Igår vittnade den pakistanske läraren Rafiq ur Rehman, vars 67-åriga mamma förra hösten dödades i en amerikansk drönarattack, inför den amerikanska kongressen i Washington. Hans berättelse om den vanmakt han kände inför att försöka förklara för sina elever varför hans mamma måste dö och om de själva behövde vara oroliga för att dödas fick till och med tolken att brista ut i gråt: Congressman Grayson, as a teacher, my job is to educate. But how do I
teach something like this? How do I explain what I myself do not
understand? How can I in good faith reassure the children that the drone
will not come back and kill them, too, if I do not understand why it
killed my mother and injured my children?
Senare på kvällen medverkade Rafiq ur Rehman vid ett seminarium vid Juridiska institutionen vid New York University, där jag hade förmånen att delta. Bland annat visades delar av den dokumentärfilm om Rafiq ur Rehman och hans familjs öde, som i dag släpps på nätet. Filmen är gjord av den välrenommerade filmaren Robert Greenwald och heter Unmanned: America's Drone Wars. Filmen kan under en begränsad tid ses här.
Från allt fler håll kommer rapporter om att antalet civila dödsoffer för de amerikanska drönarattackerna vida överstiger vad som officiellt medges och nu räknas i hundratal eller till och med tusental. I USA pågår en intensiv debatt om dessa övergrepp. Men i Sverige är regeringen tyst. De amerikanska drönarattackerna omnämndes inte av regeringens i dess utrikespolitiska deklaration eller i den påföljande utrikesdebatten i riksdagen. Frågan togs heller inte upp vid president Obamas besök i Sverige. Regeringen tycks agera som strutsen, stoppar man huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns så finns det inte heller. Det är en strategi ovärdigt ett land som Sverige, som av tradition brukar hålla folkrätten och de mänskliga rättigheterna högt.
Det pågår en viktig diskussion huruvida folkrätten behöver ändras eller ej för att hantera fenomen som de amerikanska drönarattackerna. Är det lagen som är otillräcklig, eller är problemet att gällande lag inte efterlevs? De som menar att det inte är folkrätten det är fel på fick understöd i gårdagskvällens panel, där Hina Shamsi kärnfullt påpekade: Drowns shall follow the law, law shall not follow the drones.
Det folkrättsliga problemet med de amerikanska drönarattackerna är främst bristen på insyn och kontroll. Bristen på insyn och kontroll gör det i praktiken omöjligt att utkräva ansvar. Därför måste omvärlden, på samma sätt som många goda krafter inom USA nu gör, ställa krav på det amerikanska ledarskapet att vara öppna med vilka kriterier som används för att ett anfall skall genomföras, vilka mekanismer som används för att garantera att anfallen sker i enlighet med internationell rätt, vilka lagrum som används samt hur man går till väga för att spåra, analysera och erkänna civila dödsfall och skador i samband med attackerna.
Vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är bra. Denna öppenhet och transparens måste riktas även mot den amerikanska krigföringen, så att den kan utvärderas och ansvar utkrävas enligt sedvanliga demokratiska och folkrättsliga principer.
Mer information om själva seminariet finns här.
2013-10-28
Bill de Blasio - snart borgmästare i New York. Lägg namnet på minnet.
Tisdagen den 5 november kommer demokraten Bill de Blasio att väljas till ny borgmästare i New York City. Bill de Blasio leder i opinionsmätningarna med inte mindre än 45 procentenheter över sin konkurrent republikanen Joseph J. Lhota, 68 procent mot 23. Visst är det en vecka och en TV-debatt kvar till valet. Men jag dristar mig ändå till att i Sören Holmbergsk anda konstatera att Joe Lohta är rökt. Hur rökt som helst.
Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.
Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.
I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.
Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.
Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)
I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?
Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.
Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.
I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.
Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.
Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)
I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?
2013-10-27
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal?
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal och smygläsa deras mejl och Facebook-meddelanden om du hade möjlighet? De allra flesta av oss skulle nog svara nej på den frågan. Det främsta skälet är moraliskt - att vi ansluter oss till normen om privatlivets helgd. (För egen del lägger jag därutöver till tidsaspekten - så mycket tid skulle gå åt till att ta del av information som till största delen vore ointressant för mig.)
