Överenskommelsen i Jemen mellan Fatah och Hamas om att försöka skapa en ”återgång till den palestinska situationen före händelserna i Gaza” är otvivelaktigt en ljusglimt i sökandet efter en israelisk-palestinsk fred. En fred förutsätter att den palestinska sidan kan tala med en röst, och en dialog mellan Fatah och Hamas är ett nödvändigt första steg i en sådan process.
Visserligen kommer det redan rapporter om att Hamas och Fatah är oense om innebörden i överenskommelsen, och att Fatah-sidan träter inbördes om huruvida det var rätt att ingå överenskommelsen. Men allt annat lika är uppgörelsen ett uttryck för att centrala krafter inom både Fatah och Hamas inser att det inte finns någon framkomlig väg bortom enigheten.
Israel varnar nu Fatah och president Abbas för att genomföra överenskommelsen med Hamas. Om den genomförs kommer Israel omedelbart att avbryta förhandlingarna med den palestinska myndigheten. Det är säkert så att Israel tillfälligt kommer att avbryta förhandlingarna om överenskommelsen mellan Fatah och Hamas genomförs. Men dessa förhandlingar har pågått i fyra månader utan att kunna uppvisa några som helst resultat. Om försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas genomförs blir den politiska pressen på Israel att så småningom återgå till förhandlingsbordet oerhört stark.
En genomförd överenskommelse mellan Fatah och Hamas kommer att inrymma framstegen från februari 2007, då Hamas för första gången förband sig att respektera de avtal som den palestinska myndigheten ingått med andra stater, därmed också de som ingåtts med Israel. Genom att väva in Hamas i den politiska processen försvagar man de militanta, fundamentalistiska krafterna i organisationen, på samma sätt som när PLO successivt tvingades ta avstånd från terror som politiskt medel under 1970- och 1980-talen.
Sannolikt kommer också omvärlden att ha lärt sig något av det senaste årets misslyckade politik. En politik som varken minskat våldet eller fått bukt med terrorn, utan i stället bidragit till en stillastående fredsprocess och ett ökat humanitärt lidande.
Avslutningsvis - och på tal om något helt annat - vill jag av många goda skäl presentera den i dag startade bloggen Emmausvandrarna, som återfinns här.
2008-03-24
2008-03-20
Om Jesus haft en blogg
Bloggarnas direkta inflytande på nyhetsförmedlingen är minimal. Det är fortfarande så ovanligt att en nyhet först publiceras på en blogg att publiceringen blir en nyhet i sig: Bloggare avslöjade nyheten X..., typ.
Bloggosfärens och nätets inflytande ligger i stället i att traditionella media inte längre har monopol på vad som skall vara offentligt. Jag minns den obekväma men ofrånkomliga nyhetskittlingen i min ungdoms kvällstidningsrubriker som: Stjärnskådespelare fast för rattfylleri. Kittlingen bestod bl a i att jag visste att jag sannolikt aldrig skulle få veta vem stjärnskådespelaren var. I dag är sanningen om vem som döljer sig bakom skandalrubriker sällan mer än tre klick bort på nätet. Nyfikenheten ersätts av en känsla av sjaskighet och besvikelse på individen.
Den nya offentligheten tar sig också obehagliga uttryck. I svallvågorna av det ohyggliga dådet i Arboga där två barn, ett och tre år gamla, knivhöggs till döds fylls nätsidor med bilder och information om de anhöriga och andra närstående. Nätanvändare går in på de anhörigas och t o m de misstänktas Facebook-sidor eller motsvarande, och redovisar glatt och utförligt vad dessa anhöriga eller misstänkta lagt ut för information om sig själva. Meddelanden granskas och dikter tolkas.
Det är vidrigt, men också ofrånkomligt. Nätet blivit en offentlighet och varje nätanvändare bär själv det yttersta ansvaret över vilken information han eller hon väljer att publicera om sig själv på t ex Facebook. Problemet är att vi inte är jämlika i vårt omdöme. Alltför många väljer att lägga ut saker om sig själv som aldrig borde ha lagts ut. (Det gäller även delar av samhällseliten - TV 3-programmet Insider har ikväll ett inslag om politiker som på sin blogg glatt berättar att de ställt in något arrangemang p g a sjukdom. Men när Insider kollar så har de inte sjukskrivit sig...).
Nätets nya offentlighet påverkar andra media. Varför skulle kvällspressen avstå från att publicera namnuppgifter om dessa namnuppgifter ändå är allmän egendom på nätet? Skall andra media haka på trenden på nätet och publicera uppgifter från enskilda - och ibland t o m döda - personers hemsidor? Här finns även juridiska aspekter: Vem har upphovsrätten till det material som en enskild person lägger ut om sig själv på Facebook?
Dessa intressanta frågor diskuterades i Studio Ett i dag, med bl a Aftonbladets chefredaktör Jan helin och frilansjournalisten Anna Ekelund.
Så här i påsktider kan man inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till informationssamhället i stället för till Israel för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit bättre i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:
Nåväl - med tanke på kristendomen utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han inte hade någon blogg.
Glad Påsk!
Bloggosfärens och nätets inflytande ligger i stället i att traditionella media inte längre har monopol på vad som skall vara offentligt. Jag minns den obekväma men ofrånkomliga nyhetskittlingen i min ungdoms kvällstidningsrubriker som: Stjärnskådespelare fast för rattfylleri. Kittlingen bestod bl a i att jag visste att jag sannolikt aldrig skulle få veta vem stjärnskådespelaren var. I dag är sanningen om vem som döljer sig bakom skandalrubriker sällan mer än tre klick bort på nätet. Nyfikenheten ersätts av en känsla av sjaskighet och besvikelse på individen.
Den nya offentligheten tar sig också obehagliga uttryck. I svallvågorna av det ohyggliga dådet i Arboga där två barn, ett och tre år gamla, knivhöggs till döds fylls nätsidor med bilder och information om de anhöriga och andra närstående. Nätanvändare går in på de anhörigas och t o m de misstänktas Facebook-sidor eller motsvarande, och redovisar glatt och utförligt vad dessa anhöriga eller misstänkta lagt ut för information om sig själva. Meddelanden granskas och dikter tolkas.
Det är vidrigt, men också ofrånkomligt. Nätet blivit en offentlighet och varje nätanvändare bär själv det yttersta ansvaret över vilken information han eller hon väljer att publicera om sig själv på t ex Facebook. Problemet är att vi inte är jämlika i vårt omdöme. Alltför många väljer att lägga ut saker om sig själv som aldrig borde ha lagts ut. (Det gäller även delar av samhällseliten - TV 3-programmet Insider har ikväll ett inslag om politiker som på sin blogg glatt berättar att de ställt in något arrangemang p g a sjukdom. Men när Insider kollar så har de inte sjukskrivit sig...).
Nätets nya offentlighet påverkar andra media. Varför skulle kvällspressen avstå från att publicera namnuppgifter om dessa namnuppgifter ändå är allmän egendom på nätet? Skall andra media haka på trenden på nätet och publicera uppgifter från enskilda - och ibland t o m döda - personers hemsidor? Här finns även juridiska aspekter: Vem har upphovsrätten till det material som en enskild person lägger ut om sig själv på Facebook?
Dessa intressanta frågor diskuterades i Studio Ett i dag, med bl a Aftonbladets chefredaktör Jan helin och frilansjournalisten Anna Ekelund.
Så här i påsktider kan man inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till informationssamhället i stället för till Israel för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit bättre i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:
Every time I look at you I don't undestand
Why you let the things you did get so out of hand
You'd have managed better if you'd had it planned
Why'd you chose such a backward time and such a strange land?
If you'd come today you would have reached a whole nation
Israel in 4 BC had no mass communication.
Nåväl - med tanke på kristendomen utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han inte hade någon blogg.
Glad Påsk!
2008-03-17
5-årsminnet av Irak-kriget, samt Pierre Schoris nya bok
I dag måndag dog över 40 människor när en självmordsbombare slog till i den heliga shiamuslimska staden Karbala i södra Irak. Dådet utgör en dyster och dessvärre typisk inramning inför 5-årsminnet den 20 mars av den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak.
Kriget mot Irak var fel i alla avseenden. Motiven var lögnaktiga - de påstådda massförstörelsevapnen visade sig inte existera. Verklighetsuppfattningen var förvriden - det strömmade aldrig ut några hundratusentals enade irakier på gatorna för att hylla de utländska soldaterna som befriare. Konsekvenserna var förödande. Uppskattningen av antalet civila döda varierar mellan 60 000 och 600 ooo. Stora delar av Irak är idag etniskt rensat och islamismen regerar. I en just publicerad rapport från Amnesty: Blodbad och förtvivlan (Carnage and dispair) beskrivs läget för de mänskliga rättigheterna som katastrofalt (disastrous), ekonomin ligger i spillror (in tatters) och flyktingkrisen fortsätter att eskalera (continous to escalating).
Det finns mycket att skämmas över även i den svenska debatten inför kriget. I sin just utkomna bok Draksåddens år. 11 september, Irakkriget och världen efter Bush (Leopard förlag) påminner Pierre Schori om att även de svenska socialdemokraterna slirade i frågan: Signaler utgick från Statsrådsberedningen till partihögkvarteret på Sveavägen 68, att socialdemokrater inte borde delta i de stora demonstrationerna som föregick kriget, en linje som skapade olust och splittring i den soicaldemokratiska rörelsen.
Pierre Schori erinrar också om folkpartiledaren Jan Björklunds krav på att utrikesnämnden skulle sammankallas för att diskutera om inte Sverige borde överväga att skicka trupp till Irak, förre ledarskribenten PM Nilssons uttalande om Bushdoktrinen som ett uttryck för strävan efter "global demokrati och frihet" (även om PM Nilsson gjort avbön och i dag tar starkt avstånd från sitt tidigare stöd för USA:s krig i Irak) och naturligtvis Per Ahlmarks beryktade profetior om hur lejonen och lammen skulle vila sida vid sida i Irak om bara Saddam Hussein försvann.
Bombhögern och de liberala frihetsfundamentalisterna borde givet misslyckandet i Irak ta ett steg åt sidan och reflektera över sina egna bevekelsegrunder. Frihetsvärdet är faktiskt på riktigt, och får aldrig reduceras till en dogm som används för att legitimera bombningar av främmande länder och massdöd hos andra folk.
Pierre Schoris bok presenteras i morgon tisdag 18 mars kl 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm - gå gärna dit (det skall jag)! Till boken lär jag återkomma - den innehåller bl a en svidande kritik av Göran Perssons Mellanösternpolitik...
Kriget mot Irak var fel i alla avseenden. Motiven var lögnaktiga - de påstådda massförstörelsevapnen visade sig inte existera. Verklighetsuppfattningen var förvriden - det strömmade aldrig ut några hundratusentals enade irakier på gatorna för att hylla de utländska soldaterna som befriare. Konsekvenserna var förödande. Uppskattningen av antalet civila döda varierar mellan 60 000 och 600 ooo. Stora delar av Irak är idag etniskt rensat och islamismen regerar. I en just publicerad rapport från Amnesty: Blodbad och förtvivlan (Carnage and dispair) beskrivs läget för de mänskliga rättigheterna som katastrofalt (disastrous), ekonomin ligger i spillror (in tatters) och flyktingkrisen fortsätter att eskalera (continous to escalating).
Det finns mycket att skämmas över även i den svenska debatten inför kriget. I sin just utkomna bok Draksåddens år. 11 september, Irakkriget och världen efter Bush (Leopard förlag) påminner Pierre Schori om att även de svenska socialdemokraterna slirade i frågan: Signaler utgick från Statsrådsberedningen till partihögkvarteret på Sveavägen 68, att socialdemokrater inte borde delta i de stora demonstrationerna som föregick kriget, en linje som skapade olust och splittring i den soicaldemokratiska rörelsen.
Pierre Schori erinrar också om folkpartiledaren Jan Björklunds krav på att utrikesnämnden skulle sammankallas för att diskutera om inte Sverige borde överväga att skicka trupp till Irak, förre ledarskribenten PM Nilssons uttalande om Bushdoktrinen som ett uttryck för strävan efter "global demokrati och frihet" (även om PM Nilsson gjort avbön och i dag tar starkt avstånd från sitt tidigare stöd för USA:s krig i Irak) och naturligtvis Per Ahlmarks beryktade profetior om hur lejonen och lammen skulle vila sida vid sida i Irak om bara Saddam Hussein försvann.
Bombhögern och de liberala frihetsfundamentalisterna borde givet misslyckandet i Irak ta ett steg åt sidan och reflektera över sina egna bevekelsegrunder. Frihetsvärdet är faktiskt på riktigt, och får aldrig reduceras till en dogm som används för att legitimera bombningar av främmande länder och massdöd hos andra folk.
Pierre Schoris bok presenteras i morgon tisdag 18 mars kl 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm - gå gärna dit (det skall jag)! Till boken lär jag återkomma - den innehåller bl a en svidande kritik av Göran Perssons Mellanösternpolitik...
2008-03-15
Christer Sjögren till Belgrad?
I kväll avgörs allt. Håller storfavoriten Charlotte Perelli för trycket, eller faller hon lika tungt som Carola i uttagningstävlingarna? Kommer Linda Bentzing och Amy Diamond att plocka röster från varandra, och därmed öppna dörren för BWO eller Sanna Nielsen? Rongedal? Nej, det går bara inte. Kanske blir det till sist den folkäre och kultförklarade Christer Sjögren som skickas till Belgrad?
Melodifestivalen has run the full circle och dominerar under februari och mars tidningarnas nöjessidor på ett sätt som gör att Så skall det låta, Let's dance och t o m På spåret kan slänga sig i väggen. Inför kvällens final är Melodifestivalen allas angelägenhet och samlar svenska folket "ute i stugorna" på ett sätt som man får gå tillbaka till Lennart Hylands storhetsdagar för att hitta någon motsvarighet till. Det finns ingen Gud utom Kristian Luuk, och Björn Gustafsson är hans profet.
Alla känslor inför Melodifestivalen är idag legitima, utom likgiltighet. Hur har det kunnat bli så?
Melodifestivalen, eller Eurovision Song Contest som de europeiska TV-bolagens egen tävling egentligen heter, startade 1959. Fram till senare hälften av 1960-talet betraktades tävlingen som oförarglig underhållning med populära schlagerartister. Men från slutet av 1960-talet blev Melodifestivalen i stället symbol för vad många uppfattade som en fördummande och kommersiell kultur. Protesterna kulminerade när ABBA 1974 vann den europeiska finalen med Waterloo, och Sverige året därpå i egenskap av vinnare skulle arrangera finalen. Musikrörelsen samordnade sig till en Alternativfestival på Gärdet i Stockholm och tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg mot Melodifestivalen.
Den politisk-musikaliska höjdpunkten i protesterna blev nog Nationalteaterns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” där Ulf Dageby i Sillstryparns gestalt framförde textrader som Vi har vår egen sång – vi ger väl fan i dom samt och där kommer ABBA – i kläder av plast – lika döa som sillkonserver. Året därpå – 1976 – valde Sveriges Television att inte delta i Melodifestivalen.
Men efter musikrörelsens tillbakagång och fall kom Melodifestivalen tillbaka med full kraft och är i dag större än någonsin. Inte längre som ett oförargligt folknöje utan som en trendsättande uppvisning i kitsch och gay-kultur. De senaste åren har Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Vad som finns där under? Ja, det är en fråga för sociologer, socialantropologer och kanske t o m statsvetare att fördjupa sig i. En vän berättade igår om planer på en artikel kring Eurovision Song Contest as Politics. Blir artikeln av, så återkommer jag till ämnet här på bloggen.
Hur går det då ikväll? Sorry Christer och ni andra, men det blir Charlotte Perrelli som får åka till Belgrad. Star quality vinner i längden.
Melodifestivalen has run the full circle och dominerar under februari och mars tidningarnas nöjessidor på ett sätt som gör att Så skall det låta, Let's dance och t o m På spåret kan slänga sig i väggen. Inför kvällens final är Melodifestivalen allas angelägenhet och samlar svenska folket "ute i stugorna" på ett sätt som man får gå tillbaka till Lennart Hylands storhetsdagar för att hitta någon motsvarighet till. Det finns ingen Gud utom Kristian Luuk, och Björn Gustafsson är hans profet.
Alla känslor inför Melodifestivalen är idag legitima, utom likgiltighet. Hur har det kunnat bli så?
Melodifestivalen, eller Eurovision Song Contest som de europeiska TV-bolagens egen tävling egentligen heter, startade 1959. Fram till senare hälften av 1960-talet betraktades tävlingen som oförarglig underhållning med populära schlagerartister. Men från slutet av 1960-talet blev Melodifestivalen i stället symbol för vad många uppfattade som en fördummande och kommersiell kultur. Protesterna kulminerade när ABBA 1974 vann den europeiska finalen med Waterloo, och Sverige året därpå i egenskap av vinnare skulle arrangera finalen. Musikrörelsen samordnade sig till en Alternativfestival på Gärdet i Stockholm och tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg mot Melodifestivalen.
Den politisk-musikaliska höjdpunkten i protesterna blev nog Nationalteaterns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” där Ulf Dageby i Sillstryparns gestalt framförde textrader som Vi har vår egen sång – vi ger väl fan i dom samt och där kommer ABBA – i kläder av plast – lika döa som sillkonserver. Året därpå – 1976 – valde Sveriges Television att inte delta i Melodifestivalen.
Men efter musikrörelsens tillbakagång och fall kom Melodifestivalen tillbaka med full kraft och är i dag större än någonsin. Inte längre som ett oförargligt folknöje utan som en trendsättande uppvisning i kitsch och gay-kultur. De senaste åren har Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Vad som finns där under? Ja, det är en fråga för sociologer, socialantropologer och kanske t o m statsvetare att fördjupa sig i. En vän berättade igår om planer på en artikel kring Eurovision Song Contest as Politics. Blir artikeln av, så återkommer jag till ämnet här på bloggen.
Hur går det då ikväll? Sorry Christer och ni andra, men det blir Charlotte Perrelli som får åka till Belgrad. Star quality vinner i längden.
2008-03-12
Spelet om Iran
Kommendören för USA:s militära styrkor i Mellanöstern, amiral William Fallon, avgår. En artikel i den amerikanska tidskriften Esquire beskrev i förra veckan Fallon som en stark kritiker av president Bush hårdföra politik mot Iran. William Fallon själv hävdar att det inte finns några sakmotsättningar mellan honom och Bush, men att tidningsartikeln gör det i praktiken omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.
Fallons avgång är ett led i ett internt politiskt maktspel i USA, där neokonservativa krafter gärna vill se president Bush starta ett bombkrig mot Iran innan presidentskiftet genomförs i början av 2009. Själv är jag ytterst tveksam till att så blir fallet. President Bush är i dag alldeles för mycket av en "lame duck" för att kunna samla den politisk styrka och kraft som är nödvändig inför ett sådant angrepp. Men osvuret är alltid bäst. Några begränsade bombattacker skulle kunna bli ett stilenligt symboliskt avslut på Bush-eran i världspolitiken.
Jag får då och då frågan hur Sverige bör förhålla sig till Iran, givet det förtryck och de brott mot de mänskliga rättigheterna som otvetydigt präglar den iranska regimen. Frågan är alls inte enkel. En bojkott skulle möjligen ge samvetsfrid, och visa att Sverige starkt tar avstånd från de grymheter som kännetecknar delar av iransk politik. Att bojkotta och isolera blir att icka vara delaktig i förtrycket.
Men läsaren av denna blogg vet också att jag är skeptisk till bojkott och isolering som politiska påtryckningsmedel. De är sällan effektiva för att påverka staters agerande (även om undantag finns) och den samvetsfrid som bojkotten ger kan också leda till förnöjsamhet och politisk passivitet i övrigt. För mig är bojkott och isolering den breda vägen, den enkla. Men sällan den mest ändamålsenliga.
I stället handlar det om politiska påtryckningsmedel av traditionellt slag. Opinionsbildning, morot och piska i olika former, samt stöd åt demokratiska krafter i oppositionen. Det är ingen lätt väg och den kan ta sig de mest skilda uttrycksformer - såväl tyst diplomati som öppen och stark kritik. Jag är inte en tillräcklig kännare av de interna politiska förhållandena i Iran för att våga mig på en mer detaljerad vägbeskrivning här och nu.
Viktigast är att aldrig låta bli att försöka bistå förtryckta människor och folk. Aldrig låta bli. Aldrig.
