Astrid Lindgren och Nobels fredspris

I kväll delas litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne ut för femte gången. Priset är litteraturvärldens näst största efter Nobelpriset och går i år till Banco del Libro i Venezuela som i snart ett halvt sekel arbetat med att ge barn tillgång till böcker.

Astrid Lindgren fick aldrig Nobelpriset i litteratur. Det tycker jag var orätt. När Astrid Lindgren dog 2002 nyttjade jag - på förslag av en av mina döttrar - min i egenskap av professor i statsvetenskap nomineringsrätt till Nobels fredspris. Jag nominerade Astrid Lindgren postumt till fredspriset med följande motivering:

Svenska Akademin har konsekvent gjort bedömningen att Astrid Lindgrens författarskap inte varit av den kvaliteten att det motiverat att tilldela henne Nobelpriset i litteratur. Genom att föreslå att Astrid Lindgren postumt tilldelas Nobels Fredspris vill jag lyfta fram värdet av Astrid Lindgrens litteratur och livsgärning med avseende på främjandet av toleransen, rättrådigheten och freden.

Få individer har haft så stort inflytande över så många - inte minst unga - människors funderingar över frågor kring frihet, rättvisa och människovärdets okränkbarhet. "Den som är stark måste vara snäll", låter Astrid Lindgren Pippi säga i "Boken om Pippi Långstrump". Just betoningen på det ansvar som följer med makten och hur lätt detta ansvar missbrukas och övergår till förtryck och främjande av ett krasst egenintresse är ett bärande motiv i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning.

Genom att undvika svartvita förenklingar och genom att lyfta fram det personliga modet och civilkuraget som nödvändiga villkor för att värna det goda har Astrid Lindgren bidragit till att inympa förståelse över nations- och kulturgränser i det uppväxande släktena över hela jorden. Denna gärning gör henne unik och till en värdig mottagare av Nobels fredspris.

Nomineringen var naturligtvis en symbolhandling. Jag var övertygad om att hon inte skulle komma i fråga för priset och dessutom var det knappast förenligt med statuterna att ge priset till en avliden person. För att understryka symbolhandlingen bröt jag medvetet mot en oskriven regel genom att i ett pressmeddelande ge offentlighet åt nomineringen. Det blev ett ordentligt mediedrev där såväl svensk som internationell press gav nomineringen stor uppmärksamhet.

Jag står fortfarande för nomineringen. Och Astrid Lindgren kunde gott fått litteraturpriset också.

Derbydags med pausunderhållning

I kväll spelar IFK Göteborg allsvenskt fotbollsderby mot Gais på Ullevi. Om IFK Göteborg vinner hakar laget på allvar på i den allsvenska toppstriden.

Pausunderhållningen i Allsvenskan har länge varit ett sorgebarn. Töntiga sponsorarrangemang eller prickskjutning för fotbollsintresserad allmänhet har alltför ofta stått på programmet. I kväll provar IFK och Gais en ny variant: en match mellan spelarfruarna i de båda lagen.

Är detta bra eller dåligt? Jag har kommit på mig själv att hålla med den jag sist pratar med i frågan. Å ena sidan skulle det kunna vara en oförarglig idé som rätt genomförd blir lite småkul. Å andra sidan litar jag inte på arrangörernas förmåga att ge matchen en inramning som inte leder till att spelarfruarna blir en halvsexualiserad dekoration i en manligt dominerad fotbollsvärld.

Spelarfruarna? Om nu någon av de manliga fotbollsspelarna är homosexuell och sambo med en kille - skulle denne sambo då också få vara med i spelarfrulaget? Och hur roligt vore det om pausunderhålningen i en match i damallsvenskan bestod av en match mellan "spelarmännen"?

Den förmenta oförargligheten är ofta könsmaktsordningens bäste vän.

Hur det går? IFK vinner med 3-0. I båda matcherna.

Have a safe trip

Jag är i Braga, Portugal, på statsvetarmöte. Braga beskrivs som Portugals kyrkliga och andliga huvudstad, men jag har inte lyckats fundera ut vad det betyder. Här är massor av kyrkor, men programmet pressat så jag hinner inte se så väldigt mycket av staden.

Den person som administrerat resan har varit väldigt omsorgsfull och skickat många mejl med instruktioner om var vi skall bo och var vi skall äta och så vidare. Varje mejl har avslutats med formuleringen Have a safe trip - ha en säker resa. Förr sa man Have a nice trip - ha en trevlig resa. 11 september slår igenom överallt.