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
2013-10-24
Omröstningen om brytpunkt blev prestigeförlust för de rödgröna
Alliansregeringen vann oväntat dagens prestigefyllda omröstning i riksdagen om brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Röstsiffrorna blev 154-153. Mandatfördelningen i riksdagen är sådan att Alliansens minoritetsregering har 173 mandat medan oppostionen i form av de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har 176 mandat. Det innebär att om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna partiernas förslag så förlorar Alliansrgeringen omröstningen. Det händer sällan, eftersom Sverigedemokraterna om de måste välja nästan alltid stödjer Alliansregeringens förslag eller lägger ned sina röster.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
2013-10-22
Varför förvägras Sture Bergwall en oberoende utredning?
Uppdaterat den 23 oktober: Det var glädjande, och efter vad jag argumenterat nedan, i högsta grad rimligt att förvaltningsrätten i Falun beslöt att en ny undersökning av Sture Bergwalls hälsa skall genomföras, och att en sådan undersökning skall utföras inte av Säter utan av rättsmedicinalverket i Göteborg. Utan att på något sätt föregripa resultatet av en sådan undersökning känns det som att vi kanske nu snart är färdiga att kunna lägga Sture Bergwalls akuta, personliga situation åt sidan och gå över till den principiella problematiken - det vill säga tillsätta och formulera uppdraget för den granskningskommission som är nödvändig för att klarlägga de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen.
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
*
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
2013-10-21
Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?
Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.
Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.
Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).
Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."
Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.
Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.
Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).
Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."
Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.
2013-10-19
Två gånger död
Uppdatering återfinns längs ned i texten.
Från Iran rapporterades för ett par dagar sedan en ohygglig nyhet om att en dödsdömd fånge överlevt sin egen hängning, men nu skulle hängas igen. Om historien vore sann - och mycket tydde på det - så bevittnade vi ett barbari av ofattbara mått.
Den New York-baserade gruppen The International Campaign for Human Rights in Iran rapporterar emellertid idag att det finns goda chanser att den överlevande mannen kommer att få behålla livet. Hans advokat Farideh Gheirats säger att det då och då hänt i Irans historia att hängningar misslyckats och att den dödsdömde alltid då, i enlighet med Sharia, skonats.
Dödsstraff är alltid ett grymt och oacceptabelt straff. Iran är ett av världens absolut värsta länder när det gäller tillämpningen av dödsstraff. Världsopinionen måste pressa det nya ledarskapet i Iran till att ändra riktning i denna fråga. Det finns också alla skäl till att inte sänka garden i fråga om vad Iran tänker göra med den man som nu överlevde sin hängning.
Här i USA har fallet fått extra uppmärksamhet. USA har nämligen i sin långa, dystra historia av avrättningar ett parallellfall på området.
Den 3 maj 1946 spändes den då blott 17-årige Willie Francis fast i elektriska stolen i ett fängelse i Louisiana, USA. Willie Francis var dömd till döden för mord. Men avrättningen misslyckades, eftersom den fängelsevakt som skulle iordningsställa den elektriska stolen var berusad. Vittnen hörde Willie Francis plågade skrik under den läderhuva som trätts över hans huvud: Take it off! Take it off! Let me breathe!
Den 9 maj 1947 fördes Willie Francis tillbaka till samma elektriska stol som misslyckats med att ta död på honom ett år tidigare. USA:s Högsta Domstol hade i ett utslag med rösterna 5-4 kommit fram till att det inte fanns några juridiska hinder mot att försöka genomföra en ny avrättning. Willie Francis var 18 år när han för andra gången surrades fast vid den elektriska stolen. Denna gång lyckades avrättningen.
I samband med att Willie Francis skulle avrättas på nytt formulerade Stig Dagerman, i en av sina starkaste så kallade Dagsedlar, en isande kritik av USA:s agerande:
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967).
Uppdaterat 19 oktober kl 12.35 (New York-tid): Alexander Bringsoniou påminner mig om att det finns ytterligare ett makabert fall i USA i ämnet. Det gäller Romell Broom, vars avrättning genom giftinjektion den 15 september 2009 i Ohio misslyckades. Trots mer än två timmars karvande i den dödsdömde, fastspände Romell Brooms arm lyckades bödeln inte hitta en användbar åder att injicera giftet i. Det amerikanska rättsväsendet har ännu inte - mer än fyra år efter det misslyckade avrättningsförsöket - slutglitigt tagit ställning till om man skall försöka igen.
