Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter sitt idoga arbete med att normalisera Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor har i dagarna låtit sig intervjuas av den SD-nära alternativmediesajten Nyheter Idag, och Kristdemokraternas kommunikationsavdelning gör glatt reklam på Twitter för intervjun. I samband med intervjun hävdar Nyheter Idag också att flera SD-toppar föredrar Ebba Busch Thor som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson.
Varför väljer Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.
Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.
Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.
Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.
Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.
Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.
11 kommentarer:
Tack för denna realistiska analys. Värderingarna: Lite förenklat kan man säga att M och KD tror att för dem går vägen till Rosenbad genom att haka på SD, därför måste de gulla med detta parti (som även för dem helt nyligen var otänkbart att samarbeta med).
I dag tycks M och KD naivt nog tro att Rosenbad ska kunna erövras med SD i baksätet. Om deras plan skulle realiseras lär de snart bli varse vem som styr resan bort från vårt demokratiska samhälle. I en sannolikt allt snabbare färd.
"För oss andra gäller det att stå emot etc". Så sant!
"Varför gullar M och KD med SD?" Det enkla svaret är för att kunna bilda regering. Motsvarande fråga: Varför gullar S med C, L och MP? För att kunna bilda regeringen. Trots att de vanligaste rubrikerna inför årsskiftet är: "Skattesänkarbudget ökar klyftor och gynnar rika män" (Dagens Arena) i olika varianter.
"Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten" skriver Ulf. Ja, det började efter valet 2010 när moderaterna fick 30,3%, S 30,7% och SD 5,7%. "Regeringen och Miljöpartiet stänger dörren för Sverigedemokraterna i partiets profilfråga och tar ett gemensamt ansvar för asyl och migrationspolitiken under hela mandatperioden...Den lägger en långsiktig grund för en human, rättssäker och ordnad migrationspolitik, sa statsminister Fredrik Reinfeldt."
Uppenbarligen ser inte en växande del av medborgarna till skillnad från Ulf och likasinnade ett inflytande från SD som en marsch mot 30-talets Tyskland. Särskilt gäller det den grupp som vänstern en gång dominerade, arbetarklassen. Numera har S starkast stöd bland utrikes födda och personer äldre än 74 år.
Det problematiska är att flera av medborgarnas viktigaste frågor "ligger på SDs planhalva", inte tack vare SD utan pga misslyckad regeringspolitik från alliansen och S-MP.
En sak är jag övertygad om: Väljer S Ulfs politik kommer SD att få ett inflytande efter nästa val.
Klas Bengtsson
Samma krönika kunde man väl ha skrivit om (s) samarbete med (vpk) på 1960-80 talen.
Homo Economicus
Jag har svårt för Ulfs likhetstecken mellan begränsad immigration och främlingsfientlighet med förlängning till rasism. De tre stora immmigrantländerna USA, Kanada och Australien begränsar alla immigrationen. Det är väl ingen som vill påstå att dessa länder, eller de partier som fastställt deras immigrationspolicy, är rasistiska?
Homo Economicus
En ärlig synpunkt är att inte bara se "analysen" utifrån inifrånperspektivet,
för det är ju lite olika analyser beroende på vad som är intresset, och just intresseanalysen
är inte vidare komplicerad på kort sikt, men den längre sikten är inte alldeles okomplicerad.
Nestor Möller i DI:
"Det gångna decenniets dramatiska politiska utveckling inleddes med Sd:s inträde i riksdagen 2010.
Partiet blev omedelbart ett pariaparti. Övriga partier övervägde rentav att minska antalet platser
i riksdagens utskott för att utestänga nykomlingen.
Genom ett samarbete inom de båda block som vid denna tid ännu existerade var tanken att alla andra partier,
även de som av egen kraft inte kunde det, skulle bli representerade. Nu skedde inte detta utan SD fick delta
i utskottsarbetet.
Men det utfärdades en sorts samtals- och kontaktförbud, och den rådande doktrinen var att om SD
konsekvent ignoreras så kommer de väljare som röstade på partiet att inse att deras röster varit bortkastade
och därför istället rösta på något annat parti i fortsättningen.
Strategin blev inte särskilt framgångsrik"
sw Det går nästan inte att tro på, (taktiken att få väljarna att tro att de kastar bort en proteströst),
om det är sant, att våra politiker tänkte så, att om de ignorerade
en fråga eller ett parti, så skulle väljarna lyda eller följa, dvs sluta rösta på detta parti.