Glada dagar för Wanja Lundby-Wedin!

EU-domstolens generaladvokat meddelade i dag att fackförbundet Byggnads blockad av det lettiska bolaget Laval i Vaxholm inte strider inte mot EU:s fria rörlighet. Hans rekommendation till domstolen är att slå fast att stridsåtgärder är tillåtna för att kräva kollektivavtal om det skyddar arbetare och hindrar social dumpning. Han tillägger att åtgärderna skall stå i proportion till det mål som skall uppnås.

Rekommendationen är en framgång för LO och för de svenska kollektivavtalen. Wanja Lundby-Wedin kan glädjas åt detta och även åt den splittring som rekommendationen skapat på den borgerliga kanten. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin försvarar kollektivavtalen medan Annika Qarlsson, centerns gruppledare i riksdagen, beskriver rekommendationen som ett steg i fel riktning.

Wanja Lundby-Wedin kan också glädjas åt att hon i går som första kvinna någonsin valdes till ordförande för Europafacket, EFS. (Jag förstod faktiskt aldrig riktigt vad som hände när hon utan att någon märkte det försvann ur debatten om partiledarposten för socialdemokraterna. Hon framstod tidigt som en av huvudkandidaterna, föreföll intresserad, men fick sedan inte ens chansen att tacka nej.)

Som ordförande för Europafacket får Wanja Lundby-Wedin en hel del att stå i. Tommy Svensson skriver i dag utmärkt på Aftonbladets ledarsida om hur de 500 delgater som valde Wanja till sin sammansättning allt annat än speglar det mångkulturella Europa.

Fredrik den tigande

Fredrik Reinfeldt har nu träffat USA:s president George Bush och Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger. Han har fått skarp kritik för att han inte med ett ord tagit upp Irakkriget, USA:s användande av dödsstraffet eller Annika Östberg öde. Reinfeldt har försvarat sin tystnad med att han inte ville störa samtalen om miljöfrågor och hållbar utveckling genom att ta upp dessa känsliga frågor.

Själv tycker jag - inte oväntat - att Reinfeldt genom sitt tigande svek väsentliga humanitära värden. Tigandet blir en markör för USA att kampen mot dödsstraffet inte är en fråga som Reinfeldt priorieterar högst. När det gäller Irakkriget blir signalen att Sverige inte längre anser att kriget var ett folkrättsbrott. Undrar vad Maud Olofsson tycker om det? Hon var den partiledare som kanske starkast av alla fördömde angreppet som ett brott mot folkrätten, och t o m krävde att Sverige skulle sända en diplomatisk protestnot till USA (SvD 25 mars 2003).

Inte heller låter det särskilt övertygande att Reinfeldt genom att ta upp dödsstraffet och Irak med Bush skulle ha försvårat möjligheterna till framsteg i miljöförhandlingarna. Finns det någon som tycker det vore rimligt att Reinfeldt träffade Putin och inte med ett ord tog upp läget i Baltikum? Eller att han åkte till Peking utan att ta upp dödsstaffet, åberopandes att det kanske skulle försvåra framsteg inom miljöförhandlingarna?

Är det kanske så att Fredrik Reinfeldt allt mindre börjar framstå som en politiker - och alltmer som en byråkrat, en regeringsadministratör?

När det gäller hans beslut att inte ens andas Annika Östbergs namn när han träffade den man som har hennes öde i sina händer finns det bara ett ord - hjärtlöst.

Om rätten till religionsfrihet

Skall rätten till religionsfrihet tas bort ur den svenska grundlagen? Det förslaget lanseras faktiskt på fullt allvar i dag på Expressens debattsida av bl a Björn Ulvaeus, författaren Lena Andersson och professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö.

Artikeln tycks skriven i affekt och argumentationen hänger inte riktigt ihop. Å ena sidan hävdar författarna att andra grundlagsreglerade rättigheter som yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet ger ett tillräckligt skydd för religionsfriheten. Å andra sidan hävdar de att begreppen "religion" och "religionsfrihet" är så svåra att definiera att de inte kan värnas genom lagstiftning.

