"Utan tvivel är du inte klok"

I dag hade jag förmånen att få predika vid en söndagsmässa i Högsbo kyrka i Göteborg. Temat för min predikan var "Utan tvivel är du inte klok" - om människans ofullkomlighet och tvivlets nödvändighet. Jag tog särskilt avstånd från den fundamentalism och tvärsäkerhet som präglar delar av den politiska debatten, särskilt på nätet. 

Hela min predikan kan läsas nedan.

*

"I begynnelsen fanns Ordet”, skriver Johannes, och fortsätter ”Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till”. Ordens makt och betydelse får aldrig underskattas. Ord kan skada, och ord kan också hela. Vi måste därför vara varsamma med våra ord och hur vi använder dem.

Ord kan användas för att förmedla kunskap, och det är bland annat den förmågan – att använda ord för att förmedla kunskap – som skiljer människan från djuren. Och vi lever i dag i en tid där våra möjligheter - genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den digitala revolutionen - att tillgodogöra oss kunskap och kommunicera med varandra är så mycket större än någon annan gång i mänsklighetens historia. 

Vi kan bära med oss världens samlade kunskap i vår laptop eller i vår mobiltelefon, och de mest avancerade faktakunskaper är sällan längre bort än några få klick på nätet. Och vi skapar kunskap tillsammans – till exempel genom det fantastiska digitala uppslagsverket Wikipedia, där nätanvändare just tillsammans skapar och systematiserar kunskap på ett sätt som inte står traditionella uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller British Encyklopedia efter. Och det är till och med gratis!

Ibland undrar jag vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till vårt informationssamhälle i stället för till Israel/Palestina för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit så mycket större i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:

Every time I look at you I don't understand (…)

Why'd you chose such a backward time and such a strange land?

If you'd come today you would have reached a whole nation

Israel in 4 BC had no mass communication.

På svenska ungefär: ”Varje gång jag ser på dig så undrar jag varför du valde en sådan bakåtvänd tid och ett sådant märkligt land. Om du hade kommit i dag så hade du nått en hel nation – Israel vid Kristi födelse hade ingen masskommunikation.”

Nåväl - med tanke på kristendomens genomslag och utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han varken hade någon blogg eller var verksam i sociala medier som Facebook och Twitter.

Men nätet och våra gränslösa möjligheter till kommunikation har också en baksida. Nätets anonymitet, snabbhet och möjlighet till genomslag blir också grogrund för smutskastning, lågsinthet, sexism och hot. Olika diskussionsforum, men också mer offentliga plattformar som t ex just Facebook eller Twitter, används alltför ofta till att håna, trakassera och hata. Vi har till och med fått ett nytt ord – näthat – för att benämna denna företeelse. Jag tycker särskilt vi ser detta näthat i debatten om flyktingar och om människor i nöd som söker skydd och hjälp i vårt land.

Nätet inrymmer således både det bästa och det sämsta som mänskligheten har att erbjuda. Nätet är skapat av människor och människans ofullkomlighet blir också nätets ofullkomlighet.

Särskilt illa tycker jag om den fundamentalism och den tvärsäkerhet som präglar delar av debatten. Personer som inte är öppna för motargument, utan endast vill få sin egen bild av världen bekräftad. Debattörer som gör anspråk på att ha funnit Sanningen med stort S, bör man akta sig extra noga för. Tage Danielsson – salig i sin himmel – myntade en gång uttrycket ”Utan tvivel är man inte klok”. Utan tvivel är man inte klok. Det är ett uttryck som ofta kommer för mig när jag läser och lyssnar till alla dessa fundamentalister och sanningssägare, och det är också ett uttryck som jag själv försöker leva upp till när jag skriver en text eller deltar i olika debatter.

Den här diskussionen om sanning å ena sidan och tvivel och tvivlets betydelse å andra sidan har bäring för dagens evangelietext som vi tidigare hörde läsas. Jesus har tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg, där lärjungarna också får se Mose och Elia. Inför lärjungarnas ögon förvandlas Jesus, han förhärligas. Jesus kläder blir skinande vita och från ett moln hörs det som bara kan vara Guds röst – och Gud förkunnar ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Människosonen, den efterlängtade Människosonen, har äntligen kommit. Starkare kan väl ett Gudsbevis inte bli – nu visste lärjungarna verkligen att Jesus var Guds son.

