Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen bli?

Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen egentligen bli? Efter varje mätning tänker jag att nu kan stödet inte sjunka mera. Sedan går det ett par veckor och så har det sjunkit något till. I den senaste mätningen skiljer det nu nära 20 procent mellan blocken

Mediebevakningen av det bristande stödet för regeringen börjar ta sig lyteskomiska uttryck. Aftonbladet citerar Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring som räknat ut att de borgerliga partierna tappat 1 200 väljare om dagen (!) sedan valet. Källebring konstaterar att om tappet fortsätter i den takten skulle de borgerliga partierna få 8-9 procent i valet 2010. Tillsammans, alltså...

Väljarrörligheten har ökat enormt de senaste decennierna. Valforskningen visar att andelen väljare som byter parti mellan valen har nästan tredubblats från 11 procent 1960 till 32 procent 2002. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 26 procent 2002. Andelen väljare som bestämmer sitt partival först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 57 procent 2002.

Den ökade väljarrörligheten gör politiken mer svårförutsägbar. Men det är bara lite drygt 2 1/2 år kvar till nästa riksdagsval och snart börjar de borgerliga partierna titta på varandra i stället för på socialdemokraterna. Håller alliansen till 2010? Kanske. Men om nuvarande opinionsläge håller sig ett år till kommer de enskilda borgerliga partierna att börja se om sina hus.

Europaparlamentsvalet 2009 blir förstås mycket viktigt även för riksdagsvalet 2010. Låt oss snart återkomma till det.

Annapolis II

Så kom då den förväntade gemensamma deklarationen från den palestinska presidenten Abbas och Israels premiärminister Olmert. Det är ett väl avvägt dokument, där t ex Jerusalem-frågan inte explicit nämns utan bakas in i formuleringen "alla kärnfrågor utan undantag". Terrorism skall bekämpas, oavsett om den utförs av israeler eller palestinier. Deklarationen innehåller också en tidtabell där förhandlingar omedelbart skall igångsättas och där parterna skall "make every effort" att nå en överenskommelse före utgången av 2008.

Tidtabeller har aldrig varit heliga i den här konflikten, och mycket talar dessvärre för att det inte kommer att gå vägen den här gången heller. Hur skall Abbas kunna bekämpa palestinsk terror när han inte har den politiska eller militära kontrollen av Gazaremsan? Hur skall Olmert kunna gå ett enda steg framåt i t ex Jerusalemfrågan när koalitionspartier i hans regering lovar att utlösa en regeringskris om frågan överhuvudtaget kommer på bordet? Hur skall USA kunna pressa parterna till kompromisser när George Bush snart lämnar Vita Huset, med extremt låga opinionssiffror som en kvarnsten om halsen?

Visst - låt förhandlingarna börja. Utan förhandlingar - ingen fred. Men det går heller inte att vinna någon fred utan Hamas. Underlätta därför dialogen mellan Hamas och Fatah så att palestinierna kan få ett enat ledarskap och därigenom också kunna leverera de kompromisser som kan komma ut av förhandlingarna.

Annapolis I

Israel vill inte. Palestinierna kan inte. Därför kommer nästa veckas fredskonferens i Annapolis att misslyckas. Så formulerade sig den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg i Expressen för ett par dagar sedan.

Anna Dahlberg har både rätt och fel. Hon har rätt i att Israels vilja och palestiniernas förmåga till politiska kompromisser i dag lyser med sin frånvaro. Den som hoppas på några genombrott på vägen mot fred mellan israeler och palestinier i Annapolis väntar förgäves.

Men det är inte säkert att Anna Dahlberg får rätt i att fredskonferensen i Annapolis kommer att framstå som ett misslyckande. Förväntningarna på konferensen har skruvats ned så mycket att till och med en allmänt hållen gemensam deklaration mellan parterna kommer att uppfattas som ett steg framåt.

På DN Debatt skriver i dag Carl Bildt att Olmerts och Abbas politiska svaghet egentligen är en fördel - båda vet att en fredsöverenskommelse skulle vara en alldeles avgörande politisk vinst. Jag tror dessvärre att Carl Bildt har fel. Avgörande politiska kompromisser kräver ett starkt och enat politiskt ledarskap - och det finns inte i Israel, inte bland palestinierna eller inte heller hos Bush-administrationen.