Men om religionsfrihet inte går att definiera - hur skall vi då kunna veta att religionsfriheten verkligen ges ett tillräckligt skydd av de andra rättigheterna? Och att religionsfriheten skulle vara svårare att definiera än t ex yttrandefrihet och tryckfrihet är ju nonsens. Yttrande- och tryckfrihetens gränser är ständigt satta under diskussion och omprövning. Debatterna om publiceringen av Muhammedkarikatyrerna, förutsättningarna för Sverigedemokraternas riksmöte och förekomsten av rasistiska inlägg i kommentarerna på Carl Bildts blogg är bara några exempel på att yttrande- och tryckfrihetens gränser inte är givna på förhand.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 är mycket tydlig i sitt stöd för religionsfriheten. Artikel 18 stadgar: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

FN:s starka markering av religionsfriheten som en särskild del av de mänskliga rättigheterna är inte utan skäl. Religösa grupper - kristna och icke-kristna - har alltid riskerat förföljelse. Inte minst Förintelsen och det ohyggliga utplånandet av sex miljoner judar borde stämma till eftertanke.

All fundamentalism är av ondo. Författarnas ateistiska fundamentalism utgör inget undantag.

Värna värnplikten!

I dag lanserar försvarsminister Mikael Odenberg (m) ett förslag om att slopa värnplikten i fredstid - men kunna återinföra den igen i orostid. Det är inget bra förslag. Om den allmänna värnplikten väl avskaffats är det inte realistiskt att tro att den verkligen skulle tillämpas igen i orostider. I stället får vi i praktiken den yrkesarmé som Odenberg säger att han inte vill ha. Jag tycker det finns ett demokratiskt värde i den allmänna värnplikten och att vi i stället bör utveckla formerna inom rådande system.

Värnpliktsfrågan har också betydelse för diskussionen om Sveriges relationer med Nato. Skulle en yrkesarmé försvåra eller underlätta för ett svensk Nato-medlemskap? Frågan om Sverige och Nato diskuterade jag i dag i Studio Ett i P 1 med Thaher Pelaseyed, Ung vänster, Cecilia Wigström, (fp) och Gert Gelotte, ledarskribent, Göteborgs-Posten.

Bravo Expressen!

Det är inte så ofta som jag har möjlighet att med instämmande glädje kunna citera Expressens ledarsida. Men i dag är en sådan dag.

Igen är det Sven Otto Littorins herrklubb som är på tapeten. Expressen skriver: Föreställ er att det avslöjades att en minister, en domare eller en riksdagsledamot är medlem i en förening som inte tillåter judar eller homosexuella att bli medlemmar. Reaktionerna skulle inte dröja. Och personen skulle helt säkert tvingas avgå och be offentligt om ursäkt. Men när det handlar om föreningar där kvinnor är förbjudna att bli medlemmar ses det av många som något mer eller mindre oproblematiskt. (Sannolikt är det Ann-Charlotte Marteus som skrivit texten - hon har ledarredaktionens överlägset vassaste penna.)

Artikeln blir inte mindre läsvärd genom att den ger Niklas Ekdal på DN:s ledarsida en knäpp på näsan för att han försökt skämta bort affären, eller genom att det faktiskt var konkurrenten Aftonbladet som gjorde en nyhet av herrklubben. Jag tror inte Expressen har skrivit en enda rad på nyhetsplats om saken.

Genom att anlägga ett maktperspektiv på enkönigheten visar Expressen hur herrklubben vid sidan av fånigheten också diskriminerar: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.

Sven Olof Littorin bör komma ut ur garderoben, förklara varför det blivit som det blivit och lämna klubben.

Israels svaga ställning i svensk opinion

I dag skriver jag på DN Debatt om den svenska Mellanösternopinionen efter Libanonkriget. Jag visar bl a att det finns få ljusglimtar för Israel i den svenska opinionen och att vänsterpartister och miljöpartister är lika kritiska till Hizbollahs agerande som vad andra partisympatisörer är. I det avseendet är talet om Hizbollah-vänstern en myt.

40-årsminnet av junikriget och ockupationen närmar sig. Det finns en stark frustration i svensk opinion och i världsopinionen över att fredsförsöken hittills misslyckats. Låt oss hoppas att 40-årsminnet av kriget och ockupationen kan utnyttjas till att mobilisera en folklig opinion som övertalar USA att använda sin politiska styrka för att skapa den tvåstatslösning som faktiskt nästan alla är eniga om.

Kortrapport från Nato-demonstrationen i Göteborg

I dag genomfördes den polisiärt och medialt hårdbevakade Nato-demonstrationen i Göteborg. Jag räknade och det fanns ganska exakt 2 000 demonstranter i tåget.