Fallons avgång är ett led i ett internt politiskt maktspel i USA, där neokonservativa krafter gärna vill se president Bush starta ett bombkrig mot Iran innan presidentskiftet genomförs i början av 2009. Själv är jag ytterst tveksam till att så blir fallet. President Bush är i dag alldeles för mycket av en "lame duck" för att kunna samla den politisk styrka och kraft som är nödvändig inför ett sådant angrepp. Men osvuret är alltid bäst. Några begränsade bombattacker skulle kunna bli ett stilenligt symboliskt avslut på Bush-eran i världspolitiken.
Jag får då och då frågan hur Sverige bör förhålla sig till Iran, givet det förtryck och de brott mot de mänskliga rättigheterna som otvetydigt präglar den iranska regimen. Frågan är alls inte enkel. En bojkott skulle möjligen ge samvetsfrid, och visa att Sverige starkt tar avstånd från de grymheter som kännetecknar delar av iransk politik. Att bojkotta och isolera blir att icka vara delaktig i förtrycket.
Men läsaren av denna blogg vet också att jag är skeptisk till bojkott och isolering som politiska påtryckningsmedel. De är sällan effektiva för att påverka staters agerande (även om undantag finns) och den samvetsfrid som bojkotten ger kan också leda till förnöjsamhet och politisk passivitet i övrigt. För mig är bojkott och isolering den breda vägen, den enkla. Men sällan den mest ändamålsenliga.
I stället handlar det om politiska påtryckningsmedel av traditionellt slag. Opinionsbildning, morot och piska i olika former, samt stöd åt demokratiska krafter i oppositionen. Det är ingen lätt väg och den kan ta sig de mest skilda uttrycksformer - såväl tyst diplomati som öppen och stark kritik. Jag är inte en tillräcklig kännare av de interna politiska förhållandena i Iran för att våga mig på en mer detaljerad vägbeskrivning här och nu.
Viktigast är att aldrig låta bli att försöka bistå förtryckta människor och folk. Aldrig låta bli. Aldrig.
2008-03-08
M bäddar för Sverigedemokraterna?
Jag tillhör ju dem som tror att Sverigedemokraterna inte kommer att komma in i riksdagen 2010. Men ingenting är givet. Övriga partier får inte ge Sverigedemokraterna något gratis, och särskilt inte genom att låta just invandrarpolitiken av alla politiska sakfrågor dominera valrörelsen.
Därför tar jag mig för pannan när migrationsminister Tobias Billström (m) i Svenska Dagbladet i dag säger att han skall göra invandrarpolitiken till en valfråga 2010. Billström vill att invandringspolitiken ska spela en viktig roll i nästa valrörelse. Billström använder dessutom Sverigedemokraternas egen retorik när han i svepande och populistiska ordalag hävdar att "politikerna" har "beröringsångest" och inte vågar tala om problem med invandring.
Självklart skall alla partier anstränga sig till det yttersta för att formulera politiska förslag som syftar till att få bukt med de integrationsproblem som faktiskt existerar. Men att göra invandringspolitiken till en moderat valfråga är en helt annan sak.
Vi vet att svenska väljare i allmänhet uppfattar flykting- och invandrarfrågor som ett avsevärt mindre samhällsproblem än t ex sysselsättning, sjukvård, och pensioner/äldrevård. Det vet Tobials Billström också. Det är därför svårt att se hans utspel som något annat än ett oblygt försök att vinna över Sverigedemokratiska marginalväljare till moderaterna. Det är osnyggt, och riskerar att bjuda Sverigedemokraterna på just det fäste partiet behöver för att krypa över fyraprocentsspärren och in i riksdagen.
Därför tar jag mig för pannan när migrationsminister Tobias Billström (m) i Svenska Dagbladet i dag säger att han skall göra invandrarpolitiken till en valfråga 2010. Billström vill att invandringspolitiken ska spela en viktig roll i nästa valrörelse. Billström använder dessutom Sverigedemokraternas egen retorik när han i svepande och populistiska ordalag hävdar att "politikerna" har "beröringsångest" och inte vågar tala om problem med invandring.
Självklart skall alla partier anstränga sig till det yttersta för att formulera politiska förslag som syftar till att få bukt med de integrationsproblem som faktiskt existerar. Men att göra invandringspolitiken till en moderat valfråga är en helt annan sak.
Vi vet att svenska väljare i allmänhet uppfattar flykting- och invandrarfrågor som ett avsevärt mindre samhällsproblem än t ex sysselsättning, sjukvård, och pensioner/äldrevård. Det vet Tobials Billström också. Det är därför svårt att se hans utspel som något annat än ett oblygt försök att vinna över Sverigedemokratiska marginalväljare till moderaterna. Det är osnyggt, och riskerar att bjuda Sverigedemokraterna på just det fäste partiet behöver för att krypa över fyraprocentsspärren och in i riksdagen.
2008-03-06
Regeringen styr riket - eller...?
I onsdags meddelade regeringen att den svenska militära insatsen i Tchad förlängs, sannolikt med några månader. Det är vackert så. Men beslutet har kringgärdats av en cirkus som återigen sätter stora frågetecken för regeringsdugligheten hos den borgerliga alliansregeringen.
Först efter direkta vädjanden från befälhavaren på plats och kritik från såväl opposition som flera borgerliga politiker kom beslutet om förlängning. Jag citerar moderata Norrbottens-Kuriren, som kallar hanteringen av frågan för "bedrövlig" och fortsätter: Finansministern skyllde på för lite pengar, försvarsministern skyllde på vädret (det regnar mycket i Tchad på sommaren). Statsministern verkade tycka att insatsen ändå var för kort för att kunna göra någon nytta. Inte blev saken bättre av att regeringen valde att hemlighålla beslutet i gårdagens sammanträde med Utrikesnämnden och i stället informerade pressen efteråt.
Vid sidan av Norrbottens-Kuriren skriver liberala tidningar som Sydsvenskan att: försvarsministern och hans alliansvänner får ligga så illa som de själva bäddat, Upsala Nya Tidning skriver om regeringens schabbel och snubbel, och Västerbottens-Kuriren att: Regeringens hantering av den förestående svenska Tchadinsatsen lämnar åtskilligt övrigt att önska; oklara besked, beslutsoförmåga och en ovilja att lyssna till sakliga invändningar.
Regeringens fumlighet kommer inte bara till uttryck i de stora frågorna, utan även i de små. På Expressens debattsida skriver i dag redaktionsledningen för SVT Debatt en rasande artikel om hur regeringskansliet först sagt i princip ja till att tunga regeringsföreträdare skulle medverka i kvällens program, för att sedan på mycket kort varsel - och utan att ge några som helst skäl - drog sig ur hela arrangemanget.
Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma kommunikationen mellan regeringskansliet och redaktionsledningen för SVT Debatt. Men jag kan inte minnas att jag sett en motsvarande artikel där en redaktionsledning så starkt luftar sin frustration mot regeringen för svikna löften om deltagande - inte i något sammanhang.
Den vanligaste förklaringen till borgerliga regeringars fumlighet är att de saknar regeringsvana. Det är visserligen sant - under de 74 åren mellan 1932 och 2006 regerade de borgerliga partierna Sverige endast under nio år. Men beror den bristande professionaliteten verkligen bara på regeringsovana? Eller finns det något i de borgerliga parternas syn på politik eller i deras regeringsideologi som gör att det blir så här?
Kreativa svar på denna fråga mottages gärna.
Först efter direkta vädjanden från befälhavaren på plats och kritik från såväl opposition som flera borgerliga politiker kom beslutet om förlängning. Jag citerar moderata Norrbottens-Kuriren, som kallar hanteringen av frågan för "bedrövlig" och fortsätter: Finansministern skyllde på för lite pengar, försvarsministern skyllde på vädret (det regnar mycket i Tchad på sommaren). Statsministern verkade tycka att insatsen ändå var för kort för att kunna göra någon nytta. Inte blev saken bättre av att regeringen valde att hemlighålla beslutet i gårdagens sammanträde med Utrikesnämnden och i stället informerade pressen efteråt.
Vid sidan av Norrbottens-Kuriren skriver liberala tidningar som Sydsvenskan att: försvarsministern och hans alliansvänner får ligga så illa som de själva bäddat, Upsala Nya Tidning skriver om regeringens schabbel och snubbel, och Västerbottens-Kuriren att: Regeringens hantering av den förestående svenska Tchadinsatsen lämnar åtskilligt övrigt att önska; oklara besked, beslutsoförmåga och en ovilja att lyssna till sakliga invändningar.
Regeringens fumlighet kommer inte bara till uttryck i de stora frågorna, utan även i de små. På Expressens debattsida skriver i dag redaktionsledningen för SVT Debatt en rasande artikel om hur regeringskansliet först sagt i princip ja till att tunga regeringsföreträdare skulle medverka i kvällens program, för att sedan på mycket kort varsel - och utan att ge några som helst skäl - drog sig ur hela arrangemanget.
Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma kommunikationen mellan regeringskansliet och redaktionsledningen för SVT Debatt. Men jag kan inte minnas att jag sett en motsvarande artikel där en redaktionsledning så starkt luftar sin frustration mot regeringen för svikna löften om deltagande - inte i något sammanhang.
Den vanligaste förklaringen till borgerliga regeringars fumlighet är att de saknar regeringsvana. Det är visserligen sant - under de 74 åren mellan 1932 och 2006 regerade de borgerliga partierna Sverige endast under nio år. Men beror den bristande professionaliteten verkligen bara på regeringsovana? Eller finns det något i de borgerliga parternas syn på politik eller i deras regeringsideologi som gör att det blir så här?
Kreativa svar på denna fråga mottages gärna.
2008-03-04
Fredens röster i Mellanöstern
Efter helgens ohyggliga blodbad i Gaza var det befriande att i Studio Ett i dag höra tidigare Knessetledamoten Susie Becher från Israel och Tahani Abu Daqa, ungdoms-och idrottsminister för den palestinska myndigheten diskutera vägar till fred i Mellanöstern. Becher och Abu Daqa är i Sverige på inbjudan av Olof Palmes Internationella Center och Operation 1325, som jag tidigare inte kände till. Operation 1325 är en paraplyorganisation för fem svenska kvinnoorganisationer som samverkar för att bidra till genomförandet av FN:s Säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnors roll och viktiga bidrag som aktörer för fred.
Inslaget i Studio Ett visar att det finns politiska krafter i Israel och i Palestina som är beredda att förhandla med alla relevanta parter i syfte att nå en snar fred. Dessa politiska krafter förtjänar vår uppmuntran och vårt stöd.
Jag har sagt det tidigare och säger det gärna igen. De palestinska raketbeskjutningarna av israeliska civila mål är ett brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Men den israeliska reaktionen - med över hundra döda palestinier, varav flera barn - är ett övervåld som inte på något sätt kan ursäktas.
EU:s uttalande om händelseutvecklingen på Gaza innebar visserligen ett avståndstagande från Israels agerande. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur uttalandet formulerats om skeendet varit det omvända: en palestinsk attack mot Israel som lett till över hundra döda, varav flera israeliska barn. Ingen skall få mig att tro att uttalandet i så fall varit lika återhållsamt behärskat som nu var fallet. I det avseendet behandlas parterna inte lika.
Inslaget i Studio Ett visar att det finns politiska krafter i Israel och i Palestina som är beredda att förhandla med alla relevanta parter i syfte att nå en snar fred. Dessa politiska krafter förtjänar vår uppmuntran och vårt stöd.
Jag har sagt det tidigare och säger det gärna igen. De palestinska raketbeskjutningarna av israeliska civila mål är ett brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Men den israeliska reaktionen - med över hundra döda palestinier, varav flera barn - är ett övervåld som inte på något sätt kan ursäktas.
EU:s uttalande om händelseutvecklingen på Gaza innebar visserligen ett avståndstagande från Israels agerande. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur uttalandet formulerats om skeendet varit det omvända: en palestinsk attack mot Israel som lett till över hundra döda, varav flera israeliska barn. Ingen skall få mig att tro att uttalandet i så fall varit lika återhållsamt behärskat som nu var fallet. I det avseendet behandlas parterna inte lika.
2008-02-28
Sverigedemokraterna - ett högerparti?!
Den alltid läsvärda bloggen Erlanderbrigaderna bekräftar i en analys bilden av Sverigedemokraterna som ett i grunden konservativt parti, med fokus på familj, hembygd och nation. Därigenom skulle moderaternas och kristdemokraternas vandring mot mitten av det politiska fältet riskera att skapa politiskt utrymme på högerflanken för Sverigedemokraterna.
Vi vet att Sverigedemokraternas väljare placerar sig mera till höger på vänster-högerskalan än den genomsnittlige väljaren. Erlanderbrigaderna berättar också att när Sydsvenskan inför valet 2006 undersökte Sverigedemokraternas agerande i församlingar där partiet hade mandat fann man att i 6 av 7 undersökta kommuner stödde partiet konsekvent de borgerliga partierna.
Samtidigt värjer sig Sverigedemokraterna allt vad de förmår mot att framstå som ett högerparti. Partiet har mer långtgående ambitioner än att positionera sig som ett litet nischparti på högerkanten.
Hur skall man då mest effektivt bemöta Sverigedemokraterna? Erlanderbrigaderna och jag är eniga om att det gäller att pressa Sverigedemokraterna på dess politik bortom invandringsproblematiken. Vänster-högerdimensionen utgör fortfarande den skiljelinje som i störst utsträckning påverkar svenska väljares val av parti. Eftersom Sverigedemokraterna - trots sin konservativa värdegrund - vill undvika att positionera sig på vänster-högerdimensionen kan partiet här tvingas till defensiven.
Det finns en hake med den strategin. Många av de väljare som röstar på Sverigedemokraterna uppfattar invandringspolitiken som den klart viktigaste frågan. Så även om Sverigedemokraterna slirar i vänster-högerfrågor bekymrar det inte partiets kärntrupp särskilt mycket. Denna kärntrupp stöder Sverigedemokraterna utifrån partiets invandringspolitik, och är inte särskilt känsliga för vad Sverigedemokraterna driver för linje i övriga frågor.
Men Sverigedemokraternas kärntrupp är väldigt liten. Trots valframgångarna på kommunal nivå och trots stor massmedial uppmärksamhet fortsätter partiet att harva i opinionsundersökningarna på omkring 3 procent. Det är bara ett fåtal av de svenska väljarna som uppfattar invandringspolitiken som den viktigaste frågan. Därför är strategin att pressa Sverigedemokraterna på ståndpunkter i vänster-högerfrågor ett viktigt redskap i det politiska arbetet med att effektivt bemöta partiet.
Vi vet att Sverigedemokraternas väljare placerar sig mera till höger på vänster-högerskalan än den genomsnittlige väljaren. Erlanderbrigaderna berättar också att när Sydsvenskan inför valet 2006 undersökte Sverigedemokraternas agerande i församlingar där partiet hade mandat fann man att i 6 av 7 undersökta kommuner stödde partiet konsekvent de borgerliga partierna.
Samtidigt värjer sig Sverigedemokraterna allt vad de förmår mot att framstå som ett högerparti. Partiet har mer långtgående ambitioner än att positionera sig som ett litet nischparti på högerkanten.
Hur skall man då mest effektivt bemöta Sverigedemokraterna? Erlanderbrigaderna och jag är eniga om att det gäller att pressa Sverigedemokraterna på dess politik bortom invandringsproblematiken. Vänster-högerdimensionen utgör fortfarande den skiljelinje som i störst utsträckning påverkar svenska väljares val av parti. Eftersom Sverigedemokraterna - trots sin konservativa värdegrund - vill undvika att positionera sig på vänster-högerdimensionen kan partiet här tvingas till defensiven.
Det finns en hake med den strategin. Många av de väljare som röstar på Sverigedemokraterna uppfattar invandringspolitiken som den klart viktigaste frågan. Så även om Sverigedemokraterna slirar i vänster-högerfrågor bekymrar det inte partiets kärntrupp särskilt mycket. Denna kärntrupp stöder Sverigedemokraterna utifrån partiets invandringspolitik, och är inte särskilt känsliga för vad Sverigedemokraterna driver för linje i övriga frågor.
Men Sverigedemokraternas kärntrupp är väldigt liten. Trots valframgångarna på kommunal nivå och trots stor massmedial uppmärksamhet fortsätter partiet att harva i opinionsundersökningarna på omkring 3 procent. Det är bara ett fåtal av de svenska väljarna som uppfattar invandringspolitiken som den viktigaste frågan. Därför är strategin att pressa Sverigedemokraterna på ståndpunkter i vänster-högerfrågor ett viktigt redskap i det politiska arbetet med att effektivt bemöta partiet.
2008-02-27
Israeler vill ha samtal med Hamas
Tidningen Haaretz redovisar i dag en opinionsundersökning (Haaretz-Dialog) som visar att 64 procent av israelerna förespråkar direkta samtal med Hamas, i syfte att få till stånd en vapenvila och ett frisläppande av den tillfångatagne soldaten Gilad Shalit. Endast 28 procent av de tillfrågade motsätter sig sådana samtal.
Visst - antalet intervjuade uppgår endast till 500 personer. Men resultatet är så entydigt att svarsmönstren sannolikt endast skulle förändras marginellt om antalet intervjuade hade varit dubbelt så många.
Allt fler inser att bästa sättet att pacificera terrorismen är att få in Hamas i den politiska processen. Haaretz undersökning borde en gång för alla få tyst på på ropen om att det skulle vara anti-israeliskt, eller ett uttryck för latenta terroristsympatier, att förespråka samtal med Hamas.
Visst - antalet intervjuade uppgår endast till 500 personer. Men resultatet är så entydigt att svarsmönstren sannolikt endast skulle förändras marginellt om antalet intervjuade hade varit dubbelt så många.
Allt fler inser att bästa sättet att pacificera terrorismen är att få in Hamas i den politiska processen. Haaretz undersökning borde en gång för alla få tyst på på ropen om att det skulle vara anti-israeliskt, eller ett uttryck för latenta terroristsympatier, att förespråka samtal med Hamas.
2008-02-24
Dagstidningar vs. bloggosfären
Svensk dagstidningsförsäljning minskar. Åtta dagstidningar av tio minskade sin upplaga 2007, visar Tidningsstatistik AB. Värst är det för kvällstidningarna. Expressen minskade förra året med 24 000 exemplar per utgivningsdag, medan motsvarande förlust för Aftonbladet uppgick till 26 600 exemplar.
Nöden är ju nu en gång för alla uppfinningarnas moder. Aftonbladet presenterade sitt upplageras under rubriken Aftonbladet - störst i Sverige. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg kommenterade upplageraset med att Expressen fortsätter att ta marknadandelar från Aftonbladet. Är man positiv så är man.
Frågan är om de minskade upplagorna också avspeglar en minskad betydelse för dagspressen i fråga om opinionsbildning och samhällsdebatt? Visst har dagspressen fått ökad konkurrens genom nätet och bloggarna. Ett aktuellt exempel är den s k Johan Norberg-affären som jag ju diskuterade på en bloggpost nedan (20/2). Johan Norberg ville ha ytterligare en replik införd i DN mot Andreas Malm, i den inflammerade debatten om islamofobi. Norberg förvägrades detta av DN:s kulturredaktion. Med undantag av några ledarkommentarer och ytterligare artiklar i Expressen var debatten definitivt avslutad i dagspressen.
Men i bloggosfären lever debatten sitt eget liv, med mängder av fortsatta inlägg och opinionsbildning i kampanjform. DN:s kulturredaktions vägran att ta in ytterligare en replik från Norberg blev inte slutet på debatten. Ur det perspektivet blev dagspressen en förlorare och bloggosfären en vinnare.
Men saken är naturligtvis mer komplicerad än så. De som följer och deltar i debatten i bloggosfären är inte på något sätt representativa för svenska folket och väljarkåren. I fallet med Johan Norberg tycks det vara "the usuals suspects" som mobiliserar, även om flera vänsterdebattörer givit Norberg rätt i sak. Men så länge virvlarna i bloggosfären inte får genomslag i etermedia och dagspress (som trots sjunkande upplagesiffror når så erhört många fler människor) blir inflytandet begränsat. Dagspress och etermedia är fortfarande långt mer centrala arenor för opinionsbildning än vad bloggosfären är. Därmed inte sagt att det alltid kommer att vara på det sättet. Etermedia och dagspress manifesterar sig ju också i allt större utsträckning på nätet.
Bloggarnas och nätets förtjänst är att alla i debatten kan framföra sina centrala argumentet, oberoende av den grindvakt som en debattredaktör utgör och oberoende av det begränsade utrymme som en debattsida eller motsvarande i en tidning oundvikligen har.
En stor skillnad mellan debatten i dagspress och i bloggosfären är fortfarande språkbruket. Ta en titt på Norberg-debatten och ni finner en vulgarisering i språk, i anklagelser och i självbekräftande fiendebilder som inte förekommer i dagspressen, där en redaktör har ansvar för det offentliga samtalets civilisering. (Jag vill dock poängtera att Johan Norberg själv håller en korrekt stil i sina inlägg.)
