Grattis på 10-årsdagen, Jan Björklund!

I dag är det tio år sedan Jan Björklund valdes till partiordförande för Folkpartiet, dagens Liberalerna. Bortsett från Jimmie Åkesson är Jan Björklund med marginal den av riksdagspartiernas ledare som innehaft sitt uppdrag under längst tid.

Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.

Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min blogg: Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen. 

Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.

Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)

Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.

Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.

Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.

Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.