EU valde att inte samarbeta med den koalitionsregering mellan Hamas och Fatah som bildades i somras och som utgjorde ett enat palestinskt politiskt ledarskap. Carl Bildt ifrågasatte inte EU:s beslut och bär därför sin del av det politiska ansvaret för det sönderfall av det palestinska samhället som följde i isoleringens spår.

Däremot delar jag Carls Bildts beskrivning av den palestinska stat som måste komma: Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart. Men den måste också fullt ut kunna ta sin del av ansvaret för säkerheten i området i dess helhet. Israels territorium får inte utnyttjas för attacker mot Palestina, och Palestinas territorium får inte utnyttjas för hot eller attacker mot Israel.

För ett halvår sedan hoppades en del att Annapolis-konferensen skulle bli en slutpunkt på den israelisk-palestinska konflikten. I dag kan man som bäst hoppas på att konferensen blir en början på en lång och mödosam fredsprocess.

Om kyrkogårdar, existentialism och frihetsvisioner

Jag har alltid haft en svaghet för kyrkogårdar. Som liten tyckte jag om att med min pappa vandra kring på kyrkogården i Båstad och med hjälp av gravstenarna räkna ut hur länge de enskilda människorna fått leva innan döden famnade dem.

I vuxen ålder söker jag mig gärna till kyrkogårdar, särskilt när jag är på resa. I dag genomförde jag och min hustru ett av våra halvt regelbundna besök på den vackra Montparnasse-kyrkogården i Paris, och stannade som vanligt till vid Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav (ja, vi lade ned en ros också…).

Jag funderar över min relation till Sartre och existentialismen. För mig är existentialismen i grunden en humanism eftersom människans ensamhet och sårbarhet sätts i centrum – oavsett om det rör Sartres sekulära existentialism eller Kierkegaards kristna existentialism. Existentialismen kombinerar en tilltro till dem mänskliga med en insikt om människans ofullkomlighet. Det är vackert så. Men är existentialismen höger eller vänster?

För mig finns det ett samband mellan att se människans skörhet och ofullkomlighet och att betona värdet av solidaritet. Det motsvarande kan förstås sägas om socialkonservatismen, men socialkonservatismen saknar egentlig tilltro till det mänskliga. Därför är existentialismen i grunden vänster.

Existentialismen är emellertid också djupt individualistisk, vilket skulle kunna tala emot att tolka den som en vänstersinnad filosofisk inriktning. Här ligger en utmaning för dagens vänster. Hur skapar vi en samhällsgemenskap och hur värnar vi kollektiva värden inom ramen för ett genomindividualiserat samhälle? Jo, kanske genom att på existentialistisk grund och med inspiration av t ex Zygmunt Baumans texter om människans moraliska val försöka bygga den röda frihetsvision som socialdemokratin är i så skriande behov av.

En människa är alltid ensam. Insikten om att vi alltid är ensamma binder oss tillsammans. Våra individuella moraliska val bör därför alltid utformas inom ramen för får gemenskap. Vad var det Engels kallade det: Frihet som insedd nödvändighet?

Men först ett rejält nyhetsprogram...

Public Service engagerar. Jag tillhör ju dem som efter förmåga bidragit till opinionsbildningen mot förytligandet och snuttifieringen av Sveriges Radios och Sveriges Televisions samhällsbevakning. Därför borde jag väl vara glad och fylld av tillförsikt när SVT:s flaggskepp Aktuellt ikväll presenteras i ny kostym och lanseras som ett ännu mer "fördjupande program". Först kommer sändningen att presentera de senaste nyheterna i kortformat. Därefter koncentreras sändningen på två längre, fördjupande inslag. That's all.

Ändå är jag orolig. Jag har sedan en tid tyckt att Aktuellt tappat nyhetsnerven och allt mer levererar transportsträckor i form av sociala reportage. Politiken och skiljelinjerna försvinner. På samma sätt som Agenda det senaste året blivit alltmer pratande och allt mindre politiskt betydelsefullt. Kanske har jag fel, men det är i alla fall en känsla jag har.