Ähm, om "de" nu verkligen var så verklighetsfrånvarande, typ DN-liberal, att man inte förstår att att rösten i många fall är en protest, så visar empirin att röster är protest, dvs att det inte riktigt fungerade med utfrysning.
(och den som inte fattar grejen får ta och lästa på, tex;
Exit, Voice, and Loyaltyav Albert O. Hirschman från 1970, så det är inga direkta nyheter.
(man röstar mot något, inte för, och röstar man för, så är man i regel en del av ett etablissemang eller intressegrupp)
Tex arbetarklass röstar mot kapitalägares intressen, inte nödvändigtvis för ett uppfattat partietablissemang, som
kan uppfattas som en politisk klass, en högre kast.
Möller:
"Med snabbt och obrutet växande stöd för SD har den svenska parlamentarismen kommit att steg för steg implodera."
sw ganska starkt uttryck, men nog kan man säga att det hela inte riktigt fungerar som det är tänkt,
och att
Möller
"Redan under det första året efter valet 2010 led Reinfeldts regering ett antal svidande nederlag
i riksdagen genom att SD röstade med den röd-gröna oppositionen. Det bidrog till att regeringen,
som under sin första period demonstrerat en reformiver av sällan skådat slag, blev försiktig och i
vissa avseenden rentav passiv.
sw Regeringen Reinfeldt 2010 - 2014 var i minoritet, och endera beroende av Mp eller Sd,
och det fanns sannolikt ganska många invändningar mot den politik som Mp stod för, men
det kunde man inte säga offentligt. Men visst hade de inga större problem med att få stöd
av Sd, när det råkade falla sig så. S.W
Möller
"Det mest tydliga beviset för att strategin att låtsas som om SD inte fanns
var behäftad med vissa svagheter var alliansregeringens budgetnederlag 2013,
när SD gjorde gemensam sak med den röd-gröna oppositionen och stoppade
förslaget att sänka den statliga inkomstskatten."
sw Hehe, majoriteten i riskdagen var emot, Mot.
Möller:
"Den parlamentariska oredan hade då bara börjat. Följande år förlorade den nytillträdda Löfvenregeringen sin första budgetomröstning efter att SD valt att bryta mot den praxis som tidigare funnits om att lägga ned rösterna i huvudvoteringen efter att det egna förslaget röstats ned."
sw hehe, ja det var en oreda, Reinfeldt hade inte räknat med den gubben, att Sd som var utfrysta, inte alls hade något intresse att följa någon slags outtalad regel, som ansågs "etablerad" Reinfeldt trodde ju på fullt allvar att Löfven skulle avgå efter att
budgeten föll, och att det skulle bli möjligt för Reinfeldt att få en ny chans, med en budget som Sd skulle svälja, men så blev
det tal om extraval, och ett sådant hade inte Reinfeldt klarat, med att försöka lura väljarna en gång till med en grön vals, och
samtidigt luta sig på stöd för den förda politiken av Sd, som dörrmatta. Nä, väljarna gillade inte dubbelspelet, som var nödvändiga för att hålla samman alliansen, efter att C 2011 bestämt sig för att konkurrera i storstäder med Folkisarna och Mp.
Möller
"Därefter vi fick först DÖ och sedan, fyra år senare (efter att en skuggbudget återigen antagits av riksdagen),
en januariöverenskommelse som i båda fallen baserades på den grundprincip som utgjort rättesnöret
för svensk parlamentarism under 2010-talet: att det övergripande målet är att förhindra att SD får inflytande."
sw Det blev en märklig egensinnig grej,
att konkurrera om vissa marginalröster som tillhörde etablissemanget,
så genom att vara mot Sd, så konkurrerade man om "rättrogna" väljare,
men dessa var inte hela väljarskaran, det var väl lite där analysen brast.
Möller
"Det intressanta är att både försvarare och kritiker av denna princip
använder sig av tunga moraliska argument:
- medan den ena sidan påminner om SD:s ideologiska rötter och betraktar partiet
som odemokratiskt och rentav fascistiskt
- pekar den andra sidan på den politiska jämlikhetens princip
att alla röster är lika mycket värda och att det innebär ett representationsproblem
om den principen inte respekteras.
sw Jo, men det andra argumentet, att alla röster räknas, är inte ett moraliskt argument, utan ett funktionellt argument.