Uppdaterat 23 oktober kl 08.45 (New York-tid): Glädjande besked kommer nu från Iran. Landets justitieminister meddelar att den dödsdömde fångens liv nu skonas. Någon ny avärttning kommer inte att genomföras. Finns det kanske äntligen hopp för Iran mitt i allt mörker som präglat landet de senaste decennierna?
Från Iran rapporterades för ett par dagar sedan en ohygglig nyhet om att en dödsdömd fånge överlevt sin egen hängning, men nu skulle hängas igen. Om historien vore sann - och mycket tydde på det - så bevittnade vi ett barbari av ofattbara mått.
Den New York-baserade gruppen The International Campaign for Human Rights in Iran rapporterar emellertid idag att det finns goda chanser att den överlevande mannen kommer att få behålla livet. Hans advokat Farideh Gheirats säger att det då och då hänt i Irans historia att hängningar misslyckats och att den dödsdömde alltid då, i enlighet med Sharia, skonats.
Dödsstraff är alltid ett grymt och oacceptabelt straff. Iran är ett av världens absolut värsta länder när det gäller tillämpningen av dödsstraff. Världsopinionen måste pressa det nya ledarskapet i Iran till att ändra riktning i denna fråga. Det finns också alla skäl till att inte sänka garden i fråga om vad Iran tänker göra med den man som nu överlevde sin hängning.
Här i USA har fallet fått extra uppmärksamhet. USA har nämligen i sin långa, dystra historia av avrättningar ett parallellfall på området.
Den 3 maj 1946 spändes den då blott 17-årige Willie Francis fast i elektriska stolen i ett fängelse i Louisiana, USA. Willie Francis var dömd till döden för mord. Men avrättningen misslyckades, eftersom den fängelsevakt som skulle iordningsställa den elektriska stolen var berusad. Vittnen hörde Willie Francis plågade skrik under den läderhuva som trätts över hans huvud: Take it off! Take it off! Let me breathe!
Den 9 maj 1947 fördes Willie Francis tillbaka till samma elektriska stol som misslyckats med att ta död på honom ett år tidigare. USA:s Högsta Domstol hade i ett utslag med rösterna 5-4 kommit fram till att det inte fanns några juridiska hinder mot att försöka genomföra en ny avrättning. Willie Francis var 18 år när han för andra gången surrades fast vid den elektriska stolen. Denna gång lyckades avrättningen.
I samband med att Willie Francis skulle avrättas på nytt formulerade Stig Dagerman, i en av sina starkaste så kallade Dagsedlar, en isande kritik av USA:s agerande:
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967).
Uppdaterat 19 oktober kl 12.35 (New York-tid): Alexander Bringsoniou påminner mig om att det finns ytterligare ett makabert fall i USA i ämnet. Det gäller Romell Broom, vars avrättning genom giftinjektion den 15 september 2009 i Ohio misslyckades. Trots mer än två timmars karvande i den dödsdömde, fastspände Romell Brooms arm lyckades bödeln inte hitta en användbar åder att injicera giftet i. Det amerikanska rättsväsendet har ännu inte - mer än fyra år efter det misslyckade avrättningsförsöket - slutglitigt tagit ställning till om man skall försöka igen.
Uppdaterat 23 oktober kl 08.45 (New York-tid): Glädjande besked kommer nu från Iran. Landets justitieminister meddelar att den dödsdömde fångens liv nu skonas. Någon ny avärttning kommer inte att genomföras. Finns det kanske äntligen hopp för Iran mitt i allt mörker som präglat landet de senaste decennierna?
2013-10-17
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
2013-10-15
Tiden rinner ut för #shutdown och skuldtak. Kommer det en lösning i tid?