Så länge inte bloggarna förmår leva upp till enkla samtalsregler förtjänar de heller inget utrymme i de forum som fortfarande styr debatten, och än mindre något inflytande över det offentliga beslutsfattandet.
Nöden är ju nu en gång för alla uppfinningarnas moder. Aftonbladet presenterade sitt upplageras under rubriken Aftonbladet - störst i Sverige. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg kommenterade upplageraset med att Expressen fortsätter att ta marknadandelar från Aftonbladet. Är man positiv så är man.
Frågan är om de minskade upplagorna också avspeglar en minskad betydelse för dagspressen i fråga om opinionsbildning och samhällsdebatt? Visst har dagspressen fått ökad konkurrens genom nätet och bloggarna. Ett aktuellt exempel är den s k Johan Norberg-affären som jag ju diskuterade på en bloggpost nedan (20/2). Johan Norberg ville ha ytterligare en replik införd i DN mot Andreas Malm, i den inflammerade debatten om islamofobi. Norberg förvägrades detta av DN:s kulturredaktion. Med undantag av några ledarkommentarer och ytterligare artiklar i Expressen var debatten definitivt avslutad i dagspressen.
Men i bloggosfären lever debatten sitt eget liv, med mängder av fortsatta inlägg och opinionsbildning i kampanjform. DN:s kulturredaktions vägran att ta in ytterligare en replik från Norberg blev inte slutet på debatten. Ur det perspektivet blev dagspressen en förlorare och bloggosfären en vinnare.
Men saken är naturligtvis mer komplicerad än så. De som följer och deltar i debatten i bloggosfären är inte på något sätt representativa för svenska folket och väljarkåren. I fallet med Johan Norberg tycks det vara "the usuals suspects" som mobiliserar, även om flera vänsterdebattörer givit Norberg rätt i sak. Men så länge virvlarna i bloggosfären inte får genomslag i etermedia och dagspress (som trots sjunkande upplagesiffror når så erhört många fler människor) blir inflytandet begränsat. Dagspress och etermedia är fortfarande långt mer centrala arenor för opinionsbildning än vad bloggosfären är. Därmed inte sagt att det alltid kommer att vara på det sättet. Etermedia och dagspress manifesterar sig ju också i allt större utsträckning på nätet.
Bloggarnas och nätets förtjänst är att alla i debatten kan framföra sina centrala argumentet, oberoende av den grindvakt som en debattredaktör utgör och oberoende av det begränsade utrymme som en debattsida eller motsvarande i en tidning oundvikligen har.
En stor skillnad mellan debatten i dagspress och i bloggosfären är fortfarande språkbruket. Ta en titt på Norberg-debatten och ni finner en vulgarisering i språk, i anklagelser och i självbekräftande fiendebilder som inte förekommer i dagspressen, där en redaktör har ansvar för det offentliga samtalets civilisering. (Jag vill dock poängtera att Johan Norberg själv håller en korrekt stil i sina inlägg.)
Så länge inte bloggarna förmår leva upp till enkla samtalsregler förtjänar de heller inget utrymme i de forum som fortfarande styr debatten, och än mindre något inflytande över det offentliga beslutsfattandet.
2008-02-22
Reinfeldt framstår som bluffmakare
Rubriken ovan är inte min. Den är hämtad från Expressens politiske expert Anders Jonssons krönika i dag. Anders Jonsson är en klok person och ingen kan anklaga honom för att vara vänstervriden.
Saken gäller förstås Fredrik Reinfelds påståenden om att utnämningen av Mikael Odenberg till generaldirektör för Svenska Kraftnät föregåtts av en extern rekryteringsprocess. I dag kunde Dagen Eko avslöja att det "externa" i rekryteringsprocessen bestått i att näringsdepartementet själva plockat fram två kandidater till jobbet. Den ene av dessa två var inte intresserad och den externe konsultens uppdrag bestod därefter i att ta ställning till huruvida Mikael Odenberg var den mest kompetente kandidaten av de kvarvarande kandidaterna. Inte oväntat kom konsulten fram till att Odenberg var mest kompetent. Extern rekrytering var ordet, sa Bull.
Det är inte särskilt svårt att peka på missfälligheter även i den tidigare socialdemokratiska utnämningspolitiken. Men den borgerliga alliansregeringen gick under pukor och trumpeter till val på att alla statliga toppjobb skulle utlysas. Hittills har den politiken blivit ett fiasko. Utlysningen till jobbet som ny Rikspolischef utmynnade i att ingen kandidat med kompetens för jobbet valde att söka. Och lex Odenberg visar att den "externa" rekryteringen blivit ett spel för galleriet, en retorisk grimas för att ha ryggen fri inför anklagelser om löftessvek.
Regeringen styr riket. Regeringen har därför också ansvaret för att rätt man eller kvinna hamnar på rätt plats bland toppjobben. Men då gäller det att ha ärlighet och kurage nog att inte framställa en rekrytering som extern när den faktiskt inte är det. Allt annat blir hyckleri.
I det här fallet bestod Fredrik Reinfeldt inte provet. Låt oss hoppas på en förbättring inför nästa tillsättning.
Saken gäller förstås Fredrik Reinfelds påståenden om att utnämningen av Mikael Odenberg till generaldirektör för Svenska Kraftnät föregåtts av en extern rekryteringsprocess. I dag kunde Dagen Eko avslöja att det "externa" i rekryteringsprocessen bestått i att näringsdepartementet själva plockat fram två kandidater till jobbet. Den ene av dessa två var inte intresserad och den externe konsultens uppdrag bestod därefter i att ta ställning till huruvida Mikael Odenberg var den mest kompetente kandidaten av de kvarvarande kandidaterna. Inte oväntat kom konsulten fram till att Odenberg var mest kompetent. Extern rekrytering var ordet, sa Bull.
Det är inte särskilt svårt att peka på missfälligheter även i den tidigare socialdemokratiska utnämningspolitiken. Men den borgerliga alliansregeringen gick under pukor och trumpeter till val på att alla statliga toppjobb skulle utlysas. Hittills har den politiken blivit ett fiasko. Utlysningen till jobbet som ny Rikspolischef utmynnade i att ingen kandidat med kompetens för jobbet valde att söka. Och lex Odenberg visar att den "externa" rekryteringen blivit ett spel för galleriet, en retorisk grimas för att ha ryggen fri inför anklagelser om löftessvek.
Regeringen styr riket. Regeringen har därför också ansvaret för att rätt man eller kvinna hamnar på rätt plats bland toppjobben. Men då gäller det att ha ärlighet och kurage nog att inte framställa en rekrytering som extern när den faktiskt inte är det. Allt annat blir hyckleri.
I det här fallet bestod Fredrik Reinfeldt inte provet. Låt oss hoppas på en förbättring inför nästa tillsättning.
2008-02-20
Om Johan Norberg och konsten att vara kränkt
Med författaren och samhällsdebattören Johan Norberg har jag inget otalt. I sin nyliberala och kapitalismkramande tankevärld driver han en begåvad och intellektuellt hederlig argumentation. Men han har en agenda, och väljer därför lite väl ofta att inte problematisera sina utgångspunkter och sin position. Det bidrar till att göra honom förutsägbar och därför ibland ointressant i debatten.
I dag är Johan Norberg kränkt - även om han själv inte använder ordet. Han uppfattar sig ha blivit orättvist behandlad i en artikel om islamofobi i DN av Andreas Malm, samt av DN:s kulturredaktion i den följande replikväxlingen. I Expressen och på sin hemsida driver Norberg nu en veritabel kampanj mot DN för att få upprättelse för den behandling han uppfattar sig ha utsatts för.
Jag har här ingen anledning att ta ställning i sakfrågan mellan DN Kultur och Johan Norberg. Jag har själv vid flera tillfällen blivit felaktigt citerad i media, eller av mina meningsmotståndare tillskrivits uppfattningar jag alls inte har. Ibland har jag fått in en rättelse eller replik, ibland inte. Nöjd blir man sällan - det ligger i sakens natur.
Om Johan Norberg nöjt sig med att driva sin sak på principiell grund hade allt varit gott och väl. Men nu väljer han att göra det personliga politiskt - hans hemsida övervämmas av harmsna och affekterade inlägg över den oförätt han anser sig ha utsatts för. Han uppmanar sitt följe att mejlbomba DN:s kulturchef Maria Schottenius, och han beklagar sig över att hans böcker inte tillhör dem som recenseras i DN. Johan Norberg säljer under kränkthetens fana ut det mesta av sin framtida trovärdighet i debatten.
Det är en ödets ironi att Dagens Nyheter parallellt med Norberg-affären publicerat en högst läsvärd artikelserie av Maciej Zaremba under rubriken Först kränkt vinner. I artikelserien diskuterar Zaremba förtjänstfullt kränkthetens primat i dagens samhällsliv:
I dag är Johan Norberg kränkt - även om han själv inte använder ordet. Han uppfattar sig ha blivit orättvist behandlad i en artikel om islamofobi i DN av Andreas Malm, samt av DN:s kulturredaktion i den följande replikväxlingen. I Expressen och på sin hemsida driver Norberg nu en veritabel kampanj mot DN för att få upprättelse för den behandling han uppfattar sig ha utsatts för.
Jag har här ingen anledning att ta ställning i sakfrågan mellan DN Kultur och Johan Norberg. Jag har själv vid flera tillfällen blivit felaktigt citerad i media, eller av mina meningsmotståndare tillskrivits uppfattningar jag alls inte har. Ibland har jag fått in en rättelse eller replik, ibland inte. Nöjd blir man sällan - det ligger i sakens natur.
Om Johan Norberg nöjt sig med att driva sin sak på principiell grund hade allt varit gott och väl. Men nu väljer han att göra det personliga politiskt - hans hemsida övervämmas av harmsna och affekterade inlägg över den oförätt han anser sig ha utsatts för. Han uppmanar sitt följe att mejlbomba DN:s kulturchef Maria Schottenius, och han beklagar sig över att hans böcker inte tillhör dem som recenseras i DN. Johan Norberg säljer under kränkthetens fana ut det mesta av sin framtida trovärdighet i debatten.
Det är en ödets ironi att Dagens Nyheter parallellt med Norberg-affären publicerat en högst läsvärd artikelserie av Maciej Zaremba under rubriken Först kränkt vinner. I artikelserien diskuterar Zaremba förtjänstfullt kränkthetens primat i dagens samhällsliv:
Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige. Medborgarna blev på sin höjd förolämpade. Och vi var ganska ense om vad som var en förolämpning. Men under 90-talet började den endräkten falla sönder. Och innan vi visste ordet av var ordet "kränkt" nästan privatiserat.
Här blir ett brudpar kränkt av att prästen nämner Gud. Och där kränks en man av att hitta en slemmig klump i Ekströms extra fina hallonkräm. Skövdebor känner sig kränkta av att Linné skrev "liten fläck" om deras köping. En militär på Gotland blir kränkt av att en u-båt flyttas till Stockholm. Någon annan av att hans hund våldtagits (?) av en varg. Numera blir kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet.
Om vi alla är kränkta är ingen kränkt. Därigenom töms begreppet "kränkt" på allt sitt innehåll och blir oanvändbart som analytiskt verktyg och i debatten. Det vore välgörande om Zarembas artikelserie blev startpunkten för en upprensning i det kränkthetens träsk som förpestar samhällsdebatten och leder uppmärksamheten bort från allvarliga samhällsproblem.
2008-02-17
Bör Sverige erkänna Kosovo?
Bör Sverige erkänna ett Kosovo som utropat sig till självständig stat? Frågan är inte helt enkel att svara på.
Jag tillhörde dem som var emot Nato:s bombningar av de jugoslaviska delrepublikerna Serbien och Montenegro samt av serbiska mål i den jugoslaviska provinsen Kosovo våren 1999. Min bedömning var att dessa bombningar snarare bidrog till att förvärra krisen och dödandet än till att skapa fred och försoning. Jag har inte ändrat uppfattning sedan dess.
Nu är situationen som den är och frågan är hur vi bäst går vidare. När det gäller ett eventuellt erkännande av Kosovo vill jag anföra följande:
I folkrättslig mening existerar en stat först då den uppfyller de tre kriterier som uttrycks genom den s k effektivitetsprincipen. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Kosovo finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men det saknas en statsmakt som har kontrollen över territoriet.
Historiskt sett har Sverige nästan alltid valt att bara erkänna stater som uppfyller dessa tre kriterier. Så har t ex Sverige valt att inte erkänna Västsahara, och valde att inte erkänna Eritrea innan statsmakten där på allvar fick kontroll över territoriet.
Men efter kalla krigets slut har denna principiella inställning från svensk sida luckrats upp. I januari 1992 erkände Sveriges regering Kroatien som självständig stat, eftersom den dåvarande jugoslaviska federala armén och serbiska irreguljära styrkor kontrollerade en tredjedel av Kroatiens yta. Erkännandet motiverades med politiska och inte folkrättsliga argument - att erkännandet skulle "få ett positivt inflytande på de fortsatta fredsansträngningarna i Jugoslavien" (dåvarande utrikesminister Margareta af Ugglas i ett pressmeddelande 16/1 -99).
Fördelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att politiken blir förutsägbar och återspelgar en materiell verklighet. Endast stater som "verkligen" är stater behandlas som stater. Nackdelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att man avsäger sig möjligheten att använda erkännanden som politiska instrument.
Min bedömning är att situationen nu har gått så långt att vi inte kommer ifrån ett självständigt Kosovo. Man må tycka vad man vill om den saken, men klockan kan inte vridas tillbaka. Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.
Ett erkännande är en viktig sak. Det kan inte tas tillbaka, och därför är det viktigt att belsutet är väl genomtänkt och förankrat. Erkännandet av Kroatien hastades fram för att Sverige skulle kunna samordna sitt erkännande med EU-staterna, trots att vi inte ens var medlemmar av EU då. I efterhand är det många som menar att erkännandet av Kroatien kom för tidigt, och bidrog till att förlänga kriget.
Jag ser inte ett självständigt Kosovo som den på något sätt ideala lösningen. Men jag ser inte någon annan mer konstruktiv väg framåt heller. Så låt oss därför - i sinom tid - erkänna Kosovo och göra det bästa möjliga av situationen.
Jag tillhörde dem som var emot Nato:s bombningar av de jugoslaviska delrepublikerna Serbien och Montenegro samt av serbiska mål i den jugoslaviska provinsen Kosovo våren 1999. Min bedömning var att dessa bombningar snarare bidrog till att förvärra krisen och dödandet än till att skapa fred och försoning. Jag har inte ändrat uppfattning sedan dess.
Nu är situationen som den är och frågan är hur vi bäst går vidare. När det gäller ett eventuellt erkännande av Kosovo vill jag anföra följande:
I folkrättslig mening existerar en stat först då den uppfyller de tre kriterier som uttrycks genom den s k effektivitetsprincipen. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Kosovo finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men det saknas en statsmakt som har kontrollen över territoriet.
Historiskt sett har Sverige nästan alltid valt att bara erkänna stater som uppfyller dessa tre kriterier. Så har t ex Sverige valt att inte erkänna Västsahara, och valde att inte erkänna Eritrea innan statsmakten där på allvar fick kontroll över territoriet.
Men efter kalla krigets slut har denna principiella inställning från svensk sida luckrats upp. I januari 1992 erkände Sveriges regering Kroatien som självständig stat, eftersom den dåvarande jugoslaviska federala armén och serbiska irreguljära styrkor kontrollerade en tredjedel av Kroatiens yta. Erkännandet motiverades med politiska och inte folkrättsliga argument - att erkännandet skulle "få ett positivt inflytande på de fortsatta fredsansträngningarna i Jugoslavien" (dåvarande utrikesminister Margareta af Ugglas i ett pressmeddelande 16/1 -99).
Fördelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att politiken blir förutsägbar och återspelgar en materiell verklighet. Endast stater som "verkligen" är stater behandlas som stater. Nackdelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att man avsäger sig möjligheten att använda erkännanden som politiska instrument.
Min bedömning är att situationen nu har gått så långt att vi inte kommer ifrån ett självständigt Kosovo. Man må tycka vad man vill om den saken, men klockan kan inte vridas tillbaka. Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.
Ett erkännande är en viktig sak. Det kan inte tas tillbaka, och därför är det viktigt att belsutet är väl genomtänkt och förankrat. Erkännandet av Kroatien hastades fram för att Sverige skulle kunna samordna sitt erkännande med EU-staterna, trots att vi inte ens var medlemmar av EU då. I efterhand är det många som menar att erkännandet av Kroatien kom för tidigt, och bidrog till att förlänga kriget.
Jag ser inte ett självständigt Kosovo som den på något sätt ideala lösningen. Men jag ser inte någon annan mer konstruktiv väg framåt heller. Så låt oss därför - i sinom tid - erkänna Kosovo och göra det bästa möjliga av situationen.
2008-02-13
Riksdagens utrikesdebatt samt seminarium om Mellanöstern
I dagens utrikesdebatt valde Urban Ahlin, socialdemokratisk talesman i utrikesfrågor, att i sitt huvudanförande nästan helt uppehålla sig vid nedrustningsfrågan. Jag är inte säker på att det var rätt strategi. Visserligen är nedrustningsfrågan central och har också länge varit en klassisk socialdemokratisk profilfråga. Men det är inte busenkelt att formulera skiljelinjerna i förhållande till de borgerliga partierna och fokuseringen innebär att andra viktiga frågor kommer i skymundan.
Däremot var det utmärkt att Urban Ahlin tog i med kraft mot regeringens tystnad om den amerikanska förhörsmetoden med skendränkningar. Jag hade nog ändå trott att Carl Bildt - givet den senaste veckans diskussioner - skulle samla ihop sig till åtminstone en symbolisk markering mot skendränkning och tortyr av fångar. Men icke. Frånvaron av kritik mot USA:s agerande i det s k kriget mot terrorismen rimmar sällsynt illa med att vi i år firar 60-årsjubiléet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Utrikesdeklarationen innehåller relativt stark kritik mot Israels agerande som ockupationsmakt: Den israeliska bosättningspolitiken samt byggandet av separationsbarriaären på ockuperat palestinskt område strider mot folkrätten och utgör ett hinder i förhandlingsarbetet. Bildt tillägger att: Israel måste tillåta rörelsefrihet inom och mellan de palestinska områdena (...). Om blockaden av Gaza sägs lite mer försiktigt att: Vi verkar för att isoleringen av Gaza hävs. Därutöver tillkommer självklara krav på att terrorism skall bekämpas samt att raketattackerna mot Israel måste upphöra.
Angående Mellanöstern passar jag på att puffa för den stora paneldebatten i morgon torsdag 14 februari kl 19.30 på Göteborgs Stadsteater, efter sista föreställningen av kritikersuccén Mitt namn är Rachel Corrie.
Vägar till en lösning i Mellanöstern
Samtalsledare ULF BJERELD, professor i statsvetenskap.
Debattörer: SUNE PERSSON, docent i statsvetenskap, Mellanösternexpert
GÖRAN LINDBLAD, utrikesutskottet, Europarådet
LISA ABRAMOWICZ, generalsekreterare Sverige-Israel information
HENRY ASCHER, barnöverläkare, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
DROR FEILER, konstnär, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
MONZER EL-SABINI, barn- och ungdomspedagog, Palestiniers rätt att återvända
Däremot var det utmärkt att Urban Ahlin tog i med kraft mot regeringens tystnad om den amerikanska förhörsmetoden med skendränkningar. Jag hade nog ändå trott att Carl Bildt - givet den senaste veckans diskussioner - skulle samla ihop sig till åtminstone en symbolisk markering mot skendränkning och tortyr av fångar. Men icke. Frånvaron av kritik mot USA:s agerande i det s k kriget mot terrorismen rimmar sällsynt illa med att vi i år firar 60-årsjubiléet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Utrikesdeklarationen innehåller relativt stark kritik mot Israels agerande som ockupationsmakt: Den israeliska bosättningspolitiken samt byggandet av separationsbarriaären på ockuperat palestinskt område strider mot folkrätten och utgör ett hinder i förhandlingsarbetet. Bildt tillägger att: Israel måste tillåta rörelsefrihet inom och mellan de palestinska områdena (...). Om blockaden av Gaza sägs lite mer försiktigt att: Vi verkar för att isoleringen av Gaza hävs. Därutöver tillkommer självklara krav på att terrorism skall bekämpas samt att raketattackerna mot Israel måste upphöra.
Angående Mellanöstern passar jag på att puffa för den stora paneldebatten i morgon torsdag 14 februari kl 19.30 på Göteborgs Stadsteater, efter sista föreställningen av kritikersuccén Mitt namn är Rachel Corrie.
