Har ni sett SAS omdebatterade reklamfilm "What is truly Scandinavian"? Annars kan ni se den här. Gör gärna det. Filmen är suggestiv och visar på ett enkelt sätt hur möten mellan människor med olika erfarenheter bidrar till kulturell utveckling och skapar gemenskap. Hade den vistats för 10-15 år sedan är det inte säkert att någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade dess budskap uppfattats som lite för självklart och allmänt.
Men i dag är det annorlunda. Nazisterna i NMR (Nordiska motståndsrörelsen) rasar och kallar SAS film för en "antinordisk hatfilm". Nazistiska Nordfront anklagar "judisk media" för att ge en felaktig bild av protesterna mot filmen. Sverigedemokraterna rasar också. Partisekreterare Richard Jomshof skriver på Facebook: Har alltid försökt flyga med SAS, men aldrig mer. Det är ett löfte. Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers skriver på Twitter: Har inte haft flygskam tills jag såg SAS
reklamfilm. (...) Kommer undvika SAS i fortsättningen.
Själv citerar jag gärna vad komikern Tobbe Ström skrev på Twitter i dag: SD är ju inte heller svenskt. De har ju snott idén från Tyskland.
Och i Norrköping har Sverigedemokraterna polisanmält stadsmuseet. Skälet är att utställningen ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu” på den vägg som handlar om nutiden innehöll ett tidningsklipp ur Folkbladet med rubriken ”SD-politiker utreds för inlägg
på nazistsajt”.
#värnainstitutionerna
5 kommentarer:
SAS-videon är redan bortplockad!
Den återpublicerades igen. :-)
"Nazisterna i NMR (Nordiska motståndsrörelsen) rasar och kallar SAS film för en "antinordisk hatfilm".
A propos nordisk, vad säger våra grannar, norrmän och danskar, "rasar" inte de också?
Kan vi bara inte enas om en högre ordning, ovanför revirpinkningens.
Var helst det samlas människor i grupp, i olika slagordningar, så uppstår
de mest märkliga ting. Det är väldigt sällan som det enbart är ljuv harmoni och
änglakörer. Det går att studera allehanda historiska exempel eller andra kulturer,
inkluderat vår egen. Till och med Folkpartister begår allsköns dumheter. Så varför
SD inte skulle vara begåvade med stollerier eller disharmoni, förefaller vara
orimligt. Frågan är sedan graden av knaserier. Därom tvista de lärde, men partiet
har kraftig tillväxt och dra så klart till sig människor på marginalen.
KOmbinerar man alltså detta med opportunism, att människan är benägen att hoppa
på framgångståg, samtidigt som de allra flesta inom politikbranschen håller kvar
vid den gamla ordningen, så uppstår alltså en lucka för rekrytering, där det blir trångt om utrymme vid de uppodlade åkertegarna, medan det är "How the west was won"-stämning hos nyodlarna. Det är väl klart att det då kan bli lite Hill-Billyrier.
Det är som vanligt, en massa fokus på egenskaper och värderingar, och lite för lite fokus på den praktiska verkstaden. Sverigedemokraternas framgångar vilar på diskrepansen mellan ÄR och BÖR, att verkligheten inte överensstämmer med "berättelsen".
Att utmåla SD för gemenhet, fungerar möjligen på så vis att det förhindrar människor med
ett rykte att vakta, att gå med, men knappast partiets stöd inom vissa väljargrupper.
Frågan är nu om detta är bra eller dåligt?
Det är inte säkert att det är ett förfång - att SDs alla nytillkomna partigängare kommer utanför de ordinarie skarorna. Minskar confirmation bias med det rådande etablissemanget, men.. 2022 har nog SD blivit mätta, dvs sitt fast i någon slags bubbla, som är åtskild från väljarnas mer krassa verklighet. S.W
Svend Dahl skriver klokt nog:
"Naturligtvis kommer det alltid att vara lättare att hitta kvinnor
som på förhand avvisar SD-väljare vid Telefonplan söder om Stockholms
innerstad, där en knapp fjärdedel av väljarna röstar på Vänsterpartiet.
Samtidigt är förhållandena på andra platser i Sverige de motsatta.
I många kommuner i södra Sverige höjer ingen på ögonbrynen om knatte-
fotbollstränaren är förtroendevald för Sverigedemokraterna, medan den
som förordar Miljöpartiets syn på privatbilism skulle ha svårt att känna
sig hemma. Den gemensamma nämnaren är oförståelsen inför andra åsikter och bevekelsegrunder än de egna.
Sådan politisk tribalism är sannolikt en viktig faktor bakom de låga nivåer
på partiledarförtroende som opinionsinstituten noterat på senare tid.
...
Det är uppenbart att den affektiva polariseringen leder till politisk dysfunktionalitet. Rädslan att förknippas med Sd har sedan 2010 förhindrat svenska politiker att hantera problem med växande utanförskapsområden.
Men den affektiva polariseringen, och att stora delar av det politiska etablissemanget som en konsekvens av denna ser Sd:s existens som den primära politiska frågan, har även lett till en regeringsbildning som kortslutit grundläggande politiska konflikter.
Att en rödgrön regering för att isolera Sd väljer att genomföra Centerpartiets och Liberalernas marknadsliberala reformagenda, riskerar att få långtgående konsekvenser inte bara för de partier som ingår i januariöverenskommelsen utan även för förtroendet för det politiska systemet som helhet."
Det ligger i farans riktning att vårt politiska systemet galenskaper kommer att fortsätta. Inte för att det nödvändigtvis (inte) skulle vara fel att samarbeta med Sd vissa frågor, utan för att Andra småpartier därmed får oproportionellt stort inflytande
sakpolitiskt, vilket sannolikt är den enskilda faktor som ligger till grund för att
delar av statsapparaturen inte fungerar som den ska, vilket ger upphov till missnöjesyttringar som att rösta på Sd.
Risken är helt enkelt att "förnuftet" övergivits vid politiska beslut, där känslor och värderingar tagit överhanden, och paradoxalt nog är detta en fördel för Sd.
S.W
Skicka en kommentar