Det går inte att ta bort de mandat som Sd fått, och när politiken försökt, så har det faktiskt inte gått så bra,
eftersom politiken blir en smula underlag, dvs den går inte att begripa sig på.
Det har hela tiden varit en fråga om makt i första hand, och sakpolitik i andra,
men eftersom Stockholm är litet, så har den största drivkraften varit intern-politisk,
att faktiskt följa med stimmet.
S.W
Möller i DI:
"Det är med andra ord inte särskilt svårt att förstå varför svensk politik
kännetecknas av parlamentariska låsningar och ideologisk polarisering."
sw att det blivit ett helt nytt läge,
att det är ett låst läge, i regeringsfrågan,
som ledde till den unikt långa tiden för regeringsbildning är helt klart. Man får heller
inte glömma nischpartierna C, Fp och Kd, som gjort rätt dåliga valresultat 2010,
som ledde till att de nischade sig 2014, särskilt C, och även Fp eftersom
Björklund var utmanas av Olsson. den ideologiska låsningen gäller nog främst
migrationen, där några partier varit vågmästare.
Men i själva "varför"-frågan har möjligen prof. Möller fel,
det är fan i mig helt osannolikt. Vad som hänt med det svenska politiska systemet.
Det är helt enkelt helt osannolikt, och sannolikt ett resultat av ett ganska litet antal
personer, i toppen av våra partier.
Möller
Kommer denna situation att bestå? Sannolikt.
sw Jepp, C har nischat sig i riktning mot DN-liberalismen, och fru Lööf siktar dessutom högt.
S är lite beroende av Mps gunst, och M+Kd har frigjort sig från att försöka blidka
Mp, eftersom Mp inte gillar en moderat som statsminister.
Möller
Vissa förväntar sig att den konflikt
som handlar om huruvida Sverige ska ha en generös eller restriktiv migrationspolitik
kommer att spela en mindre framträdande roll om invandringen minskar.
Säkerligen, om det blir så.
sw utfallet i migrationspolitiken avgörs av väljarna 2022
- C+Mp i bästa bästa fall = 48 mandat, några till om Fp kraschar.
- Fp, huruvida partiledningen kan attrahera borglig medelklass i storstäder, och ge svar i regeringsfrågan
så långt mitten.
- I övrigt avgörs det av hur 73-punktsprogrammet avlöper, och om regeringen kan regera (kompromissa)
- i stort sett har S frågan i sin hand, dvs om M+Kd+Sd > 175 avgörs av hur stora sd blir, dvs vilka föluster¨som gör över den nya blockgränsen.
Möller
Men oavsett hur det blir med den saken kan ingen förneka att vårt samhälle har genomgått betydande förändringar till följd av den omfattande invandringen, och dessa demografiska förändringar kommer att genomsyra svensk politik under överskådlig tid.
sw jepp, resan har bara börjat, ettt segregerat land med socioekonomiska och etniska klyftor vi tidigare ej skådat.
Möller
Vissa betraktar förändringen som berikande,
- kulturellt och måhända även ekonomiskt (på lång sikt),
- medan andra förknippar den i stort sett enbart med problem.
sw Det är en klassisk konjunktion, det är så klart både och, men i vissa områden är problemen större än fördelarna, i det fall
det inte längre bor kvar etniska svenskar i området, och "lokalen" domineras av någon lokal despot, så kan det bli friktion med majoritetssamhällets regler, självfallet. S.W
Möller
SD:s opinionsmässiga uppgång visar att
alltfler delar partiets uppfattning om invandringens negativa konsekvenser.
sw avgjort, Sd över 20% och med ökande stöd i innebär att fler delar analysen, men nu konkurrens av även M och Kd.
Möller
Problemen inom sjukvården och skolan, kommunernas ökade kostnader för försörjningsstöd, bostadsbristen och inte minst den accelererande gängkriminaliteten – alla dessa problem och några till har av SD kopplats samman med invandringen.
sw går inte att förneka att stoa snabba etniska demografiska förändringar påverkar en rådande ordning,
sedan är frågan mer hur stora problemen är, de är ju mindre i socioekonomiskt välbärgade områden.
Möller
Partiets stöd för sin verklighetsbeskrivning lär knappast minska
när det uppfattas som att regeringen inte alls ser sambanden.
sw Jo, regeringen ser visst problemen, det är mer en retorisk fråga, att få ihop det med Mps (och DN:s) syn.
