Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?
Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.
Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.
Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)
Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.
I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.
Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.
Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!
8 kommentarer:
Ja, visst har det blåst en del vindar sedan 1968. Som framgått av tidigare var jag med när det begav sig. Jag var socialfascist, dvs socialdemokrat. Men jag anser inte att de mest bestående spåren från den tiden är de som Ulf beskrivit på ett antal blogginlägg (jag har inte läst hans bok). Att dåtidens stalinister och maoister och KGB-avlönade numera ofta är välbeställda samhällsmedborgare är en sak. Och kommunismen är ju numera lika perifer som nazismen i dagens Sverige.
Nej, det som verkligen blivit bestående är den andra riktning som etablerades vid ungefär samma tid - postmodernismen, sedermera spetsad med identitetspolitiken, och som blivit hemvist för "nya" vänsterradikala.
Med min bakgrund i naturvetenskapen och filosofiskt intresserad följde jag med skepsis framväxten av "den nya (franska) filosofin med namn som Foucault, Derrida, Lyotard m fl. Till min förvåning placerades filosofer som Russel, Wittgenstein, Popper etc på historiens sophög.
Helen Pluckrose beskriver vilka konsekvenser detta fått för vårt samhälle, en kritik jag delar och är en betydligt mer relevant beskrivning än den som Ulf gett uttryck för i sina blogginlägg:
"Our current crisis is not one of Left versus Right but of consistency, reason, humility and universal liberalism versus inconsistency, irrationalism, zealous certainty and tribal authoritarianism. The future of freedom, equality and justice looks equally bleak whether the postmodern Left or the post-truth Right wins this current war. Those of us who value liberal democracy and the fruits of the Enlightenment and Scientific Revolution and modernity itself must provide a better option."
https://areomagazine.com/2017/03/27/how-french-intellectuals-ruined-the-west-postmodernism-and-its-impact-explained/
Klas Bengtsson
Det är anmärkningsvärt att drottningen inte accepterar att hennes far var nazist, han flyttade bl.a. från Brasilien med sin familj tillbaka till Nazityskland 1937. Att drottningen förnekar sin fars aktiva nazistsympati är skamligt.
Jag läser i Gustave Flauberts "Lexikon över vedertagna åsikter" (Bakhåll 2008, översättning av Hans Johansson, originalet utgivet först några år efter författarens död 1880) om Monarki: Den konstitutionella monarkin är den bästa av republiker.
Den skicklige Gustave Flaubert är bl a känd för sin princip att alltid söka "le mot juste". Och här har han lyckats väl, tycker jag. Som därtill är glad att få leva i en sådan republik.
Statschef (statsöverhuvud) är ett ämbete som högsta företrädare för en suverän stat.
I demokratiska stater är det lämpligt att välja detta ämbete, om staten anser sig vara demokratisk. Men....om man avlövar statschefen formell makt, går det bra att behålla monarki. Kungens anfader greven av Pontekorvo, marsalken Bernadotte, är trots allt demokratiskt vald av Sveriges Riksdag, och våra grundlagar, tex RF och SO är trots allt demokratisk antagna, därtill med kval.majoritet.
I en demokratisk republik har statschefen oftast titeln president
Funktionen statschef behöver inte vara ett ämbete smed en fysisk person, utan kan utövas kollektivt, som i Schweiz genom ett förbundsråd. ett annat exempel är Nordkorea, med en död konserverad statschef. Statschefen kan vara samtidigt regeringschef, men det är vanligare att de båda rollerna är åtskilda.
Men det finns en liten underliggande luring med detta. Om medborgarna fick makten att själva välja sin statschef, vilket så klart är önskvärt i en demokrati, så kommer med nödvändighet medborgarnas makt över statschefens uppgifter att öka. Det är sannolikt inte demokratiskt dåligt, men frågan är om våra politiker, inte minst de S-märkta, egentligen skulle uppskatta att "folket" fick utökad makt på regeringschefens bekostnad.
Vi som tror att Sveriges författning, Torekov inkluderat, är specialskriven för förhållanden som inte längre råder, har anledning att fundera lite på detta med maktdelningslära. I Sverige har Regeringschefen väldigt väldigt mycket makt, och det är traditionellt, formaliserat sedan 1983, det största partiet i regeringsställning, som väljer talman, rikets näst högsta ämbete. Detta blir synnerligen intressant i år. Vi vet bara att en obligatorisk omröstning ska ske om sittande statsminister, som förrättas av sittande talman. Sedan är det då frågan om vilka som ska bli valda till nya talmän och hur förhandlingar ska se om vem som ska bli ny statsminister. Det går inte att komma runt frågan om "myglande" i dessa frågor, då det handlar om den yttersta makten. Talmännen väljs av Riksdagsledamöterna, och riksdagsledamöternas är valda av folket, efter listor som spikas av partierna. Så vi vet alla redan nu, att Riksdagens treje talman kommer att vara Sverigedemokrat. Men....vet vi vem som kommer att väljas som förste talman, en nymoderat eller en sosse?
