Var finns vänstern i digitaliseringsdebatten?

Den digitala revolutionen måste få konsekvenser på fördelningspolitiken och skattepolitiken, skriver chefen för Reforminstitutet Stefan Fölster och digitaliserings- och framtidsekonomen på Swedbank Anna Felländer i dag på DN Debatt. Om jag förstår deras tes rätt så menar de att digitaliseringen leder till ökad jämlikhet genom en allt mer jämnt fördelad virtuell konsumtion, oavsett om de ojämna inkomsterna i den fysiska världen ökar. "Mer jämlik tillgång till virtuell verklighet kanske blir viktigare än fördelning av inkomster i den fysiska verkligheten", skriver de. En politik som enbart fokuserar på den fysiska världen riskerar då att leda fel. Artikeln är intressant och läsvärd, oavsett huruvida man delar författarnas utgångspunkter eller slutsatser.

Nyligen skrev Spotify-grundarna Daniel Ek och Martin Lorentzon ett öppet brev till politikerna om hur nya företag och nya sociala grupper växer fram i det digitaliserade samhället, och vilka konsekvenser dessa förändringar borde få för bostadspolitiken, utbildningspolitiken och skattepolitiken. Författarna fick en hel del kritik för att de talade i egen sak, men deras utgångspunker var relevanta och argumenten hade bäring långt utanför Spotifys vinstintressen.

Men var finns vänstern i denna debatt? Jag tycker mig ana en ängslan hos vänstern att digitaliseringsfrågan skapar en ny dagordning i främst arbetsmarknadsdebatten, och att denna nya dagordning per definition gynnar högern (ökade inkomstklyftor, färre jobb, urholkad anställningstrygghet, marknadshyror etc).

Ja, om vänstern fortsätter att vara passiv i denna fråga kan det mycket väl bli så. Men den digitala revolutionen kan ju lika gärna bli en språngbräda för vänstern att genom en samhällsanalys finna nya och relevanta former för att värna arbetarrörelsens grundvärderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.

En av de få som bidragit till en sådan samhällsanalys är ekonomijournalisten och marxisten (eller möjligen tidigare marxisten) Paul Mason, som i sin bok "Postcapitalism" (Allen Lane, 2015) argumenterar för att värdet av varan "information" i kunskapssamhället inte blir mindre om fler delar på den, vilket skiljer varan information från alla andra varor. Som Rasmus Fleischer skrev i sin recension i Expressen: När arbetstid inte går att mäta och priset på information tenderar mot noll, då upphör marknadsmekanismen att fungera. Resultatet blir en kapitalism som bara håller sig på benen genom monopol, skitjobbssubventioner och triljonstimulanser.

Men även om Masons fick en del artiga recensioner gjorde den - hittills - inga skarpa avtryck i debatten. Det är näringlivsföreträdare och bankpersoner som går i täten i digitaliseringsdebatten. Vänsterns dåliga självförtroende i dessa frågor tar sig uttryck i tystnad, och kanske också i en avvärjande tanken att ingenting egentligen har hänt - det är samma motsättning mellan arbete och kapital då som nu.

Men där tar vänstern fel. (Ja, jag vet att jag blir svepande när jag talar om "vänstern".) Den digitala revolutionen är ett uttryck för hur produktivkrafternas utveckling spränger de rådande produktionsförhållandena och skapar nya sociala och politiska skiljelinjer.

Det sägs ibland att vi människor tenderar att överskatta de teknologiska landvinningarnas betydelse på kort sikt, men underskatta dem på lång sikt. Just så tror jag det är med digitala revolutionen.

De som kommer efter oss kommer att studera vår tid för att se vilka ekonomiska intressegrupper som först insåg vad som höll på att hända och som var framgångsrika i att mobilisera politiskt i det nya landskapet. Hittills har vänstern bildat eftertrupp. Det är dags att ändra på det nu.

Därför bör Socialdemokraterna ta Spotify-grundarnas kritik på allvar!

I dag skriver grundarna av musiktjänsten Spotify Daniel Ek och Martin Lorentzon ett öppet brev till svenska politiker. De önskar en förändring av bostadspolitiken (fler hyresrätter, framför allt i Stockholm), utbildningspolitiken (få in programmering i lägre årskurser) och skattepolitiken (bättre möjligheter att göra personal till delägare).

Skattefrågan har jag svårt att bedöma. Men när det gäller bostadspolitiken och utbildningspolitiken tycker jag de har helt rätt.

Daniel Ek och Martin Lorentzon gör sig i artikel till talespersoner för den sociala grupp som vi med Richard Floridas terminologi kallar för den kreativa klassen. (Jag och Marie Demker har i andra sammanhang benämnt samma grupp som "fria logotyper".) Denna klass konstitueras av personer som arbetar med kunskapsproduktion och tillhandahåller kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Denna klass har ett intresse i rörlighet och flexibilitet, utbildning samt frihetlighet och rättigheter. Det är en klass i växande, en klass i vardande.

Jag har länge argumenterat för att Socialdemokraterna borde intressera sig mer för denna grupp - identifiera den, formulera dess intressen och utveckla en politik för den. Politikutvecklingen bör ske på ett sätt som skapar en allians - eller åtminstone utformar gemensamma intressepunkter - mellan den kreativa klassen och traditionella socialdemokratiska väljargrupper. Ungefär på samma sätt som Socialdemokraterna en gång lyckades bygga en politik som attraherade både arbetare och tjänstemän.

Kraven på fler hyresrätter i storstadsområdena och tidigare IT-undervisning (i det här fallet programmering) i skolan är utmärkta exempel på frågor som ligger såväl i arbetarväljarnas som den kreativa klassens intresse. Ytterligare exempel är åtgärder som underlättar för individer att flytta, byta jobb och möjligheter till livslångt lärande.

Socialdemokraterna bör ta sig an denna uppgift, och göra det nu! Annars är risken stor att något annat parti gör det. Jag skulle bli mycket förvånad om till exempel inte Centerpartiet redan låg i startgroparna.