Vägar till en lösning i Mellanöstern
Samtalsledare ULF BJERELD, professor i statsvetenskap.
Debattörer: SUNE PERSSON, docent i statsvetenskap, Mellanösternexpert
GÖRAN LINDBLAD, utrikesutskottet, Europarådet
LISA ABRAMOWICZ, generalsekreterare Sverige-Israel information
HENRY ASCHER, barnöverläkare, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
DROR FEILER, konstnär, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
MONZER EL-SABINI, barn- och ungdomspedagog, Palestiniers rätt att återvända
2008-02-10
Om Arn och konsten att ta Gud på allvar
Så har jag då äntligen kommit iväg och sett Arn - Tempelriddaren. Inte dum alls, och mil från den kalkon som olyckskorpar varnade för före premiären. Lysande skådespelare, fulländat foto, dramaturgiskt driven musik och överhuvudtaget ett konstnärligt medvetet förhållningssätt. Svensk film står onekligen stark, inte minst när resurser ges.
Mest positiv är jag till det allvar som genomsyrar filmen - i synen på kärlek, i synen på våld och, inte minst, i synen på Gud. I svenskt kulturliv - och särskilt film - brukar sedan slutet av 1960-talet kyrkan framställas som ondskans och makfullkomlighetens härbärge, prästerna som fega hycklare och troende människor som sippa fantiker. Gud själv brukar lysa med sin frånvaro.
I Arn - Tempelriddaren framställs i stället kyrkan som kunskapens, bildningens och civilisationens bastion. Kyrkans och prästerskapet agerar hela tiden rationellt, utifrån situationen och de politiska stridernas växelspel. Visst finns det ondska bakom klostermurarna. Men varken mer eller mindre än vad som finns där utanför.
Imponerad blir jag av att regissören och manusförfattaren vågar ta de enskilda människornas Gudstro på allvar. När Arn som pojke får livet tillbaka efter en otäck fallolycka tolkar mamman det som att hon har blivit bönhörd. Eftersom hon lovat sin son till Gud om han skulle få livet tillbaka lämnas också Arn att fostras i ett kloster. Vi må i dag tycka vad vi vill om det. Men hos regissören syns ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Arns mamma hade givit ett löfte till Gud - självklart måste hon uppfylla det löftet.
När Arns älskade Cecilia till sist slipper den fasansfulla fängelsehåla där abedissan Rikissa stängt in henne ser vi Cecilia tacksamt blicka upp mot en helgonbild av Jungfru Maria - det är som om Cecilias och Marias blick möts i hemligt samförstånd. Även här - ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Scenen är på fullt allvar.
Gud har onekligen återkommit till den svenska offentligheten. Vad det på sikt betyder för det svenska samhällslivet är förstås en öppen fråga. I morgon måndag är jag i Stockholm för att i en arbetsgrupp i den socialdemokratiska rådslagsprocessen diskutera socialdemokratins värderingar i en gränslös värld, med bl a tidigare folkhälsoministern och nu ledamot av förbundsstyrelsen för det ateistiska förbundet Humanisterna Morgan Johansson. Det lär bli intressant.
Själv säger jag som Dolly Parton i Hello God:
Mest positiv är jag till det allvar som genomsyrar filmen - i synen på kärlek, i synen på våld och, inte minst, i synen på Gud. I svenskt kulturliv - och särskilt film - brukar sedan slutet av 1960-talet kyrkan framställas som ondskans och makfullkomlighetens härbärge, prästerna som fega hycklare och troende människor som sippa fantiker. Gud själv brukar lysa med sin frånvaro.
I Arn - Tempelriddaren framställs i stället kyrkan som kunskapens, bildningens och civilisationens bastion. Kyrkans och prästerskapet agerar hela tiden rationellt, utifrån situationen och de politiska stridernas växelspel. Visst finns det ondska bakom klostermurarna. Men varken mer eller mindre än vad som finns där utanför.
Imponerad blir jag av att regissören och manusförfattaren vågar ta de enskilda människornas Gudstro på allvar. När Arn som pojke får livet tillbaka efter en otäck fallolycka tolkar mamman det som att hon har blivit bönhörd. Eftersom hon lovat sin son till Gud om han skulle få livet tillbaka lämnas också Arn att fostras i ett kloster. Vi må i dag tycka vad vi vill om det. Men hos regissören syns ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Arns mamma hade givit ett löfte till Gud - självklart måste hon uppfylla det löftet.
När Arns älskade Cecilia till sist slipper den fasansfulla fängelsehåla där abedissan Rikissa stängt in henne ser vi Cecilia tacksamt blicka upp mot en helgonbild av Jungfru Maria - det är som om Cecilias och Marias blick möts i hemligt samförstånd. Även här - ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Scenen är på fullt allvar.
Gud har onekligen återkommit till den svenska offentligheten. Vad det på sikt betyder för det svenska samhällslivet är förstås en öppen fråga. I morgon måndag är jag i Stockholm för att i en arbetsgrupp i den socialdemokratiska rådslagsprocessen diskutera socialdemokratins värderingar i en gränslös värld, med bl a tidigare folkhälsoministern och nu ledamot av förbundsstyrelsen för det ateistiska förbundet Humanisterna Morgan Johansson. Det lär bli intressant.
Själv säger jag som Dolly Parton i Hello God:
I have questioned your existence,
My resistance leaves me cold.
Can you help me go the distance?
Hello God, hello, hello.
2008-02-07
USA, tortyr och svensk tystnad
USA får använda skendränkning i förhör med terrormisstänkta, säger Tony Fratto, en av president George Bushs talesmän. Tortyr som förhörsmetod skall göras rumsren. Uttalandet stämmer dessvärre alltför väl överens med de fruktansvärda bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad och CIA:s transporter av kidnappade personer till hemliga fängelser för s k "avancerade förhör".
Det är makalöst att det politiska ledarskapet i ett land som gör anspråk på att vara civiliserat använder tortyr i förhör av fångar. Det är också makalöst att Sverige - som gör anspråk på att vara de mänskliga rättigheternas bästa vän och försvarare - inte mer kraftfullt fördömer USA:s användning av tortyr. Europarådets kommisionär för de mänskliga rättigheterna, Thomas Hammarberg, skriver i Dagens Arena ett rasande inlägg under rubriken Pinsamt tyst om Bushadministrationens tortyr. Hammarberg - med oomtvistad integritet och trovärdighet - anklagar europeiska regeringar att inte våga tala klarspråk med USA i dessa frågor, av rädsla för att utestängas från det viktiga informationsutbytet med CIA.
Det må vara hur det vill med den saken. Men den svenska tystnaden är motbjudande. Dessvärre har den förra regeringen inte heller särskilt stor anledning att slå sig för bröstet i frågan. Även under Göran Perssons tid kännetecknades den svenska USA-politiken av underdånig tystnad i alltför många frågor. Låt oss hoppas att Urban Ahlin som talesman för (s) har modet och kraften att bryta den tystnaden i riksdagens utrikesdebatt den 13 februari.
Angående tortyr och barbari är det omöjligt att inte också nämna de två systrarna i Iran som för påstådd otrohet dömts att stenas till döds. Jag bläddrar förtvivlat på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar, men hittar ingenting, varken om USA:s tortyr eller Irans stenings-domar.
Tystnad inför övergrepp är farlig. Tystnad är dörren till delaktighet.
Det är makalöst att det politiska ledarskapet i ett land som gör anspråk på att vara civiliserat använder tortyr i förhör av fångar. Det är också makalöst att Sverige - som gör anspråk på att vara de mänskliga rättigheternas bästa vän och försvarare - inte mer kraftfullt fördömer USA:s användning av tortyr. Europarådets kommisionär för de mänskliga rättigheterna, Thomas Hammarberg, skriver i Dagens Arena ett rasande inlägg under rubriken Pinsamt tyst om Bushadministrationens tortyr. Hammarberg - med oomtvistad integritet och trovärdighet - anklagar europeiska regeringar att inte våga tala klarspråk med USA i dessa frågor, av rädsla för att utestängas från det viktiga informationsutbytet med CIA.
Det må vara hur det vill med den saken. Men den svenska tystnaden är motbjudande. Dessvärre har den förra regeringen inte heller särskilt stor anledning att slå sig för bröstet i frågan. Även under Göran Perssons tid kännetecknades den svenska USA-politiken av underdånig tystnad i alltför många frågor. Låt oss hoppas att Urban Ahlin som talesman för (s) har modet och kraften att bryta den tystnaden i riksdagens utrikesdebatt den 13 februari.
Angående tortyr och barbari är det omöjligt att inte också nämna de två systrarna i Iran som för påstådd otrohet dömts att stenas till döds. Jag bläddrar förtvivlat på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar, men hittar ingenting, varken om USA:s tortyr eller Irans stenings-domar.
Tystnad inför övergrepp är farlig. Tystnad är dörren till delaktighet.
2008-02-04
HIV och Expressen
Vissa ämnen säljer - HIV är ett sådant. I december 2007 berättade Alcazar-stjärnan Andreas Lundstedt att han var HIV-positiv, vilket väckte stor medial uppmärksamhet. Det är inget konstigt med det. Andreas Lundstedt är en känd och populär artist, och hans sjukdomsöde väcker ofrånkomligen ett stort intresse.
I dag intervjuades Andreas Lundstedt av Lotta Bromé i radioprogrammet P4 Extra. I ett starkt och berörande inslag berättar Andreas Lundstedt inte bara om sin sjukdom utan också om all den uppståndelse som följde på hans val att berätta om sjukdomen. När Lotta Bromé frågade om han hade räknat med all denna uppståndelse svarar Andreas Lundstedt först avvärjande ironiskt: Allt för pr. Därefter fortsätter han, med stort allvar, att berätta om sina känslor för det inträffade.
Andreas Lundstedts sekundkorta ironi gör Expressens nätupplaga till jätterubriken ANDREAS LUNDSTEDT SKÄMTADE OM HIV-SMITTAN, vilket skall få rubrikläsaren att tänka tanken att hela historien om Andreas Lundstets sjukdom kanske bara var ett dåligt skämt, och därigenom locka till läsning av artikeln.
Jag tillhör inte dem som brukar hacka på kvällspressen. Men detta var plumpt. Mycket plumpt.
OBS: I dag tisdag 5/2 blev jag uppringd av Expressen som beklagade den olyckliga formuleringen i rubriken och bedyrade att den inte var avsedd att tolka på det sätt som jag gjort. Därför valde Expressen också att ändra rubriken till den sakligt korrekta Andreas Lundstedts hiv-skämt i radio.
Heder åt Expressen som tillstod och tog ansvar för sitt misstag!
I dag intervjuades Andreas Lundstedt av Lotta Bromé i radioprogrammet P4 Extra. I ett starkt och berörande inslag berättar Andreas Lundstedt inte bara om sin sjukdom utan också om all den uppståndelse som följde på hans val att berätta om sjukdomen. När Lotta Bromé frågade om han hade räknat med all denna uppståndelse svarar Andreas Lundstedt först avvärjande ironiskt: Allt för pr. Därefter fortsätter han, med stort allvar, att berätta om sina känslor för det inträffade.
Andreas Lundstedts sekundkorta ironi gör Expressens nätupplaga till jätterubriken ANDREAS LUNDSTEDT SKÄMTADE OM HIV-SMITTAN, vilket skall få rubrikläsaren att tänka tanken att hela historien om Andreas Lundstets sjukdom kanske bara var ett dåligt skämt, och därigenom locka till läsning av artikeln.
Jag tillhör inte dem som brukar hacka på kvällspressen. Men detta var plumpt. Mycket plumpt.
OBS: I dag tisdag 5/2 blev jag uppringd av Expressen som beklagade den olyckliga formuleringen i rubriken och bedyrade att den inte var avsedd att tolka på det sätt som jag gjort. Därför valde Expressen också att ändra rubriken till den sakligt korrekta Andreas Lundstedts hiv-skämt i radio.
Heder åt Expressen som tillstod och tog ansvar för sitt misstag!
2008-01-31
Varför vann den borgerliga alliansen valet 2006? Nu vet vi!
I dag presenterades SCB-undersökningen Alliansseger, vilken är den första större redogörelsen för 2006 års valundersökning. Författare är docent Henrik Oscarsson och professor Sören Holmberg.
Det går att utläsa två huvudförklaringar till den borgerliga alliansens seger. Den första förklaringen är den högervind som präglade svenska väljare. Andelen väljare som placerade sig själva till höger på en vänster-högerskala upgick t ex till 46 procent, vilket är den högsta andelen sedan mätningarna påbörjades 1968.
Den andra förklaringen är att det i väljarkåren fanns en trötthet på socialdemokratin som regeringsparti. Bland de väljare som valde att byta från socialdemokraterna till ett borgerligt alliansparti är regeringströtthet en lika vanligt förekommande förklaring som ideologi eller konkreta sakfrågor (båda nämndes av 35 procent).
Det är värt att notera att partibytesmotiveringar med explicita hänvisningar till Göran Persson endast samlade 15 procent. Därigenom stärks bilden av att partiledareffekter i svensk politik i allmänhet är små.
Hur är det då med moderaternas bild av sig själva som ”det nya arbetarpartiet”? Ånej, där har partiet en bra bit kvar. Andelen arbetare som röstade på moderaterna var 13 procent, vilket inte är en högre andel än vid det förra borgerliga segervalet 1991. I stället var det bland tjänstemännen som moderaterna vann sina största valframgångar. Andelen lägre tjänstemän som röstade på moderaterna uppgick till 26 procent, och motsvarande andel bland högre tjänstemän uppgick till 39 procent.
Men en viktig fråga kvarstår. Hur skall vi givet resultaten från denna studie förstå den historiskt unika genomklappning i opinionen som alliansregeringen råkat ut för efter valet? När det gäller den ena förklaringsfaktorn - regeringströttheten - är det inte så svårt. Socialdemokratin med Göran Persson försvann från makten och nu pågår ett renoveringsarbete i partiet, med ny partiledare och genom rådslagsprocessen en delvis ny politik. Väljarkåren röstade mera mot den "gamla" socialdemokratin än för en borgerlig alliansregering.
Men när det gäller den andra förklaringsfaktorn - högervinden - är det svårare att förstå utvecklingen efter valet. Ideologiska värderingar är trögrörliga och förändras sällan genom tvära kast. Kan det ha att göra med mättekniken? En väljare som bestämt sig för att rösta på moderaterna har "lättare" att placera sig själv till höger på en vänster-högerskala, utan att det betyder att det är inplaceringen av sig själv på vänster-högerskalan som "orsakar" att man röstar på moderaterna.
En annan tolkning (som Marita Ulvskog för övrigt framförde i radion i dag - se nedan) är att Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna genom sin mjuka framtoning sänkt tröskeln för väljarna att positionera sig själva till höger. Väljarna har i så fall inte värderingsmässigt flyttat sig till höger - självplaceringen på vänster-högerskalan mäter något annat.
Dessa tolkningar är emellertid inte helt lätta att förena med det faktum att väljarkåren också gick åt höger i traditionella sakpolitiska vänster-högerfrågor (mer privat företagsamhet och marknadsekonomi, mer privat sjukvård, minska den offentliga sektorn etc). Så frågan kvarstår: Hur skall vi givet högervågen i den svenska väljarkåren förstå opinionsutvecklingen efter valet? Alla förslag på svar mottages tacksamt!
Lyssna också gärna på Henrik Oscarsson när han i Studio Ett i dag diskuterar rapporten med Marita Ulvskog och Per Schlingman.
Det går att utläsa två huvudförklaringar till den borgerliga alliansens seger. Den första förklaringen är den högervind som präglade svenska väljare. Andelen väljare som placerade sig själva till höger på en vänster-högerskala upgick t ex till 46 procent, vilket är den högsta andelen sedan mätningarna påbörjades 1968.
Den andra förklaringen är att det i väljarkåren fanns en trötthet på socialdemokratin som regeringsparti. Bland de väljare som valde att byta från socialdemokraterna till ett borgerligt alliansparti är regeringströtthet en lika vanligt förekommande förklaring som ideologi eller konkreta sakfrågor (båda nämndes av 35 procent).
Det är värt att notera att partibytesmotiveringar med explicita hänvisningar till Göran Persson endast samlade 15 procent. Därigenom stärks bilden av att partiledareffekter i svensk politik i allmänhet är små.
Hur är det då med moderaternas bild av sig själva som ”det nya arbetarpartiet”? Ånej, där har partiet en bra bit kvar. Andelen arbetare som röstade på moderaterna var 13 procent, vilket inte är en högre andel än vid det förra borgerliga segervalet 1991. I stället var det bland tjänstemännen som moderaterna vann sina största valframgångar. Andelen lägre tjänstemän som röstade på moderaterna uppgick till 26 procent, och motsvarande andel bland högre tjänstemän uppgick till 39 procent.
Men en viktig fråga kvarstår. Hur skall vi givet resultaten från denna studie förstå den historiskt unika genomklappning i opinionen som alliansregeringen råkat ut för efter valet? När det gäller den ena förklaringsfaktorn - regeringströttheten - är det inte så svårt. Socialdemokratin med Göran Persson försvann från makten och nu pågår ett renoveringsarbete i partiet, med ny partiledare och genom rådslagsprocessen en delvis ny politik. Väljarkåren röstade mera mot den "gamla" socialdemokratin än för en borgerlig alliansregering.
Men när det gäller den andra förklaringsfaktorn - högervinden - är det svårare att förstå utvecklingen efter valet. Ideologiska värderingar är trögrörliga och förändras sällan genom tvära kast. Kan det ha att göra med mättekniken? En väljare som bestämt sig för att rösta på moderaterna har "lättare" att placera sig själv till höger på en vänster-högerskala, utan att det betyder att det är inplaceringen av sig själv på vänster-högerskalan som "orsakar" att man röstar på moderaterna.
En annan tolkning (som Marita Ulvskog för övrigt framförde i radion i dag - se nedan) är att Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna genom sin mjuka framtoning sänkt tröskeln för väljarna att positionera sig själva till höger. Väljarna har i så fall inte värderingsmässigt flyttat sig till höger - självplaceringen på vänster-högerskalan mäter något annat.
Dessa tolkningar är emellertid inte helt lätta att förena med det faktum att väljarkåren också gick åt höger i traditionella sakpolitiska vänster-högerfrågor (mer privat företagsamhet och marknadsekonomi, mer privat sjukvård, minska den offentliga sektorn etc). Så frågan kvarstår: Hur skall vi givet högervågen i den svenska väljarkåren förstå opinionsutvecklingen efter valet? Alla förslag på svar mottages tacksamt!
Lyssna också gärna på Henrik Oscarsson när han i Studio Ett i dag diskuterar rapporten med Marita Ulvskog och Per Schlingman.
2008-01-28
Hamas och den dramatiska händelseutvecklingen i Gaza
Händelseutvecklingen i Gaza har inneburit en stor propagandaseger för Hamas. TV-bilderna av palestinier som strömmar över gränsen till Egypten för att bunkra varor och förnödenheter har givit ett mänskligt ansikte åt dem som drabbats av Israels blockad. Hamas har genom rivandet av gränsbarriären stärkt bilden av att det inte går att komma runt organisationen om man menar allvar med försöken att nå en fredlig och varaktig lösning på konflikten.
Frågan om hur gränspassagen mellan Gaza och Egypten nu skall hanteras är inte helt lätt att reda ut. Den anarki som i dag råder blir snart ohållbar. Egypten förlorar prestige och utsätts för starka påtryckningar från USA att agera. Al Fatah och den palestinska myndigheten gör anspråk på att vilja ta över gränskontrollen, men har varken militär eller politisk kraft att göra detta utan Hamas medgivande. Israel har bitit i det sura äpplet och inser att blockaden av Gaza inte fungerade, samtidigt som Israel saknar effektivt värn mot de raketer som skjuts från Gaza.
Rivandet av gränsbarriären är ett "windows of opportunity" - ett möjligheternas fönster - för att upprätta den dialog mellan Hamas och Fatah som är absolut nödvändig för reella framsteg i fredsprocessen. Först när palestinierna har ett enat ledarskap utgör man en fungerande förhandlingspart med Israel. Frågan om gränskontrollen mellan Gaza och Egypten skulle kunna bli den konkreta fråga som tvingar Fatah att förhandla och sluta en politisk överenskommelse med Hamas.