Uppdaterat kl 15.20 New York-tid: Det bidde inte ens en tumme. Precis som jag förutspått i mina tidigare bloggposter var det bara en tidsfråga innan Republikanerna skulle tvingas vika ned sig. Det tog kanske några dagar mer än vad jag inledningsvis trodde. Å andra sidan blev Republikanernas kapitulation total. Ur de stolta proklamationerna om att att sätta stopp för - eller åtminstone urholka eller försena - vårdförsäkringsreformen Obamacare blev det ingenting. Det enda Republikanerna lyckades uppnå i sakfrågan var att kontrollen av försäkringstagarnas uppgifter skulle skärpas något.
Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.
Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.
Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.
Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.
Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.
Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.
Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.
Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.
Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.
Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.
Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.
Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.
*
Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.
Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.
Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.
Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.
Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.
Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.
Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.
Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.
2013-10-14
Senatorsval i USA. Om Twittermissbruk och veganska strippklubbar
Uppdatering finns längst ned i posten.
Jag får då och då frågan om vilken som är den största skillnaden mellan svensk och amerikansk politik. Jag brukar lyfta fram att den amerikanska spelplanen ligger avsevärt mer till höger än den svenska, att maktdelningsprinciperna är annorlunda och att amerikansk politik är mer juridifierad än vad svensk politik är.
En sak som blir tydligare när man befinner sig på plats är vilket utrymme som politikernas personlighet och privata liv ges i valkampanj och mediebevakning. Jag skall gestalta denna skillnad mot svensk politik med ett exempel från det senatorsval som genomförs nu på onsdag 16 oktober i New Jersey.
I juni 2013 avled den demokratiska senatorn från New Jersey Frank Lautenberg, vid en ålder av 89 år (bara det - när hade vi en svensk riksdagsledamot som var 89 år senast...). Därför genomförs det nu ett extraval till den vakanta platsen. Republikanernas kandidat heter Steve Lonegan och Demokraternas kandidat heter Cory Booker.
Samtliga New Jerseys senatorer har sedan mer än 30 år tillbaka kommit från Demokraterna. Cory Booker är också storfavorit att vinna valet på onsdag, även om hans försprång i opinionsmätningarna minskat. I dagens mätning från Monmouth Universtiy leder han med tio procentenheter, 52 mot 42.
Cory Booker är i dag borgmästare i Newark, och en hejare på Twitter. Han har just nu 1 424 903 följare (@CoryBooker), vilka han med en närmast vild frenesi ständigt interagerar med. Jag får faktiskt intrycket att han personligen svarar på varje fråga och reagerar på varje inbjudan till interaktion. Hans ihärdighet har nu fått hans politiska motståndare att kritisera honom för att ägna för mycket tid åt Twitter. Så påstås han missköta uppdraget som borgmästare i Newark eftersom han "spent every waking hour on Twitter", där han "unabashedly exchanges messages with strangers day and night". I december 2010 fick han stor uppmärksamhet när staden Newark var insnöad och han utrustad med snöskovel gav sig ut och personligen grävde ut twitterföljare som satt fast och på Twitter bett honom om hjälp.
Cory Booker hamnade genom sitt flitiga twittrande i blåsväder när han tidigare i år hade en twitterkonversation med Lynsie Lee, en dansös på den veganska strippklubben Casa Diablo i Portland, Oregon. (Jag har förstått "vegansk strippklubb" som att där serveras vegansk mat.) I konversationen skrev Lynsie Lee bland annat att "the West Coast loves you and by the West Coast I mean me." Cory Booker svarade: "the East Coast loves you and by the East Coast I mean me."“Well now I’m blushing :), svarade Lee varpå Cooper skrev "Its only fair.” Lynsie Lee bifogade ett kort på Booker med en signerad autograf från honom där det står "Thank you!". Cory Booker och Lynsie Lee hade ursprungligen kommit i kontakt med varandra eftersom båda medverkade i en film om twitter - även Lynsie Lee är en hängiven twittrare (@LynsieLee).
Efter viss medieturbulens lade sig uppmärksamheten. Men händelsen fick ett efterspel. En medarbetare till Cory Bookers konkurrent i senatorsvalet, republikanen Steve Lonegan, utnyttjade intermezzot till att i en intervju komma med antydningar om Cory Booker sexuella läggning. Steve Lonegans medarbetare heter Rick Shaftan och han hävdade att Cory Booker - som är singel - genom sitt sätt att svara Lynsie Lee visade att han sannolikt var homosexuell! Booker svar var, menade Shaftan, "just weird", eftersom formuleringarna var vänskapligt hjärtliga i stället för sexuella: "I mean, to me, you know, hey, if he said, ‘Hey, you got really hot breasts man, I’d love to suck on them.’ Then like, yeah, cool. But like, he didn’t say that, It was like kind of like, I don’t know, it was like what a gay guy would say to a stripper."