Det innebär att demonstrationen var större än något av de enskilda Första maj-tågen i Göteborg i år. Synd bara att arrangörerna inte kunde låta bli att manipulera med deltagarsiffran, utan meddelade att 3 000 personer gick i tåget. Självbedrägeri är en av vänsterns värsta fiender - oavsett om självbedrägeriet sker medvetet eller omedvetet.

Sven Otto Littorin och Herrklubben

I dag avslöjar Aftonbladet att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) sedan många år tillbaka är medlem av Herrklubben Sällskapet. Herrklubb? Jo, det är faktiskt sant. Aftonbladet publicerar också utdrag ur medlemslistorna i Sällskapet och dess två vänföreningar. Här trängs politiker som moderaternas gruppledare i Göteborgs kommunfullmäktige Jan Hallberg och förre chefredaktören för Upsala Nya Tidning folkpartisten Jörgen Ullenhag med finansmän som Erik Penser och Fredrik Lundberg. Här finns mediemän som Joachim Berner och Peter Hjörne och manliga statsvetare som förre folkpartistiske riksdagsledamoten Daniel Tarschys och Tommy Möller.

Artikeln bjuder stundtals på högst underhållande läsning. Så här motiverar t ex klubbdirektör Carl-Gustaf Mann att kvinnor inte får bli medlemmar: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan?

Vid sidan av den anslående fånighet som präglar Herrklubbarna finns det förstås också en allvarlig dimension. När det gäller Sven Otto Littorin kretsar allvaret kring de eventuella jävssituationer och den bristande transparens som uppstår i en sluten klubbmiljö. Men framför allt har Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister ett ansvar för jämställdhet på arbetsmarknad och i näringsliv. Aftonbladet citerar ur Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring: Regeringen kommer att motverka och förändra system som konserverar fördelningen av makt och resurser ur ett könsperspektiv. När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle. Sven Otto Littorins trovärdighet att förmå leva upp till regeringsförklaringens målsättning är lika med noll så länge han är medlem av en herrklubb där kvinnor inte välkomnas eftersom det "blir mera avslappnat" utan dem.

Göran Perssons dubbla roller

Jag tillhör dem som i dag uttryckt kritik eller skepsis mot Göran Perssons beslut att bli seniorrådgivare på pr-byrån JKL - ett av Sveriges största konsultbolag. Det är olämpligt att en så tung politiker med många års insyn i känsliga processer väljer att utnyttja sina insikter för lobbyverksamhet i kommersiella syften.

Visserligen kan vi inte ha ett yrkesförbud för avgående politiker. Men Perssons beslut bidrar till att ge en otydligare bild av distinktionen mellan att som förtroendevald tjäna allmänintresset och att som lobbyist tjäna särintressen. Eller som en annan klok person uttrycker det: det är ett problem för politikens trovärdighet att politik och strategisk kommunikation – eller pr och lobbying – tycks blandas samman, även som här på det rent faktiska personplanet. Många människor upplever redan att politiken i dag mera handlar om vem som är skickligast på att få sin fråga på dagordningen än om värdekonflikter och sakfrågor. Den känslan bland väljarna riskerar att förstärkas genom sådana här personövergångar.

Till sist kan jag angående Andres Vasquez sagolika mål igår inte avhålla mig från att erinra om hur jag avslutade en bloggpost den 4 februari i år.

Jan Björklund på pridefestival?

Jag har ju tidigare på denna blogg argumenterat för varför det vore trevligare med Cecilia Malmström som folkpartiledare än Jan Björklund. I dag fick jag ännu ett argument. I dagens DN (ej i nätupplagan) berättar Cecilia att hon under Kristi himmelsfärdshelgen som enda regeringsledamot överhuvudtaget bjudits in till ett seminarium i samband med en pridefestival i Polens huvudstad Warszawa. Hon tänker också gå med i festivalens prideparad.

År 2005 förbjöds motsvarande prideparad och myndigheterna fruktar nu bråk och oroligheter. Något tillstånd för paraden finns ännu inte. Men Cecilia skräder inte orden. Hon menar att EU måste ta på sig en missionerande roll i hbt-frågor och hon förutsätter att de polska myndigheterna kommer att tillåta paraden. Om det blir bråk kommer hon att vara försiktig och ”muckar inte med någon”.

Jag är kanske fördomsfull men jag har mycket svårt att se Jan Björklund visa ett sådant frimod och en sådan självdistans inom något politikområde och jag har också svårt att se honom i kontroversiella prideparader i Polen.