Att det var dumt att försöka isolera bort den folkvalda Hamas-regeringen är i dag mer en allmän sanning än ett kontroversiellt påstående. Tidstypisk för dagens debattläge är Expressens ledarartikel från den 22 januari. Expressen har alltid varit en av staten Israels främsta vänner i Sverige, och ingen seriös debattör kan anklaga Expressen för att vara försonligt inställd till den militanta islamismen. Men så hör skriver tidningen idag - det är som om varje ord vore hämtat från min egen blogg:
Så även om man skulle vilja går det inte att tänka bort Hamas ur den israelisk-palestinska ekvationen. En mer realistisk väg vore därför att försöka tämja den militanta rörelsen genom att väva in den i den politiska processen. Ett första steg skulle kunna vara att pröva Hamas erbjudande om vapenvila och se om Gazaregimen verkligen skulle stå fast vid sitt ord. Hamas och Fatah måste också förr eller senare inleda en försoningsprocess som sätter punkt för uppdelningen i ”Fatahstan” och ”Hamastan”. I slutändan är det bättre även för Israel att ha en motpart som inkluderar bittra fiender i sina led än att förhandla med en vän som inte kontrollerar mycket mer än sitt eget högkvarter.
Frågan om hur gränspassagen mellan Gaza och Egypten nu skall hanteras är inte helt lätt att reda ut. Den anarki som i dag råder blir snart ohållbar. Egypten förlorar prestige och utsätts för starka påtryckningar från USA att agera. Al Fatah och den palestinska myndigheten gör anspråk på att vilja ta över gränskontrollen, men har varken militär eller politisk kraft att göra detta utan Hamas medgivande. Israel har bitit i det sura äpplet och inser att blockaden av Gaza inte fungerade, samtidigt som Israel saknar effektivt värn mot de raketer som skjuts från Gaza.
Rivandet av gränsbarriären är ett "windows of opportunity" - ett möjligheternas fönster - för att upprätta den dialog mellan Hamas och Fatah som är absolut nödvändig för reella framsteg i fredsprocessen. Först när palestinierna har ett enat ledarskap utgör man en fungerande förhandlingspart med Israel. Frågan om gränskontrollen mellan Gaza och Egypten skulle kunna bli den konkreta fråga som tvingar Fatah att förhandla och sluta en politisk överenskommelse med Hamas.
Att det var dumt att försöka isolera bort den folkvalda Hamas-regeringen är i dag mer en allmän sanning än ett kontroversiellt påstående. Tidstypisk för dagens debattläge är Expressens ledarartikel från den 22 januari. Expressen har alltid varit en av staten Israels främsta vänner i Sverige, och ingen seriös debattör kan anklaga Expressen för att vara försonligt inställd till den militanta islamismen. Men så hör skriver tidningen idag - det är som om varje ord vore hämtat från min egen blogg:
Så även om man skulle vilja går det inte att tänka bort Hamas ur den israelisk-palestinska ekvationen. En mer realistisk väg vore därför att försöka tämja den militanta rörelsen genom att väva in den i den politiska processen. Ett första steg skulle kunna vara att pröva Hamas erbjudande om vapenvila och se om Gazaregimen verkligen skulle stå fast vid sitt ord. Hamas och Fatah måste också förr eller senare inleda en försoningsprocess som sätter punkt för uppdelningen i ”Fatahstan” och ”Hamastan”. I slutändan är det bättre även för Israel att ha en motpart som inkluderar bittra fiender i sina led än att förhandla med en vän som inte kontrollerar mycket mer än sitt eget högkvarter.
2008-01-25
Pär Nuder och framtiden
Sakligt sett finns det igen dramatik i att en nyvald partiledare successivt byter ut sin föregångares medarbetare och bygger sig sin egen krets. Dramatiken i Nuder-affären ligger i stället i att det rör sig om ett så tungt uppdrag som ekonomisk-politisk talesman för landets överlägset största parti. Samt - naturligtvis - i de smått skandalösa former som nyheten läckte ut. Det är tyvärr inget gott tecken på hur partiet leds, när man tappar taget i ett så här viktigt och känsligt ärende.
Frågan är då vilken funktion Pär Nuder kommer att fylla i partiet i framtiden? Mona Sahlin sa idag att han bl a sagt nej till uppdraget som utrikespolitisk talesman för partiet.
Låt oss hoppas att det är ett nej som står sig. Visserligen är det sant att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle behöva förstärkning i utrikespolitiska frågor. Men Pär Nuders tidigare insatser på det utrikespolitiska fältet vittnar knappast om förnyelse av det slag som socialdemokratisk utrikespolitik behöver.
Jag har svårt att identifiera någon utrikespolitisk fråga där Pär Nuder agerat på ett sätt som skiljer sig från hur den borgerliga regeringen skulle agerat. Så skriver t ex Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att Pär Nuder: hade exakt samma uppfattning som jag om behovet en ny Israelpolitik (s 264). Göran Perssons och Pär Nuders "nya Israelpolitik" tog sig bl a uttryck i att Göran Persson aldrig kritiserade Israel utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israel utan att också kritisera palestinierna. Som finansminister och ekonomisk-politisk talesman har Pär Nuder också varit - för att uttrycka det behärskat - återhållsam i synen på en generös biståndspolitik och en restriktiv svensk vapenexport.
Pär Nuders allmänpolitiska kompetens och erfarenhet är obestridlig. Men att ge honom ansvar för utrikesfrågorna skulle riskera att fullständigt sudda ut gränsen mellan borgerlig och socialdemokratisk utrikespolitik.
Frågan är då vilken funktion Pär Nuder kommer att fylla i partiet i framtiden? Mona Sahlin sa idag att han bl a sagt nej till uppdraget som utrikespolitisk talesman för partiet.
Låt oss hoppas att det är ett nej som står sig. Visserligen är det sant att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle behöva förstärkning i utrikespolitiska frågor. Men Pär Nuders tidigare insatser på det utrikespolitiska fältet vittnar knappast om förnyelse av det slag som socialdemokratisk utrikespolitik behöver.
Jag har svårt att identifiera någon utrikespolitisk fråga där Pär Nuder agerat på ett sätt som skiljer sig från hur den borgerliga regeringen skulle agerat. Så skriver t ex Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att Pär Nuder: hade exakt samma uppfattning som jag om behovet en ny Israelpolitik (s 264). Göran Perssons och Pär Nuders "nya Israelpolitik" tog sig bl a uttryck i att Göran Persson aldrig kritiserade Israel utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israel utan att också kritisera palestinierna. Som finansminister och ekonomisk-politisk talesman har Pär Nuder också varit - för att uttrycka det behärskat - återhållsam i synen på en generös biståndspolitik och en restriktiv svensk vapenexport.
Pär Nuders allmänpolitiska kompetens och erfarenhet är obestridlig. Men att ge honom ansvar för utrikesfrågorna skulle riskera att fullständigt sudda ut gränsen mellan borgerlig och socialdemokratisk utrikespolitik.
2008-01-22
Nordic Battle Group och den svenska opinionen
Bör Sverige medverka i EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group? I söndags gjorde SVT:s Agenda stor sak av att den svenska opinionen var emot ett deltagande. Men så enkelt är det inte.
Den senaste veckan har det publicerats två opinionsundersökningar i frågan, med helt olika reslutat. I den Sifo-undersökning som Agenda låtit genomföra är det 40 procent som är för och 49 procent som är emot att Sverige medverkar. Men i en motsvarande studie från Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) är det hela 58 procent som är för och bara 16 procent som är emot. Som man frågar får man svar.
Sifo använder följande frågeformulering: Från och med årsskiftet deltar Sverige i Nordic Battle Group, en militär insatsstyrka som EU kan använda för att lösa internationella kriser. Det innebär att svenska soldater inte enbart kommer att försvara sig utan också kommer att kunna anfalla andra militära styrkor. Vad tycker du om Sveriges deltagande i Nordic Battle Group? Tycker du att Sverige skall delta eller tycker du man inte skall delta?
Allt som påstås i Sifos frågeformuleringen är sant, men lägg märke till ordvalen: "militär insatsstyrka", som "EU kan använda" samt "kommer att kunna anfalla andra militära styrkor". Sådana formuleringar drar ner andelen som tycker att Sverige skall delta.
SPF använder följande frågeformulering: Europeiska unionen utvecklar för närvarande snabbinsatsstyrkor för att med kort varsel kunna hjälpa FN att förebygga och stoppa konflikter. Sverige kommer från 2008 att ansvara för en sådan insatsstyrka med soldater också från Estland, Finland, Irland och Norge, Nordic Battle Group. Hur ställer du dig till att Sverige bidrar till EUs förmåga till snabba militära insatser?
Även i SPF:s frågeformulering är allt som påstås sant, men lägg märke till ordvalen: styrkan skall "kunna hjälpa FN" att "förebygga och stoppa konflikter". Sådana formuleringar drar upp andelen som tycker att Sverige skall delta.
När det gäller frågeformuleringar i opinionsundersökningar är det således bäst att travestera Bertolt Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Till TT kommenterar jag Sifos undersökning här.
Svensk opinion brukar vara positiv till att Sverige deltar i olika typer av internationella operationer. Nordic Battle Group är ett gränsfall, eftersom insatsstyrkan är en del av EU och inte en del av FN-systemet. Det massiva Nato-motståndet är således inte ett uttryck för isolationism, utan för strävan efter oberoende och handlingsfrihet. Vi vill själva välja när vi vill delta och på vilket sätt.
För övrigt överraskade försvarsminister Sten Tolgfors (m) med att i P 1 Morgon (tror jag det var) i morse entydigt ta avstånd från folkpartiets idé om att tillsätta en "oberoende" utredning om svenskt Nato-medlemskap. Frågan om svenskt Nato-medlemskap, sa Tolgfors, är inget men utreder. Det handlar om politisk vilja. Precis så är det.
Den senaste veckan har det publicerats två opinionsundersökningar i frågan, med helt olika reslutat. I den Sifo-undersökning som Agenda låtit genomföra är det 40 procent som är för och 49 procent som är emot att Sverige medverkar. Men i en motsvarande studie från Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) är det hela 58 procent som är för och bara 16 procent som är emot. Som man frågar får man svar.
Sifo använder följande frågeformulering: Från och med årsskiftet deltar Sverige i Nordic Battle Group, en militär insatsstyrka som EU kan använda för att lösa internationella kriser. Det innebär att svenska soldater inte enbart kommer att försvara sig utan också kommer att kunna anfalla andra militära styrkor. Vad tycker du om Sveriges deltagande i Nordic Battle Group? Tycker du att Sverige skall delta eller tycker du man inte skall delta?
Allt som påstås i Sifos frågeformuleringen är sant, men lägg märke till ordvalen: "militär insatsstyrka", som "EU kan använda" samt "kommer att kunna anfalla andra militära styrkor". Sådana formuleringar drar ner andelen som tycker att Sverige skall delta.
SPF använder följande frågeformulering: Europeiska unionen utvecklar för närvarande snabbinsatsstyrkor för att med kort varsel kunna hjälpa FN att förebygga och stoppa konflikter. Sverige kommer från 2008 att ansvara för en sådan insatsstyrka med soldater också från Estland, Finland, Irland och Norge, Nordic Battle Group. Hur ställer du dig till att Sverige bidrar till EUs förmåga till snabba militära insatser?
Även i SPF:s frågeformulering är allt som påstås sant, men lägg märke till ordvalen: styrkan skall "kunna hjälpa FN" att "förebygga och stoppa konflikter". Sådana formuleringar drar upp andelen som tycker att Sverige skall delta.
När det gäller frågeformuleringar i opinionsundersökningar är det således bäst att travestera Bertolt Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Till TT kommenterar jag Sifos undersökning här.
Svensk opinion brukar vara positiv till att Sverige deltar i olika typer av internationella operationer. Nordic Battle Group är ett gränsfall, eftersom insatsstyrkan är en del av EU och inte en del av FN-systemet. Det massiva Nato-motståndet är således inte ett uttryck för isolationism, utan för strävan efter oberoende och handlingsfrihet. Vi vill själva välja när vi vill delta och på vilket sätt.
För övrigt överraskade försvarsminister Sten Tolgfors (m) med att i P 1 Morgon (tror jag det var) i morse entydigt ta avstånd från folkpartiets idé om att tillsätta en "oberoende" utredning om svenskt Nato-medlemskap. Frågan om svenskt Nato-medlemskap, sa Tolgfors, är inget men utreder. Det handlar om politisk vilja. Precis så är det.
2008-01-19
Hur bemöta Sverigedemokraterna?
Socialdemokraterna bildar ett nätverk för politiker från de kommuner där Sverigedemokraterna har ett politiskt inflytande. Det kan nog vara bra. Sverigedemokraterna är inte enkla att hantera politiskt och om nätverket kan bidra till att utbyta erfarenheter, vässa argument och samordna strategier så är det gott och väl.
Det som gör mig orolig är att Mats Johansson (s), regionråd i Blekinge och demokratiansvarig i partistyrelsen säger att nu måste vi ”ta tag i debatten” och inte längre ”tiga ihjäl Sverigedemokraterna”.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Det är fel tänkt att socialdemokraterna ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Den relevanta frågan är inte om man skall ta debatten eller ej, utan hur man i så fall tar den.
Jag ser åtminstone tre riskmoment i den socialdemokratiska strategin:
1. Att "ta debatten" med Sverigedemokraterna blir ett egenvärde, ett mål i sig, för socialdemokraterna. I stället borde kraften läggas på strategiskt tänkande kring vad som är det operativa målet med debatten. Det finns inget egenvärde i en debatt mellan Sverigedemokraterna och (s).
2. Att debattera med Sverigedemokraterna innebär att man riskerar att bjuda partiet på en nationell plattform som partiet annars skulle få svårt att erövra. Sverigedemokraterna fick mindre än tre procent av rösterna i 2006 års riksdagsval. Andra småpartier bjuds inte på fribiljetter in i den nationella debatten.
3. Sverigedemokraterna vill i debatten gärna lägga ett invandringspolitiskt perspektiv på politiska sakfrågor som t ex sjukvård, skola och pensioner. På så sätt vill partiet få maximalt genomslag för sin egen profilfråga, d v s invandringspolitiken. För partiets motståndare gäller det att stå emot och i stället pressa Sverigedemokraterna på dess sakpolitik i frågor bortom invandringsproblematiken.
Dessa saker kommenterade jag i SVT:s Rapport i lördags samt i P1 Morgon under måndagen.
Det som gör mig orolig är att Mats Johansson (s), regionråd i Blekinge och demokratiansvarig i partistyrelsen säger att nu måste vi ”ta tag i debatten” och inte längre ”tiga ihjäl Sverigedemokraterna”.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Det är fel tänkt att socialdemokraterna ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Den relevanta frågan är inte om man skall ta debatten eller ej, utan hur man i så fall tar den.
Jag ser åtminstone tre riskmoment i den socialdemokratiska strategin:
1. Att "ta debatten" med Sverigedemokraterna blir ett egenvärde, ett mål i sig, för socialdemokraterna. I stället borde kraften läggas på strategiskt tänkande kring vad som är det operativa målet med debatten. Det finns inget egenvärde i en debatt mellan Sverigedemokraterna och (s).
2. Att debattera med Sverigedemokraterna innebär att man riskerar att bjuda partiet på en nationell plattform som partiet annars skulle få svårt att erövra. Sverigedemokraterna fick mindre än tre procent av rösterna i 2006 års riksdagsval. Andra småpartier bjuds inte på fribiljetter in i den nationella debatten.
3. Sverigedemokraterna vill i debatten gärna lägga ett invandringspolitiskt perspektiv på politiska sakfrågor som t ex sjukvård, skola och pensioner. På så sätt vill partiet få maximalt genomslag för sin egen profilfråga, d v s invandringspolitiken. För partiets motståndare gäller det att stå emot och i stället pressa Sverigedemokraterna på dess sakpolitik i frågor bortom invandringsproblematiken.
Dessa saker kommenterade jag i SVT:s Rapport i lördags samt i P1 Morgon under måndagen.
2008-01-16
Samkönade äktenskap - ja eller nej?
Debatten om samkönade äktenskap har tagit ny fart. Fredrik Reinfeldt säger till TT att regeringen tänker lägga fram en proposition om ny äktenskapslagstiftning, och tre av de fyra borgerliga allianspartierna är för samkönade äktenskap. Men kristdemokraterna är emot och har bundit sig hårt i frågan. I det "Garantibevis" som partiet spred före valet står det att Äktenskapet, som är den stabilaste samlevnadsformen, ska bevaras i nuvarande form.
Kristdemokraterna har knappast råd med ytterligare en svekdebatt. Partiledningen har redan fått hård kritik för att ha fubblat bort frågan om fastighetsskatten och sålt ut frågan om sänkt bensinskatt. (Beslutet att gå till val på frågan om sänkt bensinskatt var för övrigt ur ett kd-perspektiv oerhört märkligt och misslyckat. Jag undrar fortfarande vem som bär ansvaret för den allt annat än lysande idén.) I den senaste Demoskop-mätningen ligger kristdemokraterna på rekordlåga 3.0 procent. Avgrunden hägrar.
Fredrik Reinfeldt befinner sig således - igen - i en bekymmersam situation. Om han föreslår samkönade äktenskap kör han över regeringens just nu svagaste länk. Om han inte föreslår samkönade äktenskap så kommer oppositionen att göra det, och då tvingas sannolikt moderaterna, centern och folkpartiet ändå att rösta ja i riksdagen - men som eftertrupp istället som förtrupp. Det riskerar således att bli fel hur han än gör.
Själv är jag för samkönade äktenskap. Jag baserar min åsikt på kärleksargumentet. Om två vuxna människor älskar varandra och vill leva ihop vore det orättfärdigt att förneka dem äktenskapet.
Det finns två invändningar mot samkönade äktenskap som förtjänar en kommentar.
1. Om homosexuella tillåts gifta sig måste de också likställas med heterosexuella par när det gäller adoption. Eftersom det fortfarande finns negativa stämningar mot homosexuella i samhället riskerar barnen till ett homosexuellt par att fara illa. Ja - den risken finns. Men det vore orimligt att ge dessa stämningar vetorätt i frågan om samkönade äktenskap.
2. Om homosexuella människor får rätt att ingå äktenskap vore det också rimligt att tillåta polygami, det vill säga att låta fler människor än två ingå äktenskap med varandra. Här är jag inte så orolig. Jag tror på den tvåsamma kärlekens kraft och tror inte att det kommer att uppstå någon större efterfrågan på äktenskap mellan flera personer. Om jag har fel, ja, då får vi ta den diskussionen då.
Kristdemokraterna har knappast råd med ytterligare en svekdebatt. Partiledningen har redan fått hård kritik för att ha fubblat bort frågan om fastighetsskatten och sålt ut frågan om sänkt bensinskatt. (Beslutet att gå till val på frågan om sänkt bensinskatt var för övrigt ur ett kd-perspektiv oerhört märkligt och misslyckat. Jag undrar fortfarande vem som bär ansvaret för den allt annat än lysande idén.) I den senaste Demoskop-mätningen ligger kristdemokraterna på rekordlåga 3.0 procent. Avgrunden hägrar.
Fredrik Reinfeldt befinner sig således - igen - i en bekymmersam situation. Om han föreslår samkönade äktenskap kör han över regeringens just nu svagaste länk. Om han inte föreslår samkönade äktenskap så kommer oppositionen att göra det, och då tvingas sannolikt moderaterna, centern och folkpartiet ändå att rösta ja i riksdagen - men som eftertrupp istället som förtrupp. Det riskerar således att bli fel hur han än gör.
Själv är jag för samkönade äktenskap. Jag baserar min åsikt på kärleksargumentet. Om två vuxna människor älskar varandra och vill leva ihop vore det orättfärdigt att förneka dem äktenskapet.
Det finns två invändningar mot samkönade äktenskap som förtjänar en kommentar.
1. Om homosexuella tillåts gifta sig måste de också likställas med heterosexuella par när det gäller adoption. Eftersom det fortfarande finns negativa stämningar mot homosexuella i samhället riskerar barnen till ett homosexuellt par att fara illa. Ja - den risken finns. Men det vore orimligt att ge dessa stämningar vetorätt i frågan om samkönade äktenskap.
2. Om homosexuella människor får rätt att ingå äktenskap vore det också rimligt att tillåta polygami, det vill säga att låta fler människor än två ingå äktenskap med varandra. Här är jag inte så orolig. Jag tror på den tvåsamma kärlekens kraft och tror inte att det kommer att uppstå någon större efterfrågan på äktenskap mellan flera personer. Om jag har fel, ja, då får vi ta den diskussionen då.
2008-01-13
Moderaternas problem med försvarspolitiken
Moderaternas problem med försvarspolitiken accelererar. Nu pågår ett öppet gräl mellan försvarsminister Sten Tolgfors (m) och ÖB Håkan Syrén. Försvarets budget läcker som ett såll och Sten Tolgfors förnekar i SvD att han blivit informerad om krisen: Nej. Jag har inte sett vare sig precisa siffror på underskottet i driftbudgeten eller preciseringar av vad det får för konsekvenser. Skulden för den bristande informationen lägger han på försvaret. Det är dess ansvar att noggrant kommunicera med departementet om förändringar uppstår.
