Gemensamt Alliansprogram inför valet 2018?

Statsvetaren och tillika förlagschefen på Timbro Andreas Johansson Heinö tycker att det är en dålig idé att de fyra borgerliga partierna inför valet 2018 tänker gå fram med ett gemensamt Alliansprogram. I stället vill han att allianspartierna går fram var för sig och profilerar sig på sin egen politik. De kan ändå försöka bilda regering tillsammans efter en eventuell valseger 2018.

Andreas Johansson Heinö har länge stuckit ut som en fritänkare i det borgerliga idélandskapet. Han är principfast, men sällan förutsägbar. Därför blir han också ofta intressant att läsa.

I det här fallet hyser jag stor sympati för hans principiella grundinställning. Det är orimligt att alla partier i förväg förväntas föregripa valresultatet och klargöra exakt vilka av deras förslag som blir regeringspolitik, oberoende av valresultatet. Det är bättre, tycker jag, att partier går till val på sina egna program, och sedan förhandlar efteråt. Så går det till i de flesta andra demokratier. Att förhandla i detalj före valet och därigenom minska sin handlingsfrihet gör det svårare för partierna att visa respekt för valresultatet.

Däremot tror jag att Andreas Johansson Heinö något underskattar enighetens betydelse för Alliansens valframgångar. Enligt förhärskande medielogik pressas de olika regeringsalternativen på gemensamma ståndpunkter i frågor där de uppenbart är oense, eller där partierna vill avvakta och låta valresultatet ligga till grund för förhandlingarna om regeringspolitiken. Medielogiken skapar förväntningar hos väljarna om att de enskilda partierna skall föregripa valresultatet och redan före valet ge besked om exakt vilka kompromisser de är villiga att gå med på i ett regeringssamarbete.

Små partier tenderar att minska eller åtminstone förbli små när de samarbetar med större partier i en regeringskoalition. I segervalet 2006 fick Moderaterna 26.2 procent av rösterna, medan de tre övriga allianspartierna tillsammans fick 22.0 procent. I början av valåret 2014 låg Moderaterna i Sifo:s januarimätning på 25.4 procent, det vill säga i paritet med valresultatet 2006. De övriga tre allianspartierna hade däremot tillsammans minskat från 22.0 till 13.5 procent. Moderaterna var således efter drygt sju års regerande vuxit sig nästan dubbelt så stora som de tre övriga allianspartierna tillsammans.

Jag var en av dem som tidigt gav stöd åt Fredrik Reinfeldts förslag att låta största blocket regera. Det betyder inte att jag tar avstånd från blocköverskridande samverkan. Centerpartiet och Liberalerna befinner sig nu i ett skede där de kan välja att fortsätta med principfast samverkan inom Alliansen, eller öppna upp för alternativa regeringsbildningar.

Ett tänkbart scenario är att Centerpartiet och Liberalerna utvecklas till permanenta regeringspartier. Blir det rödgröna blocket större än Alliansen bildar C och L regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Blir Alliansen större än de rödgröna partierna bildar C och L i stället regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Ett sådant permanent regerande skulle sannolikt innebära att C och L låser sig fast på en nivå under tio procent i opinionen. Å andra sidan kommer C och L konstant att ha inflytande över regeringspolitiken. Det man förlorar på gungorna kan man ta igen på karusellen.