Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare eller delar de faktiskt delar partiets åsikter och värderingar? Jag tycker det i media och bland samhällsvetare pågår en lite märklig debatt - för mig står proteströstning och röstning på ett parti vars åsikter man delar inte i motsättning till varandra.
Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en
politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16
procent för väljaren i snitt.
Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.
Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.
Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.
Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.
Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.
Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.
För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.
6 kommentarer:
Jag dristade mig med att ha synpunkter på hur en sk kattvän höll sin katt. Fick då genast veta att sådana som jag inte tyckter om katter och ej heller förstod vi oss på hela grejen med att ha just katt.
Att inte tillåtas ha en avvikande uppfattning kan kännas kränkande och "tjalletvärviggen" väcks till liv.
Att man sedan framställs som ren idiot och dessutom mindre vetande gör inte saken bättre !
Att det då känns både rätt och lätt att välja ett annat parti ter sig naturligt.
Svårare än så är det inte . . .
Självklart är det invandringen man protesterar emot! Dels att bortåt 90 % avd de asylsökande inte alls har några asylskäl och dels därför att man ohejdat släpper in arbetskraft, bara dom har ett papper från en arbetsgivare. Det retar också folk att ansvariga hela tiden matar oss med lögnaktiga påståenden om att det inte kostar något och således inte heller har några undanträngande effekter i välfärden. Med bortåt 400 000 arbetssökande har vi definitivt inte behov av arbetskraft och dessutom med bostadsbrist inte heller möjlighet att härbärgera invandrare och integrera dem på ett vettigt sätt. Vanligt folk förstår dessa fakta! Men det verkar som om dom ansvariga inte begriper det!
Jag vet inte om min kommentar försvann men jag skrev att jag tror att sd-väljarna slentrianmässigt uppger proteströstande för att de hört i medierna att sd-väljare är proteströstare. Det är ungefär som åsikten att "alla politiker fifflar", det handlar inte om någon genomtänkt eller faktabaserad ståndpunkt utan slappt upprapande av klicheer. Proteströstande är en identitet som kommer efter att man bestämt sig för att rösta på sd av andra skäl.
Jag är övertygad om att huvudförklaringen till SDs ökning är de etablerade partiernas migrations- och integrationspolitik. Med 13% av väljarna är det inte längre möjligt att bortförklara valframgången med "utanförskap" - denna cyniska högerterm som införlivats även av vänsterpartierna. Mitt egna bräckliga statistiska underlag är tre bekanta som är nya SD-väljare. Två är fd m och välbeställda företagare, en är fd s och välavlönad byggnadsarbetare. Deras motiv är ätt västvärldens generösaste migrationspolitik och västvärldens (enligt OECD) sämsta integrationspolitik är en i längden ohållbar kombination. De röstade därför på det enda parti som ifrågasätter nuvarande politik utan att för den skull köpa SDs politik i stort. Jag har förståelse för deras ställningstagande men kommer själv att fortsätta att vara socialdemokrat. Men jag kommer också att tillsammans med många andra socialdemokratiska gräsrötter som delar mina åsikter arbeta för en mer realistisk politik framför allt för att jag tycker det är rätt men också för att förhindra att SD når över 20% 2018. Då är det för sent att vakna.
#Anonym 6:31 fm
Du är nog på rätt spår. SD:s framgång är skapad av de övriga riksdagspartiernas konsensus om migrationspolitiken. Många röstar nog på SD trots sina känslor för många av SD:s företrädare och delar av dess politik. Om inget av övriga större partier tar tag i migrationsfrågan på ett märkbart annorlunda sätt, så kommer nästa val att bjuda på än större framgångar för SD. Och om public service och de stora tidningarna fortsätter mobbningen av och karaktärsmorden på företrädare för SD, så kommer SD:s nya riksdagsplatser att besättas av än omöjligare personligheter. 2020-talet blir nog ett intressant decennium.
Troligtvis röstar de på SD för att de tror på det SD säger. Migrationspolitiken uppges som skäl men de flesta har ingen större koll på den mer än att SD uppgett den som ett problem för landet. Det handlar om att de når väldigt många på sina forum. Hade Ulf Ekman haft möjlighet att starta upp den typen av forum hade livets ord varit en maktfaktor på 90-talet.
Skicka en kommentar