Maud Olofssons utsträckta hand

På måndag besöker Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki Sverige. Näringsminister och tillika centerpartiets ordförande Maud Olofsson säger i dagens DN att hon tror att Mottaki kommer att vägra skaka hand med henne eftersom han är en konservativ muslim. Själv tänker dock Maud Olofsson sträcka fram handen mot sin iranske gäst: För oss är det viktigt att visa att kvinnor i Sverige kan få viktiga positioner.

Jag är tveksam till Maud Olofssons demonstrationspolitik. Jodå, jag är väl medveten om förtrycket i Iran och att vissa uttolkningar av Islam innebär kvinnors underkastelse. Men att först bjuda in Mottaki och sedan offentligt förödmjuka honom genom att visa hur hans religiösa övertygelse inte tillåter honom att skaka hand med kvinnor - vilket mål är det man vill uppnå med det? Knappast att "visa att kvinnor i Sverige kan få viktiga positioner", som Maud Olofsson säger. Det är Mottaki naturligtvis redan mycket väl medveten om.

Jag säger inte att Maud Olofsson gör fel. Men jag är uppriktigt osäker på vad hon vill uppnå med den utsträckta handen.

Sedan är det ju faktiskt också fullt möjligt att Mottaki tar den.

Fortsatt starkt motstånd mot Nato!

Den 14 maj inleds Noble Mariner 2007 som är den största militärövningen i Östersjön efter det kalla kriget. Övningen sker inom ramen för Natosamarbetet Partnerskap för fred och hälften av styrkan – 43 fartyg från 14 nationer – kommer att utgå från Göteborgs innerhamn och Danafjorden. Övningen kommer att mötas av protester.

Sverige är inte medlem av Nato. De som vill att Sverige skall bli medlem av Nato kämpar i opinionsmässig uppförsbacke. I Svenska Dagbladet i dag redovisar jag resultaten från 2006 års SOM-undersökning. Andelen Natomotståndare är fortfarande mer än dubbelt så stor som andelen Natoanhängare. Av de tillfrågade 2006 anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato. Även år 2005 var andelen 22 procent. 2004 var den 20 procent. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige ­söker medlemskap i Nato uppgår 2006 till 46 procent, vilket är precis lika mycket som i 2005 års undersökning, mot 47 procent i 2004 års undersökning. Nästan ingen annan sakfråga visar en sådan opinonsmässig stabilitet som Nato-frågan.

När Natofrågan debatteras är det nästan ingen som på allvar hävdar att ett medlemskap ökar Sveriges säkerhet. Det är inte så konstigt. Ett Natomedlemskap skulle sannolikt öka risken att Sverige som USA-allierad blir en mer attraktiv måltavla för USA-fientliga terrorgrupper. Natoanhängarna argumenterar i stället för att Natostaternas politiska och ideologiska värdegemenskap gör ett svenskt medlemskap till ett naturligt steg.

Expressen meddelar att Sverige informellt markerat positivt till att medverka i Nato Response Force (NRF), som är en militär snabbinsatsstyrka på 25 000 man. Miljöpartiet och vänsterpartiet kommer att kritisera en sådan medverkan. På en fråga från journalisten markerade jag som kristen socialdemokrat att Sverige inte borde vara med (även om en medverkan formellt inte påverkar alliansfriheten). Men vad kommer Urban Ahlin att säga? Vi får förmodligen se i tidningen i morgon fredag.

Första maj-rapport från Göteborg

I dag hade osedvanligt mycket folk samlats på en solig Götaplats. Många partivänner men också andra kom för att lyssna på folkkäre hemmasonen Jan Eliasson. Måhända är Eliasson inte retorikens mästare, men det finns en opretentiös äkthet i hans sätt att tala som gör att han slår an. Första applåden - frånsett välkomstovationerna - lät vänta på sig, men kom när han uppmanade till dialog och inte isolering av den palestinska regeringen. Andra applåden när han påtalade att USA - under ordnade former - måste lämna Irak. Det var också betydelsefullt att han citerade Olof Palmes uttalande om att folkrätten och FN-stadgan måste vara Sveriges första och främsta försvarslinje. (Att han har ett förflutet i Gais får vi leva med.)

Jag räknade själv syndikalisternas demonstration (1400 personer), vänsterpartiets demonstration (1780 personer) och socialdemokraternas demonstration (1860 personer). Hyggliga siffror, men så gör ju också den borgerliga regeringen vad den kan för att mobilisera oppositionen.