Möller
Det som kan leda till en ytterligare fördjupning av polariseringen är den kulturkonflikt som blottläggs i mångkulturens kölvatten. Konflikten har redan åskådliggjorts i anslutning till de symbolpolitiska frågor som aktualiserats i exempelvis det SD-styrda Sölvesborg. Åsiktsbrytningar om flaggning och kommunala konstinköp lär vårt svenska samhälle mäkta med. Men potentiellt rymmer dessvärre mångkulturen vidare och betydligt mer oroväckande konflikter.
sw Jepp, majoritetskulturen vs olika minoriteter, men framför allt är det fråga om kriminalitet under falsk flagg.
(tex religiös)
Möller
Om inte integrationen av de nyanlända lyckas bättre riskerar i förlängningen
det sociala kitt som gör ett demokratiskt välfärdssamhälle av vår typ möjligt att vittra sönder.
sw det kittet är i vissa områden redan uppbrutet, solidariteten med majoritetens kultur är nog en from förhoppning.
Möller
Den mellanmänskliga tillit som är en förutsättning för att ett storskaligt samhälle ska fungera
har dessvärre minskat i Sverige under de senaste åren. Det beror naturligtvis inte enbart på
invandringen även om det framför allt är nyanlända invandrare som har låg social tillit – också
de växande ekonomiska klyftorna spelar stor roll.
sw sant, polarisering minskar förmåga till kompromiss.
stora mängder människor från andra kulturer, som har sämre ekonomiska förutsättningar skapar
konflikter, som både utgår från klass och etnisk tillhörighet.
Möller
Klyftor mellan människor skapar, oavsett om de är ekonomiska eller kulturella,
ett avstånd ifråga om erfarenheter och värderingar. Blir det riktigt stort minskar möjligheterna till förståelse och samhörighet, och således känslan av att ingå i en gemenskap, med ty åtföljande konsekvenser för möjligheten att upprätthålla en välfärdsstat av den typ som Sverige har haft under lång tid.
sw det är väl ett mål för nyliberalerna, välfärdsstat = hög skatt - bygger på tillit, solidaritet och lojalitet, rämnar detta, rämnar viljan att betala skatt. vänta bara tills nya EU-avgiften ska diskuteras.
Möller
I värsta fall undergrävs förutsättningarna för själva demokratin.
sw bara, om de som inte kammar hem 175 mandat inte finner sig i att vara i minoritet, för då kan det gå illa, och en del talar för att människor som inte gillar demokrati, tex att regeringen ska vara accepterad av en majoritet, kommer att ställa till fanstyg, typ bilbomber, och raketer, och då får man ta itu med den frågan. sedvanligt med morot och piska. S.W
M och KD tror kanske att de gullar med SD, men verkligheten kan vara att de lägger sig platt på marken och låter SD hota demokratin, jämställdhet, välfärd, yttrandefrihet och människovärde. Se bara på hur det gått för M och KD i Sölvesborg och Bromölla. Inte ens lagar ska följas.
Det är inte enbart SDs förflutna som borde granskas utan hur de anser att kanske halva svenska befolkningen inte är svenskar. I Sölvesborg vill SD att endast intressanta personer ska flytta till kommunen. Men ingen har krävt dem på ett svar om vilka som är intressanta. För min del skulle jag inte passa in på grund av annan syn på kultur och historia.
I Staffanstorp är M-ledningen lika främlingsfientliga som SD.
Kent Wisti uttrycker det bra. ”Har du sett Malmö har du sett världen. Har du sett Staffanstorp har du sett Ungern.”
TOBIAS WIKSTRÖM skriver en ledare i DI dagen före Möllers debattartikel,
som lite berör samma frågor, den 26 december.
VALSEGER?
Det gångna decenniet, 10-talet, förändrade förutsättningarna för svensk politik.
Fredrik Reinfeldt vann valet med många mått mätt 2010.
Men alliansen förlorade sin egna majoritet.
Det var början på ett decennium då parlamentarismen kortslöts.
10-talet hade inte behövt bli så inrikespolitiskt rörigt som det blev.
Men det var inte väljarna som åstadkom parlamentarisk kortslutning,
det var politikerna.

sw med kortslutning avses sannolikt övergången från praxisen att regeringsbildaren har egen majoritet i riksdagen för sin ekonomiska politik för statsbudgeten, som sedan ligger något sä när i samklang med den förda politiken, som därmed
blir tydlig och kommunicerbar. När Reinfeldt lanserade idén om största "konstellation" ska regera, utan att behöva stödja sig på en majoritet i finansutskottet, så blir det helt enkelt svagare regeringar, som inte förmår att "driva" frågor konsekvent över
tid. Det blir helt enkelt inte lika tydligt, vad regeringen faktiskt åstadkommer, och detta inleddes 2010-2014.