I denna härliga visshetens värld – där sanningen var enkel och klar - ville de gärna stanna kvar. De frågar Jesus om de inte kan bygga hyddor, så de kan stanna. Men det kan de inte. De måste ned från berget igen, ner till - ut i, människovärlden. Och så snart de tagit sig ner från berget kommer också de kritiska frågorna. Vad menas egentligen med att ”uppstå från de döda”? Varför måste Jesus lida? Varför måste Jesus bli föraktad? Deras frågor har plötsligt ingen ände.

Så är det att vara människa. Våra frågor har ingen ände. Jag tror att en av de största otjänster vi kan göra oss själva, våra medmänniskor och Skapelsen är att sluta ställa frågor. Att tro att vi verkligen skådat Sanningen med stort S. Att sluta tvivla. För utan tvivel är man sannerligen inte klok.

Saken är inte helt enkel. Johannes säger ju också: ”Sanningen ska göra er fria”. Om vi då aldrig når fram till denna sanning – kommer vi då heller aldrig att kunna bli fria? Förre ärkebiskopen KG Hammar – som faktiskt hade just Johannesorden ”Sanningen ska göra er fria” som sitt valspråk – fick ju också starkt genomslag för en annan formulering, nämligen ”Jag äger inte sanningen – jag söker den”. Jag äger inte sanningen, jag söker den. Det låter ju ödmjukt och bra. Men är det så enkelt. Är det verkligen ”vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye? Är det trots allt inte målet – sanningen, som ju skall göra oss fria – som är det avgörande?

Jag är inte relativist, jag tror på en absolut sanning. Men jag tror också att vi aldrig fullt ut kan nå fram till denna sanning – det är en del av vår ofullkomlighet som människor, en ofullkomlighet som i Bibeln gestaltas av berättelsen om Adam och Eva och om vanskligheten av att äta av Kunskapens träd. Vi kan som människor aldrig nå fram till den absoluta sanningen, däremot är det en del av vår mänsklighet – kanske till och med en mänsklig plikt - att ständigt försöka närma sig den.

Insikten om att vi aldrig kan nå den fullständiga sanningen inbjuder till ödmjukhet när vi debatterar med varandra, på nätet, i tidningen eller ansikte mot ansikte. Vi måste ständigt vara öppna för att ompröva våra egna uppfattningar och inte ta något för givet. Vi måste med öppna sinnen lyssna till varandra och bekämpa all trångsynthet och tvärsäkerhet.

Fundamentalism och tvärsäkerhet finns i alla miljöer och sammanhang – religiösa såväl som sekulära. När vi beskådar och debatterar de ohyggligheter som just nu utspelar sig i Mellanöstern – där terrororganisationen ISIS (eller den Islamiska staten) härjar som värst och där kristna minoriteter har en oerhört utsatt position – så görs det ibland försök att skuldbelägga religionen för det elände och den terror vi ser. En del menar att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära.

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära kläder och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. Fundamentalismen är ett uttryck för högmod och ovilja eller oförmåga att ifrågasätta sina egna utgångspunkter. Tvivlet däremot, blir ett utryck för ödmjukhet och för en vilja till genuin dialog och strävan efter att förstå. Ibland tror jag att tvivlet kanske är länken mellan oss och Gud, mellan det ofullkomliga och det fullkomliga, ett uttryck för att vi är skapade till Guds avbild men aldrig kan bli Gud.

Björn Afzelius sjöng i sången ”Tvivlaren” från 1994. ”Jag litar inte på talarna, jag litar inte på ord. För ord är viktiga, ord är farliga; orden ger också makt. Jag är en tvivlare.” Ord är viktiga, ord är farliga – ord ger också makt. Låt oss därför vara varsamma med våra ord. 

Lärjungarna tvingades gå ned från berget, tillbaka till människans värld fylld av osäkerhet och tvivel. Det är här vi hör hemma, det är här vi bor. Tvivlet får aldrig göra oss tysta. Tvärtom klingar våra ord starkare och gör djupare avtryck om de uttalas i en ödmjuk förvissning om att de inte utgör den fullständiga sanningen. Det är här på Jorden vi har vår uppgift att i all vår ofullkomlighet och i all vår ovisshet – var och en efter sin förmåga - göra vårt absolut bästa för att bidra till en bättre värld. Låt oss hjälpas åt i det arbetet.