Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.
Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.
Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)
Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.
Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.
Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?
Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.
2 kommentarer:
Jag kan inte ens gissa vad "Fas 5" av melodifestivalen kännetecknas av. Däremot tycker jag att det är konstigt att karaktärisera Fas 2 som uppvaknandets tid. För resultatet av 68 under 70-talet var ju inte minst ett antal småpartier som hyllade kommunismen a la Stalin, Mao och/eller Kim il Sung vilka företräddes av olika progband.
I de tidigaste tonåren ägde jag faktiskt en EP av Lill-Babs och en av Siw Malmkvist. Men det var innan jag upptäckte konstmusik och modern jazz i 15-16-årsåldern. Min tredje EP var en av Miles Davis och John Coltrane.
Idag förvånar det mig att så många högt utbildade - inte minst den numera oftast (undantag finns) avradikaliserade 68-generationen -är så obildade när det gäller konstnärligt högtstående musik att de har fastnat i populärmusiken. Själv lyssnar jag varken på melodifestivalen, P3 eller P4 för att bokstavligt talat undvika att få huvudvärk.
Så vart är vi på väg? Ja, Ulfs krönika tyder på att jag fortsatt måste undvika melodifestivalen, P3 och P4.
Klas Bengtsson
Notera avsaknad av det historiska slaget vid Waterloo.
Skicka en kommentar