Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.
Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.
På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.
Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.
Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.
Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.
1 kommentar:
Det troligaste är att Sverige efter valet 2018 får en svag regering liksom den regering vi har nu. Med varje rimligt valresultat kommer inget av blocken att få majoritet Samtidigt är det sannolikt att de borgerliga partierna blir störst. Det är inte heller troligt att de borgerliga partierna gör en ny reinfeldtare och ger vänsterpartiet vetorätt över budgeten. Det enda vettiga syftet var väl att driva S till vänster och på så sätt vinna väljare till borgerligheten. Men det sprack ju. Socialdemokraternas önskeregering S, MP, L och C skulle kanske få majoritet i nästa alla frågor, dvs om MP ovh L klarar spärren och KD helst inte gör det. För det lär inte vara många frågor där V är överens med SD och M. Men jag tvivlar på att C och framför allt L är så självmordsbenägna att de inte lärt sig av MPs öde i en S-ledd regering. Liknande öde väntar kanske C och L om de släpper fram en ren S-regering. För det lär inte M, KD och SD göra. Till skillnad från Ulf läser jag inte att M skulle nöja sig med att förhandla om budgeten. Att det behövs långsiktiga överenskommelser i flera centrala frågor, t ex skatter, bostadspolitik etc är en annan sak. Så om C och L står fast vid att de inte sätter sig i en regering som är beroende av stöd från SD i någon form kan det mycket väl bli en M-regering. Även om det känns som en statskupp om inte S regerar (Marita Ulvskog efter valet 1976).
För övrigt är jag förvånad över S frieri till C som ju står till höger om M i centrala frågor. Annie Lööfs nyliberaler är inte Olof Johanssons centern.
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar