vara och allt borde styras i Mellanöstern, att raketbeskjutningen in över Israels gränser skulle upphöra så fort 1967-års gränser återställdes?
I så fall kan man knappast ha tagit till sig vare sig Hamas eller Hizbollahs budskap och paroller. Och vem föreställer sig att Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, skulle vara nöjd och finna sinnesro för att gränser flyttas?
Det borde också te sig förståeligt att Israel inte visar komplett tilltro till FN:s förmåga eller ens vilja att garantera fred. Historien - Israel och FN - är ingalunda fylld av exempel på att FN klarar av att leva upp till vare sig utfästelser eller förväntningar.
Tydligen föreställer sig många att ”lösningen” på problematiken är två stater på var sin sida om 1967-års gränser, och visst ska palestinier ha sin stat, en egen stat, och visst ska land bytas mot fred. ( Fredsavtalet med Egypten visar för övrigt att Israel vill ha fred och trygghet ).
Men kanske är det så att ”lösningen” inte är uppnåelig, i varje fall inte i vår tid. Men att det självklara måste vara att finnas med i arbetet åt rätt håll, för fred och frihet och respekt för varje enskild israel och palestinier. Och så önskar vi självfallet Tony Blair all framgång.
Alf Svensson"
När Alf S skriver att en tvåstatslösning inte är uppnåelig, ”i varje fall inte i vår tid”, skulle det kunna handla om en krass medvetenhet om sin egen höga ålder.
Men frågan är om inte vi, när vår tid kommer, tvingas konstatera att den gode Alf trots allt hade rätt.
Jag upprepar några grundsatser jag skrivit:
1. Det finns ingen fred som kommer att accepteras som rättvis av alla berörda parter. Däremot kan det tänkas att man uppnår en FUNGERANDE fred.
2. Fred måste slutas mellan parterna i en konflikt. Fred kan inte påtvingas utifrån.
3. Vad svenskarna sitter och tycker i sin nordliga kibbutz är ganska irrelevant. Sverige saknar ekonomiska, militära, kulturella, religiösa eller politiska intressen i Mellanöstern, och landet är därför lika marginellt som Madagaskar eller Zimbabwe. Får jag påminna om att det inte ens finns en direkt flygförbindelse mellan Sverige och Israel.
4. Tvåstatslösningen är ett förlegat koncept. Palestinierna är bevisligen inte kapabla att styra en suverän nationalstat, och Israel har inte tillräckligt strategiskt djup för att ta risken med en palestinsk stat. Det är dags att pröva nya koncept - till exempel en konfederation mellan Jordanien och palestinierna. Eller en serie lokala folkomröstningar bland palestinska byar väster om barriären om de vill tillhöra Israel eller en arabsat.
Svensson varken beskriver konflikten eller Israels perspektiv. Det enda Svensson beskriver är Israels legitima säkerhetsintressen, och de RISKER Israel utsätter sig för vid tillbakadragande till 1949-års stilleståndslinjer.
Jag vet att begreppet risk inte riktigt existerar i den stora svenska kibbutzen. I resten av världen väger man alltid in risker i olika scenarion och handlingsplaner - också i politisk diskurs. Bjerelds tro att Israel bara kan dra sig tillbaka från Samarien i utbyte mot en bit papper är ovanligt blåög och naiv. Det övergår till och med Chamberlains naivitet i Munchen.
Det är väldigt sorgligt med kristdemokraternas väldigt ensidiga åsikter inom konflikten. Det samma kan sägas för Folkpartiet dessutom, och vissa ledandade debattörer för centerpartiet.
Mvh,
Ryan.
Tack för det, Castor. Naturligtvis är hur en skrift tyds "in the eye of the beholder" och färgat av egna föreställningar om saker och ting. Som jag misstänkte uppfattar jag inte att Alf Svensson tar något principiellt avstånd från tvåstatslösning eller en palestinsk stat utan verkar ta frågan om säkerheten. Det han skriver om är säkerhetsfrågor som borde vara högst relevanta för alla som vill ha en varaktig fred. Kan det vara så att dessa frågor har negligerats av andra så att det fyller en lucka? Han kommer med smolk i bägaren till alla som i högsta solidaritet och sämja enats om den fina lösningen?
Jag tycker nog att de angelägenheter om Israels säkerhet som Alf Svensson för fram är högst relevanta. Det gäller trots allt en stat och dess medborgare som dagligen attackeras och hotas. En italiensk minister som nyligen besökte Sderot sa upprört att ingen borde behöva leva på det sättet.
Det skulle vara högst intressant att få veta vilka strategier deltagarna kom upp med i seminariet i Almedalen när de kom fram till att:
"Israel måste således häva ockupationen och avveckla bosättningarna. Inga terrorhandlingar får genomföras."
Lätt sagt och lätt glömt om det inte finns "bett" bakom önskemålet. Det torde finnas protokoll man kan läsa om hur deltagarna har tänkt implementera önskemålen i fråga.
Jag kan inte låta bli att undra: Om man har synen att "inga terrorhandlingar får genomföras" vad sa man då om dem som pågår nu för fullt. Har man synen att terrorhandlingar är acceptabla eller tolerabla så länge det finns ockupation och bosättningar? Och då kommer man in i ett mycket osmakligt ämne. Då kan man hamna som Jimmy Carter som dristade sig till att skriva:
"It is imperative that the general Arab community and all significant Palestinian groups make it clear that they will end the suicide bombings and other acts of terrorism when international laws and the ultimate goals of the Roadmap for Peace are accepted by Israel."
Han praktiskt taget stöder att terrorn drivs...tills vidare.
Att man ska behöva känna "stor sorg" för att en svensk politiker vågar gå mot strömmen och uttala farhågor och upprördhet över samröre med en grym och fanatisk islamistisk iransponsrad grupp t.o.m. Fatah kallar terroristisk känns lite underligt. I stället för att sörja kanske man borde ta in att det finns enorma risker.
Kan bara säga att vare sig palestinier eller israeler borde behöva leva i svårigheter, misär och under konstant hot. Jag hoppas själv att en tvåstatslösning kan genomföras i vår tid. Men jag tror inte man kommer dit genom att lyssna på Hamas. Deras agenda är ju redan spikat!
Ulf gillar halmgubbar och har enligt min mening grundligt missförstått Alf Svensson. Denne motsätter sig, i artikeln i dagen, inte en tvåstatslösning. Han tror bara inte att den kommer att bli verklighet inom förutseebar framtid.
Det är lätt att hålla med honom efter Hamas´ blodiga maktövertagande av GS!
Låt Egypten ansluta GS i en konfederation och Jordanien, som till 60% består av palestiner, göra motsvarande med WB.
Skicka en kommentar