Jag vill inte ha ett Agenda i miniatyr varje kväll mellan kl 21.00 och 21.30. Jag vill ha ett rappt nyhetsprogram som likt CNN och Al Jazeera prioriterar de största internationella nyheterna, varvat med i vårt fall de största svenska nyheterna. TV 4:s Nyheterna och Rapport ligger närmare det idealet, men saknar för det mesta både studiogäster och fördjupning. CNN och Al Jazeera visar att det går att kombinera rapp nyhetsförmedling med studiogäster, fördjupning och politisk nerv. Det handlar delvis om resurser. Men också om redaktionell vilja.

Om fenomenet Facebook

Microsoft har köpt upp 1.6 procent av Facebook för det facila priset av 1.5 miljarder kronor. Det innebär att varje enskild Facebookanvändare är värd 2000 kronor. Marknaden ljuger aldrig.

Facebooks otroliga genomslag (antalet användare växer fortfarande med 200 000 personer per dag) är ett uttryck för två starka tendenser i dagens samhälle. Den första tendensen är en hyperindividualisering, där individer lösgör sig från kollektiven och där jaget och jagutlevelsen dominerar på vi-ets och samhällsgemenskapens bekostnad. (Läs mer om detta i boken Det hyperindividualiserade samhället?, red. Bjereld, Demker, Ekecrantz & Ekengren, Boréa 2005). Syns man inte finns man inte. Mark Isitt liknar i dagens GP Facebook-fenomenet vid att rusa nedför korridoren på ett singelhotell där varenda dörr står på vid gavel. Vad söker du? Varje användare lägger upp sina basfakta: kön, ålder, civilstånd, vissa inkluderar politisk och religiös hållning, andra sina sexuella preferenser, kanske bilder ur familjealbumet eller resedagböcker.

Den andra tendensen är hur den nya teknologin påverkar förutsättningarna för politisk mobilisering. Facebook är inte bara ett självbespeglande fotoalbum, utan skapar också genom vän-funktionen och gruppbildningarna nätverk som är lätta att mobilisera för olika aktioner. För ett par timmar sedan nåddes jag t ex av en inbjudan till ett nytt event (eller vad man nu säger på svenska): Stoppa barbariet på Folkets hus!, initierat av den eminente bokförläggaren och tillika ordföranden i kulturarbetarnas socialdemokratiska förening Lars Hjalmarson. Folkets Hus styrelse i Stockholm - helt dominerad av LO-distriktet i Stockholm – planerar att av kommersiella skäl gömma undan två konstverk av samtidens absolut främsta konstnärer; Sven X:et Erikssons färgstarka skildring av förtrycket i Sydafrika och Albin Amelins jättelika målningar, Storstrejken 1909. Fyll Folkets Hus i protest mot nedtagningen!

Självklart kan Facebook också vara behagligt förslöande och ge upphov till renande nostalgitrippar. Själv har jag just gått med i gruppen ”Sprängkullen” för aktivister från 1970-talet samt gruppen ”Mosters”, det klassiska fiket på Haga Nygata där väntetiden för en ostmacka nådde mytiska höjder.

Inget maktskifte i Danmark?

Samtliga vallokalundersökningar pekar på att den borgerliga regeringen i Danmark under Anders Fogh Rasmussen kommer att kunna sitta kvar. Men regeringen blir beroende inte bara av stöd från det främlingsfientliga Dansk folkeparti utan också från det nybildade Ny Alliance.

Ny Alliance är en högerliberal utbrytning utbrytning ur Radikale venstre, med Syrienfödde Naser Khader som partiledare. Partiet gick till val på att bryta upp blockpolitiken och framförallt se till att Dansk folkeparti blev av med sin vågmästarställning. Som en ödets ironi riskerar nu Ny Alliance i stället att tillsammans med just Dansk folkeparti få utgöra stödparti åt en borgerlig regering. Allt under förutsättning att de något skakiga vallokalundersökningarna också speglar valresultatet.

Dansk folkeparti är ett högerpopulistiskt missnöjesparti som 1995 bildades genom en utbrytning ur Fremskridtspartiet, som i sin tur grundades av Mogens Glistrup 1971. I sin bakgrund skiljer sig därför Dansk folkeparti på ett avgörande sätt från de svenska Sverigedemokraterna, som har sitt ursprung i extremhögern. Sverigedemokraternas ursprung är ett av skälen till att jag inte tror att de kommer att ta sig in i riksdagen 2010.