Ingen vet riktigt, eftersom om regeringen avgått, så finns ingen praxis. Är det för det största partiet? Njäe, då är S alltid självskrivna, men om det inte är en sammansvetsad allians, utan fyra partier med olika budgetar, ja då är frågan om det inte blir lite oreda och behov av att Kungen få någon slags funktion :-) Ingen vet ännu, i vart fall ingen som kan frågorna som kunna uttala sig. Kanske är det den nye Riksmarskalken rätt kunskapare att fråga :-) Men frågan är om de som kan, får uttla sig, eftersom detta skulle kunna strida mot reglerna om att statschefen inte får ha någon som helst funktion avseende den verkställande regeringsmakten, inte heller den formella formen, vilken sas grundlägger de reala maktfrågorna. Så frågan hamnar väl hos statsvetarna ;-) med eller utan partibok? Demokratiskt intressant är det dock, i synnerhet om bollen är rund. S.W
Statschefs maktbefogenheter varierar från stat till stat.
I Sverige har man avlövat statschefen på så mycket makt man bara kan, utan att avskaffa monarkin, för om man inte hade avskaffat monarkin när vi fick vår nya RF 1974, så hade förståsigpåarna i Riksdagen varit tvungna att införa presidentval, som inte sammanfaller i tid med Riksdagsvalen, och det ville man med bestämdhet inte. Det är egentligen otroligt, Kungens pappa dog några månader efter att vår nuvarande kung föddes, 1947. V-Gurra dog 1950 och var den siste "riktige" kungen som också formellt utövade offentlig makt. Kungens farvar, G6 Adolf hade formell makt och utövade denna synligt endast vid 1957 års regeringskris. Man vågade inte införa nya RF förrän vår gamle kung dött, och det var en hårsmån att Monarkin överlevde, eftersom få 1947 trodde att vår nuvarande kung skulle hinna bli myndig innan hans farfar dog. Detta var sannolikt också anledningen till att man dröjde med att implementera nya RF ända till 1974. 1973 blev en osannolik lotterihistoria, 175 lika mellan blocken och Palme kunde sitta kvar. Men redan 1976 blev det regeringsbyte och sedan en hel del bryderier och utredningar om talmannens roll, som formaliserades först 1982, (efter Palmes comeback).
S.W
Anonym 8:56 fm
Bevis, tack! Sverige hade också en kung med nazisympatier delade med en hel del svenskar.
Skamligt.
En statschef har utöver symbolfunktionen, vilken inte är ringa i tider där en nationalstats valda representanter, tex Riksdagsledamöter eller regeringen, regeringschefen inkluderat, i någon hypotetisk situation trampat i klaveret. Trots allt anses statschefen representera alla, medan regeringschefen representerar den valda majoriteten. I tider med parlamentarisk oreda, kan statschefen spela en störee roll, medan det i tider av parlamentarisk ordning och reda, så utgör statschefen i mindre roll.
Statschefens demokratiska uppdrag har i Sverige övertagits av talmannen (talmännen), där det är talmannen som utser regeringschefen och leder Riksdagsarbetet. Men det är Alltjämt statschefen som öppnar Riksmötet varje år,
En uppgift som enligt folkrätten ankommer på statschefer är att ackreditera främmande staters ambassadörer och sändebud liksom att utfärda kreditivbrev för den egna statens ambassadörer.
Statschefen företar statsbesök till andra länder på inbjudan av värdlandets statschef samt bjuder in och agerar värd för inkommande statsbesök i sitt land.
Statschefen brukar i regel tillsätta och entlediga regeringschefen, andra ministrar, domare, samt högre civila och militära ämbetsmän. (dock ej i Sverige, vilket ger regeringen (politiker) betydligt större informell och formell makt i dessa frågor.
Andra vanligt förekommande uppgifter är att ingå och ratificera fördrag med främmande stater samt att promulgera (stadfästa/ratificera) lag.
Statschefen är normalt stormästare för statens ordnar och ofta högste befälhavare för landets militär. (en trad utrikesfråga som har att göra med den yttersta makten)
Enligt grundlagarna gäller fölajde för statschefen (eller Riksföreståndaren)
Den som enligt SO innehar Sveriges tron är rikets statschef
SC representerar Sverige och vara en samlande symbol för nationen.
SC leder den särskilda konselj som sammanträder vid regeringsskiften, inkl specialfallet efter Extraval
Statschefen öppnar riksmötet på talmannens hemställan. Om statschefen inte kan delta öppnar talmannen riksmötet.
Det är dock talmannen, inte SC, som utfärdar statsministerns förordnande.