ÖB Håkan Syrén menar å sin sida att han vid upprepade tillfällen anmält att det sker en successiv fördyring. ÖB åberopar också pikant nog Sten Tolgfors företrädare förre försvarsministern Mikael Odenberg som sanningsvittne.
För moderaterna kommer tvisten med försvarsledningen olägligt. Försvarspolitiken är ett av de områden där partiet anses ha ett starkt stöd av sina egna väljare. Nu har dessa väljare under några månader först fått uppleva hur den moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgått med buller och bång, anklagande sin statsminster för att låta budgetfrågor och inte säkerhetspolitiska bedömningar styra försvarspolitiken. Nu hamnar Odenbergs efterträdare Sten Tolgfors i öppet gräl med ÖB i en annan förtroendefråga - skötseln av försvarets ekonomi.
Moderaterna har inte utrymme att tappa ytterligare förtroende från väljarna. Dagens opinonsmätning från Demoskop visar på nya katastrofsiffror för den borgerliga alliansregeringen. Nu skiljer det nästan 20 procent (!) mellan blocken. Värst är det för moderaterna som tappat mer än fem procent, från 25.9 till 20.7, sedan förra mätningen. Moderaterna har därmed tappat uppemot varannan väljare sedan sommaren 2005, då partiet låg på över 35 procent i Demoskops mätningar.
Det är inte lätt att vara Fredrik Reinfeldt.
ÖB Håkan Syrén menar å sin sida att han vid upprepade tillfällen anmält att det sker en successiv fördyring. ÖB åberopar också pikant nog Sten Tolgfors företrädare förre försvarsministern Mikael Odenberg som sanningsvittne.
För moderaterna kommer tvisten med försvarsledningen olägligt. Försvarspolitiken är ett av de områden där partiet anses ha ett starkt stöd av sina egna väljare. Nu har dessa väljare under några månader först fått uppleva hur den moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgått med buller och bång, anklagande sin statsminster för att låta budgetfrågor och inte säkerhetspolitiska bedömningar styra försvarspolitiken. Nu hamnar Odenbergs efterträdare Sten Tolgfors i öppet gräl med ÖB i en annan förtroendefråga - skötseln av försvarets ekonomi.
Moderaterna har inte utrymme att tappa ytterligare förtroende från väljarna. Dagens opinonsmätning från Demoskop visar på nya katastrofsiffror för den borgerliga alliansregeringen. Nu skiljer det nästan 20 procent (!) mellan blocken. Värst är det för moderaterna som tappat mer än fem procent, från 25.9 till 20.7, sedan förra mätningen. Moderaterna har därmed tappat uppemot varannan väljare sedan sommaren 2005, då partiet låg på över 35 procent i Demoskops mätningar.
Det är inte lätt att vara Fredrik Reinfeldt.
2008-01-09
George Bush i Mellanöstern
I dag påbörjade USA:s president George Bush sin veckolånga rundtur i Mellanöstern. De första dagarna tillbringar Bush i Israel ochpå Västbanken, därefter åker han till Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Egypten.
Det är första gången president Bush besöker Israel. Syftet är att visa engagemang och mana på parterna - israeler och palestinier - att gå vidare med de fredsförhandlingar som beslöts i Annapolis i slutet av november.
Det amerikanska engagemanget är välkommet, men kommer alldeles för sent. De misslyckade fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier i Camp David 2000 följdes av sju förlorade år för fredsprocessen. USA grävde sig fast i Irak i stället för att prioritera försöken att nå en lösning på Palestinakonflikten.
I sak är förutsättningarna för en lösning på konflikten goda. Aldrig förr har en amerikansk statsledning så ofta och med en sådan emfas talat om nödvändigheten av en palestinsk statsbildning. Israels premiärminister Olmert och den palestinske presidenten Abbas eftersträvar onekligen en kompromisslösning i de avgörande knäckfrågorna; den palestinska statens gränser (inklusive bosättningarna och Israels säkerhetsbehov), Jerusalems status och de palestinska flyktingarnas erkända rätt att återvända.
Men trots att parterna står ganska så nära varandra i sak så är förutsättningarna för framsteg i fredsprocessen dessvärre små. President Abbas kontrollerar inte sitt eget territorium, utan Gaza styrs av Hamas som klart vann det senaste palestinska parlametsvalet. Abbas kan därför inte med trovärdighet göra anspråk på att företräda hela det palestinska folket. Olmerts regering är ytterst svag, och hans möjligheter att i det israeliska parlamentet Knesset få igenom ett fredsavtal som innebär israeliska eftergifter måste betecknas som mycket små. George Bush har mindre än ett år kvar som president, och riskerar att allt mer framstå som en s k lame duck.
Men allt annat lika är det bra att parterna träffas och förhandlar. Förhandlingar tenderar att ha en återhållande inverkan på våldsanvändningen, och utan förhandlingar aldrig någon fred.
För att fredsförhandlingarna skall bli framgångsrika måste palestiniernas representanter ha legitimitet att företräda hela folket. Det kräver att president Abbas Fatah-rörelse hittar en överenskommelse med Hamas och att isoleringen av Gaza hävs. Ett fredsavtal måste också paketeras på ett sådant sätt att det israeliska folket i ett kommande nyval är motiverade att rösta fram en regering som har mandat att genomföra fredsavtalet.
Vägen dit är lång och svår. George Bush lär inte bli den president som inför fotoblixtar poserar med parterna när ett fredsavtal undertecknas. I bästa fall kan han bli den president som i alla fall bidrog till att få igång de förhandlingar som till sist ledde till den efterlängtade freden mellan israeler och palestinier.
Det är första gången president Bush besöker Israel. Syftet är att visa engagemang och mana på parterna - israeler och palestinier - att gå vidare med de fredsförhandlingar som beslöts i Annapolis i slutet av november.
Det amerikanska engagemanget är välkommet, men kommer alldeles för sent. De misslyckade fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier i Camp David 2000 följdes av sju förlorade år för fredsprocessen. USA grävde sig fast i Irak i stället för att prioritera försöken att nå en lösning på Palestinakonflikten.
I sak är förutsättningarna för en lösning på konflikten goda. Aldrig förr har en amerikansk statsledning så ofta och med en sådan emfas talat om nödvändigheten av en palestinsk statsbildning. Israels premiärminister Olmert och den palestinske presidenten Abbas eftersträvar onekligen en kompromisslösning i de avgörande knäckfrågorna; den palestinska statens gränser (inklusive bosättningarna och Israels säkerhetsbehov), Jerusalems status och de palestinska flyktingarnas erkända rätt att återvända.
Men trots att parterna står ganska så nära varandra i sak så är förutsättningarna för framsteg i fredsprocessen dessvärre små. President Abbas kontrollerar inte sitt eget territorium, utan Gaza styrs av Hamas som klart vann det senaste palestinska parlametsvalet. Abbas kan därför inte med trovärdighet göra anspråk på att företräda hela det palestinska folket. Olmerts regering är ytterst svag, och hans möjligheter att i det israeliska parlamentet Knesset få igenom ett fredsavtal som innebär israeliska eftergifter måste betecknas som mycket små. George Bush har mindre än ett år kvar som president, och riskerar att allt mer framstå som en s k lame duck.
Men allt annat lika är det bra att parterna träffas och förhandlar. Förhandlingar tenderar att ha en återhållande inverkan på våldsanvändningen, och utan förhandlingar aldrig någon fred.
För att fredsförhandlingarna skall bli framgångsrika måste palestiniernas representanter ha legitimitet att företräda hela folket. Det kräver att president Abbas Fatah-rörelse hittar en överenskommelse med Hamas och att isoleringen av Gaza hävs. Ett fredsavtal måste också paketeras på ett sådant sätt att det israeliska folket i ett kommande nyval är motiverade att rösta fram en regering som har mandat att genomföra fredsavtalet.
Vägen dit är lång och svår. George Bush lär inte bli den president som inför fotoblixtar poserar med parterna när ett fredsavtal undertecknas. I bästa fall kan han bli den president som i alla fall bidrog till att få igång de förhandlingar som till sist ledde till den efterlängtade freden mellan israeler och palestinier.
2008-01-07
Kriminaljournalistik och dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani
I dag kom domen i det uppmärksammade fallet med dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani på Kungsholmen i Stockholm den 6 oktober i år. Tre ungdomar dömdes av Stockholms tingsrätt till sluten ungdomsvård i tre år.
Domen får stor uppmärksamhet i massmedia. Det är inte så konstigt. Brottet har väckt starka känslor och fallet inrymmer principiellt svåra avvägningar om individuell respektive kollektiv skuld, eftersom det inte gått att styrka vem av ungdomarna som utdelade den dödande sparken.
Det finns en olycklig trend i svensk kriminaljournalistik. Allt oftare ombeds offrets anhöriga kommentera domen. I sin sorg och förtvivlan uppvaktas de anhöriga av journalister och avkrävs synpunkter på om straffet är rättvist. Så säger t ex Riccardos pappa till Aftonbladet idag att han önskar att de dömda ungdomarna stämplas som mördare.
I en artikel på DN Debatt den 22 januari 2000 (finns bara på Presstext - osäker om länken fungerar) uppmärksammade jag tillsammans med Marie Demker fenomenet i samband med Malexanderrättegången. En av de mördade polisernas anhöriga höll ett uppmärksammat och känslostarkt anförande i rättssalen. Kvällspressen fyllde efter domen på med löpsedlar och förstasidor där de mördade polismännens anhöriga fick utbrista DE FICK VAD DE FÖRTJÄNADE respektive HÅRDAST TÄNKBARA STRAFF ÄR VIKTIGT FÖR MIG.
De anhöriga har rätt till sin sorg och till sin vrede. Men tidningarnas vinklingar är motbjudande. Vinklingarna bidrar till en demonisering av brottslingen och ett uppammande av primitiva hämndkänslor. Media utsätter också de anhöriga för en press att uttrycka sin sorg offentligt, att låta sitt lidande bli en del av det makabra skådespel som spelas upp på den mediala arenan.
Kriminaljournalistikens utveckling är en del av samhällets individualisering, där fokus sätts på brottslingen och inte på brottet. Kriminaliteten knyts till enskilda individer. Om dessa individers ondska inte fanns skulle heller inte brottsligheten finnas. Tänk om det vore så enkelt.
Den mördade Riccardos pappa bär sin sorg med värdighet och hans uttalanden är på det stora hela återhållsamma. Jag noterar också att Aftonbladet dessbättre nu har ändrat i artikeltexten och tagit bort just den passus som önskade att ungdomarna skulle stämplas som mördare.
Domen får stor uppmärksamhet i massmedia. Det är inte så konstigt. Brottet har väckt starka känslor och fallet inrymmer principiellt svåra avvägningar om individuell respektive kollektiv skuld, eftersom det inte gått att styrka vem av ungdomarna som utdelade den dödande sparken.
Det finns en olycklig trend i svensk kriminaljournalistik. Allt oftare ombeds offrets anhöriga kommentera domen. I sin sorg och förtvivlan uppvaktas de anhöriga av journalister och avkrävs synpunkter på om straffet är rättvist. Så säger t ex Riccardos pappa till Aftonbladet idag att han önskar att de dömda ungdomarna stämplas som mördare.
I en artikel på DN Debatt den 22 januari 2000 (finns bara på Presstext - osäker om länken fungerar) uppmärksammade jag tillsammans med Marie Demker fenomenet i samband med Malexanderrättegången. En av de mördade polisernas anhöriga höll ett uppmärksammat och känslostarkt anförande i rättssalen. Kvällspressen fyllde efter domen på med löpsedlar och förstasidor där de mördade polismännens anhöriga fick utbrista DE FICK VAD DE FÖRTJÄNADE respektive HÅRDAST TÄNKBARA STRAFF ÄR VIKTIGT FÖR MIG.
De anhöriga har rätt till sin sorg och till sin vrede. Men tidningarnas vinklingar är motbjudande. Vinklingarna bidrar till en demonisering av brottslingen och ett uppammande av primitiva hämndkänslor. Media utsätter också de anhöriga för en press att uttrycka sin sorg offentligt, att låta sitt lidande bli en del av det makabra skådespel som spelas upp på den mediala arenan.
Kriminaljournalistikens utveckling är en del av samhällets individualisering, där fokus sätts på brottslingen och inte på brottet. Kriminaliteten knyts till enskilda individer. Om dessa individers ondska inte fanns skulle heller inte brottsligheten finnas. Tänk om det vore så enkelt.
Den mördade Riccardos pappa bär sin sorg med värdighet och hans uttalanden är på det stora hela återhållsamma. Jag noterar också att Aftonbladet dessbättre nu har ändrat i artikeltexten och tagit bort just den passus som önskade att ungdomarna skulle stämplas som mördare.
2008-01-04
Nato-utredning som politisk handling
Else-Marie Lindgren, kristdemokraternas ledamot i den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen, vill ha en "förutsättningslös utredning" om svenskt Nato-medlemskap.
Det är alltid intressant när politiker - oavsett partitillhörighet - argumenterar för en "förutsättningslös utredning" av en sakfråga. Vid en första anblick är argumentationen svår att gå emot - varför motsätta sig en utredning som kan ge ett bättre beslutsunderlag i frågan?
Men kravet på en "förutsättningslös utredning" kombineras ofta med att förslagställaren själv är allt annat än förutsättningslös i sin uppfattning. Så säger t ex Else-Marie Lindgren själv till Svenska Dagbladet att: vi är så involverade internationellt – då tycker jag det är klokt att vara med och påverka och ta beslut i den där alliansen. Hur trovärdig blir Else-Marie Lindgren i sin argumentation kring utredningens förutsättningslöshet när hon redan har svaret? Självklart förväntar hon sig i stället att utredningen skall presentera resultat som bekräftar hennes egen politiska uppfattning.
Det är ingen teknisk utredning utan ett säkerhetspolitiskt vägval, säger Håkan Juholt (s). Det är sant. En utredning om svenskt Nato-medlemskap skulle i dag inte främst fylla funktionen av att ge ett bättre beslutsunderlag i frågan, utan i stället bidra till att frågan kom högre upp på den politiska dagordningen.
Den borgerliga regeringen har lovat att inte väcka frågan om svenskt medlemskap i Nato under mandatperioden. Kravet på en "förutsättningslös utredning" kan ses som ett försök att kringgå det löftet.
Det är alltid intressant när politiker - oavsett partitillhörighet - argumenterar för en "förutsättningslös utredning" av en sakfråga. Vid en första anblick är argumentationen svår att gå emot - varför motsätta sig en utredning som kan ge ett bättre beslutsunderlag i frågan?
Men kravet på en "förutsättningslös utredning" kombineras ofta med att förslagställaren själv är allt annat än förutsättningslös i sin uppfattning. Så säger t ex Else-Marie Lindgren själv till Svenska Dagbladet att: vi är så involverade internationellt – då tycker jag det är klokt att vara med och påverka och ta beslut i den där alliansen. Hur trovärdig blir Else-Marie Lindgren i sin argumentation kring utredningens förutsättningslöshet när hon redan har svaret? Självklart förväntar hon sig i stället att utredningen skall presentera resultat som bekräftar hennes egen politiska uppfattning.
Det är ingen teknisk utredning utan ett säkerhetspolitiskt vägval, säger Håkan Juholt (s). Det är sant. En utredning om svenskt Nato-medlemskap skulle i dag inte främst fylla funktionen av att ge ett bättre beslutsunderlag i frågan, utan i stället bidra till att frågan kom högre upp på den politiska dagordningen.
Den borgerliga regeringen har lovat att inte väcka frågan om svenskt medlemskap i Nato under mandatperioden. Kravet på en "förutsättningslös utredning" kan ses som ett försök att kringgå det löftet.
2008-01-02
Alkoholfri representation?
Bör all representation som sker i riksdagens regi vara alkoholfri? Frågan ställs i dagens Svenska Dagbladet, i samband med ett intressant reportage kring riksdagens nykterhetsgrupp. Flera riksdagsledamöter vittnar om hur de dagligen erbjuds alkohol i olika former i samband med sin verksamhet i riksdagen eller vid olika externa tillställningar. Svenska Dagbladet citerar Sofia Arkelsten (m), som på sin blogg ger en inblick från livet som riksdagsledamot: Nu är det julfest med moderaterna i miljö- och jordbruks- utskottet. Fördrinken har börjat. Vi ska äta musslor och dricka öl. Klimatsmart och gott.”
Själv är jag är inte nykterist, men relativt återhållsam med alkohol. Jag noterar att min alkoholkonsumtion stiger en hel del när jag är på konferenser, externa seminarier eller motsvarande tillställningar. Visst ser jag svårigheterna med att kräva alkoholfri representation för riksdagen. Men det är absolut inte omöjligt. Jag instämmer med Gudryn Schyman, som i samma artikel säger att alkoholfri riksdagsrepresentation vore att ”statuera exempel som en politisk handling”.
IOGT-NTO är en av de få folkrörelseorganisationer i Sverige som växer i medlemsantal. Jag skulle gärna gå med som sympatisör eller stödmedlem om det vore möjligt, även om jag i dag inte är redo att ta steget till fullständig nykterism. Alkohol dödar och demoraliserar. Samhället bör därför utnyttja sina möjligheter att markera mot alkoholbruk i alla dess former.
Själv är jag är inte nykterist, men relativt återhållsam med alkohol. Jag noterar att min alkoholkonsumtion stiger en hel del när jag är på konferenser, externa seminarier eller motsvarande tillställningar. Visst ser jag svårigheterna med att kräva alkoholfri representation för riksdagen. Men det är absolut inte omöjligt. Jag instämmer med Gudryn Schyman, som i samma artikel säger att alkoholfri riksdagsrepresentation vore att ”statuera exempel som en politisk handling”.
IOGT-NTO är en av de få folkrörelseorganisationer i Sverige som växer i medlemsantal. Jag skulle gärna gå med som sympatisör eller stödmedlem om det vore möjligt, även om jag i dag inte är redo att ta steget till fullständig nykterism. Alkohol dödar och demoraliserar. Samhället bör därför utnyttja sina möjligheter att markera mot alkoholbruk i alla dess former.
2007-12-29
Socialdemokratin inför 2008
2008 blir ett avgörande år för socialdemokratin.
Ur det kortsiktiga perspektivet gäller det att försöka bibehålla merparten av det smått otroliga opinionsförsprång som vänsterblocket har i förhållande till de borgerliga partierna. Om merparten av försprånget kan bibehållas under 2008 kommer socialdemokratin med all sannolikhet att år 2009 göra sitt överlägset bästa resultat i valen till Europaparlamentet. (Hittills bästa valresultat för socialdemokraterna är blygsamma 28.1 procent från 1995...) Den valframgången kommer i sin tur att ge partiet en medvind som bär långt även i 2010 års svenska valrörelse. Kort sagt: det ser bra ut.
Men kortsiktiga framgångar kan stå i vägen för de långsiktiga. Partiets rådslag pågår som bäst. Själv finns jag med på ett hörn genom att ingå i arbetsgruppen "Socialdemokratins värderingar i en gränslös värld", en undergrupp till rådslagsgruppen "Vår värld". Min artikel på DN Debatt den 23 december är en produkt av den rådslagsprocessen, även om jag själv ansvarar för innehållet i artikeln.
Hittills har rådslagsdebatten om socialdemokratins förnyelse och framtida politik varit öppen och förutsättningslös. Men under 2008 skall denna mångsidiga debatt stramas upp för att kunna ta form i texter om ideologi och konkret politik. Denna politik skall sedan i sin tur underställas partikongressen 2009 och utgöra grunden för socialdemokraternas valplattform 2010. Om förnyelsen skall bli reell och gå på djupet måste grundarbetet göras 2008. Det som inte görs 2008 kan inte på något trovärdigt sätt göras 2009 eller 2010.
Att förnya betyder inte att gå åt höger. Förnyelsen måste vila på socialdemokratins grundläggande värderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Men den konkreta politiken måste utformas på ett sätt så att den blir tillämplig på ett samhälle där arbetarklassens andel av befolkningen kontinuerligt minskar och individualiseringen bl a tar sig uttryck i att allt färre personer identifierar sig själv med någon särskild samhällsklass.
De strålande opinionssiffrorna riskerar att försvåra förnyelseprocessen. Varför ändra politik när folket älskar oss och allt går så bra? Men efter valsegern 2010 kan besvikelsen snabbt stå för dörren. Målsättningen för socialdemokratin kan inte begränsas till att vinna 2010 års val. Målsättningen måste vara att socialdemokratin skall spela en lika avgörande roll i det politiska livet i Sverige (och i världen också, förstås) under 2000-talet som under 1900-talet.