Det hör till saken att Rick Shaftan avskedades kort efter intervjun.
Cory Booker är en färgstark politiker och jag är övertygad om att han väljs till senator för New Jersey på onsdag. Jag saknar hans färgstarkhet i svensk politisk kultur. Jag saknar däremot inte det intresse för kandidaternas privatliv som så starkt färgar amerikanska valkampanjer.
Uppdaterat 15 oktober kl 10.30, New York-tid: Cory Booker har även vid flera tidigare tillfällen agerat som mänsklighetens (eller i det här fallet djurlivets) tjänare genom personliga ingripanden generade från Twitter. Här finns länk till historien om hur Cory Booker släppte vad han hade för händer för att i ösregn ge sig ut och rädda en hund som for illa. Samt historien om hur han räddade en granne ur ett brinannde hus. Vem har potentialen att bli svensk politiks Cory Booker? Kanske något för Göran Hägglund? (Tipstack till Linn Sandberg för denna länk.)
Jag får då och då frågan om vilken som är den största skillnaden mellan svensk och amerikansk politik. Jag brukar lyfta fram att den amerikanska spelplanen ligger avsevärt mer till höger än den svenska, att maktdelningsprinciperna är annorlunda och att amerikansk politik är mer juridifierad än vad svensk politik är.
En sak som blir tydligare när man befinner sig på plats är vilket utrymme som politikernas personlighet och privata liv ges i valkampanj och mediebevakning. Jag skall gestalta denna skillnad mot svensk politik med ett exempel från det senatorsval som genomförs nu på onsdag 16 oktober i New Jersey.
I juni 2013 avled den demokratiska senatorn från New Jersey Frank Lautenberg, vid en ålder av 89 år (bara det - när hade vi en svensk riksdagsledamot som var 89 år senast...). Därför genomförs det nu ett extraval till den vakanta platsen. Republikanernas kandidat heter Steve Lonegan och Demokraternas kandidat heter Cory Booker.
Samtliga New Jerseys senatorer har sedan mer än 30 år tillbaka kommit från Demokraterna. Cory Booker är också storfavorit att vinna valet på onsdag, även om hans försprång i opinionsmätningarna minskat. I dagens mätning från Monmouth Universtiy leder han med tio procentenheter, 52 mot 42.
Cory Booker är i dag borgmästare i Newark, och en hejare på Twitter. Han har just nu 1 424 903 följare (@CoryBooker), vilka han med en närmast vild frenesi ständigt interagerar med. Jag får faktiskt intrycket att han personligen svarar på varje fråga och reagerar på varje inbjudan till interaktion. Hans ihärdighet har nu fått hans politiska motståndare att kritisera honom för att ägna för mycket tid åt Twitter. Så påstås han missköta uppdraget som borgmästare i Newark eftersom han "spent every waking hour on Twitter", där han "unabashedly exchanges messages with strangers day and night". I december 2010 fick han stor uppmärksamhet när staden Newark var insnöad och han utrustad med snöskovel gav sig ut och personligen grävde ut twitterföljare som satt fast och på Twitter bett honom om hjälp.
Cory Booker hamnade genom sitt flitiga twittrande i blåsväder när han tidigare i år hade en twitterkonversation med Lynsie Lee, en dansös på den veganska strippklubben Casa Diablo i Portland, Oregon. (Jag har förstått "vegansk strippklubb" som att där serveras vegansk mat.) I konversationen skrev Lynsie Lee bland annat att "the West Coast loves you and by the West Coast I mean me." Cory Booker svarade: "the East Coast loves you and by the East Coast I mean me."“Well now I’m blushing :), svarade Lee varpå Cooper skrev "Its only fair.” Lynsie Lee bifogade ett kort på Booker med en signerad autograf från honom där det står "Thank you!". Cory Booker och Lynsie Lee hade ursprungligen kommit i kontakt med varandra eftersom båda medverkade i en film om twitter - även Lynsie Lee är en hängiven twittrare (@LynsieLee).