Statschefen leder de regelbundna kvartals- eller informationskonseljerna med regeringens ledamöter.
5 kap 3 §
Statschefen ska hållas underrättad om rikets angelägenheter av statsministern.
När det behövs sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap.
Statschefen är ordförande vid sammanträden med Utrikesnämnden.
Utrikesnämnden utses av riksdagen och samråder med regeringen om de viktigaste utrikesfrågorna. Om SC inte kan närvara är statsministern nämndens ordförande.
I enlighet med Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser ackrediterar statschefen utländska ambassadörer och utfärdar också de svenska ambassadörernas kreditivbrev.
Statsbesök som Sveriges statschef avlägger i andra länder anses ha stor betydelse för Sveriges förhållanden till omvärlden, liksom utländska statschefers besök i Sverige som statschefen är värd för. SC ska enl RF informera (stämma av) med statsministern, före sina officiella utlandsbesök.
En viktig funktion som Kungen har är att avlasta statsministern, vid alla utlandsbesök och utländska besök i Sverige. Det finns inte tid att hinna med allt, och där fyller Kungen kanske sin viktigaste funktion. S.W
Vad som nu hägrar vet ingen, men att våra politiska partier skulle vilja göra sig av med makt ör osannolikt, dvs att driva detta med reprublik och folkvald president. Och eftersom de inte vill detta :-) så ligger all amkt kvar hos regeringschefen, som förnärvarande utses av Riksdagen, alla äggen i en (:1) enda korg. Kung Sol, Sveriges statsminister, tillika regeringschef, som sedvanligt är partiordförande, och därmed informellt utser vem i partiet som ska bli talman, även om det kanske inte finns så många att välja bland på listan.
En elegant lösning vore om Kungen vis sidan av sin nuvarande organisation, (Kungen har utmärkt sig att välja goda rådgivare med akademisk bakgrund), så skulle man kunna tänka sig, så länge du våra i okunnighet ännu svävande politiker inte får rätsida på parlamentarismens former, kunna tänka sig att Kungen sitt kvar. Ingen vettig stasminsiter skulle klara av jobbet utan avlastning avs cermonierna, och ingen i vår politikeradel vill göra sig av med partiernas makt, och ge denna till folk och fä, så då skulle man kunna tänka sig att kungen (och kungens råd) nominerar en Riksföreståndare som väljs i allmänna val, som sköter nomineringarna och utnämnandet av talmän, som utser statsministern. Men detta kräver i sin tur skilda valdagar, så att ett sådant val inte sker när det är Riksdagsval.
I vart fall är det ett hyckleri, detta med republik, så länge ingen presenterar ett follgott förslag för väljarna att ta ställning till. Men det ger sig sannolikt efter valet, detta med talmän alltså, om det går som man befarar, att vi hade en ganska genomtänkt maktdelningstanke mellan 1809 och 1974, men som man lite tappade bort, eftersom politiken inte tänkte efter riktigt, vad som händer om vi får tider med mycket svaga regeringschefer, som i praktiken samtidigt är statschefer, och som därtill utser talmännen. Det är inte demokratiskt fel, men som gjort för att det korta perspektivet på makt, fäller krokben för demokratins förutsättningar i framtiden, den nära framtiden alltså. Det långa perspektivet går alltid att korrigera med grundlagsändringar, som tar minst 8 - 12 år, fyra års beredning och sedan två val. och väl genomförd, så har verkligheten hunnit ändras. Just därför ska vi nog vara tacksamma åt vår Kung, det är ett öde som nog få skulle vilja byta med. Självfallet ska det vara republik, det säger all demokratisk logik, men.... i väntan på ett förslag från våra folkvalda, eller deras partier, om hur detta skulle utformas, så är det nog så att vi ska vara väldigt tacksamma för vår Kung, att han trots allt spott och spe, ställer upp. För gjorde han inte det, skulle det kokta fläsket vara stekt. Att ge presidentmakt och låta folket utse en statschef kommer aldrig att ske, just eftersom vi har en tradition i Sverige att låta folkrörelserna, inkl partierna, avgöra vidare öden. Detta gäller sannolikt även moderata ministärer. Att knoppa av makt till väljarna, demokrati per se, är nog en mardröm för våra eliter, och just därför är man nog väldigt nöjd med ordningen. Men, vi får väl se efter valet, om RF står pall. Blir det en stor oreda, vilket det sannolikt blir, så är osvuret bäst.
Dvs detta med maktdelning kanske kommer i ropet, såvitt det inte blir EU-federation så klart, det är det andra alternativet, att inte låta väljarna utse sina företrädare direkt. Så det finns flera agendor, där kanske beskattningsrätten står ännu högre på den informella dagordningen än att få välja statschef, alltså fråga om det är folket själva eller andra, som har den yttersta makten i en stat, med eller utan avlövad statschef. S.W
Skicka en kommentar