Valet 2010 är bara ett steg på vägen. Då duger det inte att låta sig bländas av skimrande opinionssiffror. Hårt politiskt arbete väntar. Rådslaget under är 2008 en central del av detta arbete. Således: Till verket, kamrater!
Bloggens läsare önskas samtidigt ett riktigt Gott Nytt År!
Ur det kortsiktiga perspektivet gäller det att försöka bibehålla merparten av det smått otroliga opinionsförsprång som vänsterblocket har i förhållande till de borgerliga partierna. Om merparten av försprånget kan bibehållas under 2008 kommer socialdemokratin med all sannolikhet att år 2009 göra sitt överlägset bästa resultat i valen till Europaparlamentet. (Hittills bästa valresultat för socialdemokraterna är blygsamma 28.1 procent från 1995...) Den valframgången kommer i sin tur att ge partiet en medvind som bär långt även i 2010 års svenska valrörelse. Kort sagt: det ser bra ut.
Men kortsiktiga framgångar kan stå i vägen för de långsiktiga. Partiets rådslag pågår som bäst. Själv finns jag med på ett hörn genom att ingå i arbetsgruppen "Socialdemokratins värderingar i en gränslös värld", en undergrupp till rådslagsgruppen "Vår värld". Min artikel på DN Debatt den 23 december är en produkt av den rådslagsprocessen, även om jag själv ansvarar för innehållet i artikeln.
Hittills har rådslagsdebatten om socialdemokratins förnyelse och framtida politik varit öppen och förutsättningslös. Men under 2008 skall denna mångsidiga debatt stramas upp för att kunna ta form i texter om ideologi och konkret politik. Denna politik skall sedan i sin tur underställas partikongressen 2009 och utgöra grunden för socialdemokraternas valplattform 2010. Om förnyelsen skall bli reell och gå på djupet måste grundarbetet göras 2008. Det som inte görs 2008 kan inte på något trovärdigt sätt göras 2009 eller 2010.
Att förnya betyder inte att gå åt höger. Förnyelsen måste vila på socialdemokratins grundläggande värderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Men den konkreta politiken måste utformas på ett sätt så att den blir tillämplig på ett samhälle där arbetarklassens andel av befolkningen kontinuerligt minskar och individualiseringen bl a tar sig uttryck i att allt färre personer identifierar sig själv med någon särskild samhällsklass.
De strålande opinionssiffrorna riskerar att försvåra förnyelseprocessen. Varför ändra politik när folket älskar oss och allt går så bra? Men efter valsegern 2010 kan besvikelsen snabbt stå för dörren. Målsättningen för socialdemokratin kan inte begränsas till att vinna 2010 års val. Målsättningen måste vara att socialdemokratin skall spela en lika avgörande roll i det politiska livet i Sverige (och i världen också, förstås) under 2000-talet som under 1900-talet.
Valet 2010 är bara ett steg på vägen. Då duger det inte att låta sig bländas av skimrande opinionssiffror. Hårt politiskt arbete väntar. Rådslaget under är 2008 en central del av detta arbete. Således: Till verket, kamrater!
Bloggens läsare önskas samtidigt ett riktigt Gott Nytt År!
2007-12-23
Om (s) och utrikespolitiken
I dag söndag skriver jag på DN Debatt om socialdemokraterna och utrikespolitiken. Trogna läsare av denna blogg känner igen delar av problematiken - den kretsar kring arvet efter Olof Palme, skillnader mellan vänster och höger i utrikespolitiska frågor samt svårigheten för socialdemokratin att låta sin frihetsvision ta politisk form i en individualiserad värld. Artikeln är mitt första fullt genomarbetade försök att göra varaktigt avtryck i denna debatt.
I artikeln diskuterar jag bl a socialdemokratins onödigt defensiva agerande i kravet på FN-mandat för fredsbevarande operationer, utifrån ett frihetsperspektiv: Den borgerliga skepsisen till FN-mandat är ett uttryck för en frihetssyn där ändamålen får helga medlen. Att intervenera militärt för att värna de mänskliga rättigheterna blir ett värde i sig, oavsett de frihetsförluster för civilbefolkningen som följer i krigets spår. Kriget i Irak är ett typexempel. Den USA-ledda koalitionen intervenerade militärt under frihetens fana, påhejade av flera framträdande svenska borgerliga politiker med Carl Bildt i spetsen, och störtade Saddam Hussein.
Men det irakiska folket fick betala dyrt genom just frihetsförluster i liv, hälsa, arbete, jämställdhet och säkerhet. Kravet på FN-mandat är ett frihetskrav eftersom det minskar möjligheterna för stormakter att utan kontroll och i eget intresse använda mänskligt lidande som en förevändning för sin egen maktpolitik. För socialdemokratin består utmaningen i att forma inte bara en politik utan också ett politiskt språk som synliggör de frihetsvärden som ligger till grund för folkrätten och för linjen om FN-mandat. En politik som till skillnad från främst moderaterna och folkpartiet - kombinerar viljan till frihet med gemenskapens nödvändighet.
Människans frigörelse kan bara vara hennes eget verk, för att travestera Karl Marx. Må så vara. Men jag vill inför den stundande julhelgen påminna om den korsfäste, vars död skapade de nödvändiga betingelserna för detta verk. Låt oss efter förmåga nyttja frigörelsens möjligheter till att åstadkomma fred och försoning, såväl i världen som i våra hjärtan.
Med detta önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!
I artikeln diskuterar jag bl a socialdemokratins onödigt defensiva agerande i kravet på FN-mandat för fredsbevarande operationer, utifrån ett frihetsperspektiv: Den borgerliga skepsisen till FN-mandat är ett uttryck för en frihetssyn där ändamålen får helga medlen. Att intervenera militärt för att värna de mänskliga rättigheterna blir ett värde i sig, oavsett de frihetsförluster för civilbefolkningen som följer i krigets spår. Kriget i Irak är ett typexempel. Den USA-ledda koalitionen intervenerade militärt under frihetens fana, påhejade av flera framträdande svenska borgerliga politiker med Carl Bildt i spetsen, och störtade Saddam Hussein.
Men det irakiska folket fick betala dyrt genom just frihetsförluster i liv, hälsa, arbete, jämställdhet och säkerhet. Kravet på FN-mandat är ett frihetskrav eftersom det minskar möjligheterna för stormakter att utan kontroll och i eget intresse använda mänskligt lidande som en förevändning för sin egen maktpolitik. För socialdemokratin består utmaningen i att forma inte bara en politik utan också ett politiskt språk som synliggör de frihetsvärden som ligger till grund för folkrätten och för linjen om FN-mandat. En politik som till skillnad från främst moderaterna och folkpartiet - kombinerar viljan till frihet med gemenskapens nödvändighet.
Människans frigörelse kan bara vara hennes eget verk, för att travestera Karl Marx. Må så vara. Men jag vill inför den stundande julhelgen påminna om den korsfäste, vars död skapade de nödvändiga betingelserna för detta verk. Låt oss efter förmåga nyttja frigörelsens möjligheter till att åstadkomma fred och försoning, såväl i världen som i våra hjärtan.
Med detta önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!
2007-12-18
Avdelningen dåliga bortförklaringar
Många har förvånats över den borgerliga alliansregeringens rekordras i opinionen - den genomför ju bara vad den faktiskt gick till val på att göra. Bland de vanligaste förklaringarna till rekordraset återfinns t ex att väljarna i första hand ville ge socialdemokraterna en knäpp på näsan och få bort Göran Persson, eller att väljarna först efter valet insåg orättvisorna i konsekvenserna av den borgerliga politiken.
Nu har förre moderatledaren Ulf Adelsohn givit sig in i debatten. I ett mejl till Svenska Dagbladets prenumerationsavdelning skriver han att han gör ett uppehåll i sin prenumeration eftersom Svenska Dagbladets journalistik är en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal. Adelsohn har även sänt mejlet till ett trettiotal av sina vänner, däribland Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström samt radioprofilen Ulf Elfving.
När jag i radions P1 Morgon hörde Adelsohn på fullt allvar föra fram sin förklaring trodde jag att jag av misstag hamnat i Godmorgon Världens satirprogram Public Service. Jag kan förstå att han som gammal högerledare störs av att den borgerliga pressen inte behandlar en borgerlig regering med tillbörlig vördnad. Men har han under alla sina år i politiken lärt sig så lite att han verkligen tror att en enskild tidning skulle ha en sådan betydelse? Knappast. Mejlet var snarast ett uttryck för bristande impulskontroll och nu får han inför offentligheten stå sitt kast.
Jag instämmer i Barbro Hedvalls - ledarskribent på DN - bedömning om konsekvenserna för Svenska Dagbladet: Sällan har väl en tidning så enkelt fått så mycket reklam för en sådan självklarhet: en oberoende hållning. Här kan vi bara gnissla tänderna.
Nu har förre moderatledaren Ulf Adelsohn givit sig in i debatten. I ett mejl till Svenska Dagbladets prenumerationsavdelning skriver han att han gör ett uppehåll i sin prenumeration eftersom Svenska Dagbladets journalistik är en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal. Adelsohn har även sänt mejlet till ett trettiotal av sina vänner, däribland Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström samt radioprofilen Ulf Elfving.
När jag i radions P1 Morgon hörde Adelsohn på fullt allvar föra fram sin förklaring trodde jag att jag av misstag hamnat i Godmorgon Världens satirprogram Public Service. Jag kan förstå att han som gammal högerledare störs av att den borgerliga pressen inte behandlar en borgerlig regering med tillbörlig vördnad. Men har han under alla sina år i politiken lärt sig så lite att han verkligen tror att en enskild tidning skulle ha en sådan betydelse? Knappast. Mejlet var snarast ett uttryck för bristande impulskontroll och nu får han inför offentligheten stå sitt kast.
Jag instämmer i Barbro Hedvalls - ledarskribent på DN - bedömning om konsekvenserna för Svenska Dagbladet: Sällan har väl en tidning så enkelt fått så mycket reklam för en sådan självklarhet: en oberoende hållning. Här kan vi bara gnissla tänderna.
2007-12-16
Sexism och Ryanair
Jag har aldrig flugit med Ryanair och skall verkligen göra mitt bästa för att låta bli i framtiden också. Inte nog med att bolaget dumdrygt vägrar att underteckna kollektivavtal för sina anställda. Nu profilerar sig bolaget också i sexism-branchen, genom att vika ut sina flygvärdinnor i en kalender med namnet The Girls of Ryanair. Överskottet går till välgörande ändamål. Flickorna framträder i klassisk posering, iklädda minimala bikinis och utan någon ironi eller glimt i ögat.
Vi kämpar för kvinnors rätt att klä av sig, säger Ryanairs nordeuropachef Wilhelm Hamilton. Därigenom bidrar han till att göra Ryanair till flygbolaget som gav gubbigheten ett ansikte.
Vi kämpar för kvinnors rätt att klä av sig, säger Ryanairs nordeuropachef Wilhelm Hamilton. Därigenom bidrar han till att göra Ryanair till flygbolaget som gav gubbigheten ett ansikte.
2007-12-13
Om krig och kön
Kvinnliga soldater i den svenska utlandsstyrkan Nordic Battle Group har klagat på sitt förbandstecken - ett lejon med snopp - till EU-domstolen. Konsekvensen har blivit att försvaret tagit bort snoppen från lejonet. (Bilderna på lejonet med och utan snopp kan beskådas här.)
Det manliga könet har ofta fått stå som symbol för mod och handlingskraft. Ur det perspektivet har det varit en lämplig symbol för soldater med uppgift att i krig riskera sitt eget liv och dessutom inte tveka att döda andra soldater om situationen så kräver. Men kvinnliga soldater med manliga könsorgan som symbol för mod och handlingskraft demaskerar könsmaktsordningen. Varför är det mannens könsorgan och inte kvinnans som tillåts symbolisera mod och handlingskraft?
Samtidigt blir försvarets försök att hantera situationen genom att kastrera lejonet ett misslyckande. Heraldikern Vladimir A Sagerlund berättar i Göteborgs-Posten att vapensköldar med lejon utan genitalier förr gavs till dem som förrått Kronan.
Jag tänker osökt på Cecilia Åses doktorsavhandling Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn (Liber, 2000) om hur kropp och kvinnlighet kommer till uttryck i svenskt polisväsende. Cecilia Åse studerar bl a manliga och kvinnliga polisuniformer och stannar i en intressant pasage upp vid bröstfickan på polisskjortan. Såväl manliga som kvinnliga polisskjortor har bröstficka. Men den kvinnliga polisskjortans bröstficka är falsk. Den är bara en markör och går inte att använda. Tanken bakom den falska fickan är att om kvinnliga poliser använde bröstfickan till att förvara pennor eller andra föremål i så skulle manliga blickar riskera att dras till den kvinnliga polisens bröst. Därigenom skulle uniformsutstyrseln bidra till en olycklig sexualisering av kvinnliga poliser. (Djävulen sitter som bekant i detaljerna.)
Det finns ett samband mellan kön och våld. Män begår betydligt oftare våldshandlingar än vad kvinnor gör. Varför det är så finns det däremot skilda meningar om. Själv diskuterar jag problematiken i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998).
Det manliga könet har ofta fått stå som symbol för mod och handlingskraft. Ur det perspektivet har det varit en lämplig symbol för soldater med uppgift att i krig riskera sitt eget liv och dessutom inte tveka att döda andra soldater om situationen så kräver. Men kvinnliga soldater med manliga könsorgan som symbol för mod och handlingskraft demaskerar könsmaktsordningen. Varför är det mannens könsorgan och inte kvinnans som tillåts symbolisera mod och handlingskraft?
Samtidigt blir försvarets försök att hantera situationen genom att kastrera lejonet ett misslyckande. Heraldikern Vladimir A Sagerlund berättar i Göteborgs-Posten att vapensköldar med lejon utan genitalier förr gavs till dem som förrått Kronan.
Jag tänker osökt på Cecilia Åses doktorsavhandling Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn (Liber, 2000) om hur kropp och kvinnlighet kommer till uttryck i svenskt polisväsende. Cecilia Åse studerar bl a manliga och kvinnliga polisuniformer och stannar i en intressant pasage upp vid bröstfickan på polisskjortan. Såväl manliga som kvinnliga polisskjortor har bröstficka. Men den kvinnliga polisskjortans bröstficka är falsk. Den är bara en markör och går inte att använda. Tanken bakom den falska fickan är att om kvinnliga poliser använde bröstfickan till att förvara pennor eller andra föremål i så skulle manliga blickar riskera att dras till den kvinnliga polisens bröst. Därigenom skulle uniformsutstyrseln bidra till en olycklig sexualisering av kvinnliga poliser. (Djävulen sitter som bekant i detaljerna.)
Det finns ett samband mellan kön och våld. Män begår betydligt oftare våldshandlingar än vad kvinnor gör. Varför det är så finns det däremot skilda meningar om. Själv diskuterar jag problematiken i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998).
2007-12-10
Älska Sveriges Television!
Högern är inte mycket att hålla i handen när det gäller public service. Näraliggande exempel på detta är förstås förra kulturministern Cecilia Stegös och nuvarande migrationsministern Tobias Billströms mångåriga och ideologiskt impregnerade vägran att betala sina tv-licenser.
Högerns skepsis till public service tar sig nu uttryck i den kritik som riktats mot Sveriges Televisions pågående kampanj Fri Television, där bolagets journalistiska oberoende lyfts fram. Tidigare har högern markerat mot public service genom krav på reklam i TV, skapandet kommersiella kanaler samt kritik mot en påstådd vänstervridning av programmens innehåll. Den senaste kritikpunkten blir absurd med tanke på Kent Asps återkommande studier som entydigt visar på en balanserad och nyanserad nyhetsförmedling i Sveriges Television och i Sveriges Radio över tid.
På söndagens Brännpunkt i SvD skriver Micke Leijnegard, programledaren för SVT:s Gomorron Sverige, ett lysande försvar för Sveriges Television. Läs gärna hans artikel. Här vill jag bara lyfta fram hans iakttagelse att de som kritiserar SVT för bristande opartiskhet inte alls är på hugget när det gäller opartiskheten i TV4 eller TV8. Jag har länge fascinerats av att så många accepterat att samhällsprogrammen i nya kanaler som TV8 och Axess-TV genom sina programledare framstås som filialer till Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor. Leijnegard skriver:
I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartiskhetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinionsbildare och leder TV8:s debattprogram - Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski? Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en "sidekick" med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius?
Sveriges Television spelar i en egen division när det gäller kvalitet och resurser. Därför måste bolaget naturligtvis acceptera att ständigt vara i blickfånget och ständigt utsättas för kritik. Men jag är trött på det slentrianmässiga och ideologiskt färgade gnället på SVT. Leijnegards försvar är en klar och uppfriskande röst i debatten.
Högerns skepsis till public service tar sig nu uttryck i den kritik som riktats mot Sveriges Televisions pågående kampanj Fri Television, där bolagets journalistiska oberoende lyfts fram. Tidigare har högern markerat mot public service genom krav på reklam i TV, skapandet kommersiella kanaler samt kritik mot en påstådd vänstervridning av programmens innehåll. Den senaste kritikpunkten blir absurd med tanke på Kent Asps återkommande studier som entydigt visar på en balanserad och nyanserad nyhetsförmedling i Sveriges Television och i Sveriges Radio över tid.
På söndagens Brännpunkt i SvD skriver Micke Leijnegard, programledaren för SVT:s Gomorron Sverige, ett lysande försvar för Sveriges Television. Läs gärna hans artikel. Här vill jag bara lyfta fram hans iakttagelse att de som kritiserar SVT för bristande opartiskhet inte alls är på hugget när det gäller opartiskheten i TV4 eller TV8. Jag har länge fascinerats av att så många accepterat att samhällsprogrammen i nya kanaler som TV8 och Axess-TV genom sina programledare framstås som filialer till Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor. Leijnegard skriver:
I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartiskhetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinionsbildare och leder TV8:s debattprogram - Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski? Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en "sidekick" med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius?
Sveriges Television spelar i en egen division när det gäller kvalitet och resurser. Därför måste bolaget naturligtvis acceptera att ständigt vara i blickfånget och ständigt utsättas för kritik. Men jag är trött på det slentrianmässiga och ideologiskt färgade gnället på SVT. Leijnegards försvar är en klar och uppfriskande röst i debatten.
2007-12-07
Kristdemokraterna och Israel
Efter valet, där Hamas tog makten och det internationella samfundet drog tillbaka handeln, har fattigdomen ökat markant. Gaza har stängts av från omvärlden, och det är förståeligt att Israel vill försvara sina gränser. Men när bara de mest basala matleveranserna kommer in ökar risken för smuggling och kriminalitet. Det försvårar ytterligare situationen och möjligheten till en fredlig lösning om kriminaliteten ökar.
Désirée Pethrus Engström (kd) - barnbarn till den legendariske pingspredikanten och grundaren av Kristen Demokratisk Samling Lewi Pethrus - i riksdagens interpellationsdebatt tisdagen den 4 december. Motståndet mot Israels isolering av Gazaremsan sprider sig även inom kristdemokratin.
Det var för övrigt intressant att se hur kritiken mot Israels agerande skar genom alla partigrupperingar i riksdagen. Den svenska Mellanösternopinionen har sällan eller aldrig varit så enad som nu.
Désirée Pethrus Engström (kd) - barnbarn till den legendariske pingspredikanten och grundaren av Kristen Demokratisk Samling Lewi Pethrus - i riksdagens interpellationsdebatt tisdagen den 4 december. Motståndet mot Israels isolering av Gazaremsan sprider sig även inom kristdemokratin.
Det var för övrigt intressant att se hur kritiken mot Israels agerande skar genom alla partigrupperingar i riksdagen. Den svenska Mellanösternopinionen har sällan eller aldrig varit så enad som nu.
2007-12-05
Bordellhärvor och ursäkter
Två av de minderåriga flickor som utnyttjades under den s k Bordellhärvan i början av 1970-talet träder i dag fram och kräver skadestånd samt en ursäkt från den svenska staten. Bordellhärvan är en varböld i svensk politisk historia. Den vägrar läka ut och det räcker med att man trycker lite på den så väller det obehagliga innehållet ut och blir synligt.
Det är otvivelaktigt så att de två flickorna utsattes för en behandling som var grym och som satt negativa spår i deras möjligheter att leva ett gott liv. Media spekulerar nu - igen - om olika kända politiker som påståtts ha tillhört kundkretsen. Bortsett från dåvarande justitieminister Lennart Geijer tror jag inte på de uppgifterna. (Lyssna gärna på Leif GW Perssons kloka argumentatioin i just den frågan i Studio Ett i dag.)