Efter viss medieturbulens lade sig uppmärksamheten. Men händelsen fick ett efterspel. En medarbetare till Cory Bookers konkurrent i senatorsvalet, republikanen Steve Lonegan, utnyttjade intermezzot till att i en intervju komma med antydningar om Cory Booker sexuella läggning. Steve Lonegans medarbetare heter Rick Shaftan och han hävdade att Cory Booker - som är singel - genom sitt sätt att svara Lynsie Lee visade att han sannolikt var homosexuell! Booker svar var, menade Shaftan, "just weird", eftersom formuleringarna var vänskapligt hjärtliga i stället för sexuella: "I mean, to me, you know, hey, if he said, ‘Hey, you got really hot breasts man, I’d love to suck on them.’ Then like, yeah, cool. But like, he didn’t say that, It was like kind of like, I don’t know, it was like what a gay guy would say to a stripper."
Det hör till saken att Rick Shaftan avskedades kort efter intervjun.
Cory Booker är en färgstark politiker och jag är övertygad om att han väljs till senator för New Jersey på onsdag. Jag saknar hans färgstarkhet i svensk politisk kultur. Jag saknar däremot inte det intresse för kandidaternas privatliv som så starkt färgar amerikanska valkampanjer.
Uppdaterat 15 oktober kl 10.30, New York-tid: Cory Booker har även vid flera tidigare tillfällen agerat som mänsklighetens (eller i det här fallet djurlivets) tjänare genom personliga ingripanden generade från Twitter. Här finns länk till historien om hur Cory Booker släppte vad han hade för händer för att i ösregn ge sig ut och rädda en hund som for illa. Samt historien om hur han räddade en granne ur ett brinannde hus. Vem har potentialen att bli svensk politiks Cory Booker? Kanske något för Göran Hägglund? (Tipstack till Linn Sandberg för denna länk.)
2013-10-11
Rasismdebatt i USA. Bör fotbollslaget Washington Redskins byta namn?
Uppdatering söndag 21 juni 2014 återfinns längst ned i texten.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
2013-10-09
De bråkar om #shutdown, men det handlar om Obamacare
Än syns inga öppningar i den amerikanska politiken kring regeringens #shutdown och skuldtaket. Kongressen kan inte enas om att godkänna en budget och det finns än så länge heller ingen majoritet för att godkänna ytterligare lån för att finansiera statens utgifter. President Obamas uttalanden vid en pressträff igår utstrålade allt annat än försonlighet och kompromissvilja.
Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.
Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.
Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.
Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.
Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.
Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.
Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.
Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.
Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.
Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.
2013-10-06
Ovanlig partiledardebatt - skarpare tonläge från Alliansen än på mycket länge
Det blev trots allt en ganska ovanlig partiledardebatt i kvällens SVT Agenda. Jag kan inte minnas när jag senast såg en debatt där regeringen varit så aggressiv i sina attacker på oppositionen. Jag undrar lite om det var ett medvetet val från Alliansens sida, eller om debattsituationen fick sin egen dynamik.
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
"Vi kan inte svälja fler människor", sa han. Svälja? Märklig människosyn.
Bäst tyckte jag att Jonas Sjöstedt var. Lugnare och sakligare än de flesta, och ingen kan ifrågasätta hans skicklighet. Detta var Jonas Sjöstedts bästa debatt sedan han blev partiledare.
Nu är det mindre än ett år kvar till valet. Tonläget i debatten lär inte bli lgre. Vi får väl se om de rödgröna väljer att möta Alliansens offensiv med att själva också skruva upp tonläget. Eller om de väljer att vila tryggt i opinionsläget och i alliansregeringens bekymmer att utveckla en politik som skulle kunna förändra situationen.
2013-10-04
Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner
I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.
I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.
2013-10-02
Rapport från New York: Government shutdown och striden om Obamacare
Då har jag installerat mig i min lilla etta på Upper West, Manhattan, New York. Här tänker jag tillbringa månaderna oktober och november, i min egenskap av Visiting Scholar vid Department of Politics, New York University.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)