TW Valet 2010 blev historiskt.
Moderaterna gjorde sitt bästa val sedan den allmänna rösträttens införande.
De fyra borgerliga partierna gjorde sitt bästa sammanlagda valresultat sedan 1979 i procent räknat, men mandatsystemet ställde till det för alliansen och den egna majoriteten försvann.
sw; från 178 till 173 mandat. Det centrala var dock att övriga allianspartners inte gick så bra i moderaternas skugga,
och såg att alliansskynket skymde småpartiernas förmåga att göra sig relevanta. 2014 var en näradödenupplevelse
för Kd och Fp och faktiskt C, där valet 2018 blev omkastat, C gick som tåget på Mps bekostnad, medan Kd lyckades
klara sig ur kräftgången, delvis på M:s bekostnad. Fp parkerade på 20 mandat fick också sina konsekvenser.
---- -06 - 10 - 14 - 18
Mp ** 19 - 25 - 25 - 16
C.. ** 29 - 23 - 22 - 31
Fp ** 28 - 24 - 19 - 20
Kd ** 24 - 19 - 16 - 22
Sum 100 - 91 - 82 - 89
sw Verkar vara parkerade mellan 80 - 90. Men eftersom Kd slagit ut på en egen kant, bort från mitten,
så är den egentliga summan, Kd exkluderat:
---- -06 - 10 - 14 - 18
Mp ** 19 - 25 - 25 - 16
C.. ** 29 - 23 - 22 - 31
Fp ** 28 - 24 - 19 - 20
Sum: 76 - 72 - 66 - 67
Sannolikt parkerade stadigt under 70, där det inte är omöjligt att tänka sig
att Sd 2022 blir större än mitten, även om V inkluderas. Dvs väljarna förefaller
att inte riktigt premiera överenskommelser som inte har majoritet, och då gynnas
Sd, som uppfattas som rationell opposition. S.W
Tobias W i DI fortsätter:
Sd kom in i riksdagen.
I debatten fanns olika sätt att beskriva vad som hade hänt, rent parlamentariskt:
- Väljarna har stökat till det, sa några.
- Sverige har många gånger tidigare haft minoritetsregeringar, sa andra.
Men de beskrivningarna är inte korrekta.
Sedan många decennier hade Sverige haft regeringar som ibland regerade i minoritet,
men alltid med ett stabilt numerärt stöd i riksdagen (undantaget ”lotteririksdagen”).
Carl Bildts regering 1991–1994 hade ett inofficiellt men stabilt stöd av Ny Demokrati.
Miljöpartiet behövdes när S gick tillbaka i valet 1998 och blev därmed ett vänsterparti. (sw stödparti)
Ny Demokrati blev omedelbart ett borgerligt parti 1991.
När nya partier har kommit in har de absorberats in i riksdagsarbetet.
Med andra ord har regeringen kunnat få igenom sin budget och sina propositioner,
efter förhandlingar med eventuella koalitions- eller samarbetspartier.
Alla regeringar som har tillträtt har gjort det med stöd av en majoritet.
sw Sant, ordförande Persson saknade bara ett mandat 1998 och 2002 och gjorde upp med Mp
om regeringssamverkan, 2002 begåvades Mp t.o.m med egna tjänstemän inne på finansen.
1998 Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samarbetade inom fem områden:
ekonomi, sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet och miljö.
2002
Efter valet inledde Fp (Leijonborg) samtal med Mp, C och Kd om att bilda regering
med passivt stöd av M. Parallellt förhandlade Mp med S om ett samarbete likt föregående mandatperiod.
Maud Olofsson hoppade av koalitionssamtalen, varpå Persson gjorde upp med Mp och Vp
om ett nytt politiskt samarbete. Regeringen kunde sitta kvar med Mp som vågmästare.
Efter valet initierades en debatt av Leif Lewin om att Regeringen med automatik skulle avgå efter riksdagsval.
Man tillsatte en parlamentarisk kommitté, och så blev det, en obligatorisk statsministeromröstning infördes
inför valet 2014, varpå Reinfeldt valde att avgå, istället för att sitta kvar. S.W
Skicka en kommentar