Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
4 kommentarer:
Intressant tanke, lika gammal som rösträttsstriden i Sverige.
Hur pass mycket bildning förutsätter en väl fungerande demokrati?
Vad händer när vi sätter rösträtten i händerna på den delen av
den invandrade befolkningen vars kunskapsnivå inte ens motsvarar
åk9 i grundskolan? Kan demokrati fungera i klanstyrda samhällen?
Kung Salman i SA har underkänt demokrati i sitt land med argumentet
att demokratin omedelbart skulle ge upphov till 17 partier (klaner förklädda
till partier) vilket skulle leda landet till undergång. /AN
"Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik." Ja, det gäller all populism, även vänsterpopulismen. Med facit i hand är det lätt att konstatera att de västliga demokratiernas militära ingripanden har varit fiaskon. Det hade ur vår synvinkel varit bättre att låta diktatorerna hållas. Kanske hade det tom varit bättre att låta Gadaffi genomföra den massaker i Bengazi som förhindrades av bombningarna?
Dessa samhällen med sin medeltida klanstruktur och utan fungerande samhällsfunktioner kan inte ta genvägar till demokrati. Att förespråka diplomatiska lösningar är ju sympatiskt. Men det är inget som intresserar fundamentalistiska islamska rörelser som Daesh eller talibanerna. Så jag har svårt att se hur dessa ska försvinna om inte militäre medel används. Och Sverige har tydligen skickat precisionsbomber till Frankrike. Att politiska företrädare vill ta politiska poäng är ju en del i spelet. Att Björklund sa vad han sa var väl ett sätt att strö salt i såren på utrikesministern och försvarsministern som uppenbarligen inte varit överens.
Det är väl ett bra exempel på hur dysfunktionell dagens samhällsdebatt är. De som svarat i undersökningen tänkte väl att det är bra med bomber som lösning på problem och att det var nått i Mellanöstern som skulle bombas. Vad eller vem eller varför är inte så viktigt. Sedan vinklas resultatet av undersökningen som att republikaner är lite mindre begåvade än andra människor. Så enkelt är det nog inte, problemet är snarare att samhällsdebatten urartat och numera förs på reklampelare.
Det är sant att en demokrati kräver mer än bara fria val, folket måste också ha tillgång till utbildning och information om vad som händer för att kunna fatta korrekta beslut. Därför var de nya demokratierna i Nordafrika bräckliga, kanske kan det också till viss del förklara varför debatten urartat i USA?
Svensk skola går dåligt sedan nerskärningarna på 90-talet, kanske kommer vi få leva med efterverkningarna i några generationer framöver.
Jag hoppas att svenskarna väljer investeringar och sammanhållning framöver, då kommer det nog bli bättre igen!
Det är heller ingen slump att 44% av demokraterna ville ta emot flyktingar från hittepålandet. Allmänbildningen imponerar inte, om man säger så:-).
Skicka en kommentar