Valresulatet i Danmark är förstås en besvikelse om man hoppats på regeringsskifte. Tröst för tigerhjärtan kan hämtas ur den senaste svenska opinionsmätningen från Sentio Research, där socialdemokraterna får rekordhöga 46.7 procent och där vänsteroppositionen leder över alliansregeringen med nära 20 procentenheter; 57.0 procent mot 38.5. Undrar om en sittande regering i Sverige någonsin har hämtat upp ett så stort opinionsunderläge bara lite drygt 2.5 år före nästa val?

Mitt namn är Rachel Corrie

I går såg jag den uppmärksammade premiären på Mitt namn är Rachel Corrie på Göteborgs Stadsteater. Rachel Corrie kom från Olympia, Washington. Hon dödades den 16 mars 2003 av en israelisk bulldozer på Gazaremsan, när hon som levande sköld försökte förhindra förstörelsen av palestinska bostäder. Rachel Corrie blev 23 år. Pjäsen är en monolog baserad på hennes efterlämnade brev, dagboksanteckningar och e-post.

Det var en stark föreställning, som också möttes av stående applåder och utsåld salong. Anna Takanen står för regin och Mia Höglund-Melin genomför ett kraftprov i den 90 minuter långa monologen. Takanen och Höglund-Melin (jag vill också nämna Pamela Jaskoviaks tonsäkra översättning) lyckas skickligt gestalta och levandegöra Rachel Corries blandning av mogenhet och valpighet, mod och rädsla, tvärsäkerhet och tvekan - det vill säga allt det som konstituerar oss som människor.

Visst är pjäsen en partsinlaga - det är Rachel Corries egen röst och ingen annans som vi hör. Men pjäsen blir allmängiltig genom att synliggöra våldets destruktivitet och hur våldet - oavsett alla goda intentioner - deformerar oss som människor.

Jag har själv haft förmånen att få finnas med i uppsättningens marginaler, bl a genom att hålla en föreläsning om Palestinafrågan för de medverkande samt torsdagen den 29 november leda ett seminarium i anslutning till föreställningen, med Göran Rosenberg och Helena Lindholm Schulz om vägar till en hållbar och varaktig fred i Mellanöstern. Desstom har jag skrivit en bakgrundstext om konflikten i teaterprogrammet. Jag anknyter där till den kommande fredskonferensen mellan israeler och palestinier i Annapolis, USA: Risken är stor att konferensen slutar som så många andra fredskonferenser om Mellanöstern - i ett intet. Låt oss ändå hoppas att det denna gång kan bli annorlunda och att Rachel Corries fruktansvärda öde kan vändas från en symbol för det nakna våldet till en symbol för vilja till fred och försoning.

Ryska revolutionen 90 år

I dagarna är det 90 år sedan ryska revolutionen ägde rum. Världen har ännu inte återhämtat sig.

I Aftonbladet skriver Slavoj Zizek som vanligt läsvärt. Först markerar han oktoberrevolutionens unika ställning i världshistorien. Den var det första exemplet i hela mänsklighetens historia på en framgångsrik revolt av de fattiga och utsugna - mot alla hierarkiska ordningar kom den egalitära universaliteten till makten. Men han är inte naiv - han lyfter fram logiken mellan revolutionens genomförande och Stalins läger: Man kan inte särskilja den unika konstellation som möjliggjorde det revolutionära maktövertagandet i oktober 1917 från den stalinistiska vändning som sedan kom: just den konstellation som gjorde revolutionen möjlig (missnöje bland bönderna, en välorganiserad revolutonär elit etc) ledde så småningom till den stalinistiska omsvängningen och häri ligger den verkliga leninistiska tragedin.

I debatten framställs inte så sällan nazism och kommunism som likställda totalitära ideologier - hakkorset samt hammaren och skäran skulle vara samma andas barn. Men den jämförelsen blir falsk i det att den bortser från en grundläggande skillnad. Zizek citerar John Berger som menar att: hakkorset riktade sig till potentiella segrare, inte till de besegrade. Det frambesvärjde herravälde, inte rättvisa. Hammaren och skäran däremot, menar Zizek: frambesvärjde hoppet om att historien till slut skulle stå på de förtrycktas sida i deras kamp för frihet och rättvisa.