Bakgrunden till dagens presskonferens tycks mig dunkel. Varför och på vems initiativ framträder de båda kvinnorna just nu? Varför är det så angeläget att återigen namnge och anklaga döda kända personer som inte kan försvara sig? Någonting ger mig dålig smak i munnen.
Med all respekt för de båda flickornas lidande och fylld av förakt över den behandling de utsatts för tycker jag ändå inte att staten bör be om ursäkt. Jag har överhuvudtaget svårt för den ursäkts-våg som nu går över världen. Vilken funktion skall ursäkten fylla? Skall offret ta emot ursäkten och säga vad fint att du bad om ursäkt - jag förlåter dig och nu är allting bra? Det vore ju absurt.
En ogärning bli inte mindre för att ogärningsmannens efterföljare ber om ursäkt. Offret blir inte mindre offer av en ursäkt. Brott skall beivras och bestraffas. Skadestånd skall utbetalas när juridisk grund föreligger. För att reglera denna process har vi lagar och rättsväsende. Men relationen mellan brottsoffer och gärningsman får inte blir personlig och än mindre privat. Ursäktsmentaliteten luckrar upp den gränsen och bör därför motarbetas.
Det är otvivelaktigt så att de två flickorna utsattes för en behandling som var grym och som satt negativa spår i deras möjligheter att leva ett gott liv. Media spekulerar nu - igen - om olika kända politiker som påståtts ha tillhört kundkretsen. Bortsett från dåvarande justitieminister Lennart Geijer tror jag inte på de uppgifterna. (Lyssna gärna på Leif GW Perssons kloka argumentatioin i just den frågan i Studio Ett i dag.)
Bakgrunden till dagens presskonferens tycks mig dunkel. Varför och på vems initiativ framträder de båda kvinnorna just nu? Varför är det så angeläget att återigen namnge och anklaga döda kända personer som inte kan försvara sig? Någonting ger mig dålig smak i munnen.
Med all respekt för de båda flickornas lidande och fylld av förakt över den behandling de utsatts för tycker jag ändå inte att staten bör be om ursäkt. Jag har överhuvudtaget svårt för den ursäkts-våg som nu går över världen. Vilken funktion skall ursäkten fylla? Skall offret ta emot ursäkten och säga vad fint att du bad om ursäkt - jag förlåter dig och nu är allting bra? Det vore ju absurt.
En ogärning bli inte mindre för att ogärningsmannens efterföljare ber om ursäkt. Offret blir inte mindre offer av en ursäkt. Brott skall beivras och bestraffas. Skadestånd skall utbetalas när juridisk grund föreligger. För att reglera denna process har vi lagar och rättsväsende. Men relationen mellan brottsoffer och gärningsman får inte blir personlig och än mindre privat. Ursäktsmentaliteten luckrar upp den gränsen och bör därför motarbetas.
2007-12-02
Fortsatt EMU-motstånd
Den svenska EMU-opinionen är fortsatt negativ. I en Sifo-mätning i dag anger 52 procent av de tillfrågade att Sverige inte skall gå med i EMU, medan 39 procent anser att Sverige bör gå med. I folkomröstningen 2003 var det 56 procent som röstade nej och 42 procent som röstade ja.
Resultaten sticker ut så till vida att den svenska EU-opinionen på senare år blivit alltmer positiv. I 2006 års SOM-undersökning var det 43 procent som var för Sveriges medlemskap i EU, medan 31 procent var emot. Det var det största överläget för EU-anhängarna i opinionen sedan 1997.
Man kan fråga sig varför EU-opinionen blir mer positiv, medan EMU-opinonen är lika negativ som tidigare. En tänkbar förklaring är att det nu skett en successiv "tillvänjning" av EU-medlemskapet. Sverige har nu varit med i så många år att människor vant sig. I 2009 års val till Europaparlamentet kommer sannolikt frågan om "för eller emot EU" att få ge plats åt frågan om vilken politik EU skall föra - vänster eller höger - i flera centrala politiska sakfrågor.
I augusti i år förordade folkpartiets partistyrelse en ny folkomröstning om svenskt EMU-medlemskap. Det skall bli intressant att se om partiet vågar driva frågan trots motstånd i opinionen och bland allianskamraterna.
Resultaten sticker ut så till vida att den svenska EU-opinionen på senare år blivit alltmer positiv. I 2006 års SOM-undersökning var det 43 procent som var för Sveriges medlemskap i EU, medan 31 procent var emot. Det var det största överläget för EU-anhängarna i opinionen sedan 1997.
Man kan fråga sig varför EU-opinionen blir mer positiv, medan EMU-opinonen är lika negativ som tidigare. En tänkbar förklaring är att det nu skett en successiv "tillvänjning" av EU-medlemskapet. Sverige har nu varit med i så många år att människor vant sig. I 2009 års val till Europaparlamentet kommer sannolikt frågan om "för eller emot EU" att få ge plats åt frågan om vilken politik EU skall föra - vänster eller höger - i flera centrala politiska sakfrågor.
I augusti i år förordade folkpartiets partistyrelse en ny folkomröstning om svenskt EMU-medlemskap. Det skall bli intressant att se om partiet vågar driva frågan trots motstånd i opinionen och bland allianskamraterna.
2007-11-30
Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen bli?
Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen egentligen bli? Efter varje mätning tänker jag att nu kan stödet inte sjunka mera. Sedan går det ett par veckor och så har det sjunkit något till. I den senaste mätningen skiljer det nu nära 20 procent mellan blocken
Mediebevakningen av det bristande stödet för regeringen börjar ta sig lyteskomiska uttryck. Aftonbladet citerar Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring som räknat ut att de borgerliga partierna tappat 1 200 väljare om dagen (!) sedan valet. Källebring konstaterar att om tappet fortsätter i den takten skulle de borgerliga partierna få 8-9 procent i valet 2010. Tillsammans, alltså...
Väljarrörligheten har ökat enormt de senaste decennierna. Valforskningen visar att andelen väljare som byter parti mellan valen har nästan tredubblats från 11 procent 1960 till 32 procent 2002. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 26 procent 2002. Andelen väljare som bestämmer sitt partival först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 57 procent 2002.
Den ökade väljarrörligheten gör politiken mer svårförutsägbar. Men det är bara lite drygt 2 1/2 år kvar till nästa riksdagsval och snart börjar de borgerliga partierna titta på varandra i stället för på socialdemokraterna. Håller alliansen till 2010? Kanske. Men om nuvarande opinionsläge håller sig ett år till kommer de enskilda borgerliga partierna att börja se om sina hus.
Europaparlamentsvalet 2009 blir förstås mycket viktigt även för riksdagsvalet 2010. Låt oss snart återkomma till det.
Mediebevakningen av det bristande stödet för regeringen börjar ta sig lyteskomiska uttryck. Aftonbladet citerar Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring som räknat ut att de borgerliga partierna tappat 1 200 väljare om dagen (!) sedan valet. Källebring konstaterar att om tappet fortsätter i den takten skulle de borgerliga partierna få 8-9 procent i valet 2010. Tillsammans, alltså...
Väljarrörligheten har ökat enormt de senaste decennierna. Valforskningen visar att andelen väljare som byter parti mellan valen har nästan tredubblats från 11 procent 1960 till 32 procent 2002. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 26 procent 2002. Andelen väljare som bestämmer sitt partival först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 57 procent 2002.
Den ökade väljarrörligheten gör politiken mer svårförutsägbar. Men det är bara lite drygt 2 1/2 år kvar till nästa riksdagsval och snart börjar de borgerliga partierna titta på varandra i stället för på socialdemokraterna. Håller alliansen till 2010? Kanske. Men om nuvarande opinionsläge håller sig ett år till kommer de enskilda borgerliga partierna att börja se om sina hus.
Europaparlamentsvalet 2009 blir förstås mycket viktigt även för riksdagsvalet 2010. Låt oss snart återkomma till det.
2007-11-27
Annapolis II
Så kom då den förväntade gemensamma deklarationen från den palestinska presidenten Abbas och Israels premiärminister Olmert. Det är ett väl avvägt dokument, där t ex Jerusalem-frågan inte explicit nämns utan bakas in i formuleringen "alla kärnfrågor utan undantag". Terrorism skall bekämpas, oavsett om den utförs av israeler eller palestinier. Deklarationen innehåller också en tidtabell där förhandlingar omedelbart skall igångsättas och där parterna skall "make every effort" att nå en överenskommelse före utgången av 2008.
Tidtabeller har aldrig varit heliga i den här konflikten, och mycket talar dessvärre för att det inte kommer att gå vägen den här gången heller. Hur skall Abbas kunna bekämpa palestinsk terror när han inte har den politiska eller militära kontrollen av Gazaremsan? Hur skall Olmert kunna gå ett enda steg framåt i t ex Jerusalemfrågan när koalitionspartier i hans regering lovar att utlösa en regeringskris om frågan överhuvudtaget kommer på bordet? Hur skall USA kunna pressa parterna till kompromisser när George Bush snart lämnar Vita Huset, med extremt låga opinionssiffror som en kvarnsten om halsen?
Visst - låt förhandlingarna börja. Utan förhandlingar - ingen fred. Men det går heller inte att vinna någon fred utan Hamas. Underlätta därför dialogen mellan Hamas och Fatah så att palestinierna kan få ett enat ledarskap och därigenom också kunna leverera de kompromisser som kan komma ut av förhandlingarna.
Tidtabeller har aldrig varit heliga i den här konflikten, och mycket talar dessvärre för att det inte kommer att gå vägen den här gången heller. Hur skall Abbas kunna bekämpa palestinsk terror när han inte har den politiska eller militära kontrollen av Gazaremsan? Hur skall Olmert kunna gå ett enda steg framåt i t ex Jerusalemfrågan när koalitionspartier i hans regering lovar att utlösa en regeringskris om frågan överhuvudtaget kommer på bordet? Hur skall USA kunna pressa parterna till kompromisser när George Bush snart lämnar Vita Huset, med extremt låga opinionssiffror som en kvarnsten om halsen?
Visst - låt förhandlingarna börja. Utan förhandlingar - ingen fred. Men det går heller inte att vinna någon fred utan Hamas. Underlätta därför dialogen mellan Hamas och Fatah så att palestinierna kan få ett enat ledarskap och därigenom också kunna leverera de kompromisser som kan komma ut av förhandlingarna.
2007-11-26
Annapolis I
Israel vill inte. Palestinierna kan inte. Därför kommer nästa veckas fredskonferens i Annapolis att misslyckas. Så formulerade sig den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg i Expressen för ett par dagar sedan.
Anna Dahlberg har både rätt och fel. Hon har rätt i att Israels vilja och palestiniernas förmåga till politiska kompromisser i dag lyser med sin frånvaro. Den som hoppas på några genombrott på vägen mot fred mellan israeler och palestinier i Annapolis väntar förgäves.
Men det är inte säkert att Anna Dahlberg får rätt i att fredskonferensen i Annapolis kommer att framstå som ett misslyckande. Förväntningarna på konferensen har skruvats ned så mycket att till och med en allmänt hållen gemensam deklaration mellan parterna kommer att uppfattas som ett steg framåt.
På DN Debatt skriver i dag Carl Bildt att Olmerts och Abbas politiska svaghet egentligen är en fördel - båda vet att en fredsöverenskommelse skulle vara en alldeles avgörande politisk vinst. Jag tror dessvärre att Carl Bildt har fel. Avgörande politiska kompromisser kräver ett starkt och enat politiskt ledarskap - och det finns inte i Israel, inte bland palestinierna eller inte heller hos Bush-administrationen.
EU valde att inte samarbeta med den koalitionsregering mellan Hamas och Fatah som bildades i somras och som utgjorde ett enat palestinskt politiskt ledarskap. Carl Bildt ifrågasatte inte EU:s beslut och bär därför sin del av det politiska ansvaret för det sönderfall av det palestinska samhället som följde i isoleringens spår.
Däremot delar jag Carls Bildts beskrivning av den palestinska stat som måste komma: Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart. Men den måste också fullt ut kunna ta sin del av ansvaret för säkerheten i området i dess helhet. Israels territorium får inte utnyttjas för attacker mot Palestina, och Palestinas territorium får inte utnyttjas för hot eller attacker mot Israel.
För ett halvår sedan hoppades en del att Annapolis-konferensen skulle bli en slutpunkt på den israelisk-palestinska konflikten. I dag kan man som bäst hoppas på att konferensen blir en början på en lång och mödosam fredsprocess.
Anna Dahlberg har både rätt och fel. Hon har rätt i att Israels vilja och palestiniernas förmåga till politiska kompromisser i dag lyser med sin frånvaro. Den som hoppas på några genombrott på vägen mot fred mellan israeler och palestinier i Annapolis väntar förgäves.
Men det är inte säkert att Anna Dahlberg får rätt i att fredskonferensen i Annapolis kommer att framstå som ett misslyckande. Förväntningarna på konferensen har skruvats ned så mycket att till och med en allmänt hållen gemensam deklaration mellan parterna kommer att uppfattas som ett steg framåt.
På DN Debatt skriver i dag Carl Bildt att Olmerts och Abbas politiska svaghet egentligen är en fördel - båda vet att en fredsöverenskommelse skulle vara en alldeles avgörande politisk vinst. Jag tror dessvärre att Carl Bildt har fel. Avgörande politiska kompromisser kräver ett starkt och enat politiskt ledarskap - och det finns inte i Israel, inte bland palestinierna eller inte heller hos Bush-administrationen.
EU valde att inte samarbeta med den koalitionsregering mellan Hamas och Fatah som bildades i somras och som utgjorde ett enat palestinskt politiskt ledarskap. Carl Bildt ifrågasatte inte EU:s beslut och bär därför sin del av det politiska ansvaret för det sönderfall av det palestinska samhället som följde i isoleringens spår.
Däremot delar jag Carls Bildts beskrivning av den palestinska stat som måste komma: Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart. Men den måste också fullt ut kunna ta sin del av ansvaret för säkerheten i området i dess helhet. Israels territorium får inte utnyttjas för attacker mot Palestina, och Palestinas territorium får inte utnyttjas för hot eller attacker mot Israel.
För ett halvår sedan hoppades en del att Annapolis-konferensen skulle bli en slutpunkt på den israelisk-palestinska konflikten. I dag kan man som bäst hoppas på att konferensen blir en början på en lång och mödosam fredsprocess.
2007-11-22
Om kyrkogårdar, existentialism och frihetsvisioner
Jag har alltid haft en svaghet för kyrkogårdar. Som liten tyckte jag om att med min pappa vandra kring på kyrkogården i Båstad och med hjälp av gravstenarna räkna ut hur länge de enskilda människorna fått leva innan döden famnade dem.
I vuxen ålder söker jag mig gärna till kyrkogårdar, särskilt när jag är på resa. I dag genomförde jag och min hustru ett av våra halvt regelbundna besök på den vackra Montparnasse-kyrkogården i Paris, och stannade som vanligt till vid Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav (ja, vi lade ned en ros också…).
Jag funderar över min relation till Sartre och existentialismen. För mig är existentialismen i grunden en humanism eftersom människans ensamhet och sårbarhet sätts i centrum – oavsett om det rör Sartres sekulära existentialism eller Kierkegaards kristna existentialism. Existentialismen kombinerar en tilltro till dem mänskliga med en insikt om människans ofullkomlighet. Det är vackert så. Men är existentialismen höger eller vänster?
För mig finns det ett samband mellan att se människans skörhet och ofullkomlighet och att betona värdet av solidaritet. Det motsvarande kan förstås sägas om socialkonservatismen, men socialkonservatismen saknar egentlig tilltro till det mänskliga. Därför är existentialismen i grunden vänster.
Existentialismen är emellertid också djupt individualistisk, vilket skulle kunna tala emot att tolka den som en vänstersinnad filosofisk inriktning. Här ligger en utmaning för dagens vänster. Hur skapar vi en samhällsgemenskap och hur värnar vi kollektiva värden inom ramen för ett genomindividualiserat samhälle? Jo, kanske genom att på existentialistisk grund och med inspiration av t ex Zygmunt Baumans texter om människans moraliska val försöka bygga den röda frihetsvision som socialdemokratin är i så skriande behov av.
En människa är alltid ensam. Insikten om att vi alltid är ensamma binder oss tillsammans. Våra individuella moraliska val bör därför alltid utformas inom ramen för får gemenskap. Vad var det Engels kallade det: Frihet som insedd nödvändighet?
I vuxen ålder söker jag mig gärna till kyrkogårdar, särskilt när jag är på resa. I dag genomförde jag och min hustru ett av våra halvt regelbundna besök på den vackra Montparnasse-kyrkogården i Paris, och stannade som vanligt till vid Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav (ja, vi lade ned en ros också…).
Jag funderar över min relation till Sartre och existentialismen. För mig är existentialismen i grunden en humanism eftersom människans ensamhet och sårbarhet sätts i centrum – oavsett om det rör Sartres sekulära existentialism eller Kierkegaards kristna existentialism. Existentialismen kombinerar en tilltro till dem mänskliga med en insikt om människans ofullkomlighet. Det är vackert så. Men är existentialismen höger eller vänster?
För mig finns det ett samband mellan att se människans skörhet och ofullkomlighet och att betona värdet av solidaritet. Det motsvarande kan förstås sägas om socialkonservatismen, men socialkonservatismen saknar egentlig tilltro till det mänskliga. Därför är existentialismen i grunden vänster.
Existentialismen är emellertid också djupt individualistisk, vilket skulle kunna tala emot att tolka den som en vänstersinnad filosofisk inriktning. Här ligger en utmaning för dagens vänster. Hur skapar vi en samhällsgemenskap och hur värnar vi kollektiva värden inom ramen för ett genomindividualiserat samhälle? Jo, kanske genom att på existentialistisk grund och med inspiration av t ex Zygmunt Baumans texter om människans moraliska val försöka bygga den röda frihetsvision som socialdemokratin är i så skriande behov av.
En människa är alltid ensam. Insikten om att vi alltid är ensamma binder oss tillsammans. Våra individuella moraliska val bör därför alltid utformas inom ramen för får gemenskap. Vad var det Engels kallade det: Frihet som insedd nödvändighet?
2007-11-19
Men först ett rejält nyhetsprogram...
Public Service engagerar. Jag tillhör ju dem som efter förmåga bidragit till opinionsbildningen mot förytligandet och snuttifieringen av Sveriges Radios och Sveriges Televisions samhällsbevakning. Därför borde jag väl vara glad och fylld av tillförsikt när SVT:s flaggskepp Aktuellt ikväll presenteras i ny kostym och lanseras som ett ännu mer "fördjupande program". Först kommer sändningen att presentera de senaste nyheterna i kortformat. Därefter koncentreras sändningen på två längre, fördjupande inslag. That's all.
Ändå är jag orolig. Jag har sedan en tid tyckt att Aktuellt tappat nyhetsnerven och allt mer levererar transportsträckor i form av sociala reportage. Politiken och skiljelinjerna försvinner. På samma sätt som Agenda det senaste året blivit alltmer pratande och allt mindre politiskt betydelsefullt. Kanske har jag fel, men det är i alla fall en känsla jag har.
Jag vill inte ha ett Agenda i miniatyr varje kväll mellan kl 21.00 och 21.30. Jag vill ha ett rappt nyhetsprogram som likt CNN och Al Jazeera prioriterar de största internationella nyheterna, varvat med i vårt fall de största svenska nyheterna. TV 4:s Nyheterna och Rapport ligger närmare det idealet, men saknar för det mesta både studiogäster och fördjupning. CNN och Al Jazeera visar att det går att kombinera rapp nyhetsförmedling med studiogäster, fördjupning och politisk nerv. Det handlar delvis om resurser. Men också om redaktionell vilja.
Ändå är jag orolig. Jag har sedan en tid tyckt att Aktuellt tappat nyhetsnerven och allt mer levererar transportsträckor i form av sociala reportage. Politiken och skiljelinjerna försvinner. På samma sätt som Agenda det senaste året blivit alltmer pratande och allt mindre politiskt betydelsefullt. Kanske har jag fel, men det är i alla fall en känsla jag har.
Jag vill inte ha ett Agenda i miniatyr varje kväll mellan kl 21.00 och 21.30. Jag vill ha ett rappt nyhetsprogram som likt CNN och Al Jazeera prioriterar de största internationella nyheterna, varvat med i vårt fall de största svenska nyheterna. TV 4:s Nyheterna och Rapport ligger närmare det idealet, men saknar för det mesta både studiogäster och fördjupning. CNN och Al Jazeera visar att det går att kombinera rapp nyhetsförmedling med studiogäster, fördjupning och politisk nerv. Det handlar delvis om resurser. Men också om redaktionell vilja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)