Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har efter beslut i fakultetens ledningsgrupp bytt ut konstverken i Fakultetsrummet och
Rättegångssalen. De tavlor som bytts ut är porträtt på äldre vita manliga professorer som tidigare varit verksamma vid fakulteten. Det är viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och
inkluderade i våra mötesrum och lärosalar än att visa porträtt av
utvalda, äldre manliga kollegor, säger fakultetens dekanus Jonas Ebbesson.
Det finns de som rasar över beslutet. Skäms rejält över min fakultet. Vad tusan sysslar de med?, skriver t ex Carl Göransson, Juniorkonsult på Paues Åberg och juriststudent på SU, tidigare Moderaternas riksdagskansli, på Twitter.
Själv tycker jag det är ett utmärkt beslut. Jag kan visserligen förstå behovet av att värna traditionen och visa respekt för en institutions historia och tidigare ledargestalter. Men jag tror att porträttgallerier i sammanträdesrum är ett ganska omodernt sätt att försöka tillgodose detta behov. Enkönade, enfärgade porträttgallerier tenderar dessutom att ge en förenklad bild av historien och sända ut omoderna signaler om synen på ledarskap.
Framför allt tycker jag att sammanträdeslokaler utsmyckade med denna typ av porträttgallerier blir väldigt icke-kreativa miljöer. De ytterst få gånger jag deltar i sammantyräden i sådana lokaler känner jag en viss dysterhet och tungsinthet smyga sig in i stämningsläget. Det finns säkert forskning om sambandet mellan kreativitet och lokalers utsmyckning - tipsa gärna!
Jag känner - dessbättre - inte till några socialdemokratiska sammanträdesrum där samtliga partiledare sitter som porträtt på väggarna. Däremot kan det socialdemokratiska idéarvet hänga nog så tungt och patriarkalt i form av fanor, byster och Amelin-målningar.
Gissar att det finns ett samband mellan hierarkiska, auktoritära ledarstrukturer (t ex militären, kyrkan) och porträttgallerier, och att detta samband är könat. Protestera om ni tror jag har fel!
13 kommentarer:
Till skillnad från Ulf blir jag bara trött när jag läser att den postmoderna identitetspolitiken vunnit en ny seger. Jag har dock förstått att mina synpunkter inte är mycket värda i Sverige 2015. Jag tillhör nämligen det utdöende släktet äldre vit manlig traditionell socialdemokrat som var med redan på den tiden (60-talet) när jag enligt bokstavsvänstern var socialfascist. Det var innan Arnstad vann insteg i socialdemokratin och nästan alla blev fascister. Jag kommer också ihåg när den franska strukturalismen och senare postmodernismen blev högsta mode i intellektuella kretsar. Främmande för mig som anser att det finns absoluta sanningar och tidlösa värderingar som inte ska anpassas efter ideologiska modesvängningar. Terrängen är sannare än kartan och inte tvärtom. Men jag minns också när socialdemokratin - till skillnad från under senare år - attraherade kompetenta representanter med rötter i "vanligt folks" vardag och röstandelar under 40% var en otänkbar katastrof. Nu har socialdemokratin enligt min mening kapats av postmoderna identitetspolitiker vars främsta verktyg är intersektionell analys. Resultatet ser vi i valresultat och opinionsmätningar. Inget tyder på att botten är nådd. Och inte lär det hjälpa att förpassa några gamla gubbar till historiens soptipp även om vissa gläds över det renläriga agerandet.
Klas Bengtsson
Erfarenheten säger att gruppmöten med en av landstingskoalitionen i Gävleborg gick helt fel alla gånger man var i mötesrum utan fönster i olika Folkets Hus källarvåning..
Vill minnas att jag sett några bestämda damer på foto på sjuksköterskeskolor. Men minnet kam ha fel. . Är det kanske mest tiden som spelar roll? Men onekligen så fortlever det i mer traditionella organisationer. Men är de alltid mer hierarkiska? Lite tveksam.
.J
We are getting a little step closer every day.
Who controls the past, controls the future. Who controls the present, controls the past.
Påminner det inte lite om revideringen av fem-böckerna av Enid Blyton, vilka jag med stor glädje läste som riktigt ung? Vissa textavsnitt ansågs väl rasistiska och i en översatt nyutgåva(till svenska förstås) ändrades väl dessa avsnitt, eller togs bort...?
Det lustiga var att jag läste alla femböckerna som "barn", och reflekterade aldrig över språkbruket, än mindre påverkades av det.
Samma resonemang som ovan om Pippi Längstrumos pappa, som väl var negerkung i Söderhavet eller något liknande.
Jag blir mer irriterad av diskussionen om att mörka vad som står i orginalutgåvorna. Det är på något sätt att omyndigförklara svenska folket.
Läste matematikern Tanja Bergkvists blogg, där hon skriver ungefär: matematik handlar om att göra det komplicerade enkelt medan kultur handlar om att göra det enkla komplicerat. Jag håller med!
Sedan detta med tavlorna. Jag tycker Ulf i sina bloggposter, och kommentarer i övrigt visar på stor insikt och kunskap, vilket inte är samma sak som att jag alltid håller med. Personligen tycker jag att frågan om tavlorna ändå har samma dignitet som nyöversättningen av femböckerna, vilket kort kan sammanfattas som trams.
Kjell Eriksson
Ulf Bjereld! Hur skall jag hantera familjens gamla fotoalbum? Där finns både patriarkala strukturer och en överväldigande vithetsnorm. Kan jag nöja mig med att låsa in albumen och endast låta mina barnbarn ta del av under vägledning eller tycker du jag skall bränna dem.
Har du aldrig varit ute i Folkets hus på mindre orter? Jag vet inte hur många FH-salar jag varit i där det på främre kortväggen hängt ett porträtt av Branting, ett av Per-Albin och ett av brukets legendomspunne "gode, arbetarvänlige" patron.
Tack för synpunkter! Vill betona att porträtten inte bränts, utan flyttats till en annan våning. Det är en sak att dokumentara fakultetens historia, en annan sak att låta denna dokumentation (i form av porträtt) dominera de centrala sammanträdesrummen.
Dekanen Jonas Ebbesson som ligger bakom utsorteringen var för övrigt Åsa Romsons handledare i miljörätt.
Man borde ha både och. Porträtten kan hjälpa somliga att minnas att alla är dödliga
och därmed bli mera ödmjuka och långsiktigare i det mesta...
#Ulf Bjereld 8:39 em
Känns tryggt att få veta att jag i Ulfs Bjerelds samhälle inte behöver bränna familjens gamla fotoalbum. Det verkar räcka med att förvara dem så, att ingen kommer åt att titta i dem utan tillräcklig vägledning. Jag lovar att förvara dem så att man i framtiden kan studera de människor, som skapade det fruktansvärda samhälle jag växte upp i.
I många kyrkor - inte i kyrkorummet men väl brudkamrar och sakristior - finns det porträtt av tidigare kyrkoherdar. Prästlängder hänger t o m ibland längst ner i kyrkan. Man kan naturligtvis lägga genusperspektiv på det. Men det är likväl så det varit. Vi kan inte fly historien.
Hahaha! Liknar porträtt-fetischismen in totalitära stater. Ny president, och vips byts alla statyer och porträtt ut. I Sverige är det i stället nytt PK-mode, och vips vill en akademisk institution inte längre kännas vid sin egen historia. Kanske teologiska fakulteten kan redigera om Bibeln i samma veva och samma anda - den boken är ju något av det allra mest anti-PK som finns.
Patriarkala fanor?
Ja, ja ...
Skicka en kommentar