I dagens Aftonbladet skriver Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Svenska Journalistförbundet (SJF), en skarp artikel där hon beskriver regeringens ovilja att svara på journalisters frågor som en ny tigandekultur och som ett växande demokratiskt problem. De exempel hon anför är de samma som jag diskuterade i en tidigare bloggpost, d v s Tobias Billströms märkliga papegojsvar när han ombads kommentera Wikileaksdokument om irakiska flyktingar i Sverige. Tobias Billström hävdade att regeringen av princip inte svarade på frågor där Wikileaks var källan.
Det är utmärkt att SJF agerar i frågan och visar att man inte tänker acceptera att politiker - oavsett politisk färg - vägrar kommentera uppgifter med hänvisning till att uppgifterna kommer från en viss källa (i det här fallet Wikileaks).
Jag tänker inte upprepa den argumentation jag anförde i den ovan refererade bloggposten. Jag nöjer mig här med att återge de frågor till Fredrik Reinfeldt som avslutar Agneta Lindblom Hulthéns artikel. Jag förutsätter att Reinfeldt kommer att svara och svaren blir en indikation på hur mycket han har förstått av de förändrade villkor som präglar dagens politiska landskap. Finns det en Wikileakspolicy? Hur ser den i så fall ut? Vad grundar den sig på? Finns det flera källor som regeringen av principiella skäl inte kommenterar? Hur är de i så fall motiverade? För vilka gäller i förekommande fall policyn? Alla ministrar? Vissa ministrar? Kanske ännu fler politiker?
4 kommentarer:
Har alla glömt dåvarande finansminister Bosse Rimgholms papegojsvar när det gällde dåvarande Riksrevisionschefen Ahlenius beskyllningar mot honom?
Problemet är nog värre än att politiker inte svarar på journalisternas frågor, det är att journalister alltför sällan, även om det händer, ställer de viktiga frågorna till politikerna.
Hur många svenska vet exempelvis att vår grundlag ändras så att makten i stort sett helt läggs öve på EU, som inte med bästa vilja i världen kan kallas demokratiskt.'
Jag vet inte ens idag om den nya grundlagen röstats igenom efter valet, eller ännu inte.
Så vad sysslar journalisterna med? Jo för det mesta förefaller de agerar i maskopi med politikerna, för att dölja vad viktigt som beslutas i riksdagen.
Det största hotet mot demokratin är väl journalisterna själva, som med sina halvsanningar och med sin vinklade journalistik, fått politikerna att bli väldigt försiktiga i sina uttalanden.
Att förtroendet för media har gått förlorat märks även hos allmänheten.
Kungen, Silvia och Kamprad är tre exempel på där medierna försökt med kritisk granskning, fast då har de istället fått en stark folkoppinion mot sig.
I en sitution där medierna hade haft folkets förtroende, så hade naturligtvis den granskande journalistiken också fått ett helt annat mottagande , än det som nu blev fallet.
Och idag vet jag att den nya grundlagen röstades igenom i november förra året. Det nämndes tydligen på Ekot, men det var så dags då.
Skicka en kommentar