Därför kan hammaren och skäran, bilder av Che och andra kommunistiska ikonbilder i dag t o m fungera som som ironiska pastischer eller markörer i reklam och i varumärkessammanhang - vilket hakkorset inte på något sätt kan göra. Skillnaden är viktig att bära med sig för att verkligen fullt ut kunna förstå nazismens och kommunismens skilda bevekelsegrunder. Likställigheten mellan nazism och kommunism döljer därför mer än den täcker av.

IFK Göteborgs SM-guld och socialismen

IFK Göteborgs SM-guld i fotboll var en seger inte bara för laget utan också för fotbollen som kollektiv idé. Ledarskapet med ansvar för klubbens eländiga skattetrixande har avgått (ett exempel kanske fler borde följa...) och med Håkan Mild som sportchef är det ingen risk för nya ohederligheter. Tillsammans med den nya tränartrojkan och med tidigare tränaren Roger Gustafsson i bakgrunden utstrålar klubben nu kollektivism, laganda, en långsiktig spelidé samt prioritering av egna talanger. Som jag läste någonstans: det är inte högerns individualism som ligger bakom årets SM-guld!

Jag får intrycket att IFK Göteborg vill ta fasta på det bästa från de goda åren på 1980- och 1990-talen, då IFK:s halvamatörer vann UEFA-cupen två gånger, och transformera detta goda till en ny tid. Klubben hade ju på den tiden - och har fortfarande - lite sossestämpel över sig. Det är väl bara att hoppas att partiets pågående rådslagsarbete leder till samma framgångar som IFK Göteborgs nyprövning av sin spelidé.

Utmaningen påminner om ett lagbygge, där tränaren förväntas skapa ett framgångsrikt kollektiv av skickliga individer. Överfört till det politiska planet: Hur skapa en politik som värnar kollektiva värden i ett samhälle med allt mer individualiserade medborgare? Den frågan lär jag återkomma till på bloggen och i andra sammanhang framöver.

TV4 och Schenström-affären

När nu Ulrica Schenström tagit sitt politiska och moraliska ansvar och avgått riktas strålkastarljuset i stället mot TV4:s agerande i affären.

Jag tycker att TV4 svikit sitt journalistiska uppdrag i två avseenden. För det första genom att inte ta avstånd från att en av deras journalister sitter på krogen, dricker sprit samt pussar och kramar en av landets främsta makthavare - samma makthavare som samme reporter ett par dagar senare skall kritiskt och opartiskt granska. Krogkvällen undergräver såväl trovärdigheten i reporterns granskning som allmänhetens tilltro till den politiska journalistiken överhuvudtaget. Fram träder i stället bilden av ett kotteri där politiker och journalister lever i symbios och där den politiska journalistiken lierar sig med makten i stället för att kritiskt granska den.

För det andra har TV4 svikit sitt journalistiska uppdrag genom att inte hålla i sär sina roller utan i stället hamnat på två stolar under affärens gång. Dels gör TV4 anspråk på att Ulrica Schenström var en viktig källa som kanalens reporter Anders Pihlblad bearbetat under förtroliga former. Samtidigt behandlar TV4 reporterns träff med Schenström som en nyhet med reportern själv som huvudvittne, och offentliggör krognotans storlek vilket får ogynnsamma konsekvenser för Schenström. Här är det sannerligen inte tal om något källskydd. Jag skulle definitivt tänka mig för två gånger om TV4:s biträdande nyhetschef Jonas Gummesson eller någon politisk reporter från kanalen ville bjuda mig på middag för ett "informellt bakgrundssamtal".

TV4:s ledning borde så snart affären blev känd ha tagit avstånd från sin reporters arbetsmetoder. Nu har TV4 i stället handlat på ett sätt som får Fredrik Reinfeldt att framstå som en mästare i krishantering.

Jag diskuterade denna problematik med just TV4:s Jonas Gummesson i P 1 Morgon i morse.